Jag brukar få gliringar för den lilla trave med gamla racketar som gömmer sig i garderoben hemma i förrådet. Men kolla då in denne racketsamlares gömma:
Jisses! Tydligen har denne samlare dryga 4200 racketar!
Han dök upp för en vecka sedan på ett av de internetforum där folk som vurmar för gamla ramar hänger, och såklart fullkomligt krossade de andra samlarna.
Dessutom har han, på video och DVD, spelat in ALLA matcher som visats på teve sedan 1980!?
Som talesättet säger hemma i Boxholm; "Det finns folk till allt"
Tuesday, August 31, 2010
Växjömästerskapen dag 2
Ibland är det helt enkelt inte rättvist.
Roger Nydahl - Marcus Thour 6-2 6-0
Den som bara stannade till och bligade för ett ögonblick kunde lätt se att det här var en helt jämn match där jag fick med mig så gott som alla gamen på något märkligt sätt. Vi hade trettio eller fyrtio lika i så gott som alla matchens game, utom de allra sista där det, typ, rann iväg.
Ytterligare en duktig yngre tonåring med exemplariskt uppförande. Jag är imponerad av de VTS-juniorer som ställts framför mig. En kontrast till den annars, tyvärr, tråkiga trallen som ibland drabbar mig, där det kan gnölas & hojtas. Det känns lite som det ingår etikettkurs på tennisskolan i kvarteret, eller nåt. Gött!
Lika bra att skriva positiva saker, när jag upplever det. Vem vet, en dag kanske jag får huka mig när det viner spadar och bollar efter en irriterande gubbe som spelar märklig stenålderstennis.
Återigen, Strandbjörket visade sin bästa sida med härlig kvällssol. Jag fick till och med ta av mig den underställströja jag laddat upp med.
När andra set ramla in med sådan lätthet tänkte jag på att det är så lätt att spela tennis när slutresultatet inte är det viktigaste i världen, det kändes mycket avslappnat idag. En förlust ikväll hade varit en lisa, veckoschemat hade varit lättare att hantera. Men men, jag ska nog kunna klämma in en sista (?) grusmatch imorgon också. Sen får gubben vila.
Roger Nydahl - Marcus Thour 6-2 6-0
Den som bara stannade till och bligade för ett ögonblick kunde lätt se att det här var en helt jämn match där jag fick med mig så gott som alla gamen på något märkligt sätt. Vi hade trettio eller fyrtio lika i så gott som alla matchens game, utom de allra sista där det, typ, rann iväg.
Ytterligare en duktig yngre tonåring med exemplariskt uppförande. Jag är imponerad av de VTS-juniorer som ställts framför mig. En kontrast till den annars, tyvärr, tråkiga trallen som ibland drabbar mig, där det kan gnölas & hojtas. Det känns lite som det ingår etikettkurs på tennisskolan i kvarteret, eller nåt. Gött!
Lika bra att skriva positiva saker, när jag upplever det. Vem vet, en dag kanske jag får huka mig när det viner spadar och bollar efter en irriterande gubbe som spelar märklig stenålderstennis.
Återigen, Strandbjörket visade sin bästa sida med härlig kvällssol. Jag fick till och med ta av mig den underställströja jag laddat upp med.
När andra set ramla in med sådan lätthet tänkte jag på att det är så lätt att spela tennis när slutresultatet inte är det viktigaste i världen, det kändes mycket avslappnat idag. En förlust ikväll hade varit en lisa, veckoschemat hade varit lättare att hantera. Men men, jag ska nog kunna klämma in en sista (?) grusmatch imorgon också. Sen får gubben vila.
Monday, August 30, 2010
Växjömästerskapen dag 1
Strandbjörket är som vackrast när sensommaren övergår i höst. Kvällsljuset ligger nästan vertikalt över parken och tennisbanorna. Fastän solen behagar visa sig, nyper det lite i kinderna framåt kvällen. Blir man stillastående blir man snabbt stel och kall.
Roger Nydahl - Dennis Mendel 6-1 6-4
En sådan här match blir jag glad över, även om jag inte spelade min bästa tennis. Den blott trettonårige killen spelade moget och vårdat. Hans uppförande var exemplariskt, där vi utbytte komplimanger vid de bästa bollarna och ömsesidigt deltagande vid nätrullare och linjeslickare. Efteråt tillönskades jag fortsatt framgång i tävlingen. När hörde jag det senast från någon under fyrtio?
Spelmässigt var han nära att flippa matchen. Jag hade ledningen med 4-1 i andra set, då han visade tåga och kämpade sig tillbaka med mycket fint spel. Så fort jag blev det minsta kort, straffade han mig med välavvägda vinnare. Efter ett avbrott för toalettbesök blev det plötsligt nerv i matchen och utjämnat i setet. Dock, lite flax och så ett mindre bra game från killens sida och jag hade vunnit.
Se där, då blir det en match till på gruset innan butiken slår igen. Trevligt!
Roger Nydahl - Dennis Mendel 6-1 6-4
En sådan här match blir jag glad över, även om jag inte spelade min bästa tennis. Den blott trettonårige killen spelade moget och vårdat. Hans uppförande var exemplariskt, där vi utbytte komplimanger vid de bästa bollarna och ömsesidigt deltagande vid nätrullare och linjeslickare. Efteråt tillönskades jag fortsatt framgång i tävlingen. När hörde jag det senast från någon under fyrtio?
Spelmässigt var han nära att flippa matchen. Jag hade ledningen med 4-1 i andra set, då han visade tåga och kämpade sig tillbaka med mycket fint spel. Så fort jag blev det minsta kort, straffade han mig med välavvägda vinnare. Efter ett avbrott för toalettbesök blev det plötsligt nerv i matchen och utjämnat i setet. Dock, lite flax och så ett mindre bra game från killens sida och jag hade vunnit.
Se där, då blir det en match till på gruset innan butiken slår igen. Trevligt!
Saturday, August 28, 2010
App så nära...
Jag köpte en ny telefon. Och, då jag gör det så sällan så valde jag den nyaste och mest lullulliga varianten. Till denna kan jag ladda ner, gratis eller för en liten slant, olika extraprogram att förgylla den med. Den första jag köpte, för sju kronor, var "racquetTune"Denna "app" ska kunna avgöra hur hårt/löst strängat ditt racket är genom att du håller fram den nära telefonen, för att sedan knäppa lite på strängarna med med penna eller liknande.
Min hybridsträngning med natursena på längden och polyester på tvären gick att välja, liksom racketytans storlek, i mitt fall 89, 5 sq/inch.
Resultatet då? Jo, det ser ni ovan. Den ram jag nyttjar för tillfället är jäkligt löst strängat, om nu telefonen har rätt. Min Personal Stringer snörade dit strängarna i början av maj, då med 23 kg's tryck. Kan det då sjunka till 17 kg? Jo, förmodligen. Racketen har säkert gått dryga tjugotalet timmar på banan och fyra månader är lång tid.
Jag fattar att strängningar är färskvara, men nu bor jag i Småland och vänjer mig efter tid vid allt lösare strängningar, istället för att stränga om. Dumt & småsnålt. Materialmässigt börjar jag säsongen som Federer och avrundar som valfri italienare på Challengertouren.
Skämmes på mig. Dags att stränga om inför innesäsongen, den näst intill oändliga... Here I come, Björn.
Tuesday, August 24, 2010
Tennisbiografier x 10
Jag har under vår och sommar klämt tiotalet tennisbiografier. Nedan följer listan med korta omdömen. Det är inte lätt att skriva om tennis, så det bjuds både på högt och lågt.
Open - Andre Agassi
Det här är en riktigt bra tennisbok, då den här historien bottnar i en glasklar dramaturgisk konflikt. Karl'n är bäst i världen på att spela tennis, samtidigt så hatar han att, just, spela tennis. Det räcker liksom. Sedan är det en hjärtknipande historia i flera lager, relationen tennispappa & barn, kulturkrockar med invandrarpappans ambitioner i ett nytt land, ungdomsrevolt och att svårigheten att hantera framgångar. Till detta ett glittrigt Las Vegas, vackra kvinnor och lite knark som gör det hela lite mer saftigt spektakulärt. Nu inbillar jag mig inte för ett ögonblick att Andre suttit på kammaren och snickrat samman den här boken själv, men oavsett så är det en bra bok, punkt.
