5-5, igen

Ett sista Öjabypass. Passande nog mot Ola som jag under året säkert tränat mellan tjugo och trettio pass med. Sjukt nog har vi under hösten så gott som alltid hamnat på 5-5 i poängspelet som vi avslutar träningen med!? Varje gång! Hur små/stora är inte oddsen på det?

Ikväll var det samma sak, igen. Med skillnaden att timmen efteråt var ledig, så vi kunde snika åt oss sju minuter denna sista timmen på året. Vi hann med två game till och ett tiebreak. Hur det gick är inte så viktigt, he he.

Ola är definitivt en av de roligaste av träningskamraterna att träna med. Han spelar oerhört varierat och öppet, så det blir alltid kul spel. Att han hela tiden söker sig på nät gör att jag måste returnera bra och hålla honom kvar långt ner i banan. Inte det lättaste för en klåpare.

Jag vill tacka Ola och de andra Öjabygubbsen för året. Det är lika roligt att gå till träningarna varje vecka. Och, så vann vi ju serien, igen. Trots min medverkan ;-)

Ur gömmorna 31

Head PC600/PT10. Vardagslyx.

Hur sveriges idag näst bäste tennisspelare tänkte när han städade garaget och gjorde en massa gammalt bös tillgängligt via auktionssajter, det vete fasen. Egentligen bryr jag mig inte så mycket. Jag är istället bara innerligt tacksam över att för en blygsam peng kunna komma över finjusterade tennisracketar av yppersta klass. Såna här raringar görs inte längre.

Det var ju en chansning såklart, att köpa en racket som tillverkats och finjusterats åt en professionell tennisspelare som spelar i en annan dimension, ett annat universum, i jämförelse med en tennisklåpare. Men de passade som handen i handsken. En lärdom att dra där, kanske?

Det är en ”Prestige”, som Pim-Pim sade. Inget annat. Den har ett i.Prestige-paint job, så den är från början av århundradet. Den är säkerligen tillverkad i Kennelbach, Österrike. Om jag inte minns fel, så berättade Pim-Pim i telefon att de vägde 348 g, osträngade och att balanspunkten låg på 31,5cm (mätt från ändknoppen), osträngade. Greppet är fullt med silikon och under grommetarna finns dubbla lager blytejp från kl 10-14. Alla sex ramarna väger in på grammet och är uppbalanserade på millimetern!? Hur fasen går det till egentligen?

Det florerar en massa rykten och finns en massa myter kring de professionellas spelarnas racketar, s k Pro Stock. Att det inte är samma racketar som vi andra köper i tennisshopparna eller via nätet, det är klart. Ofta finns en äldre modell under färgen. Dessutom byggs de lättare, för att sedan kunna finjusteras åt enskilda spelare.

Det är en ständigt pågående debatt på nätforum om huruvida Pro Stock är just äldre modeller som tillverkas i mindre serier åt speciella spelare eller om spelarna faktiskt får andra, bättre racketar som byggs i andra material, har en annan ”lay-up” och då byggs bättre och noggrannare. Konspirationsteorierna överträffar varandra. Men ännu har ingen kunnat påvisa att Pro Stock är något mer än ”Retail”, ingen har velat såga upp sina racketar för att kolla.

Jag bryr mig nog inte så mycket, även om jag tycker det är kul och fnissigt med allt mumbo jumbo kring denna och andra Pro Stock-modeller. Om jag ska göra en svepande och generaliserande jämförelse mellan mina Prestige och de vanliga PC600:or jag testat så är mina Prestige väldans annorlunda. De här är så mycket bättre. Men det behöver ju inte betyda att det är andra racketar, det kan ju bero på silikonet, blytejpen och det faktum att de är finstämda. Allt annat kan ju vara griller i mitt huvud.

Racketen har Pro Stock-kod PT10 och är egentligen, som sagt, en Prestige Classic 600, en racket som funnits sedan åttiotalet. Inte bara Pim-Pim spelade med dessa utan även Goran Ivanisevic & Marat Safin m fl. Just Safin var nog den siste toppspelare som använde modellen.

Den spelar som en dröm. Den är exakt, nästan på samma skalpellvis som gamla PS85:or. Den är flexibel, men på ett bestämt och konsekvent sätt. Sweetspoten är generös för en racket på bara 89 sq/inch. Visst, det vilar en gammeldags aura kring den, men det är bara till hjälp för en tävlingsmotionär som växt upp med träracketar.

Om avrundning vill jag bara påpeka den lilla orättvisan i att sådana här Pro Stock, d v s ”lyxigare”, racketar egentligen bara finns tillgängliga åt proffsen. Varför ska inte vi andra kunna njuta av riktiga doningar? Nu när jag vet hur välbyggda och finjusterade racketarna kan vara skulle jag utan att tveka betala det dubbla, ja tredubbla, för att få mina racketar anpassade åt mig på detta vis. Nu hade jag bara maximal flax, typ.

Bilden ovan är bara tillfällig, ny bild kommer. Iphonen fick rycka in, då den riktiga kameran enkom används till att fotografera nytillskottet i familjen just nu.

Tävlingslicens

Om jag som motionär vill krydda tennistillvaron genom att tävlingsspela mot likasinnade och likvärdiga motståndare måste jag skaffa mig en tävlingslicens genom Svenska Tennisförbundet. Utan denna licens kan jag inte spela några tävlingar eller något seriespel alls, knappt.

Avgiften för den här licensen är 400:- per kalenderår, vilket i mina ögon är en saftig summa bara för att få tillträde till ovan tävlingsvärld. För när avgiften är betald väntar lika saftiga summor i form av tävlingsavgifter. Där handlar det om närmare trehundra spänn, för att kanske åka tio mil till en tävling, för att oftast (förlorarna är alltid fler än vinnarna...) få pymmel och sedan åka hem igen, något jag mer målande beskrivit i tidigare inlägg.

Det finns enligt SvTF omkring 8500 tävlingsspelare i landet, jag misstänker knappa hälften av dem juniorer. Det betyder att det kommer in knappa tre miljoner kronor genom tävlingslicensen. För detta får jag tävla och någon/några håller ordning på mina och andras resultat, mestandels genom mjukvara och en databas. Till detta tillkommer en försäkring.

I min värld är knappa tre miljoner likvärdigt med två och en halv tjänst, nånstans att sitta och övriga omkostnader (stol, bord, dator, mjukvara, kaffebryggare, en julmiddag...) på ett helår, typ. Sitter det tre personer i Ängelholm och räknar tennispoäng hela dagarna?

Vad gäller försäkringen så gäller den så gott som bara för skador som kan drabba unga elitspelare. Visst, jag har sett en och annan hälsena smälla på en tant också, men skadorna som drabbar den stora massan tennisspelare, som förslitningar, andra skador till följd av överbelastning eller överansträngningar täcks inte upp.

Svenska Tennisförbundet har numer börjat tala vackert om tennisen och att bättra på tillgängligheten. En propå i denna linje är att de kommunerna borde bygga fler tennisbanor för spontanspel. Det är verkligen att skjuta över problemet till någon annan. Börja istället med att erbjuda trettio kommuner att asfaltera en plätt och sätta upp ett nät, ta ett initiativ!

Ett annat initiativ vore att göra tävlingsvärlden mer tillgänglig, genom att helt enkelt göra det mer ekonomiskt överkomligt att "spontanspela" en tävling, lite då och då.

Om nu avgiften för licensen måste vara så hög för att kunna skapa utrymme för positiva åtgärder kring tennisen, så hoppas jag att mina pengar går till just asfaltsplättar och bollplank.

Ur gömmorna 30

Yonex RDX500 HD. En sedelärande historia, kanske.

Det var ett par år sedan. Jag tyckte att mitt racketval var lite väl "tweenish" och letade därför efter nytt, utan att egentligen veta vad. På Citygross (!) gick jag förbi fritidsavdelningen, där de just då packade upp en jättestor låda racketar från Yonex. Jag har alltid gillat Yonex skarpt, det är mycket välbyggda spadar med personlighet, så jag gick fram och tittade. Förvånad kunde jag se att det var "riktiga" racketar uppblandat med de budgetmodeller som vanligtvis säljs på stormarknader. Där fanns en RDX500HD, vilket var 18/20-versionen av deras före detta toppmodell!? Jag frågade vad den kostade och fick svaret att de inte hunnit prismärka dem än, men att jag kunde få den för deras pris plus en hundring, vilket blev sexhundra spänn. Så jag nöp den, bara för att testa. Jag tänkte att jag kunde sälja den vidare ifall jag inte gillade den. Efter provspel tyckte jag att den var så bra att jag definitivt ville ha fler, allrahelst till det priset.

Tillbaka på Citygross hittade jag ett exemplar till, nu prismärkt till dryga tusenlappen. Jag lyckades pruta ner detta till samma pris som det första. Nu ville jag ha ett tredje. Av någon anledning vill jag ha tre spadar då jag motionstävlar (korkat egentligen, jag slår ALDRIG av strängar...) Citygrossfolket berättade att Yonex skickade ut dessa "lådor" med allt möjligt i, ur sitt utgående sortiment, till detaljister runt om i landet, så ville jag ha fler billiga racketar fick jag fråga Yonex varthän de skickat lådorna.

Sagt och gjort, jag kontaktade Yonex där jag till slut fick prata med en kille i Köpenhamn. Nu ska jag inte återge exakt vad som sades, men låt mig stanna vid att jag blev riktigt otrevligt bemött. Jag fikade inte efter att snika åt mig något, jag undrade bara varthän dessa lådor med utgående varor hade hamnat, så att jag kanske kunde fynda vidare. I efterhand undrar jag om jag inte tryckte till en öm tå eller nåt.

Ett tredje racket hittades dock snart till ett vettigt pris, via nätet, som vanligt. Men nu hade en aura av negativ energi lägrat sig över Yonexarna. En idiotisk idé tog form i den stunden. Varför inte göra racketarna "blacked out", så som proffsen gör när de hamnat på kant med sina leverantörer. Hemma i Boxholm fanns en kille, brorsa till en gammal jobbarkompis på bruket, som lackar motorcyklar. Vad skulle han ta för att blästra av dem och lacka om dem efter konstens alla regler? Det var ett sånt konstigt önskemål, så jag fick det gjort för ett par hundralappar. Snygga blev de, verkligen. Jag kompletterade med läderlindor och allt var frid och fröjd. Ett tag, sedan gick jag vidare i racketlivet.

