Adressändring

Då var det flyttdags. Jag har blivit inbjuden att blogga på den stora svenska tennisbloggportalen amqj.se. Jag kunde inte motstå tanken på att plåga en större skara med skrönor om tennismotionärens vedermödor. Kanske som en motvikt till alla proffs och nästan proffs på sajten kommer jag fortsätta med samma gamla bloggande om tennisens bakgård, fast på ny finare adress.

Hoppas att ni hänger på!

Esyluxligan 2.1:1

Då var det dags igen. Äggklockebatajerna väntar som en lång slingrande rad framför mig, ändlös till synes. På andra sidan hägrar dock ljuset och gruset.

Roger Nydahl - Helena Bjereus 6-1 3-1

Alltså, de här tävlingsjuniorerna är egentligen bättre än mig, allihop. De har teknik, taktik och sprutt i benen. Därför kan jag inte låta dem spela tennis när det ska matchas, för då förlorar jag. Igår kväll lyckades min taktik utmärkt, då tjejen jag spelade mot inte rikigt kunde trycka tillbaka mig i banan. Så, lite vänsterkickar på serven, lite serve & volley och en massa junk, så gick det ganska lätt.

Tyvärr är ungdomarna skärpta och de brukar inte gå på samma fint två gånger. Suck.

Strängteori

Nä, blogginlägget handlar inte om att förena kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin, inte heller särskilt mycket om racketsträngning. Jag gillade bara ordet och ville ha det som titel.

Det handlar mer om mitt Facebookprojekt där jag med en dåres envishet lagt upp bild och information kring vad jag strängat hemma på kammaren, samt vilken musik jag lyssnat på under tiden. Fullkomligt meningslös information, alltså. Sociala medier handlar ju om intresse och deltagande och jag undrade liksom hur lång tid det skulle ta innan min sociala skara skulle ignorera min icke-information. Det tog nästan exakt fyra månader, för igår strängade jag ett racket och ingen varken gillade eller kommenterade.

Bra så. Frågan är om jag ändå ska fortsätta? Det är ju plötsligt en ganska hygglig dokumentation över mitt hemmapulande...

Det är viktigt vilken musik som spelas när det strängas. Jag tror att det går att överföra en bra vibb i strängningen på det viset. Lite som när jag ska köpa kläder. Är det bra musik i affären kan jag inspireras och handla. Är det säremot usel musik går jag därifrån.

Igår fristajlade jag vid strängningsmaskinen. Det var meningen att jag skulle stränga ett exakt likadant racket som häromkvällen, inför helgens lagsprint i Tranås. Men, så hittade jag ett halvset VS touch och ett halvset Alu Rough. Då slog det mig att jag inte testat "Champions Choice" på mina Headracketar. Så jag bytte spår där, på plats i stunden.

Nu är det ju inte Champions Choice längre, då Djokovic är Champ och inte Federer. Det är ju min sedvanliga vardagssträngning som numer är den riktiga Champions Choice, då jag spelar VS Team & Alu Power annars. Oj, nu blev det krångligt. Återigen spårade inlägget ur...

Vi avslutar därför med lite Panatta. Det är ALLTID läge för lite Panatta.

Devalvering

Det är dags för Esyluxligan igen. En timmes matchning i veckan. En äggklockebatalj mot diverse löst folk i en stilla lunk genom höst- och vintermörker. Jag hade stort utbyte av spelformen under förra inomhussäsongen, även om motivationen började tryta lite mot slutet då solen kom tillbaka.

Genom hela det gångna vinterhalvåret klängde jag mig kvar i min division med nr 3. Som ett mittenlag i fotboll blev det blandad kompott mot den aldrig sinande ström spelare som åkte hiss när omgångarna startade om. Nu när serien startar om för en ny säsong har jag blivit nedflyttad två divisioner. En revidering av min spelstyrka har förmodligen gjorts och andra spelstarkare spelare har nog tillkommit.

Annars känner jag mig inte sämre än tidigare. Idag hade jag ett lunchtennispass där träffen var riktigt bra. Det känns lovande inför innespelet. Att sedan utesäsongen blev en flopp får väl tillskrivas det faktum att min kärlek till gruset fortfarande är obesvarad. I år kunde jag bara vinna matcher utomhus när jag fick handikapp eller när motspelarna trillade omkull och skadade sig.

Men, men. Kroppen känns bra och jag har lyckats ducka ungarnas snor & hostfest. Hittills. Kan nog bli något av detta i alla fall.

Rätt svar

Jamen, såklart. Jag spelade klart finalen med ett Babolat AeroPro Drive GT. Mina två ordinarie racketar var strängade med natursenor vilket inte funkade med förhållandena på plats. Den första racken höll i ett halvt set och den andra en stund längre. Vätan sabbade strängningarna oerhört snabbt, chockerande snabbt.

Ulf & jag diskuterade huruvida jag skulle ge upp matchen, huruvida vi skulle skjuta upp den, men vi enades om att jag skulle låna en av hans racketar. Ställningen vid bytet var 1-6 1-3 om jag inte minns fel. Efter racketbytet vände jag setet till 7-5. Finns det en lärdom att dra här kanske?

Racketen jag lånade var oerhört lättspelad, så som jag upplevt den vid tidigare provspel. Van vid tunga doningar kändes den litet för lätt. Min servar tappade fart, vilket kanske var till min fördel under de underliga förhållandena som rådde. Den var strängad med en polyester, en Polyfibre förmodligen, vilket efter bara några game gav mig läskiga ilningar i armen. Annars en enbart positiv upplevelse. Till skillnad från många andra "fetare" ramar, var det en klar och distinkt träff i denna.

Vill jag byta? Nä.

Hank var snabbast med svaret, han såg förmodligen racketen före både mig och bucklan, materialare som han är. Björn prickade in både svar och händelseförlopp, bra där. Och, Micael, ett mycket klurigt och uppmärksamt svar, men tyvärr fel, då jag faktiskt är vänsterhänt.
Så bollarna kommer överlämnas till Hank i Tranås nästa helg, då vi förhoppningsvis stöter på varandra.

Finn ett fel

Då var det tävlingsdags på Tennisklåpar'ns blogg. Priset är matchbollarna från finalen, se föregående blogginlägg.

Alltså! Hitta ett fel på bilden ovan. Det är något som inte stämmer. Vad är knas?

Ja, förutom att jag håller i pokalen då. Fel vinnare är inte rätt svar. Nu i efterhand kan jag tycka att det hade varit tuffare om Ulf vunnit. Enligt gravyren på pokalen vann han nämligen tävlingen redan för 39 år sedan! Han får i o f s ta hem den nästa år istället. Det blir liksom jämnare skägg då, rent jubileumsmässigt.

Jag brukar vara restriktiv med bilder på mig själv i bloggen, men i det här fallet kan jag göra en kul grej av det OCH visa mig själv med en pokal i näven.

Svaren lämnar ni i kommentatorsfältet.

Lycka till!

Bergundacupen 2011 - final

Snöpligt slut på geggbatalj.

Roger Nydahl - Ulf Lundblad 1-6 7-5 1-1 uppgivet

Ett kort men synnerligen effektivt åskregn hade dränkt banorna i Öjaby. Så matchstarten flyttades först fram ett par timmar. Sedan jobbade Ulf och jag nån timme till innan vi fick banorna spelbara. Eller, nåja. Vår önskan och vilja att spela färdigt turneringen innan säsongslut kanske var starkare än förnuftet denna söndagskväll. Banan var mycket lerig och hal när vi satte igång spelet. Det hade hunnit bli skumt så elljuset trycktes på.

Ulf behärskade de svåra förhållandena mycket bättre än jag. Banan var oerhört tung och bollarna blev tunga som bly. Ibland rullade bollen in i en pöl i ett hörn och blev dyngvåt. "Jag tycker att du spred bollarna mycket i första set" var motståndarens analys efteråt. Sant, men det var bara för att Ulf spelade mycket bättre. Vi hade ett par riktiga publikfriare till dueller, om det nu funnits publik. Lillkillen satt troget på min bänk hela matchen och Eiden tittade förbi med bucklan under ett par game.

I andra set hade Ulf full kontroll. Sedan, vid 3-1 till honom blev det det lite märkliga turer, med betoning på just tur. Jag hade helt enkelt flax. Samt att förhållandena blev ännu svårare. Nu såg jag knappt bollarna, som blivit mörkbruna och ibland försvann, allrahelst om man skickade upp dem ovan elljuset. Vart de sedan trillade ner blev en överraskning. På något märkligt sätt kunde jag plocka åt mig det andra setet.

Ja, sen blev det knas. Närmast staketet var det fortfarande farligt halt. Vid 1-1 drattade Ulf omkull och sträckte sig. Läskigt och mycket snopet. Inte roligt alls. Det kändes som att Ulf var närmare segern än jag när det hände, så det blev en billig genväg till bucklan.

Det här var nog sista utomhussucken för egen del. Det kändes liksom som en avslutning på något, en märklig sådan.


Kolla bollarna. Ja, ni kan ju tänka er...

310g

Nu har jag karvat klart på vinterns doningar. Jag strippade ramarna på strängar, grommetar och overgrips. Sedan vägdes allt. Igen, och igen. Nu följde lite avancerad huvudräkning, plus och minus. När målbilden var klar började jag pilla bort Pim-Pims dubbla blylager, lite i taget, tills jag nådde 310g. Det kvarvarande blyet skulle vara i toppen. Efter att de matchats på grammet kollade jag balanspunkten som nu flyttats till ett lite mänskligare ställe, så den överensstämde också. Här är jag inte lika anal, utan förlitar mig på mina små blyertsstreck och ögonmått. Det SKA ju stämma, om gubbarna/gummorna i Kennelbach har gjort sitt jobb rätt.

Jag hade ett tredje racket som jag jucklade med också, men det vägde 311g när allt bly var borttaget. Det går ju inte!? Så det (måndags-) exemplaret får vila i garderoben ett tag. Jag får nöja mig med två spadar att härja med i vinter.

Nu ska bara nya grommetar (fulla CAPS) brottas på, en natur/poly-hybrid strängas på och lite Tournagrips lindas dit, så ska de förhoppningsvis väga 355g. Annars är det bara att klä av dem och börja om igen...

Någonting att skylla på

En trött fransig strängning. Det är jag, det.

Det känns inte ett dugg roligare idag. Gårdagens insats lämnar en fadd smak i munnen. Eller är det kanske den där ölen jag tröstade mig med, för att det skulle sluta krypa i kroppen. Visst, motståndaren var bättre. Men jag var för dålig i alla fall. Jag stod inte upp för mig själv. Jag var inte på plats. Det känns inte bra.

Tävlandet i sig är egentligen egalt. Jag spelar inte för att uppnå resultat. Det är inte ett dugg viktigt vem jag vinner över, eller förlorar emot. Däremot så är det sparsamma tävlandet något slags kvitto på hur jag sköter min träning, hur jag utvecklas som tennisspelare. Så jag ger såklart akt på det, det gör jag. Om jag är ambitiös i min strävan att bli bättre, om jag nu lägger ner 3-4 timmar i veckan på tennisen, känner jag att jag har en förpliktelse gentemot mig själv att göra mig själv rättvisa.