Mr Nastase - Ilie Nastase
Den här boken överraskade mig. Det är lätt att avfärda Nastase som en pajsare, men boken som uppehåller sig mycket kring hans uppväxt bakom järnridån och hur han lyckades ta sig över denna och in i en helt annan värld, berättar ödmjukt om en fantastisk resa. Många skrönor bjuds det på dessutom. På det hela verkar tennisvärlden för fyrtio år sedan varit en mycket roligare och lättsammare historia. Visst, Ilie uppvisar bitvis en skum kvinnosyn och avfärdar sina psykbryt/tossiga infall med en axelryckning, men i övrigt så är det en spännande historia, en spännande resa. Jag blir mycket nyfiken på Ion Tiriac, han verkar vara en karaktär av mått.
Bill Tilden: The Triumphs & The Tragedy - Frank DeFord
Ruggig bok. Även här finns en dramaturgisk konflikt som heter duga. Tilden var under tjugotalet lika dominant som senare en Federer, en Borg eller en Laver och minst lika firad. Det fanns ett aber dock, han var pedofil. Författaren lyckas skickligt balansera historien mellan tennisspelaren Tilden med de fantastiska tennisframgångarna och privatpersonen med de mörka hemligheterna.
(You Cannot Be) Serious - John McEnroe
Alltså, som stort fan av gamle Mac så gillade jag såklart denna. Den är skriven lite som McEnroe talar. Han bjuder på en överraskande öppenhet, både vad gäller tennisen och privatlivet. Mest gillar jag beskrivningarna av de tidiga åren på hemmaplan och de första stapplande stegen på touren. Spelarna på sjuttiotalet var långt ifrån de entourage som dagens spelare reser runt med och verkar delat en helt annan kamratskap. Som läsare förstår jag att McEnroe var en plågad själ, än mer plågad än vad tevebilderna visade. Men samtidigt ett geni.
Winning Ugly - Brad Gilbert
Lika mycket biografi som instruktionsbok och, inte minst, beskrivning av samtida medspelare. Det där sista är faktiskt bokens stora behållning. Brads fascination av Lendl, eller hans tandagnisslande över sin nemesis Becker bjuder på härligt mustiga beskrivningar. Dessutom kommer han med bästa tennistipsen i förbifarten, som att alltid packa Ipren i väskan.
The Education Of A Tennis Player - Rod Laver
Den här boken hade jag förväntningar på, som stort fan till The Rocket. Men antingen kommer inte personligheten fram i boken, eller så finns det inte mer än så här bakom världens kanske bäste spelare. Det är en spännande läsning att följa hans väg från Hinterland i Australien och ut stora världen. Beskrivningen av den tidiga proffscirkusen är även den mycket spännande, där de reste runt som ett cirkussällskap och rullade ut canvasduken på kvällarna och spelade av sina matcher, för att hoppa på bussen som vilket rockband som helst. Vem Rod själv var eller vad han tyckte om saker är svårare att få en bild av. Han gillade att klämma en bärs efter uträttat värv (som alla andra australier), det är allt. Jo, han verkar ha retat upp sig å det grövsta på Pancho Gonzales, vilken förekommer i så gott som alla kapitel, på nåt sätt!? Gamle Pancho verkar ha gjort ett stort intryck på de samtida spelarna, tydligen återkommer temat i Ken Rosewalls biografi också, med lika delar respekt som avsky.
The Player - Boris Becker
Märklig bok, det här. Väldigt mycket Boris, må jag säga. Han verkar vara oerhört egensinnig och inte så lite självupptagen. Mitt i boken finns däremot ett kapitel som hans mamma (!) bidragit till, som är gastkramande. Jag var tvungen att hålla mig hårt i fotöljen när jag läste det. Mycket starkt av Boris att våga inkludera detta i boken. Ett spännande grepp i sportbiografivärlden, dessutom. Återigen dyker Ion Tiriac upp. Finns det en biografi med honom, tro? Måste luska i detta...
A Champions Mind - Pete Sampras
Förlåt, men hur stor Sampras än var som spelare, så var han inte direkt sprallig. Den här boken speglar hans personlighet rakt av, den speglar hans spelstil. Killen älskade tennisen och var dödligt seriös. Det förstår man snabbt som läsare. Han blir bäst i världen, sen händer inte så mycket mer.
Breaking back - James Blake
När den här boken kom var Blake mitt uppe i sin tenniskarriär. Det hade inte hänt så mycket. Förutom att han snubblade, ramlade in i nätstolpen och var nära att mista livet, ingen liten grej ska väl erkännas. Men annars? Han verkar vara en skön typ, med sund inställning till sporten. Men hans ungdom gör att det inte finns nåt mer att hänga upp det hela på, det finns ingen tidsrymd som skänker distans och kan ge chans till reflektion.
Spelet bakom rubrikerna - Mats Wilander & Per Yng
Det smärtar mig att skriva detta, men hur mycket jag än beundrar och högaktar Mats Wilander, så kan jag inte annat än rodna när jag läser om denna. Jag letade nämligen upp mitt gamla signerade ex för att inkludera den i jämförelsen. Den här boken lider av samma symptom som James Blake-boken, den är skriven för tidigt. Varför inte skriva om den idag? Allt som hände Mats efter -89 är minst lika spännande. Vad den har, till dess försvar, är en beskrivning av Mats mikrokosmos innan han gav sig ut i världen, där arv, miljö, föreningsliv och nyckelpersoner finns på kartan. Något som exempelvis dokumentären Tennisprinsarna saknade.
Till denna lista hann jag också läsa Tennis - Off The Record, den antologi som bl a Magnus Norman bidragit till, och Lars Skarkes uppgörelse med 80-talets Björn Borg. Men de fick inte vara med på listan.
Open - Andre Agassi
Det här är en riktigt bra tennisbok, då den här historien bottnar i en glasklar dramaturgisk konflikt. Karl'n är bäst i världen på att spela tennis, samtidigt så hatar han att, just, spela tennis. Det räcker liksom. Sedan är det en hjärtknipande historia i flera lager, relationen tennispappa & barn, kulturkrockar med invandrarpappans ambitioner i ett nytt land, ungdomsrevolt och att svårigheten att hantera framgångar. Till detta ett glittrigt Las Vegas, vackra kvinnor och lite knark som gör det hela lite mer saftigt spektakulärt. Nu inbillar jag mig inte för ett ögonblick att Andre suttit på kammaren och snickrat samman den här boken själv, men oavsett så är det en bra bok, punkt.
Mr Nastase - Ilie Nastase
Den här boken överraskade mig. Det är lätt att avfärda Nastase som en pajsare, men boken som uppehåller sig mycket kring hans uppväxt bakom järnridån och hur han lyckades ta sig över denna och in i en helt annan värld, berättar ödmjukt om en fantastisk resa. Många skrönor bjuds det på dessutom. På det hela verkar tennisvärlden för fyrtio år sedan varit en mycket roligare och lättsammare historia. Visst, Ilie uppvisar bitvis en skum kvinnosyn och avfärdar sina psykbryt/tossiga infall med en axelryckning, men i övrigt så är det en spännande historia, en spännande resa. Jag blir mycket nyfiken på Ion Tiriac, han verkar vara en karaktär av mått.
Bill Tilden: The Triumphs & The Tragedy - Frank DeFord
Ruggig bok. Även här finns en dramaturgisk konflikt som heter duga. Tilden var under tjugotalet lika dominant som senare en Federer, en Borg eller en Laver och minst lika firad. Det fanns ett aber dock, han var pedofil. Författaren lyckas skickligt balansera historien mellan tennisspelaren Tilden med de fantastiska tennisframgångarna och privatpersonen med de mörka hemligheterna.
(You Cannot Be) Serious - John McEnroe
Alltså, som stort fan av gamle Mac så gillade jag såklart denna. Den är skriven lite som McEnroe talar. Han bjuder på en överraskande öppenhet, både vad gäller tennisen och privatlivet. Mest gillar jag beskrivningarna av de tidiga åren på hemmaplan och de första stapplande stegen på touren. Spelarna på sjuttiotalet var långt ifrån de entourage som dagens spelare reser runt med och verkar delat en helt annan kamratskap. Som läsare förstår jag att McEnroe var en plågad själ, än mer plågad än vad tevebilderna visade. Men samtidigt ett geni.
Winning Ugly - Brad Gilbert
Lika mycket biografi som instruktionsbok och, inte minst, beskrivning av samtida medspelare. Det där sista är faktiskt bokens stora behållning. Brads fascination av Lendl, eller hans tandagnisslande över sin nemesis Becker bjuder på härligt mustiga beskrivningar. Dessutom kommer han med bästa tennistipsen i förbifarten, som att alltid packa Ipren i väskan.