Nu finns två av dem hos en klubbkompis, den tredje ligger i garderoben. En påminnelse om att alla inte alltid är snälla och trevliga, en påminnelse om att ett muppigt tilltag kan vända en tråkig historia till en fnissig grej.

Replik

Åke är alltför vänlig som hänvisar till denna blogg från tid till annan. Jag kan lätt se på besökstatistiken att denna skjuter i höjden varje gång Åke länkar hit.

Såklart vill jag återgälda denna gest. Gå in på Åke Magnussons blogg! Den enda tennisblogg i detta land som jag följer slaviskt. Dels för att det handlar om min lilla tennisvärld, i mitt kvarter, dels för att den handlar om tennisen i det stora, ofta med ett historiskt perspektiv. Sedan så har Åke ett härligt knastrigt språkbruk som jag gillar.

Här skulle också kunna följa en listning av andra svenska tennisbloggar. De flesta avhandlar tävlingstennisens värld, vilken är ljusår från min egen. Flera av dessa läser jag också såklart, en del med mer behållning, andra med mindre. Men den listan klarar ni er utan. Har ni hittat ut hit till periferin, så har ni säkert tagit vägen förbi de stora drakarna.

Ur gömmorna 29

Adidas "Blacked Out" En testracket som inte var Edbergs kopp med te.

Efter ett pass lunchtennis förärades jag denna racket som gåva från min tränare, Bernth. Han hade hört om min proppfulla garderob med samlingen av gamla racketar och förgyllde den nu med en raritet, en racket som tillhört ingen mindre än Stefan Edberg.

Om jag inte minns fel så var det nån gång under senare delen av åttiotalet som Adidas försökte skaka fram en racket som skulle falla Edberg på läppen. Det här är en av dessa, en omärkt svartmålad testmodell. Tydligen ska de vara uppmärkta under läderlindan så att Edberg skulle spela i blindo och sedan utvärdera dem. Med mitt otränade öga tycker jag mig se en av de CF-25-varianter som Adidas hade i sortimentet på den tiden. Men vem vet? Edberg försökte sedan spela med en annan Adidasmodell (Concept Delta-1?), men gav snart upp den för att återvända till sin PS85:a, vilken han sedan var trogen karrären ut.

Om det nu är någon slags CF-25:a så ska de tydligen vara riktigt fina racketar, även om Edberg inte föredrog dem. Så jag ska stränga upp den och provspela lite, såklart.

Esyluxligan 3:2

Då var det premiär på vända nummer tre.

Roger Nydahl - Ludwig Turesson 5-4 2-3

Det här var vårt tredje möte under hösten, de två första matcherna knep Ludde. Kvällens match knep jag efter lite Hawaii-tennis. Det böljade fram och tillbaka. Kring tiebreaket hade vi båda förtvivlat svårt att hålla serven. Annars var jag förvånansvärt pigg efter två lunchtennispass och jobbstress.

Avslutning...

Idag var det sista lunchtennisen för säsongen. Med risk för att upprepa mig själv på nåt sätt, så vill jag återigen lovorda detta arrangemang. Dessa nittio minuter tennis där fokus inte ligger på det vanliga poängspelet, känner jag hjälper min tennis en massa. Sakta framåt går det, vilket känns bra.

Föranlett av förra blogginlägget, så åkte såklart Bernths Iphone fram och det filmades lite. Okej, mina farhågor besannades, jag är fortfarande "strakbent". Samtidigt var det uppmuntrande då jag kunde se att där fanns en hygglig träff på bollen. En annan iakttagelse var att jag fortfarande har en långsam sving vilket inte ger mer än styrfart på bollen, något att jobba vidare med under våren. Tillsammans med allt annat, såklart.

Video, eller inte video

Flera tennisbekanta har frågat mig om jag inte gör videoupptagningar av mig själv och andra för att få en bild av hur tekniken ser ut på tennisbanan. Frågan är föranledd av det faktum att jag jobbar med dylikt på dagarna.

Svaret är nej. För en ambitiös motionär kan verkligheten grina en så illa i ansiktet att man inte vill ta i ett racket på veckor när man konfronteras med en tvådimensionell upptagning från tennisverkligheten.

Jag gjorde ett försök för ett par år sedan. Om jag hittar klippen ska jag försöka lägga upp något av dem, bara för att visa att jag har självdistans. I alla fall, på bilderna kunde jag se den brutala verkligheten. Först trodde jag att det var något fel på kameran, att den spelat in i slow-motion. Sedan såg jag att jag inte rörde på mig, alls. Värst, jag var något som man i Ö-götland kallar för "strakbent", vilket betyder att jag inte böjde på knäna. Jag såg ut som en vandrande pinne!? Efter detta försök har videokameror fått stanna hemma.

Allvarligt, så tror jag att videoupptagningar visst kan vara ett mycket nyttigt del i jakten på en vettig tennisteknik, både för tävlingsspelare och oss klåpare. Även om självbilder kan gå i kras. För en junior kan det vara uppmuntrande att se alla rätt som man faktiskt gör, att se sina styrkor också.

Kanske ska jag inte kategoriskt avfärda videotekniken för egen del. Nu har så lång tid gått och min teknik förbättrats med ljusår, i mitt huvud i alla fall, så jag kanske vågar mig på ett nytt försök. Å, skulle jag sedan försvinna från banorna i trakten, så vet ni varför.

Esyluxligan 2:3

En hängmatch som spelades av i sista sekunden.

Roger Nydahl - Rickard Kjellberg 5-0 4-4

Det var sista matchen i andra omgången. Jag började och avslutade den här svängen av Esyluxköret på ett hyfsat sätt. Däremellan var det väl si och så.

Dock, idag blev det en flygande start. Gamen bara ramlade in. Det kändes lite som att motståndaren inte riktigt hade vaknat. I den korta pausen mellan seten utlovade Rickard bättring från sin sida, vilket det verkligen blev. Sen avrundades timmen och matchen på ett litet lustigt vis, där jag sista minuten räddade tre setbollar för att sedan kvittera till fyra lika.

Detta var sjunde timmen tennis denna vecka. Känner mig oförskämt pigg.

Öjaby TK - Bodafors TK 3 - 0

Den tredje seriematchen i Tennis Syds inomhusserie 2010/11, Div 1 (-öst). Lite speciellt att det i norra änden av Syds herrserier bara finns Div 1 (-öst, -väst, -norr A, - norr B)!? Ingen chans till varken upp, ner eller någon slags sidoförflyttning. Man hade kanske trott att det skulle följa något slags slutspel mellan de olika Div 1-vinnarna, men icke. Det kommer en plakett med posten till en knapp handfull vinnande lag vid avslutad säsong. Vilket lag av motionärer som egentligen är bäst kan man träta om vid Smålands Masters eller nåt.

Roger Nydahl - Mattias Östberg 6-1 6-3
Ola Larsson - Robert Grandell 6-0 6-2
R. Nydahl/O. Larsson - M. Östberg/L. Johansson 6-1 2-6 1-0 (10-7)

Definitivt inte lika enkelt som siffrorna kanske vill få en att tro. Ola sade efteråt att han kände att hans match kunde ha svängt, de sista gamen blev tunga. För egen del hade jag 2-3 i andra set och det började lukta matchtiebreak. Istället hittade jag träffen igen och plockade fyra raka game. Jag har sett min motståndare spela mycket, mycket bättre innan, hans matchovana lyste verkligen igenom idag. Så jag är verkligen glad över att kunna vinna den här matchen. Dubbeln svängde fram och tillbaka. När matchtiebreaket började sade jag till Ola att vi skulle ha alla poängen. Efter det missade jag två pinsamt lätta bollar. Jag måste lära mig att hålla tyst.

På banorna bredvid spelade VTS en H45-match, där det skedde en incident. I avgörande matchtiebreak i dubbeln förvaltade en spelare i gästande laget ett öppet läge genom att drämma till bollen med full kraft i huvudet på den ene Växjöspelaren, som föll till marken. Läskigt att höra om, faktiskt. Det går att göra varandra riktigt illa i tennis. När jag frågade den träffade killen efteråt hur han mådde sade han att "Det susade i huvudet..."

Jag har skrivit om det tidigare. När jag fick min tennisfostran var de äldre mycket noga med att påpeka att öppna lägen och undanläggningar i dubbel lade man bestämt undan mellan motspelarna, eller på fötterna. Det var hot om stryk som väntade de som förvaltade dessa bollar genom att försöka träffa kroppen på motståndaren. Här har det svängt, jag har sett alldeles för många exempel på hur spelare försöker pricka bröst och huvud, både på teve och på lokala tävlingar. Tråkigt, jag gillade den gentlemannamässiga överenskommelsen om att inte skada varandra.

Ur gömmorna 28

Dunlop Maxply McEnroe. Den passade min fru.

Nu är jag kanske lite orättvis. Jag spelade med denna i över ett år och jag spelade bra. Det är en lätt midplussare (320g, 98 sc/inch) i tweenerklassen. Jag övergav den dels för att jag inte fick någon fart på bollen, dels för att den inte hade den känsla av skalpell jag eftersträvade då.

Så här i efterhand kanske jag skulle ha börjat snickra på den, blyat upp den och balanserat om den. Jag har läst nånstans att McEnroe själv har sitt exemplar strax under 370g, vilket är miltals från den tweener som såldes i butik. Troligtvis är det nåt annat under färgen på hans racketar dessutom, som vanligt.

Min kära hustru spelade med mina gamla POG:ar, men kom en dag och påpekade att de var för tunga. Alldeles riktig iakttagelse, såklart. Så vi inventerade garderoben efter lämpliga spadar. Till slut fastnade hon för Dunloparna. Hon tyckte de var småfula men det kunde hon leva med, de var ju mycket lättare.