Planlöst viftande. Det är vad det blir när det surrar av annat i huvudet; ”Lade jag ner ett äpple i lillkillens skolväska?” ”Hur fasen ska jag fixa transport mellan Bromma & Mörby?” ”Shit, jag avvisade den där fakturan utan att ange varthän den egentligen skulle” ”Grönsaksbuljong, det får jag inte glömma på hemvägen”

Jag är nog lite avundsjuk på David, som kunde släntra omkring i hallen och koncentrera sig på matchen. Inte som jag, komma inrusande tre minuter innan match. Han var verkligen närvarande, helt inne i spelet, i varje boll. För honom var det viktigt att vinna. Han gick nästan ner på knä efter matchbollen. Då är man hängiven.

Själv var jag någon annanstans.

Växjömästerskapen 2011 del 2

Ikväll var jag inte ens där. Inte ens på plats, själsligen. Jag försökte verkligen vara närvarande, men nej, det gick inte.

Roger Nydahl - David Lindahl 4-6 5-7

En del dagar vandrar det omkring ett tomt skal med mitt namn, som ikväll. Var jag egentligen höll hus är ett mysterium. För att göra mig själv rättvisa och för att göra det någorlunda intressant för min motståndare, försökte jag kämpa mig in i matchen. Men inget hände.

Det var som att Jaget inte riktigt svarade. Mitt returspel var under all kritik. Jag gav bort en skrälldus poäng och trots att jag försökte säga till mig själv att åtminstone sätta press på returerna, så lät jag mig själv lyfta ut retur efter retur. För visst var killen duktig, hans grundslag bättre än mina, men hans serve var medelmåttig och jag kunde egentligen härjat som jag ville. Dessutom servade jag själv under all kritik. Kombinationen blev förödande.

Det är inte ett dugg skämmigt att ta stryk av David, men det är verkligen skämmigt att återigen inte göra mig själv rättvisa, att inte ens vara närvarande, engagerad. Kom igen, för fanken!

Är det kanske en reaktion på att jobbet stånkat igång på allvar. Vardagslunken börjar tugga på och hösten knackar på dörren. Visst, det dansar mest siffror och bokstäver på ögonlocken när jag blundar. Jag vaknar i morgonmörkret och kan inte somna om. Livet, liksom.

Tennisen ska ju vara en del av glädjen i livspusslet. Ett andningshål, där jag för ett ögonblick kan vara levande, i nuet. Där kropp och själ är koordinerade, om än bara för ett slag, för ett ögonblick. Men, inte ikväll. Ska det vara så här vet jag inte om glädjen riktigt finns där.

Hoppas det blir bättre.

Dags igen

Tidig morgon, dags igen. I det komplicerade livspusslet gäller det att hitta luckor för skojigheterna. Lillkillen & jag tränar vidare tidiga mornar. Jag var lite orolig för att han skulle ha lagt sig till med tonårsaktiga olater under sommaren och därför vara svårstartad. Men han studsade upp på morgonen och var på hugget under hela timmen på C2:an. Roligt var det, tyckte pappa också.

Fuskare

Jag läste på Åke M:s blogg om hur vi borde vara mer försiktiga med epitetet ”fuskare” Klokt. Alla kan missbedöma en och annan boll. Det hör liksom till spelet. Tennis är ett snabbt spel, oftast. Bollen kommer i en jäkla fart och alla är vi mer eller mindre skumögda. Det är viktigt att inte etikettera för snabbt. Även bland oss motionärer.

Sedan finns det grader i helvetet. Särskilt yngre spelare lever sig ofta in i spelet till den grad att önskningar ibland får ersätta sunda bedömningar. Det är lätt att se på blossande kinder och kroppspråk hur en del kids egentligen hade velat backa på domslut, samtidigt som det hade blivit än mer skämmigt än själva felbedömningen. Det händer också att det blir en serie av sådana bedömningar vilket ändå är lätt att vara förlåtande inför eftersom det så lätt går att se mekanismerna.

Var och en dömer sin egen sida såklart. Men jag tycker att det är viktigt att få säga ifrån, dock. Inte för att påverka domsluten utan mer för att ruska om när en situation som den beskriven ovan uppstår, med serier av felbedömingar. Jag tycker inte att det handlar om att tjafsa om det sker i en god anda och i en sansad ton. ”Är du säker på att den bollen var ute?” Okej!

Sedan finns det de som har fått regler om bakfoten. Vanligt är att någon velar i sin bedömning och sedan snabbt vill spela om bollen. Jag kan komma på mig själv göra så, med ryggraden. Något som måste vara nedärvt från några slags undantagsregler som förekom på bruksorten jag kommer ifrån. Fel av mig, såklart. Här finns de, särskilt äldre, som vill spela om en massa bollar så fort bollen hamnar kring linjerna. Ohållbart i längden. Sedan kan man komma överens om att spela om en boll, javisst., om både spelarna känner att det blir det rätta. Helt okej, även om det är regelvidrigt.

Och, även om vi ska vara försiktiga med termen, så finns de, fuskarna. Ingen idé att hymla om det. Det finns de som skaffar sig fördelar genom att som del i sin taktik metodiskt bryta mot reglerna. Inom elitidrotten sållas de ut snabbt, då det finns så många ögon på dem. Inom motionsidrotten är det mycket svårare. I de publiktomma ekande tennishallarna vintertid kan de operera tämligen ostört. Vad dessa sedan får ut av sitt idrottande är svårt att förstå. Egentligen är det bara ganska tröttsamt och irriterande. Som en solkig fläck på nåt annars väldans fint. Någonting sorgligt. Turligen är de väldans få.

Riktigt upprörande exempel är därför lyckligtvis sällsynta. Det finns ändå episoder som etsat sig fast i minnet. En sådan är en juniormatch jag bevittnade som tränare. Vi kom från bruksorten med tåget för att spela ett DM i den stora staden. Min adept, killen från landet, mötte en hemmaspelare. Det blev jämnt skägg, till hemmaspelarens uppenbara förvåning. Hans kompisar började flockas kring banan. Skulle han förlora mot en okänd ”lantis”? Här började den mest småsinta kavalkad medvetna felbedömningar jag sett. Alla bollar som hamnade kring eller på linjerna plockades ner och dömdes ut. Matchen fick nu plötsligt ett snabbt slut. Det fanns ingen tid att protestera ens, allt gick så snabbt. Det var chockerande. Som tonårig fjunig ledare visste jag inte var eller hur man kunde protestera. Eller, jag visste inte ens om man kunde protestera.

En snabb vända på Google med killens namn och det dök upp artiklar om ekonomiska härvor och försvunna pengar. Kan vara en slump, kan också vara en annan person med samma ovanliga namn.

Kanske blåser jag upp känslan av ”underdog” lite, landet mot staden. Nej, förresten, den var faktiskt påtaglig, rent fysiskt, där och då. Jag minns en annan match där jag och min dubbelpartner i ett JDM hånades och förnedrades av våra motståndare från den stora framgångsrika klubben. Vi hade vågat oss dit, i förhoppning om en spännande upplevelse och att få lära oss något. Istället blev vi på en enslig sidobana, i ett klassiskt Barracudatält, metodiskt prickade på kroppen av våra överlägsna moståndare. Det gjorde ont på många olika sätt.

Oj, här gled jag visst ifrån ämnet. Då jag inte hittar någon snygg återkoppling till ämnet, avslutar jag därför tvärt. Hepp!

...

Jo, här kommer det. Tveksam boll är ALLTID rätt! Med den devisen kan det aldrig bli knas. Bästa grejen, ju.

Växjömästerskapen 2011 del 1

"en inställd konsert är också en konsert" Ulf Lundell

Roger Nydahl – Pawel Mendel w.o

Att vinna på att motståndaren inte dyker upp är aldrig kul. Eller, det kan bli kul, om förutsättningar är underliga. Som en kompis, som vann ett Klubbmästerskap utan att vinna en enda match.

Sedan blev det match igår. Mot en träningskompis från lunchtennisen.

Roger Nydahl – Bertil Karlsson 6-2 6-3

Det finns tennisspelare som är bättre än vad de själva tror, Bertil är en sådan. De gånger vi spelat match har jag vunnit. Annars, på träning, är det en helt annan sak. Med den verktygslåda som han besitter skulle han kunna knocka mig vilken dag som helst. Ibland vill jag bara säga, ”Om det bara gör så här och så här, så spöar du skiten ur mig!” Men det gör jag inte. Självbevarelsedrift, kanske ;-)

Siffrorna ovan visar inte heller sanningen, så en lätt vinst var det verkligen inte. Vi hade ett bl a ett game av smått episka mått, som nästan tog tjugo minuter att spela.

Annars finns det gott om spelare som överskattar sig själva. De är värda ett eget kapitel. Jag får återkomma till det.

Ute inne ute inne ute

Nu är vi framme vid den tiden på året då vi tennisklåpare kryper in i stugvärmen igen, eller inte. Under slutet av augusti och början av september är det ofta stor förvirring kring huruvida det ska spelas kvar på gruset eller knallas in i hallen. Dubbla paret skor i väskan alltså. Ofta bestämmer vädergudarna åt oss, vilket är tacksamt.

Det här tycker jag är skitjobbigt (fult ord, jag vet...)! Jag har väldeliga svårigheter att byta underlag och det har inte blivit lättare med åren. Att hitta sitt spel på långsamt grus eller snabbt innegolv kräver en omställning även för en motionär.

När jag spelade av en timme mot Peter L på lunchen igår skojade vi om det här. För, naturligtvis, spelar det ju inte någon som helst roll för oss som spelar för glädjen i att röra på sig och smäcka till en gul boll. Det fins ju inga krav på att jag ska leverera något som helst resultat eller liknande. Såklart. Så, varför bry sig?

Jo, för att det här faktiskt förtar glädjen lite grann. Jag blir jäkligt förvirrad och känner mig olustig och osäker.

Tidigare år har jag försökt köra på en klar linje, jag har bestämt att det är ute som gäller till mitten av september. Jag har tackat nej till träningstimmar då de varit på fel underlag. Men i år struntar jag i allt sånt. Jag får omfamna den här förvirringen och rycka på axlarna åt eländet.

Hur gör ni?

Ack, ack, ack, Prestigen den sprack

Ja, ja. Det var väl att vänta. Om den tidigare innehavaren av min begagnade racket slog/slår hårdast av alla i Sverige, var det väl inget konstigt. Jag har i sommar spelat med de två begagnade exemplaren av de ramar jag köpte av ett gammalt proffs. Båda har nu sprickor i ramen. Det är väl stress i materialet efter tusentals tjottablängare, fullkomligt normalt.

Som tur är har jag fortfarande ett gäng ospelade skönheter från samma källa att falla tillbaka på. Nu får jag snickra till ett par nya ur förrådet efter mina egna, mer mänskliga, önskemål om tyngd och svingvikt. Tillbaks till ritbordet igen. Pysseldax.

