Ikväll var jag inte ens där. Inte ens på plats, själsligen. Jag försökte verkligen vara närvarande, men nej, det gick inte.
Roger Nydahl - David Lindahl 4-6 5-7
En del dagar vandrar det omkring ett tomt skal med mitt namn, som ikväll. Var jag egentligen höll hus är ett mysterium. För att göra mig själv rättvisa och för att göra det någorlunda intressant för min motståndare, försökte jag kämpa mig in i matchen. Men inget hände.
Det var som att Jaget inte riktigt svarade. Mitt returspel var under all kritik. Jag gav bort en skrälldus poäng och trots att jag försökte säga till mig själv att åtminstone sätta press på returerna, så lät jag mig själv lyfta ut retur efter retur. För visst var killen duktig, hans grundslag bättre än mina, men hans serve var medelmåttig och jag kunde egentligen härjat som jag ville. Dessutom servade jag själv under all kritik. Kombinationen blev förödande.
Det är inte ett dugg skämmigt att ta stryk av David, men det är verkligen skämmigt att återigen inte göra mig själv rättvisa, att inte ens vara närvarande, engagerad. Kom igen, för fanken!
Är det kanske en reaktion på att jobbet stånkat igång på allvar. Vardagslunken börjar tugga på och hösten knackar på dörren. Visst, det dansar mest siffror och bokstäver på ögonlocken när jag blundar. Jag vaknar i morgonmörkret och kan inte somna om. Livet, liksom.
Tennisen ska ju vara en del av glädjen i livspusslet. Ett andningshål, där jag för ett ögonblick kan vara levande, i nuet. Där kropp och själ är koordinerade, om än bara för ett slag, för ett ögonblick. Men, inte ikväll. Ska det vara så här vet jag inte om glädjen riktigt finns där.
Hoppas det blir bättre.
No comments:
Post a Comment