Själv tycker jag att de är snygga. Retrogrejen har faktiskt lurat en och annan motståndare, som undrat om det inte är ett träracket. De fanns, i Tyskland, även i en variant med den klassiska Maxply-paintjob:et, ännu snyggare.

Jag kan tänka mig att dessa passar mig bättre den dag jag förlorat lite mer av synen, tappat lite mer av muskelmassan och tappat än mer i snabbhet, så jag får nog inhandla en annan gammal klassiker till hustrun och snika tillbaka dessa framöver.

Och, nej, det här var inte grejen ur gömmorna jag utlovade i ett tidigare inlägg, den spaden måste jag ta reda på lite mer om först...

Spännande värre - igen

Ny spännande match på Strandbjörket igår. VTS gästades av KLTK. Klassiskt upplägg, provinsen mot storstaden. Känslan av underdog mot favoriter förstärktes av att gästerna från storstaden var två meter långa.

Återigen gled jag in i hallen när det vankades andraset med påföljande supertiebreak. Mycket imponerande insats av VTS:arna som till slut fick till 3-3 i lagmatchen.

Tennisen som lagidrott är underskattad. Det är lättare att jobba upp ett engemang när en grupp ska prestera. Visst kan man ha sin favoritspelare och följa denna/denne. Men när matcher ska buntas ihop till ett resultat blir det genast tätare, adrenalinet i hallen ökar i kvadrat.

Nya bollar, nya tag

Jag gillar att spela med nya bollar. Faktum är att ju bättre jag blir, desto nyare bollar kräver jag. Nu är ju resan kort, från rutten klåpare till duktig klåpare. Ändå är detta något jag reflekterat över. Tidigare var nya bollar en nackdel, det gick för fort första halvtimmen. Nu breder det ut sig ett nöjt flin över Klåpar'ns läppar när han hör pyset från burken.

Jag bockar av mängder med timmar på banan just nu. Försöker framtvinga något slags paradigmskifte, hitta en väg uppför nästa trappsteg. Går sådär. Det känns som bäst på lunchtennisen, där det vid flertal tillfällen klaffat under övningarna. Men sedan kan jag klappa ihop när det blir match eller gamespel.

Som ikväll, då jag fullkomligt briljerade de fyra första gamen på Öjabytimmen, jag spelade min bästa tennis på evigheter, för att sedan bli fullkomligt utspelad de följande fem!? Ola måste ju tro att jag är tossig.

Debut i veckan. Jag strängade med natursena. Av någon anledningar har jag varit lite feg och överlåtit natursträngandet åt min personal stringer Björn, för att jag inte vill riskera att förstöra så dyra set med strängar. Jag vet ju hur sköra de kan vara. Men nu insåg jag hur larvig jag var och, såklart, gick det ju alldeles finemang. Båda racketarna jag strängade åt en träningskompis blev precis som jag ville ha dem.

Förtydligande. Jag tar inga kunder. Jag strängar åt Öjaby TK's serielag, om det skulle knipa för nån (detta har jag lovat...). Och, jag kan stränga åt enstaka träningskompisar som delar min fäbless för olika setup's och vill experimentera lite. Som ovan test med natur/poly-varianter. Här i kvarteret finns Kurt & hans gäng med en makalös Sensor-maskin, så det går verkligen inte nöd på någon.

Jo, jag hade turen att hamna bredvid min (lunch-) tenniscoach på tåget hem från Malmö. Det var riktigt, riktigt roligt att få prata tennis i dryga två timmar. Jag fick höra en massa härliga historier och fick chansen att ställa både de "korkade" såväl som de (förhoppningsvis) "kloka" frågorna om tennisen och framförallt Växjötennisen. Lärorikt och kul.

Racketar då? Jo, jag ropade in tre Youtek Prestige MP för en spottstyver på en centraleuropeisk gren av "E-bukten". Lite för göttig deal för att funka, visade det sig. Österrikaren som sålde/förmedlade dessa tappade bort dem (dålig ursäkt...) och skickade tillbaka pengarna. Jag är lovad racketarna och till ett än bättre pris, när de dyker upp igen. Kommer inte hända. Känner mig ordentligt snuvad, då jag är inte så lite sugen på att bygga och modda och behövde nåt att utgå ifrån.

Om jag fick drömma, så vore det att komma över några pro stock-ramar (PT/TGK) från Head i midplusformat (18x20), som jag kunde snickra upp efter mina önskemål. Kommer inte hända, suck.

Jag har lite dåligt samvete för att mina och lillkillens morgontimmar har utgått sista veckan. Men jag orkar fasen inte, även om han ser ut som en ledsen hund när jag nobbar honom. Det är för mycket farande i jobbet och andra måsten i livet som får gå före (läs: snöskottning). Dessutom har någon murat igen bihålorna...

Nu slutar jag, innan det blir gubbigt sjukdomssnack.

Cliffhanger. Återkommer med en riktigt spännande grej ur gömmorna snart.

Spännande värre

Ingen ville/kunde spela Öjabytimmen med mig idag. Jag ringde säkert sju-åtta gubbar.

Jag pulsade ändå genom snökanonen, ner till tennishallen, för att istället kolla in lite elitserietennis. Kolla in hur man egentligen ska göra. När jag kom fram bjöds det på ett andraset med påföljande matchtiebreak, mellan Pontus & Johan Settergren. Spännande värre. Riktigt roligt att Pontus vände på steken och vann. Sen pulsade jag hem.

Lika bra att jag fick vila, faktiskt. Det knakar i kroppen och det skräller i bröstet.

Esyluxligan 2:5

Alltså, ibland borde jag ha vett nog att stanna hemma.

Daniel Svensson - Roger Nydahl 5-0 5-0 2-0

Killen måste ju trott att det redan var julafton. Matchen började med att jag servade, fick en lös retur mitt i banan, en forehand som jag istället för att lägga undan snyggt slog rakt in i väggen!? Efter det gick det bara utför.

- Du kan ju skylla på att du är sjuk, sade min fru när jag moloken kom hem. Visst är jag krasslig. Men nej, killen spelade jättebra och jag spelade jättedåligt, enkel matematik. Såklart var turbollarna dessutom enkom reseververade för den som spelar jättebra, som det ska vara.

Det är inte varje dag som man får en tvättäkta dubbelbagel i baken. Verkligen något att inte berätta för barnbarnen.

07.25 Strandbjörkshallen, bana C2

Lillkillen sätter sig ner, halvannan meter bakom baslinjen, lägger armarna i kors och blänger på mig surt.

- Vad är det nu?
- Det går så fort.
- Vad går så fort?
- Bollarna kommer så snabbt.
- Men, jag försöker ju bara göra det lite svårare för dig, du sätter ju alla snälla bollar jag matar dig med.
- Det blir så svårt.
- Ja!?
- Jag missar ju hela tiden.
- Men, vi måste ju göra det svårare så att du lär dig, så att du kan ta de svåra bollarna också.

Lillkillen reser sig och suckar.

Jag förstår honom. Så fort han börjar få häng på hur det fungerar, så muckar jag med honom. Han blir bryskt utknuffad ur sin komfortabla zon där det fungerar. Men hur ska han annars utvecklas?

November, suck!

Det är tungt nu. Mörker, lassvis med jobb, sjuka barn och egna infektioner i kroppen. Då klämmer en klåpare inte ur sig alltför många blogginlägg, ska erkännas. Men, jag ska bättra mig.

Kring den här tiden på året krånglar bihålorna. De ska bara göra det, det är liksom tradition. Det brukar inte stoppa mig från tennisen dock. Så länge jag är feberfri sprayar jag näsan full med Nezeril och kör på. Resultaten kring den här tiden brukar dock vara knackiga. Men, jag brukar bättra mig.

I torsdags tränade jag en timme med Andreas. ”Inte vår bästa timme”, som han sade. Men det var riktigt hyggligt för att vara dåligt. Märkligt hur man kan köra ett helt pass utan kroppen varnar om att den knasar och sedan gå i däck. Dagen därpå var jag duktigt febersjuk och hemma från jobbet.

Håller jag på att bli äldre? Allt snack om sjukdomar, mediciner och värk... Akta er, snart kanske det blir bloggning om väder! Jag ska försöka bättra mig.

Igår hängde jag med på lillkillens träningstimme. Inte deras bästa timme, sett från sidan. Det ska inte lastas tränarna, Ludde & Karl, det minsta. För ibland är barnen kollektivt ur form, jag tror inte bollen gick tre gånger över nät nånstans. När jag frågade lillkillen hur det träningen gick, svarade han ”Bra” Fast det såg inte ut som att han menade det. Men vi hade en trevlig fikastund på Strandbjörket efteråt, inkluderat lika trevligt strängningssnack med Kurt.

Jag gnisslar lite över att jag inte får spela Tranås Indoors. Mest för att jag så gärna hade träffat alla gamla kompisar. Det brukar vara bra häng där. Nu var det överfull B-klass dessutom, vilket kanske hade gett mig en vinst eller två, trots att det läskiga golvet i Tranås är mitt allra sämsta underlag. Sedan var det ordentligt länge sedan jag spelade dubbel med min ordinarie partner. Det är lite svårt att hålla ihop spelet när vi bara har matcher någon gång i halvåret.

I den stora världen är det Masters i London. Och, det visas i teven, vilket lyser upp lite i höstmörkret. Sorgligt nog hörde jag att teverättigheterna till så gott som all tennis nästa år går till Canal+ vilket betyder att det blir svart i rutan vad gäller tennis om man inte börjar pröjsa till betalkanalen. Vad kommer hända med min absolute favoritkommentator Fidde Rosengren då? Följer han med till Canal+? Jag får väl hänga på fiket nere på Strandbjörket och hoppas på att få höra ett ”Andy Roddick, was ist los!?” i levande livet istället. Tillbaka till att kolla tennis på ful-strömmar i datorn då, suck.

Och, jag ska lägga upp fler gamla racketar på bloggen, det är inte slut i garderoben än. Jag ska bättra mig.

Esyluxligan 2:4

Oj, här gick det undan.