Eller... kanske är det mina egna mer kraftfulla slag som gjort denna åverkan? Nä, om jag orkar slå av mer än en endaste strängning på tio år så kan jag inte plötsligt börja knäcka ramar.

Bergundacupen 2011 del 1

Så var det dags för den andra av årets två tävlingar i hemmaklubben, den med handikapp. Den andra är KM:et, utan handikapp, då.

Roger Nydahl – Andreas Eidenskog 1-6 6-1 6-3

Nämen!? En vunnen match!? Det krävdes tydligen handikapp, typ bakbundna händer, på motståndaren för att det skulle hända. Och, mot Andreas!? Han fick börja varje game med en minusboll.

För oss vuxna motionärer i sydostregionen är unge herr Eidenskog lite av en sån där Himalayatopp, en sån där man får vända vid läger tre och lomma hemåt kippandes efter andan. Han tornar upp sig som ett berg på andra sidan och dänger in otagbara forehands med sina Söderlinglånga armar. Men med handikapp funkade det alltså…

Nu är ju den här vinsten egentligen inte värd ett dugg. Det kändes som att jag hela tiden hade två chanser i varje game, då jag kunde spela vidare även om jag tappade en eller två bollar på ett slafsigt sätt. MEN, på ett sätt är det ändå uppmuntrande. Det här betyder ju att om jag en dag skulle välsignas med tokflax och på nåt sätt få med mig tolv stycken linjeslickare, nätrullare och ramträff-in, så skulle jag ju ha en chans! Hmm…

Spelmässigt var det jämnt hela vägen. Jag blev av någon anledning piggare ju längre matchen led. Sedan fick jag, utöver handikappet, ovanligt många bjudningar. Då jag hade förra blogginlägget kvar i skallen var taktiken klar. Ingen taktik, alltså. Jag Panatta-vandrade framåt och kastade junk på Andreas. Mitt eget spel.

På begäran kommer här en kort förklaring på ”kasta junk” Jo, i mitt spel betyder det att jag tar farten ur bollen. Jag skickar över en paj, som motståndaren måste sätta fart på. Företrädesvis en backhandslice som inte biter särskilt hårt. Eller vinklade crossbollar utan tryck. Det kan också vara en semi-månboll mitt på kroppen. Sedan blandas detta med kontringsslag, företrädesvis cross, och lunkar framåt nät, vilket sammantaget blir en muppig mix där motståndaren undrar vafasen jag håller på med. Vad sägs om den icke-taktiken? Va?

Under matchen försökte jag verkligen peppa mig själv. Och, då det bara var vuxna närvarande lät jag för ovanlighetens skull munnen glappa. Så, jag bjöd på en frikostig mix av svordomar och könsord. Efteråt trodde deltagarna i den andra matchen, på banan bredvid, att jag förlorat av tiraderna att döma. Jag vet att Andreas inte tar illa upp, annars hade det aldrig hänt.

Den andra matchen, ja. På banan bredvid pågick en klassisk handikapp-fajt, där den ene spelare hade två minusbollar och den andre två plusbollar. Ett upplägg som i sig är gastkramande. Jag kunde tyvärr inte se matchen, av förklarliga skäl, men av de glimtar jag fick var det snyggt jobbat från båda håll. Plushandikapparens taktik var klar, chansa järnet. Minuskillen fick jobba hårt på att inte missa en endaste boll. Chansningarna gick hem.

Jag ser fram emot nästa match, finalen.

Repris

Det bubblar av idéer i en tennisklåpares huvud men det har inte blivit särskilt många blogginlägg. Det beror på chocken som uppstår när jobbet återigen suger all energi. Vilka är alla dessa människor som vill prata med mig, vill veta en massa , vill ha en massa beslut? Ovan vid detta är jag alldeles urlakad vid dagens slut.

Att vara ledig i nästan två månader var en välsignelse. Det går inte att beklaga sig efter en sådan gåva. In i skiten bara, som det skaldats inom tennisvärlden förr.

Idag "crashade" jag återigen Hovmantorparnas träning. För där fanns nämligen Coach M. Han måste tyckt att jag stalkade honom när jag oanmäld hängde mot stängslet med bedjande hundögon. Nävars ;-)

Coach M lyckades som vanligt gjuta liv i sinnet trots att jag var mentalt väck efter jobbchocken och träningen blev riktigt kul. Jag blev bara lite för ivrig när jag ville visa att jag förkovrat mig på forehand och ställde mig helt tokigt på banan, på baslinjen istället för halvannan meter bakom.

Jag visste att min Coach inte skulle försvinna från jordens yta efter pensioneringen, jag kunde typ sniffa mig till att det fanns nittio minuter med Bernth att tillskansa sig nånstans i världen idag. Det var bara att sätta sig i bilen och följa instinkten.

Motionstennisen har annars tagit fart igen efter semestern. Det finns plötsligt en uppsjö av potentiella träningskandidater. Jag hade en försmak på lunchtennisen då jag körde en timme med Peter L igår. Snart går inomhustimmarna med Öjaby igång igen, lite tidigt som vanligt, det är alltid svårt att köra ute/inne simultant under sista månaden.

Jag har i elfte timmen också analyserat min femtioelfte misslyckade grussäsong. Som vanligt hittar jag träffen mitt i augusti. Likaså ett hyggligt rörelsemönster. Men mest av allt har polleten trillat ner och jag fattar hur jag ska spela. Jag ska Panatta-vandra mot nät och kasta "junk" mot motståndaren, alltså spela mitt EGET spel. Jäkla skit. Jag ska genast ställa in en påminnelse i telefonen. Den 1:a april nästa år ska jag läsa detta inlägg och fatta grejen. Tror ni det funkar?

Gästträning

Igår kväll gästade jag Hovmantorparnas träning på Gökaskratt. Det blev nittio minuters kul spel där jag för första gången på länge fick bli ordentligt trött. Det var ett härligt och brokigt gäng i olika åldrar som jag fick tampas med. Så ska det vara.

Lite avundsjuk på Hovmantorparna som håller igång sina tävlingsspelare och motionärer på detta sätt, två gånger i veckan. Mitt eget Öjabygäng går halvt i dvala under sommaren, a la Norrland. Kanske är det min uppgift att ändra detta till nästa år?

Eller så får jag pyttsa upp till ett tredje medlemskap och fråga snällt om jag får hänga på i Hovmantorp i fortsättningen. Man kan inte vara medlem i nog många klubbar.

The return of the grisspel

Jag passerar Skogsudden på väg till och från jobbet. Där har jag stannat en kort stund när det vankats JSM-tennis. Två gånger har jag sett halvvuxna tjejer spela ett härligt grisspel, vilket värmer hjärtat lite extra efter allt bombardemang annars. Ena gången var det en tjej som höll uppe spelet riktigt bra, trots begränsad arsenal och övermäktigt motstånd. Nu visade kanske siffrorna något annat, men det var riktig nerv i matchen då det grisades riktigt ordentligt. Den andra gången var det ett mer finessrikt grisspel, där den ena tjejen hittade ett mönster där hon helt enkelt avväpnade motståndaren trots att båda tjejerna hade likvärdig repertoar. Hjärnan avgör.

Kanske är det ingen slump att det är just tjejer som visar spelintelligensen. Jag har en svagt underbyggd teori om att 90% av alla killar i yngre tonåren helt enkelt är muppar och borde hållas bakom lås och bom till hormonerna stabiliserats och det blivit folk av dem. Det kanske är för mycket begärt att begära Kasparov-drag på banan i den åldern.

Grisspelet är underskattat. Vill man vinna är det inte alltid kraft eller elegans som gäller. Jag minns att jag hade, typ, 0-37 i matcher mot en klubbkompis från förr, jag vet detta för att han hade en bok där han förde statistik över sin tennis. En dag bestämde jag mig för att vinna och spelade då 100% på hans backhand och då företrädesvis slice där jag plockade ur farten ur spelet. Visst, jag hade inte specielt kul under min mission men det funkade.

Ovan anekdot påvisar kanske mer ett spel som gränsade till "junkspel", vilket är en mer ondsint variant av grisspel. Kanske värd ett eget kapitel en dag.

JSM i parken

Under helgen, under mina barnvagnsvandringar, passerade jag Strandbjörket några gånger. Roligt med folkliv och tennisfest. Sover bebisen som planerat kan jag dessutom stanna en stund och kolla in kidsen. Mest har jag hunnit se 12-åringarna. Kul!

Lite iaktagelser då. Snällt och lugnt hittills. Jag har inte sett några psykbryt eller tårar. Bara väluppfostrade och artiga ungdomar. Däremot så tar ungdomarna som vanligt efter förebilderna på teven, så det skallar av ”C’mon” och ”Vamos”, vilket känns lite märkligt. Finns det inga inhemska uttryck att blanda upp dessa med? Jag hörde en hemmaspelare använda ”Nu kör vi!” istället, vilket kändes uppfriskande, men han småhånades faktiskt för detta av sin ”vamosande” motståndare.

Hårt slår de, småttingarna. Om det sedan är bra eller inte låter jag vara osagt. I vilket fall så har därmed månbollandet i den yngre klassen minskat, vilket säkert arrangörerna tackar för, då matcherna kortas ner med någon timme eller två i många fall. Att de halvvuxna sextonåringarna slår hårt säger jag inget om, men det går att slå hårt på olika sätt. Ibland önskar jag lite större variation i spelet hos de äldre. Som åskådare kommer jag på mig själv vandra vidare till en match i den yngre klassen, då det händer lite mer där.

Den taktiska briljansen är dock inte alltid utvecklad hos de yngre heller. Ibland kan jag se duktiga spelare ge bort matcher bara för att de inte tänker till på banan. Ett exempel var en hemmaspelare vars motståndare inte hade någon backhand, alls. Det var tokjämnt, men hade hemmakillen styrt över spelet på motståndarens backhandssida hade han inte tappat ett game, nu satsade han på crossdueller på forehand och tappade matchen istället. I ett sådant läge vill jag bara skrika över parken, ”Men spela på hans backhand, han får ju inte över bollen då! Dessutom har han dåligt flås och är redan toktrött, så spela längre dueller!” Men jag håller såklart klaffen.

Just dåligt flås är en annan iaktagelse. Ovanligt många kids låter som blåsbälgar efter ett set. Är det så att tennisen kombineras med Playstation istället för fotboll eller innebandy numer? Jag vet inte? Förr tyckte jag att kidsen var som Duracellkaniner, men nu tryter orken snabbt. Skicka ut dem på en runda runt sjön eller nåt...

Sedan, nu kommer gubbgnället till slut, är det en styggelse med detta kånkande på snuttefiltar. Finns det verkligen inga regler kring detta? Ska man få torka sig på en knallgul kexchoklad-badhandduk mellan varje boll? Får man verkligen hänga upp denna kexchoklad-badhandduk i axelhöjd mitt på kortsidan, mitt i motståndarens blickfång? På Strandbjörket har de föredömligt domare på varje match (en lisa för själen att se!), vilka i alla fall kunde försöka stävja den här trista utvecklingen. Kanske är det just dåligt flås som orsakar denna torkerifest?