The Education Of A Tennis Player - Rod Laver
Den här boken hade jag förväntningar på, som stort fan till The Rocket. Men antingen kommer inte personligheten fram i boken, eller så finns det inte mer än så här bakom världens kanske bäste spelare. Det är en spännande läsning att följa hans väg från Hinterland i Australien och ut stora världen. Beskrivningen av den tidiga proffscirkusen är även den mycket spännande, där de reste runt som ett cirkussällskap och rullade ut canvasduken på kvällarna och spelade av sina matcher, för att hoppa på bussen som vilket rockband som helst. Vem Rod själv var eller vad han tyckte om saker är svårare att få en bild av. Han gillade att klämma en bärs efter uträttat värv (som alla andra australier), det är allt. Jo, han verkar ha retat upp sig å det grövsta på Pancho Gonzales, vilken förekommer i så gott som alla kapitel, på nåt sätt!? Gamle Pancho verkar ha gjort ett stort intryck på de samtida spelarna, tydligen återkommer temat i Ken Rosewalls biografi också, med lika delar respekt som avsky.
The Player - Boris Becker
Märklig bok, det här. Väldigt mycket Boris, må jag säga. Han verkar vara oerhört egensinnig och inte så lite självupptagen. Mitt i boken finns däremot ett kapitel som hans mamma (!) bidragit till, som är gastkramande. Jag var tvungen att hålla mig hårt i fotöljen när jag läste det. Mycket starkt av Boris att våga inkludera detta i boken. Ett spännande grepp i sportbiografivärlden, dessutom. Återigen dyker Ion Tiriac upp. Finns det en biografi med honom, tro? Måste luska i detta...
A Champions Mind - Pete Sampras
Förlåt, men hur stor Sampras än var som spelare, så var han inte direkt sprallig. Den här boken speglar hans personlighet rakt av, den speglar hans spelstil. Killen älskade tennisen och var dödligt seriös. Det förstår man snabbt som läsare. Han blir bäst i världen, sen händer inte så mycket mer.
Breaking back - James Blake
När den här boken kom var Blake mitt uppe i sin tenniskarriär. Det hade inte hänt så mycket. Förutom att han snubblade, ramlade in i nätstolpen och var nära att mista livet, ingen liten grej ska väl erkännas. Men annars? Han verkar vara en skön typ, med sund inställning till sporten. Men hans ungdom gör att det inte finns nåt mer att hänga upp det hela på, det finns ingen tidsrymd som skänker distans och kan ge chans till reflektion.
Spelet bakom rubrikerna - Mats Wilander & Per Yng
Det smärtar mig att skriva detta, men hur mycket jag än beundrar och högaktar Mats Wilander, så kan jag inte annat än rodna när jag läser om denna. Jag letade nämligen upp mitt gamla signerade ex för att inkludera den i jämförelsen. Den här boken lider av samma symptom som James Blake-boken, den är skriven för tidigt. Varför inte skriva om den idag? Allt som hände Mats efter -89 är minst lika spännande. Vad den har, till dess försvar, är en beskrivning av Mats mikrokosmos innan han gav sig ut i världen, där arv, miljö, föreningsliv och nyckelpersoner finns på kartan. Något som exempelvis dokumentären Tennisprinsarna saknade.
Till denna lista hann jag också läsa Tennis - Off The Record, den antologi som bl a Magnus Norman bidragit till, och Lars Skarkes uppgörelse med 80-talets Björn Borg. Men de fick inte vara med på listan.
Monday, August 23, 2010
Mer av detta, tack
Där inne, i vad som liknar ett gammalt Barracudatält, lurar tydligen fyra stycken grusbanor som man kan spela på året om. Något sånt påfund kanske skulle hjälpa mig i mitt famlande efter grusformen. Just detta tält finns så långt norröver i landet att jag inte kan nyttja det. Vet nån om det finns något liknande i min geografiska närhet?
Saturday, August 21, 2010
Klubbmästerskap Öjaby TK, omg 2
Det här var en match det svängde om. Fram och tillbaka böljade det, i gamen, i seten. Till slut satte Andreas ner foten.
Roger Nydahl - Andreas Eidenskog 5-7 6-3 2-6
I tredje set, 1-2 till Andreas, så kom en liten tromb, inte i spelet utan i vädret. På fem sekunder blåste allt löst grus bort från banorna och ner i Helgasjön. Helt plötsligt spelade vi på hardcourt istället för grus. En av de märkligaste tennisupplevelserna hittills.
Det var inte de lättaste förhållandena vi spelade under idag, vilket förmodligen gynnade mig. Ibland höll jag på att missa servarna helt då bollen fladdrade runt som en fladdermus i uppkasten. Stoppbollar kunde hamna vid servelinjen och mer ofrivilliga diton kunde uppkomma mitt i dueller.
När jag tyckte att jag hade häng i matchen visade Andreas klass och seglade lätt ifrån. Han hade ett game där han bombade på fyra fina servar från min sida, alla hans returer var otagbara.
Min målsättning det senaste året har faktiskt varit att ta set på Andreas (det är så sällan vi spelar hela matcher, så set räcker liksom). Det var ett mål jag trodde låg lite längre fram i tiden, kanske när han blivit tio år äldre och tio kilo tyngre, typ. Så lika förvånad jag var över vinsten igår, lika förvånad var jag över andra set idag. Fast, det ska erkännas, i matchsituationen var jag inte alltför nöjd med mitt set, jag ville vinna.
Nu börjar grussäsongen klinga av, redan nästa vecka går vi Öjabygubbar tydligen in i hallen. Synd, jag börjar fatta grejen med gruset, som sagt.
Roger Nydahl - Andreas Eidenskog 5-7 6-3 2-6
I tredje set, 1-2 till Andreas, så kom en liten tromb, inte i spelet utan i vädret. På fem sekunder blåste allt löst grus bort från banorna och ner i Helgasjön. Helt plötsligt spelade vi på hardcourt istället för grus. En av de märkligaste tennisupplevelserna hittills.
Det var inte de lättaste förhållandena vi spelade under idag, vilket förmodligen gynnade mig. Ibland höll jag på att missa servarna helt då bollen fladdrade runt som en fladdermus i uppkasten. Stoppbollar kunde hamna vid servelinjen och mer ofrivilliga diton kunde uppkomma mitt i dueller.
När jag tyckte att jag hade häng i matchen visade Andreas klass och seglade lätt ifrån. Han hade ett game där han bombade på fyra fina servar från min sida, alla hans returer var otagbara.
Min målsättning det senaste året har faktiskt varit att ta set på Andreas (det är så sällan vi spelar hela matcher, så set räcker liksom). Det var ett mål jag trodde låg lite längre fram i tiden, kanske när han blivit tio år äldre och tio kilo tyngre, typ. Så lika förvånad jag var över vinsten igår, lika förvånad var jag över andra set idag. Fast, det ska erkännas, i matchsituationen var jag inte alltför nöjd med mitt set, jag ville vinna.
Nu börjar grussäsongen klinga av, redan nästa vecka går vi Öjabygubbar tydligen in i hallen. Synd, jag börjar fatta grejen med gruset, som sagt.
Friday, August 20, 2010
Klubbmästerskap Öjaby TK, omg 1
Nog för att tävlingsledningen var ett par dagar sena med anslagen, men tre anmälda till KM:et var väl lite klent. Ett raskt beslut av samma tävlingsledning och herrsingeln, den enda klassen, avgjordes i poolspel. Det blev ju nån match mer då.
Roger Nydahl - Ola Larsson 6-3 6-2
- Jag tyckte jag spelade bra, då måste du ha spelat bättre. En komplimang från Ola efteråt.
Jag var mest förvånad. Inte över att jag vann, för jag har varit uppe och nosat på vinst mot Ola tidigare. Nä, jag kände mig inte riktigt i form, om jag nu får drista mig till att använda det uttrycket. Men, jag spelade vårdat, taktiskt och ekonomiskt. Jag jobbade hårt hela vägen, så det oförtjänta flyt jag bitvis upplevde hade jag kanske förtjänat.
Märkligt, återigen så börjar jag fatta det här med gruset strax innan butiken slår igen. Samma visa varje år. Jag får väl påbörja grussäsongen i slutet av januari nästa gång.
Banorna i Öjaby är som en dröm. Helt klart "Nicke Lövgren-klass" på dem.