Roger Nydahl - Jonas Allgulin 1-5 1-5 1-0

Ibland är det bra att bli bryskt tillrättavisad. Idag var en påminnelse om att jag har långt kvar innan jag kan tampas med de större killarna. Det går helt enkelt lite för fort för en klåpare ibland. Farten gör att jag även när jag har mina chanser och när jag har övertaget, så stressar jag bort poängen. Jag behöver träna och matcha mer mot spelare i Jonas klass om jag ska kunna bjuda på bättre motstånd.

Men det var roligt spel, med många volleys och fina undanläggningar. Mest från motståndarens sida, även om jag också fick visa att jag har finlir i handleden.

Underligt nog så blir jag än mer sporrad av matcher som denna. Jag vill direkt tillbaks till träning, så att jag kan göra bättre ifrån mig nästa gång.

I sinom tid

Omsorgsfulla och omtänksamma tenniskompisar och tennisbekanta oroar sig över mitt nyttjande av tunga och krävande racketmodeller avsedda för tävlingsspelare. Enligt rekommendationer och norm, borde jag som tävlingsmotionär använda mig av de modeller tillverkarna anpassat åt sådana som mig, så kallade ”tweeners”, ett mellanting mellan tävlingsracketar och motionsditon.

Men det finns en tanke bakom min användning av tävlingsmodeller. Då jag är uppväxt med träracketar och spelar med fulla svingar behöver jag massa att transportera, för lätta racketar är helt enkelt svårare att spela med. Att spela med en mindre träffyta är uppfostrande, vilket är positivt. Detta till skillnad från större rackethuvuden jag använt, där jag lätt blir lat. Till sist så handlar det såklart om känsla, där tävlingsracketar med tunnare ramprofiler oftast ger ett mer direkt svar vid träff.

Jag har verkligen försökt använda tweeners, men än så länge har de inte matchat mitt spel alls. I sinom tid kommer jag säkerligen att omfamna dem. I sinom tid.

Ovan bild föreställer ett Gamma Big Bubba, 137sq/inch, 74 cm lång, men väger ändå strängad en bra bit under 300 gr. Nåt sånt kommer jag förmodligen begagna, i sinom tid. Min tid som Tweenergubbe kommer.

Hovmantorps TK - Öjaby TK 1 - 2

Idag drog så seriespelet igång. Öppningsmatchen i Tennis Syds inomhusserie Div 1 Öst var ett hett lokalderby. Nu är de flesta matcherna heta lokalderbyn, då serien numer är väldans lokal. Men ändå!?

Joakim Sälgeback - Andreas Eidenskog 6-3 6-4
Mikael Lagerqvist - Roger Nydahl 2-6 2-6
D Johansson/M Lagerqvist - A Eidenskog/R Nydahl 3-6 1-6

Jag vet inte alls vad som hände i förstasingeln, då jag var förvisad till C1:an. Singlarna blev klara ungefär samtidigt och Andreas dök upp på våran sidobana lite moloken.

Min egen match var svårspelad. Jag kände att jag hade övertaget och ville därför avsluta den så fort jag kunde. Det är kanske den största skillnaden mellan den gamle och den nya klåpar'n, den att jag numer kan föra matcherna om det skulle krävas. Samtidigt är jag lite rädd att falla tillbaka i gamla vanor och släppa in motståndaren i matchen. Dagens motståndare gjorde ett bra intryck. Mest imponerande var sättet han servade på när han hade breakbollar emot sig. Det är inte lätt att göra sitt bästa under press, på det sättet.

Dubbeln kändes trygg. Det är lätt att känna sig duktig bredvid Andreas. Hans tunga servar och än tyngre forehands gör det lätt att spela dubbel. Här fungerade min serve riktigt bra. Jag varierade den enligt Bernths recept, på ett framgångsrikt sätt.

Den yngre killen i motståndarparet visade att man inte behöver serva hårt för att serva riktigt bra. Andreas & jag lyckades inte bryta hans måttligt fartfyllda, men ändå kluriga, servar förrän i sista gamet, då vi tog två stora steg in i banan på returerna.

Efteråt var det trevlig fika med motståndarna, sedan cykeltur hem. Det är praktiskt att ha bortamatcherna i kvarteret.

Champions Choice 2

Signaturen MP önskade fördjupning kring “Champions Choice”, vilket jag mer än gärna bidrar med. Istället för att gömma det i en kommentar, så får det bli ett nytt, eget inlägg.

Champions Choice är som bekant Wilsons namn på Federers strängning, vilken finns att köpa som färdigt set. Det Federer använder är natursenan på längden, Alu Rough på tvären. I Wilsons påse finns egentligen 6 m Babolat VS Touch (1.30) fast under Wilsons namn och lika lång stump från Luxilon, ett varumärke som Wilson på omvägar numer äger.

Man kan stränga upp denna kombo som Federer, eller tvärtom med Luxilon på längden och natursenan på tvärsen. Förenklat kan man säga att natursena på längden ger dig känslan av natursena, med en touch av polyester, en sniff bara. Och vänder man på steken får man polyesterkänsla med en touch av naturkänsla, knappt märkbar, försumbar. Den senare föredras av de flesta proffs som kör denna kombo.

Så, vill man spela natursena väljer man den första varianten. Vill man spela en dyr polyesterhybrid, spelar man den senare. Båda är grymma! Det är upp till den enskilde spelaren att välja väg.

En del hävdar att natursenan på tvären enbart är en lyx som proffs unnar sig för att de kan, just, unna sig den (varför slickar sig hunden i skrevet...). Samma tyckare anser att det går att byta ut den mot valfri multifilament av den finare sorten, en betydligt mer ekonomisk väg.

Vad gäller hållbarheten (läs här: hur länge den håller trycket), så tycker jag att natursenan är betydligt bättre än polyestern, vilket inte minst märks, rent fysiskt, när man strängar polyester på längden. Då ”deformeras” racketen efter ett tag, då strängarna på längden (polyn) markant tappat i hårdhet och naturen på tvären fortfarande håller spänningen. På mina flexibla PC600:or ser det helt enkelt inte klokt ut och jag törs inte låta en sån strängning ligga kvar i utan klipper bort den när jag laborerat klart med denna. Nu är jag ett stort fan av natursenor, använder dem bara på längden, så detta problem uppstår inte för mig, längre.

Jag använder inte moderniteter som topspin, så jag slår inte av mina strängningar alls. Vilket gör att en natur/poly-hybrid kan gå tjugo-tjugofem timmar utan problem. Jag har i själva verket bara slagit av en enda sådan hybrid på två år, de andra har jag fått klippa bort, när jag strängat om inför ute-/innesäsong. Enbart polyester i racketen skulle förmodligen hålla en livstid för mig, rent fysiskt, men den ”dör” tyvärr efter en handfull timmar, känslan försvinner, och dessutom skadar den mig.

Det är knepigare att lägga på natursenor, så jag skulle nog vilja anförtro detta jobb till en mer erfaren strängare. Natursenan har en förmåga att brytas om den inte hanteras varsamt, så det är lätt att sabotera trehundra spänn om det skulle nysta sig lite. Strängare av den äldre skolan, som är vana vid att hantera fårtarmar brukar ha det varsamma handlaget i ryggmärgen.

Om man inte kan handla billigt i exempelvis USA, så får man vara lite klurig för att komma billigt undan när det gäller natursenor. De svenska tennisshopparna, även de på nätet, tar hutlöst betalt för natursenorna. Ett set Champions Choice kostar mellan 400-500 kronor. Själv kör jag numer med kombinationen VS Tonic+ (Ball Feel) och Signum Pro Poly Plasma (1,18), som jag köper på Tennis Warehouse Europe, vilket gör att jag kommer undan med 150:-/strängning. Med Alu Rough i hybriden blir det ändå under tvåhundra spänn om man köper hybriden i ”delar” på samma ställe.

Skillnaden mellan budgetvarianten VS Tonic+ och finvarianterna VS Team/Touch är försumbar för en motionär. Jag har inte märkt någon skillnad vad gäller hållbarhet heller.

Jag rekommenderar alla ”klåpare” att testa natursena på längden (valfri sträng på tvären). Oöverträffad känsla, håller spänningen bra, hygglig hållbarhet och, framförallt, snällt mot armen.

Esyluxligan 2:2

Ett steg i rätt riktning, helt klart.

Roger Nydahl - Ludwig Turesson 4-5 (2-7) 1-1

Jag hade mina chanser, men tog inte tillvara på dem. Motspelaren spelade bättre på viktiga bollar. Det var "break-fest" ett tag i första set och jag borde kanske hållt båda de servegame jag tappade.

Det var lite gapigt från min sida idag. Jag får ursäkta mig, så här i efterhand. Men jag jobbade långt in på natten kvällen innan och "lurades" dessutom ut på lokal efteråt. Så för att pigga upp mig ikväll så klämde jag en dubbel espresso innan jag cyklade till tennishallen och under spelet försökte jag hela vägen mana på mig själv, en smula högljutt då, tyvärr.

Efter matchen tränade jag en timme med Andreas. Mycket nyttigt. Alltså, den mannen har förmodligen Sveriges bästa forehand, professionella och Sverige-eliten undantagna. Fruktansvärd, var han ikväll.

Polyesterarm

Ytterligare ett bevis på hur klent byggd jag är. Det räckte med att jag bytte racket de sista tio minutrarna på dagens träning för att skaffa mig Polyesterarm. Nu är ju känslan av nysträngad Poly grym, så jag får väl ta den smällen när jag vill testa mina strängningsförsök.

Det är lite som med min äggallergi. Med jämna mellanrum måste jag trycka i mig en omelett, himmelskt gott, med efterföljande magont, för att bli påmind om vad som händer.

Ett gammalt Rossignol F200 med fullbädd SPPP var inte så dumt, det. I min enfald trodde jag att den smörmjuka ramen skulle kompensera för den styva strängbädden, men så var inte fallet. Då vet jag det. Det gamla Rossignolet är fullt spelbart, det skulle dock ta lite tid att vänja sig vid den enorma flex som den bjuder på. Anti-tesen till dagens racketar.

Det var premiärspel i A-hallen på Strandbjörket. En angenäm bekantskap. Men inte var underlaget långsammare än halvannan trappa ner, den gav bara skenet av att vara det. Annorlunda och kul, dock.