Det lär bli fler barnvagnspromenader, så kanske blir det fler iaktagelser.

KM-final i Öjaby

Ärligt, jag trodde jag hade en chans. Men det är fortfarande klasskillnad. Suck.

Roger Nydahl - Andreas Eidenskog 1-6 3-6

Jag såg fram emot matchen med tillförsikt, verkligen. Men redan efter ett par game var matchbilden klar. Jag kastade bort ett par onödiga bollar i varje eget servegame till en början, tappade dessutom serven ett par gånger. Två gånger tidigt i seten dessutom. Jag fick inte komma in i matchen, helt enkelt. Visst, jag hade breakbollar ett par gånger, men lyckades egentligen inte störa Andreas alls.

Att få häng på Andreas känns inte så långt bort dock. Enda trösten, bara att träna vidare.

Andreas spelade sparsamt. Gjorde inte mer än han behövde. Några gånger visade han upp sina patenterade forehanddräpare. Oj, ingen annan motionär i landet kan vara bestyckad med en sådan Gonzales-forehand. Mest imponerande är dock när han slår den med full kontroll, längst ut på sin backhandsida.

Sedan så hade Andreas lite flyt också. Så var det. Linjeslickare, nätrullare och lite shanks trillade in här och där. Jag tror att jag själv är inne i en oflytperiod, som kommer vägas upp med toktur till nästa år, eller nästa decennie, känns det som.


Som bilden visar var det inga gubbspelare som svingade några tweeners här, utan riktiga karlar som spelar med riktiga players racquets (blink, blink). Är det nån bloggläsare som vet var man kan hitta fler Wilson PSC 6.1 Stretch, så säg till. Andreas behöver fylla väskan.

Nej, det har inte snöat i Öjaby. Andreas hade saltat banan rejält under veckan. Banan var knallhård, den var snabbare än inomhusbanorna vi vanligtvis spelar på. Andreas försäkrade att han inte saltat "på" banan, utan bara kring den, men jag vet inte... ;-)

Saltet påverkar bollarna också, de fluffar inte upp sig utan blir släta och snabba, vilket kanske bidrar till känslan av snabbhet. Slickar man på fingrarna känner man hur otroligt salt det egentligen är. Undrar om det påverkar natursenorna också?

En annan pikant detalj är Andreas "retroväska" Han använder bara sin Tretorntrunk från sjuttiotalet i skinnimitation. Fräsigt.

Nä, nu vill jag träna mer. Gapet mellan mig och "B-spelarna" måste minskas snabbare om jag ska hinna bli en sådan innan lårbenshalsarna börjar knaka. JSM på Strandbjörket spiller över på banorna på nejden. Det skaffar dock oss ambitiösa motionärer lite bryderi. Var ska vi träna? Hovmantorp? Alvesta? Nu gäller det att bli lite kreativ för att få ihop sin veckodos några dagar framöver.

Ekenässpelen 2011

Inte många turneringar på agendan, här lyckades jag ändå knö in en liten tur till Vetlanda, C-klassen.

Roger Nydahl - Jonas Hämäläinen 4-6 0-6

Det var förmodligen den absolut bästa "dåliga" spelare jag mött. Såklart inte dålig alls, så jag får försöka förklara. Alla motståndarens slag var pastejer, jag har aldrig spelat mot en senior med så "lösa" slag, de flesta damspelare jag tränat mot har mer tryck i slagen. Serven var spikrak och lättläst. Inga slag hamnade bortom min räckvidd. Så, vad var problemet?

Han var snabb och motade tillbaka allt. En "retriever" av toppklass, alltså.

Och, han var bättre än mig, vann förtjänstfullt.

Sedan hade jag en av mina sämre dagar, sämsta dagar, ska erkännas. Jag fick hur många lägen som helst att plocka lätta poäng. Men, jag slog ut bollarna. Det var bara jag som missade idag. Trots detta var det jämnt, jämnare än vad siffrorna visade. Allra helst i andra set!? Jag hade gameboll i alla mina servegame utom ett, till detta lyckades jag inte förvalta an enda breakboll, trots att jag hade sådana i alla game utom ett också. Det känns futtigt att skriva att jag faktiskt kunde vunnit den här matchen då siffrorna visar nåt helt annat, men så känns det faktiskt.

Sedan så tycker jag att fördelningen av "skitbollar", alltså linjebollar, felstudsar och nätrullare inte var särskilt rättvis heller.

Jag vill så gärna spela om den här matchen.

Det var regntunga banor, ja, det var regn, typ. Lite intressant att se hur olika vädrets makter hanteras av tävlingsledningar. Här spelade vi i duggregn, på regnhala banor där vi halkade omkring och där varje vändning resulterade i decimeterdjupa hål som slets upp. Hade det varit i Strandbjörket hade Åke & gänget med all säkerhet pekat med hela handen och församlingen hade avhysts omedelbums.

Nu efteråt grämer jag mig lite över att jag faktiskt ödslade en ny fin strängning med natursena på att spela i regn.

Just ja, jag har ju spelat Ekenässpelen en gång tidigare, för tjugofem år sedan. Jag får väl återkomma som sjuttioåring då.

Gast vs Heim

En kort visit i hembygden. Jag hann ändå med 2 x 2 timmars högkvalitativ träning med gamle Nicke. Som traditionen bjuder spelade vi också match om vem som är bäst i Boxholm, trots att jag lämnade köpingen för snart tjugofem år sedan. Jag fick vara Gast, så fick Nicke vara Heim, enligt logiken. Gast vann återigen. Det blev jämnt som attan mot slutet, då vi inledde med en hård inbollning i trekvart och Nicke är tränad för marathon, vilket jag då inte är.

Banan var återigen som en dröm. Klart bäst av alla grusbanor i år också. Plan som ett salsgolv, inte en felstuds på fyra timmar. Det vilar en aura av japansk trädgård över anläggningen.

Nys på nåt

De sista passen med lillkillen i veckan har varit otroligt inspirerande. Han verkar ha hittat nyckeln till den här grejen tennis. Hans forehand sitter som en smäck, bättre än min tekniskt. Hans enhandare till backhand fullt duglig. Roligt att det börjar funka.

Detta så länge jag slår snälla bollar, detta under första halvtimmen. Sedan glömmer han bort att röra på fötterna, att ställa sig rätt, att vrida upp. Säkerligen orsakat av trötthet kombinerat med bristande koncentration. Men ändå!

Igår slog han dessutom in fler servar än ut!? Det här sista tror jag i o f s var en slump, vi har inte kommit så långt på den här fronten att jag kan ge honom all den äran.

Allt blir så mycket roligare för honom när det börjar funka. Såklart.

Greppet direkt

En aha-upplevelse som medelålders, återigen. Varför har ingen sagt nåt? En grussko, tennisko gjord för att spela på grus, har ungefär 500% bättre grepp än vanliga tennisdojor. Jag visste att nåt var knas då jag halkade runt som en ko på is på match och träning.

Dessa hiskeligt fula Nadaldojor greppar däremot direkt. Nu tror jag inte det kommer påverka mitt spel särskilt mycket. Däremot slipper jag den där fåniga känslan av att vara gråben/hjulben (vilken var det egentligen) och halka runt i vad som känns som kvart innan jag kommer iväg.

Som gammal banskötare/-ansvarig gör det dock lite ont i själen att se vilken inverkan de har på underlaget. Men, får finspelarna använda dessa doningar får väl en motionär göra detsamma, lika för alla.

Gotcha!

Efter att ha ramlat på varandra femtiotolv gånger i tävlingssammanhang, där jag ständigt, ständigt dragit det kortaste stråt, fick jag så till det ikväll. Gotcha, Johan Finnhult!

Skämt åsido, det var hyvens av Johan att sparra en tennissvulten tennisklåpare efter att jag haft ett tre veckors uppehåll, detta mitt i sommarstiltjen på Strandbjörket. Att jag vid timmens slut låg på plus i poängräkningen känns mer som en kuriositet. Hade matchandet spelat någon som helst betydelse, hade Johan med största sannolikhet sedvanligen tvålat dit mig. Ständigt denne Finnhult!

Annars så kommer den här träningen gå till historien genom att Johan ställde mig på fel fot så pass grovt att jag "gubbramlade" och det uppstod betydande blodvite. Hu!

Omplåstring, så kör vi vidare i morgon. Nu är vi igång igen.

Sjukt, sjukt, sjukt...

Det har varit sparsamt med uppdateringar på denna blogg på sistone. Mest för att det inte hänt något tennisrelaterat. Jag har varit sjuk ett tag och det har handlat om vanliga normala mänskliga krämpor som inte kunnat relateras till tennisen. Det som började med en sommarförkylning och sedan urartade till en ihållande halsinfektion är svårt att koppla till forehand & backhand.

Så, jag får be om att få återkomma så snart livet på banorna hägrar igen. Fasen, sommaren är kort och det ska ju hinnas sladdas runt en del på gruset.

Tennis Trainer

När jag letade efter fiskegrejer i förrådet hittade jag en kvarleva från förr, en "Tennis Trainer" Fortfarande oöppnad, i sitt lilla paket. Någon gång för länge sedan hade någon kul typ förärat mig den till en födelsedag.

Lillkillen packade upp den och gav sig ut på gatan. Succé direkt. En boll i en snodd är en kul grej, tydligen. Förödande för tekniken, misstänker jag. Något som tränas upp ordentligt så är det reaktionerna. För fort kommer bollen tillbaka, mycket fort. Jag minns från barndomen att snodden efter ett tag gick av och jag skarvade ihop den. Kortare och kortare blev snodden, snabbare och snabbare kom bollen tillbaka.

Lillkillen på Tennisskolan

Lillkillen var sjuk så gott som hela första veckan på Tennisskolan, så han fick ett par bonusdagar i omgång två. Ny röst på banan idag, Tobbe, vilket var bra för honom. Likaså att få återgå till grunderna ett litet tag.

Den familjära trallen och rösten kan, även om den är nog så kunnig och engagerad, göra att han faktiskt stagnerar och inte tar nästa steg. När nu lillkillen står och vinglar på tröskeln mellan lek och spela tennis på riktigt, så är det bra att ruska om lite.

Det här märktes inte minst när lillkillen för ett ögonblick tappade fokus, lät tankarna och blicken vandra. Då tog Tobbe vant ett varsamt grepp om överarmen på honom och bad honom lyssna på vad som sades. Lite ögonkontakt och genast var lillkillen i zonen igen.

- Jag vill inte kolla på tennis eller prata om tennis, jag vill SPELA tennis. Så sade lillkillen häromdagen när jag påtalade att det vankades fintennis på teven. Än så länge är leken och glädjen i det främre rummet. Bra så.

Bra & dåligt

Ett litet KM för de närmast sörjande ute i Öjaby. Jag spelar semi mot J-O, Ola & Andreas gör upp om den andra finalplatsen.

Roger Nydahl - J-O Svensén 6-4 6-3

Bra att jag vann, inte så bra genomförd match dock. Jag började med att slänga iväg poäng efter poäng, allt satt en halv meter bortom baslinjen. Förklaringen låg delvis i det faktum att J-O hade ont i sin arm och servade pastejer, vilka jag nöp på direkt och full av adrenalin köttade ut. Delvis var det bara obegripligt.