Roger Nydahl - Ola Larsson 6-3 6-2
- Jag tyckte jag spelade bra, då måste du ha spelat bättre. En komplimang från Ola efteråt.
Jag var mest förvånad. Inte över att jag vann, för jag har varit uppe och nosat på vinst mot Ola tidigare. Nä, jag kände mig inte riktigt i form, om jag nu får drista mig till att använda det uttrycket. Men, jag spelade vårdat, taktiskt och ekonomiskt. Jag jobbade hårt hela vägen, så det oförtjänta flyt jag bitvis upplevde hade jag kanske förtjänat.
Märkligt, återigen så börjar jag fatta det här med gruset strax innan butiken slår igen. Samma visa varje år. Jag får väl påbörja grussäsongen i slutet av januari nästa gång.
Banorna i Öjaby är som en dröm. Helt klart "Nicke Lövgren-klass" på dem.
Tuesday, August 17, 2010
Sjukt stort!
I oktober kommer Roger Federer, the GOAT (Greatest Of All Times) till Stockholm Open. Sjukt stort!
Jag har varit orolig för att inte hinna se Federer innan han blir gammal och lägger ner. Under de snart tio senaste åren har han inte varit fysiskt i närheten av nån plats där våra vägar har kunnat mötas. En tripp till valfri Grand Slam eller tysk ATP-tävling har varit bortom en småbarnsförälders horisont. Fast, jag har verkligen lekt med tanken på att knö in kidsen i bilen och sträckköra nattetid ner till Halle i Tyskland enkom för att kunna se Federer.
Men nu kommer han alltså till Stockholm Open. Och, sekundrar efter att nyheten kom, hade jag och lillkillen varsin biljett klar, till kvartarna på fredagen. Andra raden, långsida, nästan mitten. Vi kommer nästan kunna klämma lite på honom, ju. Om han nu kommer, om han nu går till kvarten, förstås. Men jag tycker oddsen ser goda ut, det skulle vara o-Federerskt att inte dyka upp och går han inte till kvarten, så... Nej, det kommer inte hända.
Min vurm för Federer beror, enkelt uttryckt, på att han spelar den vackraste tennisen i tennishistorien. Det är ren och skär konst, tamefasen.
Ovan lilla film är förstås fejk, men ganska kul ändå.
Det finns en spelare till som jag jämställer med Federer, samma estetiska nivå på tennisen. Honom ser jag var och varannan vecka, i hallen/på banorna, här i kvarteret. Sjukt stort, det också, varje gång!
Jag har varit orolig för att inte hinna se Federer innan han blir gammal och lägger ner. Under de snart tio senaste åren har han inte varit fysiskt i närheten av nån plats där våra vägar har kunnat mötas. En tripp till valfri Grand Slam eller tysk ATP-tävling har varit bortom en småbarnsförälders horisont. Fast, jag har verkligen lekt med tanken på att knö in kidsen i bilen och sträckköra nattetid ner till Halle i Tyskland enkom för att kunna se Federer.
Men nu kommer han alltså till Stockholm Open. Och, sekundrar efter att nyheten kom, hade jag och lillkillen varsin biljett klar, till kvartarna på fredagen. Andra raden, långsida, nästan mitten. Vi kommer nästan kunna klämma lite på honom, ju. Om han nu kommer, om han nu går till kvarten, förstås. Men jag tycker oddsen ser goda ut, det skulle vara o-Federerskt att inte dyka upp och går han inte till kvarten, så... Nej, det kommer inte hända.
Min vurm för Federer beror, enkelt uttryckt, på att han spelar den vackraste tennisen i tennishistorien. Det är ren och skär konst, tamefasen.
Ovan lilla film är förstås fejk, men ganska kul ändå.
Det finns en spelare till som jag jämställer med Federer, samma estetiska nivå på tennisen. Honom ser jag var och varannan vecka, i hallen/på banorna, här i kvarteret. Sjukt stort, det också, varje gång!
Thursday, August 12, 2010
Önskelista
Jag erkänner. Trots att jag försöker slå halt på samlandet av gamla tennisracketar, finns det några modeller som jag fortfarande suktar och snokar efter. Nedan följer min önskelista. Skulle jag ramla över någon av dem, skulle det lätt beredas plats i den annars så proppade garderoben. Håll i hatten , här följer ett fett inlägg, nörderi en masse.
1. Snauwaert Gerulaitis/Gottfried/Smid/Le Grande - Mid
De sista riktiga träracketarna som det spelades med på touren. En handfull olika modeller som i stort är samma racket men med olika namn, beroende på var de såldes på klotet. Jag tycker de är magnifika. Vackra, som konstverk. Och, det är bara utseendet jag går på i detta fall. Förmodligen är de svårspelade, kanske ospelbara, vad vet jag. Miloslav Mecir spelar fortfarande med dessa, vilket gör dem extra spännande , tycker jag. Vad gör att man inte kan överge känslan av trä? Jag vill veta.
Dessa modeller är riktigt svåra att få tag i. De finns ibland nere på kontinenten. En handfull gånger har jag fått hugg, men då jag ställer frågan om racketen är rak eller blivit lite skev, så får jag alltid svaret att de inte är riktigt, riktigt raka längre. Så det verkar som att dessa inte fixat tidens tand så bra. Jag skulle så gärna vilja ramla över ett Gottfried Mid, grepp 2, eller 3 som är rakt och fint, i hyggligt bruksskick. Med den mörkbruna läderlindan, tack. Kommer troligen aldrig hända.
2. Dunlop Max 200G
Det är tjugofem år sedan jag höll en sådan här i min hand. Det finns inga minnebilder av den känslan kvar alls. Så min nyfikenhet på den här klassikern är stor. Hur spelade den egentligen? Precis som med Rossi F200 delar den användarna i två läger, de som älskar den och de som hatar den. Sedan är åsikterna om dess spelegenskaper också delade. En del minns den som styv, andra som det flexigaste som funnits. Alla är överens, dock, om att känslan var och är fullkomligt unik. Den måste haft speciella kvaliteer, då både McEnroe & Graf behöll den årttiotalet ut.
Priserna på Max 200G har skjutit i höjden på sistone. Allra helst om de är i fint skick, för de flesta överlevande gamla ramar ser förskräckliga ut, då Dunlop lade allt krut på innandömet och gjorde ett hafsigt jobb vad gäller finishen. Men det borde betyda att de uckiga ramarna ändå kan vara strukturellt sunda, då Dunlop gjorde dem på ett extra krångligt och dyrt sätt, tydligen.
Jag får hänga på loppisar kring Tranås och leta, för min halvklara minnesbild är att varenda tjomme i hela den stan hade Max 200G på åttiotalet. Det känns som att P-O Lorentzi & gänget satte snarskank på en passerande långtradare från Dunlop och skördade ett ton av dem typ. Borde vara möjlig att hitta.
3. Yonex R-22
Jag ångrar nu att jag inte valde R-22 i slutet av åttiotalet. Jag hade provspelat den och den satt som handen i handsken. Det blev en annan modell istället, för Yonex hade en ”damstämpel” över sig på den tiden. Så jäkla fördomsfullt och korkat. Bara något/några år senare spelade Andre Gomes hem Franska Öppna med ett ”damracket” bara för räcka långnäsa åt mig. Idag skulle jag älska att ha en sådan här i min samling. Jag har försökt gottgöra mitt misstag ett par, tre gånger sedan dess, genom att spela med Yonex. Jag spelade ett kort tag med ett småsyskon, ett R-18, som bara var en blek kopia av originalet. Jag har försökt med RD-7 och senare med RDX500HD (sicket långt produktnamn...), men de modellerna har jag övergett tämligen snabbt. Av någon anledning inbillar jag mig att jag skulle kunna spela riktigt bra med ett R-22 än idag. Så jag vill testa om teorin stämmer. Halvsvår att finna.
4. Donnay Borg Pro Mid
Min brorsa spelade ett tag med dessa träracketar. Det är en variant på Borgs sista modell, fast som midsize. Ett monoshaft som Järryd spelade med en bit in på åttiotalet. Egentligen är jag inte ute efter att ha ett sådant att spela med, hur tuffa de än må vara. Det är mer mysteriet kring försvinnandet av brorsans racketar som fängslar mig, just de exemplaren. Var tog de vägen? Ibland frågar jag brorsan och han säger att den ena gick den vägen den andra dit och ett tredje till någons någon o s v. Men jag är fortfarande förbryllad. Finns de i ett garage nånstans i Boxholm? Har de eldats upp och övergått till fjärrvärmeformen? Hur mår de egentligen? Däri ligger mysteriet och fascinationen med Borg Pro Mid för mig. Kräver en polisutredning för att finna.