Lördagsmys

Vad gör en tennisklåpare när han är alldeles själv hemma en lördagskväll? Jo, ställer sig i förrådet och strängar upp ett gammalt Rossignol F200 Carbon. Det är visserligen mest en övningsuppgift, men också lite kul att kanske spela med de sista tio minutrarna på nästa träning. Jag undrar hur ett gammalt Rossi spelar med fullbädd Polyester, SPPP Pure 24 kg. Snart får jag veta.

Esyluxligan 2:1

Den raka motsatsen till sista matchen i förra vändan. Ikväll var det inte pang-pang, utan handledsfest.

Roger Nydahl - Ulf Lundblad 5-2 5-2 0-1

Riktigt skoj spel med många fina bollar. Det var old school-fest med undanläggningar, lobbar & dropvolleys. Handledsfest, som sagt.

Jag hade fint flyt och turbollarna gick enbart min väg (sorry!). Jag försökte göra som Bernth hade instruerat mig under lunchpasset tidigare under dagen, att hålla uppe tempot. Tack, Bernth!

Motståndaren imponerade väldeligen på mig. Han spelade en riktigt fin klassisk tennis. Så jag kom på mig själv att ibland mer beundra än bekämpa. Det skulle inte göra alltför ont att förlora nästa gång.

Ur gömmorna 27

Pro Kennex Golden Ace. Inte bara vacker, utan fullt spelbar.

Jag hade denna skönhet så gott som högst på min önskelista, vad gäller gamla racketar. Så jag blev riktigt glad när jag hittade den. Tillsammans med den Snauwaert (med många namn...) som Miloslav Mecir spelade med var detta träracketens dödsryckningar.

Det här är en omodern modern racket, eller tvärtom. Den har så gott som samma form som dagens racketar, med en träffyta på 90 sq/inch, samma som exempelvis den Federer spelar med. Den är tunn, 16 mm, och är rejält flexibel, allra helst när jag träffar bollen långt upp i träffytan. Vad RA-värdet kan ligga på vill jag inte ens spekulera kring.

Märkligt nog är den fullt spelbar!? Den är till och med bra!? Träffar jag bollen rätt uppför den sig som vilken som helst av dagens racketar. Samtidigt som den gamla bekanta känslan av träracketen finns där.

Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg, hade jag funderingar på att göra nåt annorlunda med mitt sista år som juniorveteran, ett ”förlorat år” i väntan på H45. Jag hade samlat samman fyra matchade Dunlop Maxply och tänkte spela dem 2011. Men så drämde jag av en ram, när jag tränade servar och jag började tänka om. Jag misstänker att de skulle bli kaffeved innan utgången av Mars månad.

Men här, med de fem fabriksnya Kennex:arna i gömmorna finns ju en mellanmjölksväg, kanske. Med Golden Ace skulle det nog funka att spela ett år med träracketar, på pin kiv. Jag får fundera vidare på om det är en vettig idé eller bara trams.

Sthlm Open 2010

Det var en fin fredag vi hade i Stockholm, lillkillen & jag. Stockholm Open hade gjort en ordentlig uppryckning i jämförelse med förra gången jag var där, för de dryga handfullet år sedan. Då kändes det hela som en semisorglig historia som evenemang, faktiskt. Så bra fixat, Thomas, Jonas & gänget, verkligen.

Sen var ju Federer där. Det ska väl erkännas att det var hela orsaken till att vi tog oss dit. Vem vet, kanske var detta enda chansen att få se tidernas bäste tennisspelare, så det kändes angeläget. Och, han var värd varenda spänn. Det var än mer imponerande från några meters håll, än på teve, såklart. Karl’n flöt fram på banan och hade en sån makalös tajming att det nästan var löjligt. I matchen mot Wawrinka kändes det som att han efter den klena inledningen triggades av hela situationen. Han började med att överglänsa Wawrinka på dennes bästa gren, backhanden, där han började pumpa med varierad arsenal. Och när han sedan fått upp farten var utgången, typ, bestämd. En del bollar fick mig att tappa både andan och hakan. Jag vet att jag yttrade flera icke väl valda ord inför lillkillen, utan att jag märkte det; ”åh fy f-n, alltså” och så vidare. Jag brukar annars vårda mitt språk.

Vi hade finfina platser bara fåtalet meter från spelarna, vilket verkligen förhöjde upplevelsen. Det kändes nästan som att man kunde böja sig fram och klämma lite på dem.

Det fanns andra som spelade fin tennis också. Florian Mayer gav mig faktiskt Mecir-vibbar ett tag. Robin spelade inte dåligt, han hade tyvärr ”bara” en vanlig dag på jobbet, vilket inte räckte mot den inspirerade tysken. Sedan så hade Ljubicic en riktigt fin träff på bollen. Hans forehand var i princip ljudlös, ett dämpat fluffigt ljud, till skillnad från exempelvis Robins knallar till forehand.

För en enkel motionär ter sig vad dessa toppspelare gör mer som cirkuskonster, ska erkännas. Det var ändå inspirerande för både mig och lillkillen, när vi återinträdde i vardagen.



Hej då, Roggan. Hoppas vi ses igen...

En länk, bara

Ett kort inlägg. Ett tips på länk, http://tennis-prose.com/articles/tennis-characters/ där en amerikan på ett lättsamt sätt beskriver några olika karaktärer han råkat under sina år med tennisen. Alla har vi liknande historier i bagaget, jag har själv en massa. Jag hade tänkt portionera ut dem, pö om pö, men nu hann någon på andra sidan Atlanten före med idén.

Förresten så bjöd Hank på en historia i en kommentar till ett inlägg förra veckan.

Nu bär det av till Stockholm. Nu ska vi glo på Federer & de andra.

Solo på morgonkvisten

Alldeles ensamma var vi i hallen, lillkillen & jag. Förutom vaktmästaren som tände lamporna åt oss på C2:an. Vi försöker få ordning på ”vrida upp, sidan mot bollen” & ”röra på fötterna”, något vi båda behöver bättra oss på.

Det hela bygger såklart enbart på gemenskapen i att knalla dit i hemlighet och att det är så kul. Vi kör fortfarande grunder, backhand & forehand, med lite, lite serveträning någon gång. Tanken är att det ska gnuggas grunder tills korna går hem, eller att killen tröttnar och vill göra annat.

Och, tänk, det verkar som att han börjar hitta nånstans. Idag visade killen att där finns ett frö till någonting. För i en litet tiominutersfönster, tjugo över sju en tisdagsmorgon i oktober, klaffade det hela för första gången och jag tappade nästan hakan. Rent tekniskt är hans forehand redan bättre än min och hans enhandsbackhand är förvånansvärt vältajmad för en åttaåring med en 325-grammare i handen.

Nu matar jag honom med tämligen snälla bollar, mest för att han ska koncentrera sig på tekniken och inte behöva uppfinna patentslag för att rädda sig. Samtidigt är småkillar/-tjejer roliga. Timmen därpå kan de ha glömt de mest simpla grunder.

På lördag morgon missar han ju sin tennisskola då vi förhoppningsvis ska få se Federer på fredag kväll, så det här fick bli veckans dos. Om vi inte hinner med en timme på torsdag morgon, förstås.



Apropå Federer, så såg jag denna intervju med honom på SVT Play och blev återigen grymt imponerad. När schweizaren svarar på frågor kan jag inte med mitt tränade öra som redaktör höra ett enda falskt klingande tonfall eller någon glidning. Visst, det kommer småfloskler och någon plattityd, men det hela är uppriktigt hela tiden. Hur fasen gör han? Det är där storheten ligger. Nadal kommer kanske hinna rada upp fler titlar, så bra är han, men han kommer inte hinna fatt Federer på folklighetsfronten. Och jag som annars brukar reta mig på välrakade svärmorsdrömmar, jag köper Federers grej rakt av. Märkligt egentligen.

Nya tag

Idag fick jag ett välbehövligt pass tennis på lunchen, med Bernth och gänget. Då coachen läst i bloggen om min vikande form gnuggades det speciellt på flera grejer i spelet. Precis vad som behövdes.

Det känns verkligen roligt att någon bryr sig om hur jag spelar, förutom jag själv då. Likaså att faktiskt få beröm, det är oerhört peppande och inspirerande. Alla snälla saker Bernth säger, och de andra också för den delen, vid våra sammankomster om mitt spel och mina slag bär jag med mig sedan in i matcherna.

Fler motionärer, inte minst av den ambitiösare sorten, borde få chansen till hjälp som den jag fick idag. Att boka på privattimmar med någon duktig tränare finns tyvärr inte på kartan för en småbarnsförälder, varken tiden eller pengen finns där. Därför gillar jag lunchtennisen skarpt, där vi kan dela på kakan. Även kortare stunder av instruktion biter hyggligt på gamla hundar.

Vi hann till och med prata om den mentala biten, där jag fick erkänna att livet ibland lägger krokben på tennisen, att en utarbetad och slutkörd tennisklåpare kan bita i gräset mot spelare som det åtminstone ska spelas jämnt med. Matcher spelas på hälarna, huvudet är nån annanstans, gäspningar kvävs. För så är det, tennisen är en bricka i livspusslet.

Men, snart hittar jag träffen igen, jag kommer vara på tårna och överraska med vinster istället för förluster. En dag.

Ur gömmorna 26

Donnay Pro 35. Hellre än bra, misstänker jag.

Den här vet jag inte så mycket om egentligen. Jag köpte den för att jag tyckte den var snygg på åttiotalet och ville provspela den då. Att infria den känslan kunde vara värt en femtiolapp, tyckte jag en dag för halvtannat år sedan.

Jag tycker fortfarande att den är stilig och har faktiskt fortfarande inte provspelat den. Men, den har fått utstå mina strängningsövningar på sistone, så snart ska den luftas.

Donnay gjorde fina grejer i den tidiga eran av moderna racketar. Jag minns att en spelare som hette Chip Hooper spelade med denna ett tag. Tufft namn, inte lika grym lirare, om jag minns rätt.

Kolla bilden förresten, den är strängad med rosa strängar!? Bara i tyskland, mina vänner...