Nu ordnade det upp sig hyggligt. Vid underläge 2-4 bytte jag racket, till en med hårdare strängning, och den där halvmetern plus försvann och bollarna hamnade rätt.

Andra set var lite av en transportsträcka. Mest fascinerande under matchen var att denna förmiddag i Juni slog inte J-O en enda vinnare!? Alla poängen och gamen var resultat av mina forced och till mesta del unforced errors. Lite oroande, faktiskt.

Smörklick

Ett bestående men från onsdagens match var att jag halkade omkring väldeliga. Toumas är ju en listig spelare som ofta försökte ställa mig på fel fot och då skulle jag byta riktning, vilket resulterade i att jag gjorde lite som i barndomens Tex Avery-filmer, jag halkade runt på stället en stund innan jag for iväg. Inget grepp!

Någon illmarig typ hade intalat mig att den gångna säsongens inneskor är idealiska att ta med sig ut på gruset, att de skulle främja det annars så svåra glidandet över det röda gruset. Så jag har kört på vad man i motorvärlden hade kallat ”Slicks” Visst jag glider som en Gud, men jag stannar typ aldrig och som ovan nämnt, tar mig aldrig ur startblocken.

Jag kollade avundsjukt på träningskompisen Jonas skor senast. Han hade nya fina gula grustennisskor som rev upp en stor håla bakom baslinjen. Jag kunde direkt se den stora skillnaden i grepp. Så nu går jag och funderar på om jag ska investera i särskilda grusdojor. Hmm...

När vi ändå är inne på materialbiten, så ska Wilson börja kränga PS85:or igen. Aaaaaaaahhhh!!! Detta betyder att den sprillans nya ospelade racket jag för fem år sen pröjsade över tvåtusen för och jag nu har till salu för femtonhundra tappar ännu mer i värde. Sicken dålig investering. För nu kan man snart köpa nya för tusenlappen, suck. Jäkla Wilson!

Annars är jag såklart mycket positivt inställd till att rackettillverkarna kompletterar sina sortiment med dessa retromodeller. Många motionärer har spelstilar som fortfarande främjas mer av en gammal Edberg/Sampras-spade än en modern knallstyv Babs. Sedan så är ju känslan i dessa klassiska modeller alldeles speciell. Den kommer garanterat sälja bra.

Till sist, jag hade en mejldialog med en bloggläsare i veckan, där det diskuterades strängningar och ont i armen. Jag skickade då även frågan på remiss, till min strängningsguru Björn och fick ett sådant bra svar att jag publicerar det här, i lätt friserad form, håll till godo.

” Olika strängar passar olika bra med olika ramar! Och smaken är som baken! Du kan laborera med både typ av strängar, hårdhet och tjocklek. Och med olika strängare! Mät alltid själv hur resultatet blev, använd en Stringmeter. Ojämn spänning = dåligt. Hårdheten ska vara ungefär som du bett om. Ramen ska ha kvar sin originalform, annars har man strängat relativt sett för hårt på en ledd.

Strängningar är färskvara vad gäller sin spänst, som ger vibrationsdämpning och "livlighet". Ännu mer än joggingskor. När joggingskorna tappar sin spänst och dämpning, riskerar man problem med benhinnorna. Samma sak med tennissträngar, man riskerar problem med muskelfästen (tennisarm, golfarmbåge) när spänsten försvinner. Plus att sämre spänst ger sämre bollbett och gör det svårare att få topspin, alltså att få ned bollen i banan med drives. Håll koll på hur länge racketen ligger i väskan, om den ligger i hög värme. Kanske är det helt enkelt ett dåligt hantverk bakom strängningen, med fel eller ojämn spänning.

Polyestersträngar av olika varianter töjer sig inte så mycket och blir därför känsliga för att tappa spänning (av tid, spel, och värme). De blir så att säga "döda" ganska snabbt, når sitt "ytterläge". Som att dra ut ett gummiband tills det nästan går av, det blir stumt på slutet. En nylonsträng, exempelvis, blir inte fullständigt "död" på samma sätt, viss töjbarhet finns kvar även efter lång tid. Därför bör man stränga om OFTA om man spelar med polyester- eller copolyestersträngar, och inte vänta på att de ska gå av. Om proffsen (t.ex. Söderling) skulle spela med gamla polyestersträngningar skulle ingen av dem ha skadefria armar många dagar per år! Vissa polyestersträngar tappar spänst och spänning snabbare än andra. Testa! Läs samlade omdömen t.ex. på www.stringforum.net. Och stränga om så ofta som du tycker behövs.

Bollar, väder och vind är också variabler. Strängar och strängningar som du tycker är usla en sval sommardag kanske är bra en varm dag. Eller med andra bollar...
Stumma strängar: bra när det är varmt. Mjuka strängar: bra när det är kallt.

Sammanfattningsvis: testa olika! Var medveten om att strängningen kan förändras mycket av tid, temperatur, och spel. Mät alltid själv spänningen i racketen så att du vet att det är strängarna och inte spänningen som skiljer. Felet kan mycket väl vara mentalt, men olika strängningar gör faktiskt mycket stor skillnad för hur bollen hamnar och hur mycket stryk armen får”

Esyluxligan 6:4

Ja, det var egentligen försent, sista speldagen för Esyluxligan var i söndags. Så att vi kom till skott var en kul bonus.

Roger Nydahl - Toumas Heinonen 2-5 3-3

Riktigt roligt att spela idag. Jag tyckte att jag hängde med riktigt hyggligt. Visst, Toumas tryckte till lite på gaspedalen när första set stod och vägde, annars så var det jämnt skägg.

Nu återstår att se hur jag ska lyckas skramla ihop mina träningstimmar under sommaren. Av nån märklig anledning är den period då det är störst chans att få spela även den period då det är svårast att få ihop träningstillfällena. Lite av en paradox, faktiskt.

Forehandsnack

Häromdagen fick jag till en timme tennis, den enda på snart två veckor. Detta tillsammans med Ola, min träningskamrat från Öjabyklubben. Hyggligt spel från båda håll, faktiskt.

Efteråt pratade vi lite om forehands. Svingen, slaget från just den sidan är ju centralt i tennisen. Den kanske enklaste och mest använda i hela spelet. Dock inte för mig.

Jag jobbar ju hårt på att förbättra den och under vår timme hade den funkat riktigt hyggligt. Som Ola beskrev det hade den blivit något mer än bara ett transportslag. Mitt mål att få till en riktigt bra forehand också, inspirerad av vår gemensamma klubbkompis Andreas. Ola tyckte dock att jag skulle sätta ribban lite lägre, då Andreas har en forehand som är ”en på miljonen” som han uttryckte det.

Sant. Hade Andreas varit född tjugo år tidigare hade hans forehand räckt till att ta honom till elitspel och kanske än högre, så bra är den. I en tid då det i princip ”räckte” med ett bra slag hade den varit förödande. Som exempelvis Jimmy Arias och Aaron Kricksteins forehand, eller Kevin Curren eller Steve Dentons serve. Nuförtiden måste alla slag vara toppklass, minsta svaghet och det är rökt.

Receptet på en bättre forehand har både Coach Bernth och mina hjälpsamma träningskompisar redan gett mig. Jag behöver högre fart i svingen och handledssnärt, ”racquet speed & wrist action” Så jag jobbar på med detta. Inte det lättaste, ska erkännas. Det är inte bara en ny rörelse som ska nötas in, utan det ska även hittas en tajmning. Det är ögat och muskelminnet som ska synkas upp.

För varje pass gör jag ett myrsteg framåt. Ibland halkar jag ett par steg bakåt. Långsamt går det. Frustrerande. Men jag känner att det händer nåt.

Förkylt

Jag kände det helt klart i kropp och knopp under det andra passet med Jonas i förra veckan. Osynk, kan det väl kallas, när kommunikation mellan lemmarna och centralen är ur fas. Sedan spelade jag lite ute i Öjaby i helgen, där jag bollade med lillkillen och med våra långväga gäster på mer motionsvis, där jag ändå blev alldeles skakis i benen. Sedan kom förklaringen då viskositeten i snoken snabbt förändrades och det där välbekanta tinnituslikande suset startade. Dunderförkylt. En riktig sommarförkylning i all sin prakt.

Då får man nöja sig med att kolla tennis på teven. Eller i datorn. Det var på den senare jag kunde se den av så många uträknade gamm-Federer visade den just nu bäste spelaren på planeten var skåpet skulle stå, åtminstone för en dag. Det var nämligen intressekonflikt i tevesoffan då Sverige spelade fotboll mot nåt Tintin-land. Att sedan Krall-Nadal vann hela surven gjorde inte så mycket.

Lika bra att kolla så mycket tennis som möjligt innan den flyttar in i "betalkanaljerna" igen. Så jag försökte se så mycket jag kunde från Paris. Och, döm om min förvåning då jag ikväll under en zapprunda halkade in på gräset i Queens. Vad hände där? Hur har Eurosport fått fatt på lite grönbetes-tennis? Nåja, jag klagar inte, en bonusvecka ju, innan det är tillbaka till livescores i telefonen och lite pixliga fulströmmar i datorn.

Finn fem fel

foto: Laslo Illes

Jag hoppas att Laszlo tycker att det är okej att jag lånar en av hans fina bilder för att åskådliggöra detta exempel. Annars säg till, så plockar jag bort den.

För en bild kan säga mer än tusen ord, tyvärr. Här har vi svart på vitt, en 2500-dels sekunds ögonblick fångad i Laszlo’s EOS1:a under Strandbjörksspelen. Vi leker finn fem fel.

1. Blicken
Var ska blicken vara? Jo, såklart på bollen. Här ser vi en kille som i spelets viktigaste ögonblick, träffen, tydligen tagit ledigt och befinner sig mentalt på en tripp till Bahamas eller nåt. Eller så tänker han kanske på vad som bjuds till middag efteråt. Generalfel!

2. Slaget
Det här är en serveretur. Vad gör karl’n? Han chippar över en lös pastej mitt i banan. Det är som att be om en smäll på käften. Sorry, Mackan på andra sidan nätet, men du har inte utvecklat någon dunderserve, än (det kommer!). Såklart ska killen använda sitt bästa slag, backhanden, för att få ett övertag i poängen.

3. Balansen
Kalv på grönbete önskar jag att jag kunde referera till, men det får bli gammal älg i myrmark istället. Eller den klassiska ko på isen. Karl’n står ju på hälarna! Förresten, det ser mer ut som att han ramlar baklänges. Jag önskar att så var fallet, så det fanns nåt att skylla på.

4. Positionen
Den här killen har valt att parkera på den fläck där det är svårast att returnera. Så dumt. Killen är ju hyggligt reslig och måste ändå plocka bollen i axelhöjd. Hade han tagit ett kort steg mot bollen hade positionen varit perfekt för en backhand drive.