5. Head PT57a
Jag är helt enkelt nyfiken på vad allt tjöt om denna ”magiska” racket handlar om. I de nätforum som avhandlar racketar står denna modell säkert för en tredjedel av surret. Alla vill ha en sådan här. De som tillskansat sig ett exemplar (oftast genom släpphänta italienska ATP-spelare, he he) lovordar den, på gränsen till att avgudar den. Så,vadan detta yvande, alltså? Det kan ju inte vara mer än ett racket, eller? Förmodligen är det bara så att denna svåråtkomliga Pro Stock-variant av PT280/630 spelar exakt som den gamla modellen vi dödliga kunde köpa på nittiotalet. Men då det är stämplat en hemlig kod i hjärtstycket och den förmodligen snickrats samman för hand av en gubbe/tant i alperna, istället för på ett löpande band i Kina, så måste den vara fullkomligt unik och göra dig till en fantom på banan. Jag vill testa om det är så. Dock svåra att få tag i och kostar dessutom $200-400 på begagnatmarknaden. Enda chansen är väl att snyta ett ur Söderlings väska i Båstad och kuta för livet i riktning mot Markaryd, typ. Inte värt att bli kriminell över, vid eftertanke.
- - - - - - - - - - - - - - -
6. Wilson Pro Staff Original 6.0 85 – Chicago/St Vincent
Under strecket finns en klassisk samlarspade, kanske den mest mytomspunna racketmodellen av alla. Att den hamnar under strecket beror på att jag inte själv är i behov av en sådan, jag har redan tre ”Mid-Chinas”, på PS85-språk. Nä, jag skulle så gärna vilja hitta dem åt en kompis som verkligen, verkligen vill ha dem och skulle uppskatta dem till fullo.
Modellen är hyggligt vanlig som begagnad på andra sidan Atlanten, där den finns ute på auktionssajter varje vecka, till priser som lätt matchar nya fina racketar. Här i Sverige är den däremot mycket ovanlig. Det har ännu inte dykt upp ett enda begagnat exemplar till försäljning i något som helst sammanhang under alla de år som jag letat racketar. En möjlig förklaring till detta hittade jag när jag städade ur föräldrarnas kåk i våras. Bland mina gamla papper hittade jag en prislista på racketar från mitten av åttiotalet och satte kaffet i halsen när jag såg priset på en PS85:a. Det såldes nog inte alltför många skulle jag tro, med den prisbilden. Stefan Edberg har förmodligen en lada full på sitt hemman ute i skogen, annars vet jag inte var de kan finnas att uppbringa idag. Och, nej, en KPS88 eller K90 är inte samma sak.
Delad etta på listan, fram till i somras, var Pro Kennex Golden Ace – J L Clerc. Det är ett annat samtida träracket i samma stil som ettan på ovan lista, likaså i midstorlek och med öppet hjärtstycke. Men plötsligt ramlade jag över inte bara ett, utan tre (!) osträngade, i mint condition. Check!
På listan fanns tidigare också Head PC600, men där hämtade jag hem inte bara ett utan 6 st PC600/PT10:or i våras, som numer är mina vardagsracketar (tack, Pim-Pim!).
Det finns såklart andra racketar, där det skulle klia i fingarna om jag skulle hitta dem på loppisar eller på auktionssajter. Wilson Stan Smith Autograph ligger nog sjua på listan, den är supersnygg. PS85/95:or i Star’s n Stripes-PJ till min brorsa vill jag också hitta, eller varför inte tävlingsracketarna Stiga hade på sjuttiotalet.
Jag saknar verkligen ett köp/säljforum i Tennissverige. Inte för att jag ska hitta gamla Vintageracketar, det får räcka nu, utan för att halvgamla finfina racketar inte ska skuffas undan i garderober, utan få ett andra liv hos entusiaster och framförallt ungdomar.
1. Snauwaert Gerulaitis/Gottfried/Smid/Le Grande - Mid
De sista riktiga träracketarna som det spelades med på touren. En handfull olika modeller som i stort är samma racket men med olika namn, beroende på var de såldes på klotet. Jag tycker de är magnifika. Vackra, som konstverk. Och, det är bara utseendet jag går på i detta fall. Förmodligen är de svårspelade, kanske ospelbara, vad vet jag. Miloslav Mecir spelar fortfarande med dessa, vilket gör dem extra spännande , tycker jag. Vad gör att man inte kan överge känslan av trä? Jag vill veta.
Dessa modeller är riktigt svåra att få tag i. De finns ibland nere på kontinenten. En handfull gånger har jag fått hugg, men då jag ställer frågan om racketen är rak eller blivit lite skev, så får jag alltid svaret att de inte är riktigt, riktigt raka längre. Så det verkar som att dessa inte fixat tidens tand så bra. Jag skulle så gärna vilja ramla över ett Gottfried Mid, grepp 2, eller 3 som är rakt och fint, i hyggligt bruksskick. Med den mörkbruna läderlindan, tack. Kommer troligen aldrig hända.
2. Dunlop Max 200G
Det är tjugofem år sedan jag höll en sådan här i min hand. Det finns inga minnebilder av den känslan kvar alls. Så min nyfikenhet på den här klassikern är stor. Hur spelade den egentligen? Precis som med Rossi F200 delar den användarna i två läger, de som älskar den och de som hatar den. Sedan är åsikterna om dess spelegenskaper också delade. En del minns den som styv, andra som det flexigaste som funnits. Alla är överens, dock, om att känslan var och är fullkomligt unik. Den måste haft speciella kvaliteer, då både McEnroe & Graf behöll den årttiotalet ut.
Priserna på Max 200G har skjutit i höjden på sistone. Allra helst om de är i fint skick, för de flesta överlevande gamla ramar ser förskräckliga ut, då Dunlop lade allt krut på innandömet och gjorde ett hafsigt jobb vad gäller finishen. Men det borde betyda att de uckiga ramarna ändå kan vara strukturellt sunda, då Dunlop gjorde dem på ett extra krångligt och dyrt sätt, tydligen.
Jag får hänga på loppisar kring Tranås och leta, för min halvklara minnesbild är att varenda tjomme i hela den stan hade Max 200G på åttiotalet. Det känns som att P-O Lorentzi & gänget satte snarskank på en passerande långtradare från Dunlop och skördade ett ton av dem typ. Borde vara möjlig att hitta.
3. Yonex R-22
Jag ångrar nu att jag inte valde R-22 i slutet av åttiotalet. Jag hade provspelat den och den satt som handen i handsken. Det blev en annan modell istället, för Yonex hade en ”damstämpel” över sig på den tiden. Så jäkla fördomsfullt och korkat. Bara något/några år senare spelade Andre Gomes hem Franska Öppna med ett ”damracket” bara för räcka långnäsa åt mig. Idag skulle jag älska att ha en sådan här i min samling. Jag har försökt gottgöra mitt misstag ett par, tre gånger sedan dess, genom att spela med Yonex. Jag spelade ett kort tag med ett småsyskon, ett R-18, som bara var en blek kopia av originalet. Jag har försökt med RD-7 och senare med RDX500HD (sicket långt produktnamn...), men de modellerna har jag övergett tämligen snabbt. Av någon anledning inbillar jag mig att jag skulle kunna spela riktigt bra med ett R-22 än idag. Så jag vill testa om teorin stämmer. Halvsvår att finna.
4. Donnay Borg Pro Mid
Min brorsa spelade ett tag med dessa träracketar. Det är en variant på Borgs sista modell, fast som midsize. Ett monoshaft som Järryd spelade med en bit in på åttiotalet. Egentligen är jag inte ute efter att ha ett sådant att spela med, hur tuffa de än må vara. Det är mer mysteriet kring försvinnandet av brorsans racketar som fängslar mig, just de exemplaren. Var tog de vägen? Ibland frågar jag brorsan och han säger att den ena gick den vägen den andra dit och ett tredje till någons någon o s v. Men jag är fortfarande förbryllad. Finns de i ett garage nånstans i Boxholm? Har de eldats upp och övergått till fjärrvärmeformen? Hur mår de egentligen? Däri ligger mysteriet och fascinationen med Borg Pro Mid för mig. Kräver en polisutredning för att finna.