Ett starkt minne av Donnay-ramar från åttiotalet är annars att jag ett år på Ekenässpelen kollade in några storspelare, där en av dem, minns inte namnet, kom in på banan med hela famnen med Donnay C.G.X 25, säkert tio-femton stycken, och släppte av lasset vid domarstolen. Resten av grejerna, vattenflaska och handduk, hade han i en plastkasse. Mycket ”coolt”, tyckte jag då.

Esyluxligan 1:5

Här tokstressar jag ner från jobb i Stockholm, bara för att spela så oinspirerat. Skärpning!

Roger Nydahl - Daniel Svensson 2-5 1-4

Jag har i tidigare inlägg lovprisat de artiga ungdomarna, så det känns inte mer än mänskligt att en trött kväll i oktober till slut träffa på en ungdom av den lite grinigare sorten, med klagosång och ett annat kroppsspråk. Alla kan vi inte vara svärmorsdrömmar, ska gudarna veta. Den riktigt duktige killen daskade på bollarna ordentligt och prickade linjerna på ett mycket imponerande sätt. Trots detta kunde höras typ "det är det sämsta jag spelat i hela mitt liv..." när jag nån gång av egen kraft vann en poäng. Kanske var det så, jag vet inte.

Idag var motståndaren föredömligt snabb att sätta igång bollen, lite för snabb till och med. Ett tiotal (!) gånger fick jag höja handen och be om tid, för annars kom serven innan jag vänt mig om färdigt. Hmm, trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men ikväll saknade jag de andra juniorernas bollstudsande, rövkliande och snuttefilt-duttande.

En fråga. Om en motståndare gör uppenbara fotfel upprepade gånger, är det något som jag ska påtala? Jag dömer väl bara min egen sida? Det är min utgångspunkt i alla fall. Vad är kotym?

Suck, det känns som att jag är ur form, eller nåt. Jag gör massvis av dubbelfel och returnerar som en påse krattor. Jag har inga idéer om vad jag ska göra med bollen heller, spelar planlöst. Kanske är det den vanliga omställningen ute/inne som tar tid. Annars får jag väl försöka göra en analys av läget snart.

Här är ditt liv

Okej, programmet om Mats Wilander på SVT blev väl inte så jäkla lyckat, tycker jag. Valet av gäst är det inget fel på. Mats och hans historia är nog så spännande och hans ofrivilliga insats var det inget fel på. På nåt sätt känns det som att Mats Wilander ibland haft lite otur i sitt gnuggande med media. Detta för att han säkerligen är en hyvens kille som visar tillit till folk och ställer upp på grejer. Det ska han ju ha en klapp på axeln för, då det visar på en positiv syn och inställning till de människor som närmat sig honom med olika förslag. Det är verkligen inte Mats som ska skämmas över att han läst upp dikter i teve, det är de som i efterhand raljerar över detta som ska skämmas.

Vad gäller teveprogrammet härom veckan så förstår jag verkligen växjöbornas upprördhet över att ha blivit exkluderade ur historien. Men det fanns säkerligen inget elakt uppsåt med detta, utan var nog en redaktionell fråga i stunden, där det blev litet skutt i historien, förmodligen för att kunna knöka in så mycket som möjligt inom programtiden. Det är så det brukar fungera och det finns säkert andra som också känner sig förbisedda på samma sätt, i andra program.

Själv tillbringade jag en härlig och solig sensommardag som tillfälligt inhyrd lakej till redaktionen, med uppgiften att åka runt och filma småländska miljöer där Mats rört sig i som ung (Strandbjörket fanns inte med på den lista jag fick!?), samt göra en liten ”synk” med Tobbe Thestrup och hans mamma. Av allt detta blev det ingenting alls i teve, vilket i o f s inte upprör mig, trots ansträngningen att släpa kameror och kringutrustning runt halva Kronoberg. Det ligger i tevemakandets natur och det finns säkert ett uttänkt redaktionellt beslut bakom valet att inte använda materialet jag filmade. Jag hoppas innerligen att jag inte filmade så klåpigt att det inte gick att använda, bara. Det vore skämmigt. Brukar aldrig hända, dock.

Jag fick i alla fall uppleva en alldeles egen ”Tour of Mats” i regionen på egen hand, inkluderat en schysst fikarast på konditori i Moheda. Kanske en spännande idé? Det finns ju stadsvandringar, så varför kan det inte finnas tennisrundturer?

Sen stod han där, några dagar senare, i Strandbjörkshallen, på banan bredvid, självaste Mats. Kul att se, verkligen. Sist jag såg honom spela tennis IRL var i en DC-match mot Ecuador i Norrköping 1984, mer än tjugofem år sedan.

- - - - - - - - - - - - - - -

Enlig VTS hemsida arrangeras nu ett eget litet ”Här är ditt liv” i slutet av oktober med Mats brorsa som gäst, med underrubriken ”via Växjö och Växjö TS”

Förstlingverk

Ikväll testade jag att stränga på maskinen jag fick med mig hem förra veckan. Första gången på över tjugo år. Det gick över förväntan. Ett gammalt Donnay Graphite Pro 35 fick agera försökskanin. Jag tror det blev helt okej. Det verkar som att jag fick precis så jämn spänning över hela bädden som jag hoppats på. Lite, lite för hårt blev det, nåt kilo eller så. Jag kommer nog få kläm på det här.

Nu är det bara att klippa upp och prova igen, en annan kväll. Övning ger färdighet.

Esyluxligan 1:4

Roger Nydahl - Joakim Starck 0-5 5-4

Första set, utskåpning! Det var något av det bästa jag sett i min motionsvärld, oj oj. Motståndaren tryckte tillbaka mig nästan in i väggen, det kändes som att mina fötter vadade i sirap, alla hans bollar var precis utom räckhåll.

Det är motstridiga känslor som cirkulerar i en klåpare när moståndaren spelar så himla fint. Såklart frustrerande att inte ens vara med i matchen. Samtidigt, så blir jag glad inombords när någon "som en själv", hittar zonen på det sättet. Och, sedan ett litet styng av avundsjuka, varför kan inte jag spela så bra?

I andra set började jag hålla serven. Vilket räckte fram till ett tiebreak, där jag vann ganska komfortabelt. Fast, egentligen var det inte min match här heller, jag var inte i närheten av att bryta Joakims serve. Det kändes inte som ett vunnet set, mer som att jag snattat nåt, typ. Det fanns bara en vinnare på planen idag, och det var inte jag.

Tillbaka i sadeln

Det är drygt tjugo år sedan jag sålde av min gamla vevmaskin. Det var ett riktigt Sisyfosarbete hemma i bruksorten under att antal år. Och ärligt talat fanns det de, som min kompis Björn, som gjorde det mycket bättre (Och en hel drös som gjorde det duktigt sämre i o f s...). Jag var innerligt trött på strängandet och trodde aldrig att jag skulle komma i närheten av en maskin igen.

Men, igår fick jag med mig Björns gamla trotjänare hem, då han uppgraderat till en riktig värstingmaskin. Man är väl inte sämre karl än att man kan ändra sig. Så nu blir det strängning till husbehovet och när andan faller på. Det ska bli spännande att se om handgreppen sitter kvar i nånstans i ryggraden.

Jag kommer att sakna den mysiga känslan av att, med kaffekoppen i handen, åse Björn finlira med sin gamla "crank-maskin" och lägga på säsongens strängar åt mig. Nu får jag väl klara mig själv. Allt medan Björn monterar på sina racketar på sin monstermaskin som sedan strängar racketen alldeles själv, för det gör väl elektroniska vidunder som nedan, eller?

Holy Grail

Lite ont i magen. Nu finns ettan på min önskelista vad gäller tennisracketar plötsligt tillgänglig. På det stora tennisvaruhuset långt borta i väst har de i ”vintage”-sektionen just nu ett antal Snauwaert Gottfried Mid/Meso Graphite Two, till salu.

Men den där femhundringen de vill ha för racketen fördubblas ju om den ska hem till dörren i Småland.

Racket 465:-
Moms 115:-
Tullavgift 150:-
Frakt 250:-

Uppsummerat blir det strax under tusingen, dyrt. Sedan så strider det lite med mitt ”ofrivilliga” samlande. Att högen i garderoben växer har att göra med att jag ”fyndar” på loppisar, nätauktioner och genom likasinnade. Jag förbarmar mig över i mitt tycke fantastiska tennisracketar som annars skulle krossas, eldas upp och bli till fjärrvärme. Jag spelar ju lite med dem och uppskattar deras kvalitéer. Ett slags hospice för gamla dömda ramar, kanske.

Så, mitt sökande efter ovan skönhet får nog fortsätta. En dag kommer den dyka upp på en loppis i skogen, lätt skev och duktigt skrapad av det barnbarn som fått leka loss med den på garageuppfarten, efter att morfar köpt sig en gubba-tweener.

“Unstrung weight 390g. Unstrung balance 325mm” Är inte det poesi, så säg.

Ur gömmorna 25

Dunlop Max 200G. Där satt den!

Jag visste det, den skulle trilla in till slut. Max 200:an fanns ju nästan högst upp på min önskelista. Den var ju vanlig på åttiotalet, så jag hyste gott hopp om att ramla över en till slut. Och, se där var den, nu i veckan. För ett par tior var den min. Härligt.

Den ser lite risig ut, men det behöver inte betyda att den är trött eller kass. Färgen flagnade redan på tiden det begav sig och de flesta normalt spelade Dunlopar av den här modellen ser ut så här idag.

John McEnroe härjade länge med denna racketmodell. Likaså Steffi Graf, som skördade så gott som alla sina Grand Slam med denna modell. När Navratilova vid upprepade tillfällen blev blåst av banan av Graf, bytte hon faktiskt till denna modell för att hänga med, då svartmålad med Yonexlogga.

Hemma i bruksorten spelade min bästa kompis med sådana här och han hade (och har...), typ, 35-0 i matcher på mig, så det är verkligen en legendarisk racket även på hemmaplan.

Denna skönhet har enligt en liten etikett påklistrad på racketen tillhört Ingenjör Bertil Johansson.

Esyluxligan 1:3

Tredje omgången. Tuffa bud för klen klåpare, då jag strax innan värmde upp med en timmes spel mot J-O.