5. Greppet
Härdsmälta troligtvis. Här har reptilhjärnan reagerat rätt, ryggraden skickat signalen att karl’n ska driva bollen ner i hörnet, en crossboll. Greppet skiftas korrekt men sedan brinner alla kretsar. En liten tomte eller nåt i ett hörn av hjärnan vill annat och istället blir det en ”mash-up”, där chippen/slicen utförs med knasgrepp. Därav en lös pastej, smågodis för en duktig fjortonåring på andra sidan nätet. Äpplen att plocka, tack så mycket.

Ungdomlig entusiasm

Klockan är 21.04 på lördagskvällen. Det spöregnar ute. Ändå står Edson & Gunnar och skyfflar en dyngsur skumgummiboll fram och tillbaka, fram och tillbaka på gatan. Kidsen är för härliga på det viset. Omständigheter eller förutsättningar kan var hur knas som helst, bara racketen och bollen finns där så funkar det.

Medelålders motionärer knorrar över felstudsar, solen i ögonen, fel höjd på nätet, vindilar från varhelst ifrån och tamefasen motgrus. Vi har lite att lära av de unga. När spelade vi på gatan senast?

Esyluxligan 6:3

Ner som en sol, upp som en pannkaka.

Roger Nydahl - Per-Mats Carlsson 5-4 (8-6)

Ena dagen kan jag inte inte för mitt liv få ordning på spelet. En annan dag, idag, går jag in och spelar jämnt med P-M, en klasspelare bland oss lite äldre. Tennislivet är allt bra underligt ibland.

Kallt som fasen var det ikväll och det blåste en kraftig och fullkomligt oregelbunden vind, dessutom. Klassiskt svenskt utomhusspel, alltså.

Istället för att angripa problemet jag hade i helgen, det urusla fotarbetet, så gick jag på materialet såklart. Jag ändrade min setup på racketen ordentligt. Jag plockade av 11 gram och flyttade yttterligare 5 gram från toppen till botten, typ. Det blev ett helt nytt racket. Jag vet inte om jag gillar känslan riktigt, men det funkade mycket bättre ska erkännas.

Strandbjörksspelen dag 2

Inget sprutt i benen idag heller. Då kan det bara gå på ett sätt.

Roger Nydahl - David Lindahl 7-5 6-7 0-6

Ingen rörelse, ingen tajming, ingen träff idag heller. Bedrövligt.

Trots ledning med 7-5 5-3 kunde jag inte plocka hem detta. Bra jobbat av David, som inte vek ned sig. I sista set var jag varken trött eller utspelad, alla bollarna gick bara killens väg. Tröstlöst.

Efter matchen var ju unge Lindahl själaglad och utbrast i ett, "Jättebra spelat, verkligen!" till mig. Eh, nä!? Det var jättedåligt spelat idag, klasser under vad jag normalt brukar prestera. Så det spontana utropet blev lite fel, men kul.

Det var ju jag som inte hann säga, "Jättebra spelat David, verkligen!" Kul att se nån fajtas så fint.

Nåja, dagen slutade ju lyckligt i alla fall.

Strandbjörksspelen dag 1

Den krypande känslan av att det inte riktigt funkar på tennisbanan just nu besannades när jag väl var på plats.

Roger Nydahl - Marcus Thour 4-6 4-6

Bedrövligt spel av mig idag. Fint spel av motståndaren idag. Jag hängde ändå med hyggligt i de båda seten av någon märklig anledning. Sedan så hände det som brukar hända, den bättre spelaren hade lite välförtjänt flyt och några felstudsar, nätrullare och kantträffar senare var jag ute ur leken.

Lite villrådig är jag just nu. Hur ska jag hitta träffen och tajmingen?

Ett gott råd

Formen är lite sviktande inför Strandbjörksspelen. Så jag vände mig till en kompis för att få goda råd. En quickfix till formen alltså.

"...jogga lätt, lätt i kväll och sov djupt och länge"

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha... (LOL)

...

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha... (LOL - again)

Ovan är ett internt skämt för oss småbarnsföräldrar. Jag har inte sovit djupt och länge på snart tio år. Ett lätt surr i huvudet och en lätt dimma framför ögonen är en konstant tillstånd. I veckan gäspade jag till och med upp min gamla käkskada. I perioder gäspar jag nämligen så mycket att jag "vrickar" käften.

Som återigen nybliven förälder räknar jag inte heller med att få sova djupt och länge under de kommande tio åren heller, så jag hoppas nå den där gäckande formen nån gång in på 2020-talet.

Tack för all hjälp, Bernth!

Efter träningen i måndags tog Bernth gänget åt sidan och berättade att han nu avrundade sin bana som tränare i VTS. Det kom faktiskt lite som en överraskning för mig.

Det har nämnts tidigare i denna blogg, men Coach M är faktiskt den förste och ende tränare/instruktör jag haft, även om jag nu delade honom med ett gäng andra. Det hände sig så sent i tennislivet att jag hunnit bli medelålders. Nästan två år hann det bli med lunchtennis tillsammans. Så det faktum att Bernth nu lämnar mig och andra vuxenlirare är såklart ledsamt.

Mycket fokus i föreningslivet ligger såklart på de yngre, de som ska fostras. Så ska det vara. Men samtidigt får man inte inom tennisen glömma den stora massan, motionärerna, entusiasterna, som släpar sig till banorna vecka ut och vecka in. Detta för att låta hjärtat jobba lite, för glädjen att banka på den lille gule bollen lite. Att ta hand om dessa är också viktigt. Det är dessutom en köpstark grupp som är mycket tålig och samtidigt tacksamma, lätta att blidka. I många klubbar lämnas dessa ändå vind för våg, tyvärr.

Här har Bernth och VTS har gjort ett fantastiskt arbete. Det krävs ett alldeles särskilt handlag att buffla runt vuxna människor. Det är en delikat uppgift att lära gamla hundar sitta, kanske en än delikatare uppgift än att styra upp de yngre, faktiskt. Med glimten i ögat kompletterat med rejäla röstresurser som dånat över hela hallen/parken, har Bernth fått fason på mig och de andra motionärerna. Det har hela vägen varit entusiasm och engagemang.

- Vilken backhand! Hade du varit tjugo år yngre hade vi gett oss ut på touren direkt! Att höra sådan tillrop eka över hela hallen gör mer för självkänslan hos en motionär än vad man tror. Att Bernth behandlade oss som om vi var lika viktiga som de yngre, som tävlingsspelarna, gjorde att man växte i sin tennis. Det hela blev mycket roligare. Han hade också full koll på mina och andras resultat och eskapader i diverse tävlingssammanhang, vilket gjorde honom till mer än bara en instruktör som visade hur racketen skulle greppas.
- Du SKA inte förlora mot Finnhult, vad är det med dig egentligen!!! Sagt med ordentlig skärpa i rösten, typ så kunde det låta efter match. Och, det är precis en sådan reaktion jag ville ha från en tränare, inte ett jamsande om bättre lycka nästa gång. Han var inte heller rädd för att säga ifrån ifall någon uppförde sig illa eller störde träningarna, det var en del av allvaret i leken. Så ska det vara, sånt inger respekt.

Om nu Bernth lämnar oss klåpare undrar jag såklart om någon annan kommer ta hand om oss och vem det i så fall kommer vara. Det gäller nog att tänka till både en och två gånger innan någon eventuellt kliver i Bernths dojor.

Jag kommer såklart sakna Bernth. Vem kommer nu att bry sig om min tennis? Vem kommer nu fortsätta hjälpa mig hitta en forehand? Vem kommer nu att rya åt mig?

Esyluxligan 6:2

Ständigt denne Finnhult!

Roger Nydahl - Johan Finnhult 4-5 1-1

Det hände igen. Jag trodde jag hade koll på grejen, att jag hade det i asken. Men så stod jag där med långnäsa. Jag hade 4-3 och egen serve, liksom, men kunde inte knyta åt säcken.

Ingen av oss hade väl nån bra dag. Jag själv spelade okoncentrerat och slarvigt. Eller hafsigt är nog ordet. Jag tänker bland annat på en breakboll där jag får en straffspark och stegar självsäkert fram för att lägga undan den, och sedan glömmer att titta på bollen!? Jag började tänka på annat!?

Det är roligt att spela med Johan. Han är trevlig och är bjussig i bedömningarna, sedan så är det hela tiden nära till ett leende, inga sura miner (kanske för att han vinner för femtiotolfte gången i ordningen ;-). Allt detta har sagts innan, jag vet. Men det är inte alltid så självklart med yngre spelare.

Sedan så ska jag jag kanske inte trycka i mig en stor portion av maträtten vi i familjen kallar för "bomben" innan jag cyklar ner till Strandbjörket. Inte det bästa sättet att förbereda sig på match. Jag blev nästan sjösjuk när jag tog rusningar och hela jag då hamnade i gungning, började wobbla.

Osannolikt?

”Är det Esylux, eller?” Jag fick nog den kommentaren en handfull gånger samma dag. Till och med den bokade timmen bokfördes per automatik som matchspel i rullorna. Jag fick be om att betala. Är det verkligen så osannolikt att jag tränade en timme med Teo, en av juniorerna?

Det här satte myror i huvudet på mig. Ligger osannolikheten i att Teo är så mycket bättre än mig? Eller att han är yngre? Och därför inte borde spela av en timme med mig?

I vilket fall, det var en riktigt kul träningstimme, eller halvannan timme egentligen, vi fortsatte en liten stund i smyg, för att kunna spela klart poängspelet. Det senare handlade om spel mot ett mål. Jag blev ”dubbelbaglad” för andra gången på ett år. Fast det var ju bara träning, när det blir allvar kommer jag fjösa över bollen och köra slice över hela linjen, riktigt gubbigt, he he.

Jag behöver verkligen sparra uppåt mer. Jag är tacksam över timmen med Teo och den med Jonas dagen därpå. Det är lite problematiskt att hela tiden lira i sin sköna komfortabla zon och sedan bli överkörd när någon med högre tempo hamnar på andra sidan. Det har hänt att jag knappt hunnit fatta vad som hänt innan det blivit 6-0 6-1, typ. Sparra uppåt, sparra nedåt och varför inte åt sidorna, med nya spelare, alla varianter behövs.

Till sist. Var är alla vuxna motionärer som gillar att tävla lite? Kolla nedan anmälningslista från Ten Tour, så gott som hela fältet i den stora lokala tävlingen hade i teorin kunnat vara mina barnbarn. Visst, det är kul att lira med kids, men det är också kul att spela med gelikar. Nästa år blir jag riktig veteran, jag hoppas att H45-klasserna överlever ett år till...

A & E

Varning! Tillfälligt återfall i racketträsket.

För de riktigt racketnördiga betyder ovan bild något speciellt. A & E är två olika Pro Stock-varianter av Heads Midplus-ramar som länge funnits i omlopp bland de toppspelare som varit duktiga nog att få ta del av Heads Pro Room-tjänster. En trixig fråga till församlingen. Vilka två gamla racketar motsvarar dessa egentligen?