5. Head PT57a
Jag är helt enkelt nyfiken på vad allt tjöt om denna ”magiska” racket handlar om. I de nätforum som avhandlar racketar står denna modell säkert för en tredjedel av surret. Alla vill ha en sådan här. De som tillskansat sig ett exemplar (oftast genom släpphänta italienska ATP-spelare, he he) lovordar den, på gränsen till att avgudar den. Så,vadan detta yvande, alltså? Det kan ju inte vara mer än ett racket, eller? Förmodligen är det bara så att denna svåråtkomliga Pro Stock-variant av PT280/630 spelar exakt som den gamla modellen vi dödliga kunde köpa på nittiotalet. Men då det är stämplat en hemlig kod i hjärtstycket och den förmodligen snickrats samman för hand av en gubbe/tant i alperna, istället för på ett löpande band i Kina, så måste den vara fullkomligt unik och göra dig till en fantom på banan. Jag vill testa om det är så. Dock svåra att få tag i och kostar dessutom $200-400 på begagnatmarknaden. Enda chansen är väl att snyta ett ur Söderlings väska i Båstad och kuta för livet i riktning mot Markaryd, typ. Inte värt att bli kriminell över, vid eftertanke.
- - - - - - - - - - - - - - -
6. Wilson Pro Staff Original 6.0 85 – Chicago/St Vincent
Under strecket finns en klassisk samlarspade, kanske den mest mytomspunna racketmodellen av alla. Att den hamnar under strecket beror på att jag inte själv är i behov av en sådan, jag har redan tre ”Mid-Chinas”, på PS85-språk. Nä, jag skulle så gärna vilja hitta dem åt en kompis som verkligen, verkligen vill ha dem och skulle uppskatta dem till fullo.
Modellen är hyggligt vanlig som begagnad på andra sidan Atlanten, där den finns ute på auktionssajter varje vecka, till priser som lätt matchar nya fina racketar. Här i Sverige är den däremot mycket ovanlig. Det har ännu inte dykt upp ett enda begagnat exemplar till försäljning i något som helst sammanhang under alla de år som jag letat racketar. En möjlig förklaring till detta hittade jag när jag städade ur föräldrarnas kåk i våras. Bland mina gamla papper hittade jag en prislista på racketar från mitten av åttiotalet och satte kaffet i halsen när jag såg priset på en PS85:a. Det såldes nog inte alltför många skulle jag tro, med den prisbilden. Stefan Edberg har förmodligen en lada full på sitt hemman ute i skogen, annars vet jag inte var de kan finnas att uppbringa idag. Och, nej, en KPS88 eller K90 är inte samma sak.
Delad etta på listan, fram till i somras, var Pro Kennex Golden Ace – J L Clerc. Det är ett annat samtida träracket i samma stil som ettan på ovan lista, likaså i midstorlek och med öppet hjärtstycke. Men plötsligt ramlade jag över inte bara ett, utan tre (!) osträngade, i mint condition. Check!
På listan fanns tidigare också Head PC600, men där hämtade jag hem inte bara ett utan 6 st PC600/PT10:or i våras, som numer är mina vardagsracketar (tack, Pim-Pim!).
Det finns såklart andra racketar, där det skulle klia i fingarna om jag skulle hitta dem på loppisar eller på auktionssajter. Wilson Stan Smith Autograph ligger nog sjua på listan, den är supersnygg. PS85/95:or i Star’s n Stripes-PJ till min brorsa vill jag också hitta, eller varför inte tävlingsracketarna Stiga hade på sjuttiotalet.
Jag saknar verkligen ett köp/säljforum i Tennissverige. Inte för att jag ska hitta gamla Vintageracketar, det får räcka nu, utan för att halvgamla finfina racketar inte ska skuffas undan i garderober, utan få ett andra liv hos entusiaster och framförallt ungdomar.
Tankelekar
Det är märkligt nog alltid samma tankelek på tennisforum och tennisbloggar på nätet. ”Om Borg hade spelat idag... så skulle han inte ha en chans...” Det blir ofta en fajt mellan de yngre som förkastar historiens tennishjältar och nostalgikerna som vårdar minnet av dessa. Det hänvisas mycket till materialutveckling också. "Med dagens racketar slår alla mycket hårdare..."
Här, idag, vänder jag på det, ”Om Nadal hade spelat på sjuttiotalet...” I samma kontext som dåtidens spelare, med samma träningsupplägg, samma syn på kost & leverne, samma syn på taktik, samma tränare, samma racketar att tillgå o s v, Vad får vi då? Jo, Guillermo Vilas!?
Den tankeleken gör säkerligen lika ont på dagens Nadalfans, som den mer vanliga tankeleken gör på de som drömmer sig tillbaka till Vilas svällande biceps & lår och hans svingande av nålhuvudstora träracketar.
Jag står med fötterna i var sitt läger, på ett halvfegt mellanmjölksvis. Å ena sidan erkänner jag att sporten haft en utveckling de senaste tio-femton åren. Men jag vill inte avskriva veteranernas tennis heller. Det har jag sett för många levande exempel på. Vare sig det handlar om hur Edberg ser ut på träning, jag tappar hakan, eller hur Janne Gunnarsson i trivselvikt pressar en svensk topptjugospelare till matchtiebreak.
Jag tror att sporten har kort minne och att utvecklingen sker mer genom paradigmskiften. Dagens tennis ser inte ut som åttio/nittiotalet, serve/volley är exempelvis nästan utrotad. Nu spelar snart alla likadant, jag kan inte skilja mellan Söderling/Del Potro/Berdych/Cilic/Gulbis/ m fl om jag kisar mot teven. Gamle Federer står ensam kvar med sitt egna spel. Men snart spår jag ett skifte igen. Att serve/volley kommer tillbaka är väl kanske inte troligt, men ett mer allroundspel kan kanske vara nyckeln till att öppna upp baslinjepangandet, mer fantasi & kreativitet.
Vad gäller racketar och material, så är den aspekten aningens överdriven. Alla som luskar lite i vad proffsen använder, upptäcker snart att deras ramar varken innehåller ny teknik eller nya material. Det är tio-femton år gamla modeller med ny färg. Däremot har säkert polyestersträngarna gjort en hel del skillnad (ont i armarna har alla fått på köpet) och det faktum att alla underlag numer är nästan lika snabba, vilket nivellerar tennisen.
Att likna Nadal vid Vilas är inte kattskit, det hoppas jag ungdomarna förstår. Det är ju en hedersbetygelse av stora mått.
Här, idag, vänder jag på det, ”Om Nadal hade spelat på sjuttiotalet...” I samma kontext som dåtidens spelare, med samma träningsupplägg, samma syn på kost & leverne, samma syn på taktik, samma tränare, samma racketar att tillgå o s v, Vad får vi då? Jo, Guillermo Vilas!?
Den tankeleken gör säkerligen lika ont på dagens Nadalfans, som den mer vanliga tankeleken gör på de som drömmer sig tillbaka till Vilas svällande biceps & lår och hans svingande av nålhuvudstora träracketar.
Jag står med fötterna i var sitt läger, på ett halvfegt mellanmjölksvis. Å ena sidan erkänner jag att sporten haft en utveckling de senaste tio-femton åren. Men jag vill inte avskriva veteranernas tennis heller. Det har jag sett för många levande exempel på. Vare sig det handlar om hur Edberg ser ut på träning, jag tappar hakan, eller hur Janne Gunnarsson i trivselvikt pressar en svensk topptjugospelare till matchtiebreak.
Jag tror att sporten har kort minne och att utvecklingen sker mer genom paradigmskiften. Dagens tennis ser inte ut som åttio/nittiotalet, serve/volley är exempelvis nästan utrotad. Nu spelar snart alla likadant, jag kan inte skilja mellan Söderling/Del Potro/Berdych/Cilic/Gulbis/ m fl om jag kisar mot teven. Gamle Federer står ensam kvar med sitt egna spel. Men snart spår jag ett skifte igen. Att serve/volley kommer tillbaka är väl kanske inte troligt, men ett mer allroundspel kan kanske vara nyckeln till att öppna upp baslinjepangandet, mer fantasi & kreativitet.
Vad gäller racketar och material, så är den aspekten aningens överdriven. Alla som luskar lite i vad proffsen använder, upptäcker snart att deras ramar varken innehåller ny teknik eller nya material. Det är tio-femton år gamla modeller med ny färg. Däremot har säkert polyestersträngarna gjort en hel del skillnad (ont i armarna har alla fått på köpet) och det faktum att alla underlag numer är nästan lika snabba, vilket nivellerar tennisen.
Att likna Nadal vid Vilas är inte kattskit, det hoppas jag ungdomarna förstår. Det är ju en hedersbetygelse av stora mått.