Roger Nydahl - Rickard Kjellberg 5-3 4-2

Vi följdes åt till tre lika, sedan kom breaket, turligen, och setet var mitt. I andra set lyckades jag på nåt märkligt sätt segla ifrån till 4-1, där jag helt plötsligt kände mig helt "zonkad". Jag är innerligen glad att jag lyckades hålla koncentrationen uppe så länge som jag ändå gjorde. De blott tre timmarnas ryckiga sömn i en sovkupé från Stockholm, tillsammans med ett namnlöst, tatuerat snarkmonster natten innan, hann till slut ifatt mig. Att vara en snarkare kan ingen lastas för. Men om man vet att man är en stormästare inom gebitet (vilket denne okände herre nån gång måste upplysts om), varför går man och lägger sig i en trebäddskupé?

Söndagspyssel

Det blev ett palletbyte på de kvarvarande Pim-Pimracketarna. Jag har förstått att jag "devalverar" dem å det grövsta. Men jag köpte dem inte som samlarobjekt.

Som en av de stora auktoriteterna på racketklassiker skrev på det stora tennisforumet; "Use them and enjoy them. What are you going to save them for? These are the best midsize racquets ever made!!!!!!!!!!"

Det är tålamodsprövande arbete att värma upp de gamla greppen och sedan långsamt lyfta av dem. Men nu är det gjort. Bara att snöra på "finest calfskin", så är de klara för strängning.

Rökig morgon

I morse var det "rökigt" ute, som barnen säger. Lillkillen var dock på hugget. Roligt att se.

Reflektioner

Efter att jag spelat min Esyluxmatch i tisdags kom motståndaren med det artiga påståendet, alternativt trevande frågan, att/om jag hade spelat mycket när jag var yngre. Vilket jag har, eller inte har. Det beror på hur man ser det.

Så här. I barndomen och i tidig tonår lekte vi tennis i kvarteret. Det blev många timmar på asfaltsbanan, dock alltid spontant och oorganiserat. I senare tonår och tidig vuxenhet lockades jag in i föreningslivet och tillbringade mer tid med att organisera kring tennisen och framförallt försöka få fason på andras tennis, än med att putsa på min egen. Som vuxen har jag spelat motionstennis, i perioder mer regelbundet, oftare mer sporadiskt. För tio år sedan hittade jag likasinnade i mitt kvarter och ställde då upp som reserv i blygsamma tävlingssammanhang. Därifrån har mitt tennisintresse tagit fart igen.

Så, nej, jag är inte skolad, alls. Nej, jag har inte tävlat (om man inte räknar klubbmatcher, enstaka junior-DM eller gärdsgårdsserien i södra Ö-götland, på åttiotalet). Nej, jag är inte släkt med Thomas Nydahl.

För snart tre år sedan, något som intressant nog sammanföll med min fyrtioårsdag, beslutade jag mig för att styra upp mitt tennisspel. Vilket innebar att jag ökade på min träningsdos från en timme till två timmar i veckan, utslaget över året. Till detta så började jag spela lite tävlingar, i närområdet och mitt gamla närområde, för att jag upptäckte hur kul jag hade tillsammans med nya och gamla kompisar som också spelade C-klasserna, en värld full med härliga karaktärer och möjligheter till fika och skratt.

Året efter ökade jag träningsdosen igen, spelade fler tävlingar. Och, nu i år än mer träning och än fler tävlingar. Detta för att det känns bra, både fysiskt och för att det är fantastiskt kul. Målen har varit blygsamma, typ att ta set på Ola & Andreas. Men, varthän ska jag styra skutan nu?

Bisarrt nog ”peakar” jag nu, i tidig medelålder. Jag spelar min bästa tennis någonsin. Och, jag vill bli ännu bättre, jag har verkligen fått blodad tand. Men går det? Det var tydligt i matchen i tisdags att åldersskillnaden spelar roll, jag kände i andra set att jag var tjugofem år äldre.

Jag lekte från början med tanken på en femårsplan, att jag skulle försöka komma i form tills dess jag blev ”gammal”, vilket betyder H45. Nu är jag lite mer än halvvägs dit. Funderingarna nu kretsar kring om jag fokuserar på fel områden. Kanske ska jag tänka mer på fysiken, eller kosten, eller muskelstyrkan. eller ska jag helt enkelt tillbringa fler timmar än mina tre-fyra i veckan, på banan?

Så, går det att utvecklas? Hur gör jag för att bli bättre?

Esyluxligan 1:2

Andra omgången i VTS interna ligaspel. Idag stod lillkillens tennistränare på andra sidan.

Roger Nydahl - Ludwig Turesson 4-5 1-5

Första set var jämnt skägg. Vi höll servarna fram till fyra lika (seten går till fem), där jag torskade klart i tiebreak. Jag grämer mig lite över den missade breakbollen vid 3-3, den kunde jag förvaltat bättre. I andra set var det inget snack, jag blev breakad två gånger på raken och därmed var chansen till kryss på kupongen borta. Ikväll kände jag att gammal är äldst, jag var verkligen ett halvt steg efter mot slutet.

Jag måste stränga om mina racketar, under matchen kändes det som att jag var nere mot tio kilos tryck eller nåt. Bollarna stannade i racketen i en evighet, de nästan tog en snabbfika inne i träffen.

Ur gömmorna 24

Yonex RD-7. Vilse i pannkakan.

Hur tänkte jag då, i mitten av nittiotalet? Varför i hela friden köpte jag dessa? De var ju inte ens snygga. Det är absolut inte något fel på racketen. Den är säkert ett riktigt bra val, för någon annan. Vem hade sådana här? Var det inte Sergi Bruguera? Hans spelstil är väl i princip så långt bort från min egen som går att komma, om det nu går att jämföra oss på samma planet ens.

Underligast med denna period var att jag plötsligt började spela med grepp 4 (4 ½:or). Stora handtag som jag med mina frökenhänder knappt greppade kring. Jag kan inte för mitt liv återkalla argumenten för detta. Då jag var vilse i racketdjungeln återgick jag snart till mina POG:ar med grepp 3.

Numer spelar jag med grepp 2 + overgrip. Egentligen vill jag slippa overgripen och återgå till det råa lädret, vilket också är planen. I vilket fall, så när jag i våras lämnade in en spade till Kurt i shopen fick jag faktiskt tillsägelse om att jag inte ska spela med så små handtag, men efter att han inspekterat mina händer så var det okej.

Kurt har en poäng där. Jag har läst att för små grepp kan orsaka armproblem, vilket jag tror stämmer. Racketen vrids betydligt hårdare vid träffen, vilket påfrestar armen. Så, vi ska inte ge Polyestersenorna hela skulden för det växande problemet med ont i arm och axlar, de krympande Nadal-greppen betyder en hel del också.

Vi motionärer måste inte ha samma grejer som proffsen, inte alltid. Flexiblare ramar, natursenor och grepp 4 skulle bespara många normalbyggda klåpare oönskad smärta.

Terminen startar...

Så var lillkillens tennisskola igång igen. Tillsammans med morfar droppade jag av lillkillen på Strandbjörket. Jag stannade kvar en liten stund, för att kolla in hur det gick. Det är grunder som nöts in, fortfarande. Det tar sin lilla tid.

Vi har spelat en hel del, lillkillen och jag. Han har en skön inställning till tennisen, tycker jag. Det är mycket positiv respons varje gång jag föreslår att vi ska spela en timme, eller slå lite med den mjuka bollen ute på gatan. Han har aldrig knorrat, utan knallar gladeligen ut i rusket, ibland klockan tio i sju på morgonen, detta oavsett årstider. Däremot så tar han inte initiativ själv till spel. Han är ganska bekväm av sig. Kanske räknar han med att jag ska komma och tjata lite?

Jag är lite ovan vid den här uppbackningssituationen själv, även om jag nu är på andra sidan. Under min uppväxt uppmuntrades all idrott. Samtidigt så fick jag klara mig själv. Jag minns en gång hur vi skulle spela bortamatch mot Väderstad i juniorserien och föräldrarna tyckte att de halvannan milen var en bra uppvärmning, så vi fick cykla. Hård blåst, kraftig regnskur, motvind och tunga uppförsbackar gjorde att en fjortonårings ben var ganska kalviga vid ankomst. Minns inte om det påverkade matchutgången, det är ju trettio år sedan, men det illustrerar lite hur det fungerade. Spelade jag tävlingar eller seriespel så var det buss & tåg som gällde, allt som oftast. Ensam eller tillsammans med tenniskompisarna.

Likaså var det med träningen. De lite äldre killarna & tjejerna hade haft lite organiserad träning hemma i bruksorten, men jag och mina jämnåriga fick lära oss själva. Davis Cup, Franska Öppna/Wimbledon-finaler i den enda tevekanalen, eller sekunder, små snuttar av tennis i Sportnytt var den lilla instruktion som bjöds på. Därför såg väl spelet ut som det gjorde. Vi gjorde vårt bästa att härma det vi såg på teve. De vuxna brydde sig inte om oss alls. De spelade på gruset, vi ungdomar på asfalten.

Senare, i tonåren, gav vi oss ut för att möta våra mer skolade jämnåriga motståndare i regionen. Oj, så mycket pisk vi fick. Det var fostrande, på sitt sätt, verkligen. Lätt generade, lätt sårade och ordentligt ilskna över den oömma behandlingen gav den oss bensin i det vidare arbetet med att få fason på vår tennis. Fortfarande utlämnade till oss själva.

Med sådan bakgrund är det lätt att bländas och imponeras av lillkillens tennisskola och möjligheterna till att spela tennis här i Växjö.

----------------------------------------------

Som tillägg vill jag ursäkta den ruttna bildillustrationen. Som yrkesfotograf, om än bara på deltid och då med rörlig bild, borde jag veta bättre än att nyttja verktygen, i detta fall ny mobiltelefon, innan jag blivit kompis med den... ;-)

Esyluxligan 1:1

Premiärmatch i det nya seriespelet i Strandbjörkshallen. Riktigt spännande ska det bli med helt nya motståndare under hösten.