Tydligen har Head blivit mer selektiv med sina tjänster till eliten. Det är bara topp-toppspelarna som får sina gamla handsnickrade PT-spadar. Och, det är färre som får TGK-versionerna (lättare versioner från Kina, som kan finjusteras i efterhand) också, tydligen. Är du inte bland de bästa får du nöja dig med "retail". En topphundraspelare som rumänen Hanescu har setts spela med gamla PT57:or i "i.Radical-pj", tio år gamla racketar!? Är det månne för att Head inte vill snickra österrikiska finracketar åt honom längre och han är lite kinkig med materialet?

Dessutom har Head gjort det svårare att avkoda finracketarna, genom att ta bort koderna från ramarna. Små pillriga sifferkoder som smygs in bland det vanliga klottret på insidan av hjärtstycket kan avslöja en finracket, eller att man plockar fram hårtorken och klär av racketen in på mässingen, då koderna tydligen fortfarande sitter kvar på "hair-pin":en.

Så, dessa raringar kommer bli allt mer sällsynta.

E-varianten är bara på tillfälligt besök i mitt förråd, den ska få sig en omgång indisk fulnatur blandad med lite tysk polyester.

Återigen, man blir inte ett dugg bättre av att spela med dessa racketar. Känslan däremot är oöverträffad oavsett om man är topp hundra eller en klåpare.

Lite mer om strängningar

De senaste dagarna har det varit diskussioner om strängningar på flera håll. Ett alltid lika intressant diskussionsområde. Då strängningen på ditt racket handlar om känsla så blir diskussionerna ibland animerade. Det finns ju egentligen inget rätt och fel här utan bara ett tyckande. Mitt enda råd är att testa, testa och testa lite till. Sedan vet alla som följt bloggen att jag anser natursenor vara det bästa för oss motionärer. I en hybrid, då.

Strängningsteknik är ett lika mycket minerat område för oss som strängar vår egna racketar. Vad är rätt och fel här liksom? Nåja, ett illa strängat racket är lätt att känna igen, men när det handlar om finlir på området så är det återigen tycke och smak.

Jag försökte förklara för en kompis att jag drar de mittersta (kul ord!) längsgående lite, lite hårdare, och sedan lättar trycket utåt kanterna. I efterhand kom jag på att det låter som att jag strävar efter att ha olika spänning på olika strängar, vilket var klantigt formulerat av mig. Jag menade att jag försökte kompensera för maskinens mekaniska inkonsekvenser, då den "tappar" lite mer på de längre strängarna än på de kortare när man jobbar sig fram över racketen. Fysikens lagar, liksom.

För min erfarenhet här är att de bäst strängade racketarna är de där slutresultatet är så jämnt som möjligt (när man mäter enskilda strängar) över bädden. Närmast detta kommer jag när jag helt enkelt är noggrann och tar min tid med strängningen. "Slow Stringing", Lidestam-Stylee.

En timme grönt

På vägen hem från jobb i Sthlm stannade jag till över lunchen i Linköping för att träna med gamle Björn. Perfekt att göra ett stopp på halva vägen och inte bara sträcka på benen utan verkligen få sig en rejäl träningstimme.

Vi spelade på Mjärdevis tennisbanor som var av typ Canada Tenn. Första gången jag provade detta underlag. Det var som en hybrid mellan grus och hardcourt. Perfekt för mig som brukar vara vilsen i övergången till gruset. Sedan var de hemskans snygga, blekt grågröna. En positiv upplevelse, helt klart.

Sedan fick jag ordentligt med pymmel under träningen, men det är en annan sak. Björn var nämligen på humör och då kan han vara riktigt... jäklig. Fast på ett bra sätt. Det blir alltid kvalitetsträning när vi spelar. Han ger goda råd och kan på ett osjälviskt sätt mala riktigt länge på sidor av mitt spel som trilskas.

Jag har bestämt mig för att låta känslorna svalla lite på träning, men sedan lägga locket på under match, så det ylades en del idag, ska erkännas. Jag var så frustrerad, bara. Sorry, Björn!

Tjoho!

Det var länge sedan jag kom på mig själv att tjoa och applådera spontant framför tennis på teve, eller i det här fallet en fulström på datorn. Jag får nog återkoppla en handfull år bakåt, tillbaka till tiden då Federer fortfarande hade spring i benen och gled omkring som en smörklick på hardcourtbanorna. Men igår kväll under Madridfinalen blev jag oerhört entusiastisk över Djokovic, och då hejade jag egentligen inte ens på honom!?

Som han rörde sig, killen. Oj, oj, oj! Det var Mecir-klass! Han var helt klart i zonen. Han hade det där Wilanderska rycket, där serben rörde sig tiondelar innan Nadal träffade bollen. Det där flytet där det ser ut som att killen redan vet var motståndaren ska slå bollen.

Den ”nya” backhanden som serben visade upp var mycket Mecir-inspirerad också, allrahelst den raka varianten. Där Nadal har en backhand, som han antingen slår hårt eller jättehårt, så hade Djokovic massor av olika varianter, som satte myror i huvudet på spanjoren. Lite som att Federer har femtiotolv olika slice:ar på backhand (som i o f s församlingen lärt sig läsa numer...).

Tjoho, det här kan bli riktigt kul framöver.

88,08

Nä, det är ingen radiofrekvens på FM-bandet. Det är en siffra som visar precis hur bra är jag i tennis. Varken mer eller mindre.

Idag trillade den nya tennispoängen in. Inte för att den spelar någon roll, egentligen. Summorna som redovisas ska alltid tas med en nypa salt. Beroende på matchande och matchandets omgivning kan den här värderingen slå alldeles åt käppskogen ibland. Det kan simma omkring fantastiska spelare i den tvåsiffriga regionen och tämligen mediokra tävlingsspelare kan ha hundratals poäng.

I mitt fall stämmer det ganska bra. Jag är en motionär som gillar att tävla ibland och därför passar fint i C-klasserna, upp till 100p. Min ambition, däremot, är att etablera mig på tresiffrigt, att bli så bra att jag kan spela B-klasser istället.

Det är en bit kvar. Jag har visserligen arsenalen, flåset och tänket, tycker jag. Men det är fortfarande svårt att få ihop det hela. Det är lite vingligt, helt enkelt. Vissa dagar kan jag förvåna mig själv med att spela jämnt med riktigt duktiga lirare, andra dagar kan jag klappa samman fullständigt mot spelare jag borde avfärda med en gäspning.

Men, det är ju det som är det härliga med sporten. Att det hela tiden kräver utveckling såväl som inveckling. Dessutom är det ett långsiktigt projekt, där målet finns bortom horisonten och det är hemskans kul på vägen.

Esyluxligan 6:1

Nämen, lite retrotennis. En doft av åttiotalet, härligt.

Roger Nydahl - Michael Beigart 1-5 1-2

Det är inte ofta jag stöter på en tvättäkta "pusher/retriever", en vägg, nuförtiden. Det var mycket vanligare förr. Jag tror inte motståndaren slog en enda "winner" förutom på passerslag ikväll. Mäktigt!

Jag hade hellre mött en sådan här motståndare senare i utesäsongen. Nu kände jag mig i o f s med hela tiden i spelet, men när jag inte hunnit justerat spel & taktik för gruset så var killens fina defensiv alltför svår att bryta igenom.

Det var ett stort arrangemang, Vårruset, bara några meter från våran batalj. Mycket intressant att spela match med hundra decibel peppande "dunka-dunka" som bakgrund. Under andra halvan av matchen hörde jag ingenting alls. Jag hörde aldrig motståndarens träff, inte heller min egen. Vad gäller poängräkningen så blev kommunikationen kring denna högst bristfällig. Komiskt.

Grusträff 2011

Ett enastående initiativ av Jonas, att samla ett litet gäng från olika småländska klubbar och hörn för att fira inträdet i den nya säsongen. En heldag grustennis. Ja, en halvdag för mig då, som är steget efter dessa gentlemen och tacklade av vid lunch. Men, snart närmar de sig medelåldern de också, he he, och behöver återhämtning.

Nyttigt som tusan. Shit, vad jag fick jaga idag. Joakim slängde upp den ena stoppbollen efter den andra, plågsamt. Det var elvor som följde elvor, tills vi gått varvet runt flera gånger.

Däremellan hann vi med materialsnack, vi hade ju gurun Henrik på besök. Jag snabbtestade mig igenom en handfull kul grejer. En del grejer var nya, en del andra kära återseenden.

Det här får gärna bli en tradition, tycker jag.

I elfte timmen

Här har jag famlat efter formen i flera månader. Här har jag tagit steget ut i grussvängen. Så plötsligt sitter alla pusselbitarna ihop, om än för en kväll. Var det kanske "skit-samma"-inställningen som gjorde skillnaden, när jag gick in i hallen för att spela av en sista skälvande inomhustimme med träningskompisen Ola? Eller är jag något på spåren, helt plötsligt?

Jag spelade precis så som jag vill att det ska se ut. Byggde upp poängen med serven eller returen och sedan jobba på att sätta motståndaren i tidsnöd, avgöra med tredje- eller femtebollen, eller vid nät. Jag ska inte vara ett dugg beroende av vad motståndaren gör. Jag ska göra min grej.

Ola fick inte ett game i setet vi hann spela klart. Det händer aldrig annars. Ola vet precis hur han ska detronisera mitt spel i vanliga fall. Men inte ikväll.

I mina tonår bytte jag från tvåhandsfattad backhand till en vad vi på bruksorten kallade "enfattig" backhand. Det tog tio år att få ordning på den. Jag modellerade den efter diverse åttiotalsspelare, typ Lendl, Gerulaitis, McNamara & Smid. Lite senare finputsade jag den genom att emulera Edberg. Det här tog sådan fokus att jag helt enkelt glömde bort min forehand!? Det dög att skyffla den, då alla ändå trodde att de skulle lägga allt på min backhand.

Nu, som medelålders motionär har jag all tid i världen att bryta ner och bygga upp en "ny" forehand. Det kommer ta tio år och jag är bara en bit på väg. Allt oftare klaffar det, men ibland inte. Under tiden har jag en "bruksforehand" att falla tillbaka på.

Den senaste tiden, med underlagsbyte och allt, så har jag verkligen brottats med tekniken. Så innan dagens träning kollade jag på Youtube-klipp med Fernando Gonzales. Inte för att kunna slå forehand som honom, jag har faktiskt lite verklighetsförankring kvar, mina vänner. Jag kollade för att få inspiration, för att få småle lite när han daskar skiten ur bollen. Kanske hjälpte Fernando mig ikväll att inse vad jag är bra på. Det är inte att mörda bollen utan att få mina medmotionärer att flytta på sig lite grann. Det räcker.

Esyluxligan 5:3 & 5:1

Ett par eftersläntrare. Jag jobbar hårt på att hinna spela undan de sista vintermatcherna.

Roger Nydahl - Joakim Starck 2-5 4-3

Igår, inte mycket att säga om. Joakim spelade bättre och jag vaknade till lite sent. Det kändes märkligt att krypa in i hallen när det var strålande väder utanför. Så kanske var detta sista vändan inombords?