Wednesday, August 11, 2010
Ur gömmorna 22
Puma Boris Becker Super. Oj, oj, oj, vilken grej.När jag var vilse i racketdjungeln och genomförde min stora K90-utredning så utgick jag från ett enda slag, en perfekt känsla som jag vid ett enda tillfälle uppnådde. Mjölby tennishall, en kall vintermorgon, en dundrande serve i nästan tvåhundraknyck kom emot mig, vilken jag mötte med en perfekt BHDTL. Med ett lånat racket, ett Becker-racket. Det blev måttstocken, mitt bästa slag hittills. Känslan var oöverträffad, än idag.
Så det fanns en förklaring till att jag snokade efter ett Puma/Estusa för att leta efter den där känslan. Till slut fick jag napp och en kartong med två stycken Super ramlade in från Tyskland. Jag fick hjälp av Björn att stränga upp ett av dem och spelade flera pass med den. Det var riktigt gött, men minnesbilden hade förmodligen vuxit sig starkare under åren och jag tyckte nu att den var aningens, aningens svårstyrd. Jag spelade faktiskt med den i en intern tävling i Strandbjörket, så jag testade verkligen på allvar.
Mina två Super ser exakt likadana ut, men är två olika racketar. Tyvärr, så verkar det finnas lika många varianter, olika lay-ups, tyngd, balans och svingvikt bland Pumorna som med gamla Maxplys. En djungel alltså. Så plötsligt kändes det tröstlöst att ragga ihop tre matchande ramar.
Dessutom tillkommer Estusa-varianterna, i minst tre olika versioner. Jag hade ett tag kontakt med en kille i Holland som satt på ett restlager med Estusas. Men han ville ha nästan tvåtusen per ram, vilket jag då tyckte var väl saftigt. I efterhand var det väl hyggligt rimligt med tanke på begagnatpriserna på dessa. Efterfrågan på dessa är fortfarande stor. Vilket är förståeligt, då det är en fullt modern racket med en alldeles unik känsla.
Tydligen är det gamle Boris själv som äger designen. Han ska till och med sitta på själva gjutformen, vilken han köpte loss från Puma för att mecka ihop sina egna ramar på Headfabriken i Kennelbach. Estusas kopior föll honom aldrig i smaken. Märkligt att gamle Boris, som nu har ett eget racketmärke, inte insett hur mycket han skulle casha in om han inkluderade denna retromodell i sitt utbud.
Och, det här med skruven i handtaget. Varför i hela friden går det bara att göra racketen kortare? Max utskruvat är normallängd nämligen. Jag hade velat skruva ut den en extra halv centimeter...
Monday, August 9, 2010
Sopegubben & lille linjeborstaren
Bernth ringde och VTS ville ha lite hjälp. Såklart att jag ställer upp. Tillbringade därför kvällen med att sopa banorna efter kidsen i Junior-SM på Strandbjörket. Lillkillen var med och assisterade. Jag drog banan och han sopade linjer. Visst, jag lockade med en glass, det ska erkännas. Men det hade inte krävts. Han tycker det är kul med folkfest i kvarteret.
Ungdomarna var självklart mycket duktiga. Och, då hade inte värstingarna dykt upp än. Det var kvalfinaler ikväll. De var väluppfostrade över lag också. Det hände att jag & de andra funktionärerna fick slita verktygen ur händerna på dem, då de var snabba att städa upp efter sig. Det var inte mycket utrop, svärord eller könsord som yttrades heller. Visst, det diskuterades lite bollnedslag och märken, men i god ton. Är det alltid så stillsamma tillställningar?
Framåt kvällskvisten, när eljuset slogs på, kroknade lillkillen och vi blev entledigade. När vi cyklade hem frågade lillkillen om vi inte skulle träna imorgon. Se där, något måste ju gnuggat av sig under kvällen.
Ungdomarna var självklart mycket duktiga. Och, då hade inte värstingarna dykt upp än. Det var kvalfinaler ikväll. De var väluppfostrade över lag också. Det hände att jag & de andra funktionärerna fick slita verktygen ur händerna på dem, då de var snabba att städa upp efter sig. Det var inte mycket utrop, svärord eller könsord som yttrades heller. Visst, det diskuterades lite bollnedslag och märken, men i god ton. Är det alltid så stillsamma tillställningar?
Framåt kvällskvisten, när eljuset slogs på, kroknade lillkillen och vi blev entledigade. När vi cyklade hem frågade lillkillen om vi inte skulle träna imorgon. Se där, något måste ju gnuggat av sig under kvällen.
Ur gömmorna 21
Puma Boris Becker Winner. En härlig snikvariant.Nä, Gamle Boris spelade tydligen aldrig med ett Winner, trots att det var med ett silvrigt Puma han vann sitt första Wimbledon som ungdom i mitten av åttiotalet. Han hade såklart en annan modell under färgen. Redan på den tiden... suck.
Winner fanns också under namnet G. Vilas, en modell som är ett hett samlingsobjekt. BB Winner är en föregångare till BB Super och en snikvariant på denna, med mindre grafit och mer fiberglas, vilket inte behöver vara illa. Den har en litet annan "flytta handtaget"-teknik inbyggd, där man kan reglera längden med små plastklossar. Winner är klart flexigare än sin storebrorsmodell och spelar med fin känsla på tidigt åttiotalsvis.
Detta är ett impulsköp som jag plockade upp i förbifarten när jag ett tag letade Supermodeller. Jag var väl nyfiken på att jämföra de båda Pumamodellerna, helt enkelt. I en jämförelse då? Jo, Winner vinner på sitt utseende och Super vinner på spelegenskaper.
Thursday, August 5, 2010
Tillbaks till ritbordet
Som motionär med ambitionen att förkovra sig inom tennisen är det svårt att hitta rätt i sitt träningsupplägg. Dosen som ska fördelas över året, mellan träning, match & tävling, är från början klent tilltagen. Mellan dagishämtningar, stormarknadsrundor och fönsterskrapande ska gracerna fördelas. Det lilla sittande som den gamle hunden lär sig, sitter väldans ytligt och glöms ibland bort när tidens tand gnager och det blir mer matchande än träning och repetition.
I veckan kände jag starkt att flera av de moment jag förtjänstfullt jobbat fram, framförallt rörelsemönster och volley, var till hälften borta. Timmarna med Bernth & gänget i våras och de fina träningarna med Öjabygubbsen kändes långt borta. Jag behöver verkligen gnugga grejer nu. Inte tokmatcha mot sextonåringar.
Självbilden är ganska juste. Jag har passerat zenit för x antal år sedan. Det kan jag känna inte minst efter en vecka som denna. Men jag har ändå ambitioner med min tennis. Jag vill hitta den där zonen där mina rörelser, tankar och instinkter synkar med den lille gule bollen, där alla de olika delarna faller på plats. Om än bara för ett game, om än bara för en boll. Då är det värt all möda.
I veckan kände jag starkt att flera av de moment jag förtjänstfullt jobbat fram, framförallt rörelsemönster och volley, var till hälften borta. Timmarna med Bernth & gänget i våras och de fina träningarna med Öjabygubbsen kändes långt borta. Jag behöver verkligen gnugga grejer nu. Inte tokmatcha mot sextonåringar.
Självbilden är ganska juste. Jag har passerat zenit för x antal år sedan. Det kan jag känna inte minst efter en vecka som denna. Men jag har ändå ambitioner med min tennis. Jag vill hitta den där zonen där mina rörelser, tankar och instinkter synkar med den lille gule bollen, där alla de olika delarna faller på plats. Om än bara för ett game, om än bara för en boll. Då är det värt all möda.
Wednesday, August 4, 2010
Glasrikespelen dag 3
Foto: LillkillenI bakgrunden spelas finalen i C-klassen. Den spelade inte jag, då jag inte var tillräckligt bra. Hade någon av de två handfullna matchbollarna jag fick i förrgår gått min väg hade jag stått där. Sånt är livet. Min gode vän Björn missade likaledes denna final i ett matchtiebreak idag. Sånt är livet.
Men, men. Det var bara att kavla upp ärmarna och jobba på.
Roger Nydahl, Öjaby TK - Mikael Lagerkvist, Lenhovda IF 6-3, 6-0
Efter en skakig start tog det sig. Det hårda matchandet hade gett mig kraftiga armsmärtor. Överansträngning, helt enkelt. Ett tag funderade jag faktiskt på att kasta in handduken. Men, jag ändrade mig och ville spela ut matchen, det fick gå som det ville. Då, märkligt nog, lossnade det.
Direkt efter singeln var det dags för dubbel och efter att ha kletat på Voltaren på armen och knaprat lite piller greppade jag racketen igen. Smärtan var nästan borta. Grejerna i Björns medicinlåda funkade fint. Björn & jag fick nu en sista chans att visa att vi verkligen kunde spela dubbel.
R Nydahl/ B Lidestam - S De Bruijn/ D Johansson 6-2, 6-2
Ingen höjdarmatch, men helt okej. Några horribla volleymissar lyckades jag klämma in.
Glasrikespelen var en trivsam bekantskap. Rekommenderas varmt. Tack Joakim, Åsa & ni andra.
Tuesday, August 3, 2010
Glasrikespelen dag 2
Tillbaka till brottsplatsen. Det är fördelen med att spela poolspel. Det var bara att försöka förtränga gårdagens klena insats.
Roger Nydahl, Öjaby TK - Stefan De Bruijn, Hovmantorps TK 6-3, 6-0
Lite piggare idag. Tur det, för spelet var lika vingligt som gårdagen. Motspelaren stod för spridda skurar, när bollarna hamnade i banan var jag överspelad men, som tur var, så gick de flesta ut. Hade han vårdat spelet lite bättre hade det varit jämnt skägg.
Jag behöver träna, så enkelt är det. Jag behöver hitta tajming och träff. Nu matchar jag för mycket. Igen.
Inmundigande av medhavd matsäck, följt av en runda minigolf med lillkillen, så var det så dags för dubbel.
R Nydahl/ B Lidestam - J Gustavsson/ A Gustafsson 0-6, 2-6
The Bottom Is Nådd, tamefasen. Maken till sorglig uppvisning har sällan skådats. Det finns inte ord. Alltså, inte ett ord, tack.
Griniga gamla gubbar var vi, Björn & jag. Vi klagade på vårt spel hela vägen, det fanns i o f s anledning. Grinig blev jag också i andra set, när en av motståndarna började sköta domsluten på vår sida också. Sånt är en gammal grinig gubbe allergisk mot.
Nåja, nu är det hela glömt. Imorgon är en annan dag. Som sagt, det är poolspel och därmed nya matcher imorgon.
Roger Nydahl, Öjaby TK - Stefan De Bruijn, Hovmantorps TK 6-3, 6-0
Lite piggare idag. Tur det, för spelet var lika vingligt som gårdagen. Motspelaren stod för spridda skurar, när bollarna hamnade i banan var jag överspelad men, som tur var, så gick de flesta ut. Hade han vårdat spelet lite bättre hade det varit jämnt skägg.
Jag behöver träna, så enkelt är det. Jag behöver hitta tajming och träff. Nu matchar jag för mycket. Igen.
Inmundigande av medhavd matsäck, följt av en runda minigolf med lillkillen, så var det så dags för dubbel.
R Nydahl/ B Lidestam - J Gustavsson/ A Gustafsson 0-6, 2-6
The Bottom Is Nådd, tamefasen. Maken till sorglig uppvisning har sällan skådats. Det finns inte ord. Alltså, inte ett ord, tack.
Griniga gamla gubbar var vi, Björn & jag. Vi klagade på vårt spel hela vägen, det fanns i o f s anledning. Grinig blev jag också i andra set, när en av motståndarna började sköta domsluten på vår sida också. Sånt är en gammal grinig gubbe allergisk mot.
Nåja, nu är det hela glömt. Imorgon är en annan dag. Som sagt, det är poolspel och därmed nya matcher imorgon.
Monday, August 2, 2010
Glasrikespelen dag 1
När jag vaknade i morse var jag tung och trött. Turen norröver och min brorsas bröllop i helgen hade tagit på krafterna. Det regnade rejält ute.
Jag försökte sparka igång den gamla kroppen med föga framgång. Det skulle bli till att kämpa idag, så mycket förstod jag. Och, vid tretiden plockade Björn upp mig med bilen och vi for ut till Hovmantorp. Där väntade det fina vädret och en massa tennis. Gott!
Min singel blev en två timmar lång kräftgång. Jag spelade bedrövligt men slet och kämpade. Utan framgång dock.
Roger Nydahl, Öjaby TK - Andreas Gustafsson, Hyltebruks TK 6-4, 6-7, 6-10
Jag brände ett tiotal matchbollar, dessutom ett tjugotal breakbollar. Till detta kastade jag bort nästan tjugo dubbelfel. Sicken bjudning! Det blev nästan lite fnissigt, för det kändes bitvis som en sketch, typ. Motståndaren höll på sin sida en högljudd monolog hela matchen, där han berättade för sig själv, för mig och för publiken att han egentligen kunde mycket bättre, egentligen var mycket bättre än motståndaren (han menade mig, då...). Och, det var han ju! Han vann!
Jag surnade till vid ett par tillfällen dock. Motståndaren hade den fula ovanan att döma ut bollar INNAN de landat. Flertalet av dem nära linjerna. Ett otyg!
Tur att man är en medelålders klåpare. En sjuttonårig variant av mig själv hade blivit vansinnig över en sådan här skitmatch.
Efter lite medhavd matsäck och en slurk kaffe var det dags för dubbel. I denna tävling med min gamle kompis och långväga gäst, Björn.
R.Nydahl/ B. Lidestam - T. Danielsson / J. Sälgeback 6-7, 4-6
Det var en riktigt fin dubbel. Synd bara att vi inte vann. Vi hade grepp om matchen i första set, men sedan hade jag en riktig svacka där mina returer ersatte de spridda skurar som väderprognosen förutspått. Så matchen slank oss ur händerna. Jag fick lite dåligt samvete, då min dubbelpartner hade åkt så långt och spelade så bra. All kredd till motståndarna som spelade en stabil baslinjedubbel som vi inte orkade rucka. Ju längre matchen led, desto fler returer hamnade på våra fötter när vi hela tiden attackerade.
Soligt hela eftermiddagen och kvällen. Finfint arrangemang, trevligt folk. Synd bara att jag var kvällens store förlorare. Nya tag i morgon.
Jag försökte sparka igång den gamla kroppen med föga framgång. Det skulle bli till att kämpa idag, så mycket förstod jag. Och, vid tretiden plockade Björn upp mig med bilen och vi for ut till Hovmantorp. Där väntade det fina vädret och en massa tennis. Gott!
Min singel blev en två timmar lång kräftgång. Jag spelade bedrövligt men slet och kämpade. Utan framgång dock.
Roger Nydahl, Öjaby TK - Andreas Gustafsson, Hyltebruks TK 6-4, 6-7, 6-10
Jag brände ett tiotal matchbollar, dessutom ett tjugotal breakbollar. Till detta kastade jag bort nästan tjugo dubbelfel. Sicken bjudning! Det blev nästan lite fnissigt, för det kändes bitvis som en sketch, typ. Motståndaren höll på sin sida en högljudd monolog hela matchen, där han berättade för sig själv, för mig och för publiken att han egentligen kunde mycket bättre, egentligen var mycket bättre än motståndaren (han menade mig, då...). Och, det var han ju! Han vann!
Jag surnade till vid ett par tillfällen dock. Motståndaren hade den fula ovanan att döma ut bollar INNAN de landat. Flertalet av dem nära linjerna. Ett otyg!
Tur att man är en medelålders klåpare. En sjuttonårig variant av mig själv hade blivit vansinnig över en sådan här skitmatch.
Efter lite medhavd matsäck och en slurk kaffe var det dags för dubbel. I denna tävling med min gamle kompis och långväga gäst, Björn.
R.Nydahl/ B. Lidestam - T. Danielsson / J. Sälgeback 6-7, 4-6
Det var en riktigt fin dubbel. Synd bara att vi inte vann. Vi hade grepp om matchen i första set, men sedan hade jag en riktig svacka där mina returer ersatte de spridda skurar som väderprognosen förutspått. Så matchen slank oss ur händerna. Jag fick lite dåligt samvete, då min dubbelpartner hade åkt så långt och spelade så bra. All kredd till motståndarna som spelade en stabil baslinjedubbel som vi inte orkade rucka. Ju längre matchen led, desto fler returer hamnade på våra fötter när vi hela tiden attackerade.
Soligt hela eftermiddagen och kvällen. Finfint arrangemang, trevligt folk. Synd bara att jag var kvällens store förlorare. Nya tag i morgon.
Subscribe to:
Posts (Atom)