Idag, gruspremiär. Ulf & jag flyttade ut matchen på detta älskade, hatade underlag. Och, varför vara mesig och börja med att träna på underlaget först. Vi körde på med match direkt.

Roger Nydahl - Ulf Lundblad 3-5 0-1

Jag brukar vara fullkomligt oduglig de första tio-tjugo grustimmarna, så det här får ju betecknas som lite av en succé. Eller, kanske lite väl magstarkt att kalla något för succé när 80% av mina forehands satt metervis bortom baslinjen, ja en del hamnade i staketet!?

Jag bad Ulf om ursäkt för att jag ylade en del, jag lät som en viss Nicke Lövgren bitvis. Men det var så frustrerande. Jag hamnade fel i banan hela tiden.

Och, jag hade ingen spelplan!? Visst, det är åtta månader senast, men jag borde ju efter snart fyrtio års spelande komma ihåg varthän jag ska skyffla bollarna.

Det gäller bara att gnissla gaddarna och hänga i. Jag vet att jag framåt sensommaren kommer haja det här, jag vet...

Första tjing

Dagen har kommit. Jag kommer nu avveckla nästan halva min racketgömma. Mest för att jag kommit på mig själv att inte har någon plan för den, ingen riktning. Därför behåller jag nu de racketar som betyder något för mig, som jag har en speciell koppling till.

De jag nu säljer är precis lika bra och spännande som de jag behåller, men kommer förhoppningsvis få ett fortsatt liv hos någon kommer spela dem, lite eller mycket, alternativt bara klämma lite på dem.

Församlingen, läsekretsen, medklåpare! Ni har nu chansen, första tjing, på grejerna. Det är bara att mejla mig på adressen på profilen i högerkolumnen. Jag kan skicka bilder ifall någon vill. Efter någon vecka eller två kommer de erbjudas allmänheten.

Observera att frakt tillkommer. Det brukar blir strax under hundringen.

3 x Wilson K Six-One Tour 90, L3, 9/10, 1800:- + 2 extra set of grommets included + large Wilson bag SÅLD!

Federers racket. Mycket mer lättspelad än vad myten säger. För den som gillar kontroll och själv kan sätta fart på bollen. Racketarna är så gott som nya. Två av dem strängade med Champions Choice, Federers val, natur på längden, Alu Power Rough på tvären. Jag skickar med en stor Wilsonbag. Ett kap!

1 x Wilson Pro Staff 6.0 Original 85, L3, 10/10, Mid China Mint Condition, plastic wrap still on handle, 1500:- (+ extra set of grommet)

En klassiker. I absolut nyskick. Finns inte att få tag i längre. Edberg, Sampras, Courier & Federer m fl spelade med denna.

2 x Wilson Pro Staff 6.0 Original 85, L3, 8/10, Mid-Chinas, 1000:- + 2 extra set of grommets included

Samma som ovan, men spelade lite grann. Fint skick.

2 x Wilson Pro Staff 6.0 Original 95, L3, 7/10, 1000:-

Samma som ovan, men med lite större slagyta och aningens bredare ramprofil.

3 x Völkl C10 Pro Mid, Comp Series, L4, 9/10, 1000 :- Large Völkl bag included SÅLD!

Kanske den bästa racket som Völkl kablat ut. Passar både tävlingspelare och motionärer. Det går att skifta greppstorlek med hjälp av palletar, som man kan köpa på nätet.

3 x Dunlop Revelation 200G, L3, 9/10, 1000:- Large Dunlop bag included

Alldeles underbara racketar. Nyskick. Även dessa passar både tävlingspelare såväl som motionär. En 95 sq/inch, välbyggd, välborgad hemlighet. Ingen blir besviken på dessa.

8 x Head Graphite Pro, various gripsizes, 5-8/10, 500:- SÅLD!

En chans att snyta till sig ett helt gäng av Head’s kanske finaste modell. En åttiotalsklassiker som håller än idag. Föregångaren till Prestige Mid. Det är olika greppstorlekar på dem, tanken var att jag skulle skifta runt palletar, men det projektet får någon annan ärva.

2 x Dunlop Maxply (-81), LM4, Matched pair of woodies, 9/10 (!) 500:-

En klassiker. Den bästa träracket som gjorts. Har är det två exakt likadana från en av de sista årgångarna. I så gott som nyskick.

1 x Prince TT Warrior OS, L3, 8/10, 400:-

Den passade Pat Rafter, men inte mig. Kanske passar den dig? En lättspelad modern klassiker.

1 x Yonex RD7, L4, 8/10, 400:-

En riktig höjdare, användes av Bruguera och Rios på nittiotalet. Mycket eftertraktad Yonexklassiker, många spelar fortfarande med den.

1 x Rossignol F200, L4, 9/10, Grey, 300:-

En Wilanderklassiker från de senare årgångarna. Så gott som ny.

1 x Puma BB Winner, L2, 7/10, 250:- SÅLD!

Ett sådant där silvrigt Puma som Boris Becker spelade med när han vann Wimbledon som sjuttonåring.

1 x Rossignol F200, L4, 6/10, Blue 200:- SÅLD!

En gammal Wilanderspade i bruksskick. Perfekt att återuppleva den unika F200-flexen med.

Esyluxligan 5:5

Sista matchen i inomhusvarianten av Esyluxligan. Ja, om man inte räknar med alla uppskjutna diton.

Roger Nydahl - Joakim Karlsson 1-3, uppgivet

Joakim var den bättre spelaren i starten. Och, mycket mer än så blev det inte. Jag hann sno åt mig ett game innan Joakim tråkigt nog gjorde sig illa i höften.

Lika trist varje gång en motspelare/träningskompis gör sig illa. Jag känner verkligen med dem. Ikväll var det extra snöpligt, då Joakim verkligen spelade fin tennis fram till att det högg till.

Efteråt blev det en livlig diskussion vid receptionen kring hur det skulle rapporteras vid en dylik händelse, när någon var tvungen att kasta in handduken. Vem skulle få vad för poäng? Att den som står sist kvar på nåt sätt måste vara vinnaren var vi överens om. Det spelar ju ingen som helst roll egentligen, det var ju sista matchen för våren.

Tidigare under dagen hade jag hunnit med ett lunchtennispass. Det var riktigt skoj idag. Stefan & jag hade Coach M för oss själva och fick en nittio minuter lång duvning där vi drillades på diverse svaga fronter. Jag var mycket nöjd med hur min forehand satt under passet. Så ska det se ut. Hopp om livet, alltså.

Tabberas i garage

På vägen hem från jobb i den stora staden gjorde jag en snabb avstickare från E4:an, för ett besök i garaget hos den som på ett märkligt sätt blivit min racketleverantör. Där plockade jag åt mig de allra sista stackars spadarna av den speciella sort jag spelar med, detta som en slags extra, extra racketförsäkring. För nu finns det inga fler Kennelbachare att hämta i Pim-Pims gömmor. Tabberas.

Ett nytt grepp

Det är visserligen ett fint namn, Head Finest Calfskin. Men egentligen är det bara en alibi-linda som hamnar under proffsens overgrip. Nu spelar jag "old school" med bara läderlindan som följde med när jag ärvde racketen och ville ha en lite bättre doningar, när jag nu byter till sommar-kollektionen.

Det blev svarta läderlindor av modell Boris Becker. Riktigt fint blev det. Känns riktigt bra också. Gruset, här kommer jag!

Esyluxligan 5:4

Så blev det till slut match i femte omgången. Äntligen!

Roger Nydahl - Markus Ellström 0-5 4-4

Det här var både dåligt och bra. Till en början blev jag sopad av banan. Jag hängde inte med alls. Min forehand hade dessutom checkat ut, typ. Men sen, efter en riktig maratonboll i slutet av första set, kände jag att jag började få häng.

Sedan spelade jag riktigt bra. Så på det hela är jag väldans nöjd. Allrahelst då Markus hittills varit den spelstarkaste killen under hela vintern (sorry övriga församlingen...).

Idag hade jag samlat samman hela veckans träningstimmar på samma dag. Inte smart. Efter tre och en halv timme är jag nu lite mör.

Åsså, inte att förglömma. Då jag blev tokpressad ner i ena hörnet av Markus idag, hann jag sikta in en riktigt grym forehandslice. Kanske nåt att utöka arsenalen med inför sommaren, eller?

Esylux & jag

Den nya bebisen har gjort att familjelivet återigen gått in i ett kokongleverne. Det tar sin lilla tid att hitta rutiner både för gamla och nya familjemedlemmar. Under tiden går alibitävlandet, a k a motionstävlandet, på sparlåga. Därför är jag tacksam över att Esyluxligan finns. Tack vare denna har jag inte bara kunnat fortsätta matchandet under vintern utan även ganska kraftigt späda på detsamma. Varje vecka har jag kunnat spela mot allsköns olika spelare. Det har varit de som varit väldans duktiga, de som varit lika klåpiga som jag själv, de som varit unga, äldre, glada, arga och hela vägen har det varit nyttigt, så nyttigt.

Nu sista omgången verkar luften lite gått ur församlingen, vilket är fullt naturligt. Solen är tillbaka, det är diverse skollov och ledigheter, influensor som härjat, buskar som måste beskäras, ja allt som nu gör att det haltar i min division. Som sagt, fullt naturligt. Det kommer säkerligen vara full motivation igen om/när det hela tar fart igen, i kortversionen på gruset eller till hösten.

Jag har själv stannat i samma division hela vintern, i trean. Där har jag haft ett par divisionskamrater som hela vägen hållit mig sällskap, Ulf & Ludwig, vilket har varit trevligt. Annars har spelare kommit och gått. I början var en del spelare oerhört taggade och tävlingsinriktade, vilket gav lite konstig vibb och aura åt en del matcher. Sedan kom det hela in i en behaglig lunk med gott humör. Det är ju verkligen ingen katastrof om man skulle halka ner/upp i systemet. Desto roligare med ett nytt galleri medspelare. Ett tag i vintras hoppades jag faktiskt på att åka ur, bara för omväxlingens skull.

Vilka matcher minns jag då? Jag glömmer ju inte en ”dubbelbagel” i första taget, där unge Daniel Svensson nollade mig å det grövsta. Sällan har jag åkt på en sådan näsbränna. På det positiva kontot måste matchen mot Teo O nämnas, så bra har jag inte spelat på år och dag. Annars är matcherna mot Ulf Lundblad allesammans fina bataljer, inte bara för att jag hittills vunnit dem, utan för att det varit så himla kul spel och så gott humör.

Blir det inget Strandbjörksspelen i år? Jag börjar bli orolig. När immobiliteten dämpar tävlingsivern så påtagligt är det ju denna tävling som jag ser fram emot. Den hålls ju i kvarteret, mycket närmare än så kan det inte bli. Den är dessutom den mest välordnade och spelas på den mest bildsköna platsen av alla tävlingar jag brukar spela. Dessutom lobbar jag hårt bland mina klåparjämlikar, tenniskompisar från runtom, för att de ska masa sig hitåt så att jag både får träffa dem och förhoppningsvis chansen att spöa upp dem. Men tävlingen verkar trillat ur tävlingskalendern. Vad kan ha hänt?