Roger Nydahl - Kajsa Rinaldo-Persson 5-2 4-3

Det här var riktigt roligt, med öppet spel, med många roliga bollar. Så fort jag tappade längd blev jag straffad. Tur att jag hade bra fart på serven och spelade lömskt gubbaspel med mycket slice, annars hade jag åkt på pisk.

Nu ska jag inte ägna allt för många bloggspaltmeter med att dissikera Esyluxmatcherna, tänkte jag. Eventuella läsare ska besparas detta, för att det inte enkom ska bli en resultatbörs. För många matcher lär det bli under hösten.

En chockstart inomhus, känner jag att det blev idag, då jag först värmde upp med lite lunchtennis med Bernth och sedan varvade ner med en Öjabytimme mot J-O, efter matchen mot Kajsa.

Vad tycker ni?

Jag tyckte det skulle vara intressant att kolla av hur racketentusiasterna i den stora cyberrymden reagerade på det faktum att jag till vardags spelar med vad som i deras ögon är samlarobjekt. Så jag kastade ut frågan på det största forumet för klassiska racketar, om jag ska spela runt på mina ramar eller gömma hälften av dem i garderoben. Ett par av de större profilerna svarade och de flesta verkar tycka att jag skulle låta dem vara ospelade, eller sälja dem för feta stålar.

Jag köpte dem för att spela med, det är utgångspunkten. Jag känner att jag aldrig kommer få chansen att spela med bättre racketar. De är tillverkade och modifierade för en professionell spelare, de är till vikt och balans matchade på grammet och millimetern. Att ett redskap som finjusterats för en storspelare skulle passa mig som handsken var verkligen en högoddsare, det hade lika gärna kunnat bli katastrof och jag hade varit tvungen att med blossande kinder stoppa undan dem. Men jag känner nu att jag inte har råd att INTE spela med dem. Tids nog kommer jag bli gammal, trött och långsam och bli tvungen att plocka fram Prince-blafforna igen. Så, jag vill nog njuta av dem så länge jag kan.

Så frågan är om jag ska spela runt på dem, eller spela tre tills de är trötta och slitna, för att sedan byta till tre nya? Vad tycker ni?

Och, ja. Jag har konsulterat min Personal Stringer och hans ord väger såklart tungt ;-)

Ur gömmorna 23

Head Vilas. Dagens fynd.

Tröttheten molar och höstmörkret smyger sig på. De senaste två veckorna har varit packade med jobb, med familjelogistik och annat fix.

Tänk vad ett riktigt fynd kan pigga upp. I eftermiddags hittade jag ett ett Head Vilas, sen sjuttiotalare, i nästan Mint Cond, för femtiolappen på Röda Korset. Rätt greppstorlek och allt.

Det här är en riktig rackabajsare. Den väger in på mastiga 380g och är allt annat än "Head Light" Ordet klubba ligger närmast till hands. Man måste nog vara en tjur från pampas för att kunna hantera denna.

Fin är den. Och glad är jag över att jag ramlade över den. Synd bara att träracketturneringen är ett halvår bort.

En vacker syn

Tänk att tvinnade fårtarmar kan vara så vackert. En sån organisk bild som tecknas när senan blommar upp efter att ha brustit. Det går att se med blotta ögat hur mycket känsla och kontroll som funnits flätad i den strängningen.

Inga plaster kan ersätta detta. Så är det, bara.

Växjömästerskapen dag 4

Halvlingarnas hämnd!

Roger Nydahl - Johan Finnhult 4-6 4-6

Skönt på nåt sätt att återigen få bekräftat att storleken inte har någon betydelse. Johan var halva min längd, kändes det som. Vilket inte spelade någon som helst roll när vi väl börjat skicka bollar fram och tillbaka. Gudomlig rättvisa var det också, det flyt som jag haft i de tidigare omgångarna tilldelades ikväll motståndaren. Mina slag satt i nätkanten, hans på linjerna. Svinhugg går igen, heter det så?

Det finns ett litet aber i matcherna mot ungdomarna. Jag kommer på mig själv att heja på dem, lite i smyg. Jag är glad över att de spelar bra, tycker det är härligt när de slår vinande passeringar och gör fina undanläggningar. Inte alls bra, ju. Jag måste väl försöka vinna!? Jag får försöka hitta något att reta upp mig på innan jag går in på banan. Tänka på en gammal parkeringbot, eller nåt.

Jag skulle gärna se lite fler av oss gamla motionärer i dessa turneringsträd med blandade åldrar. Nu var det väl bara jag, Bertil & Thomas tillsammans med tolv halvlingar, eller? Kom igen gubbar, på knattarna, bara!

Försämrad plattform

Men det här är ju märkligt. Ska inte utvecklingen gå framåt? Ska inte grejerna bli bättre? De Vapor-femmor (till vänster) jag spelar i är nog de bästa tennisskor jag använt. Men de håller ju inte hur länge som helst. Så glad i hågen beställde jag nya Lunar Vapor Tour (till höger), som är färskaste fortsättningen på Federerdojorna. Men, de är ju halvkassa? De känns liksom plastiga och "billiga" Borta är det mesta av kvalitetskänslan, stabiliteten, komforten och greppet.

Varför gör de en sämre sko?

Växjömästerskapen dag 3

Dag tre i tävlingen blev måndagen därpå, tacksamt då jag hann värka ut ett virus eller nåt sånt läskigt ur kroppen under helgen. Höstkänning i Strandbjörket. Men det är bara att spela på. Så länge det inte behövs vantar tuggar vi glatt vidare. Det är härligt på gruset just nu.

Roger Nydahl - Christopher Edberg 6-0 6-1

Ännu en mycket duktig trettonåring, lika trevlig som de andra. Lite förkyldare, bara. Han tömde näsan vid varje sidbyte, det är väl den tiden på året nu. Återigen lyckades jag nästan med allt på banan. Lätt orättvist, kanske.

Lätt orättvist, ja. Jag är faktiskt en halvmeter längre och väger fyrtio kilo mer. Det betyder en hel del. Samtidigt är det ingen garanti för att jag ska vinna mot kidsen som ställs framför mig. Jag har gått bataljer mot knattar, så jag underskattar dem verkligen inte.

Dennis, en av killarna jag spelade mot förra veckan, skojade efter matchen idag om att jag bara spöade upp barn hela tiden. Det kändes inte så när vi spelade dock, varken idag eller förra veckan. När jag frågade om hur det var att spela matcher mot de äldre sade han att det var roligt att spela mot oss. - Ni är väldigt långa, var hans kloka avrundning.

- Bra spelat, sade pappan till kvällens motståndare efteråt. Och där, i det ögonblicket, kände jag att tennislivet liksom kulminerade. Så nu lägger jag ner, packar ihop, säljer av traven racketar i garderoben, stänger bloggen och börjar fiska istället.
Fast, jag är i o f s lite sugen på att spela den där finalen först, så jag håller väl dörren öppen lite, lite till... ;-)

Där det en gång började...

Tennisbanorna låg 150 meter från föräldrahemmet. Där fanns en grusbana och, framförallt, en asfaltsbana. Den senare kunde vi barn härja fritt på. Där spelade vi ändlösa pass somrarna igenom, ofta hela dagarna. Vi lekte Wimbledon, där vi kunde rassla samman trettiotalet ungar på turneringsträdet. Uppdelningen var dock stenhård, de vuxna höll till på gruset, vi barn på asfalten. Jag tror jag var tonåring första gången jag klev ut på gruset!?

Vi var så fästa vid vår asfaltsbana att vi som nyvuxna och nya klubbansvariga lade klubbens öppna tävling på den hårda snabba banan. Så under en tioårsperiod bjöds det in till Hardcourttävling på bruksorten, mitt i sommaren. Mest en lokal historia, men ibland kom lite folk från Mjölby, Väderstad och Tranås. Ett år förvirrade sig en "riktig" spelare dit, från Portugal. Men det är en annan historia.

Riktigt glad blev jag när jag i helgen såg att det "lektes" tennis på asfalten fortfarande. Det blev en timme på gruset (kan anas i vänstra hörnet) med banansvarig, som berättade att asfalten ska målas om nästa sommar, en ansiktslyftning som behövs, då det ser väldans ledsamt ut idag.

Jag får återkomma till hur viktiga dessa "gratisbanor" var för tennisen och hur sorgligt det är att de försvinner, en efter en.

Prioriteringar

Jag skulle förgyllt interknektet med ett blogginlägg i förmiddags, allt var uttänkt och klart. Men, så var det plötsligt sol och nästan tjugo grader varmt, vilket fick mig att med hast knata ut och måla fönster istället. Så, om det händelsevis fanns någon som väntade på detta inlägg, skyll på vädret. Och, "En inställd spelning är också en spelning" som Uffe Lundell sade.

Man baxnar!

Jag brukar få gliringar för den lilla trave med gamla racketar som gömmer sig i garderoben hemma i förrådet. Men kolla då in denne racketsamlares gömma:

Jisses! Tydligen har denne samlare dryga 4200 racketar!

Han dök upp för en vecka sedan på ett av de internetforum där folk som vurmar för gamla ramar hänger, och såklart fullkomligt krossade de andra samlarna.

Dessutom har han, på video och DVD, spelat in ALLA matcher som visats på teve sedan 1980!?

Som talesättet säger hemma i Boxholm; "Det finns folk till allt"

Växjömästerskapen dag 2

Ibland är det helt enkelt inte rättvist.

Roger Nydahl - Marcus Thour 6-2 6-0

Den som bara stannade till och bligade för ett ögonblick kunde lätt se att det här var en helt jämn match där jag fick med mig så gott som alla gamen på något märkligt sätt. Vi hade trettio eller fyrtio lika i så gott som alla matchens game, utom de allra sista där det, typ, rann iväg.

Ytterligare en duktig yngre tonåring med exemplariskt uppförande. Jag är imponerad av de VTS-juniorer som ställts framför mig. En kontrast till den annars, tyvärr, tråkiga trallen som ibland drabbar mig, där det kan gnölas & hojtas. Det känns lite som det ingår etikettkurs på tennisskolan i kvarteret, eller nåt. Gött!

Lika bra att skriva positiva saker, när jag upplever det. Vem vet, en dag kanske jag får huka mig när det viner spadar och bollar efter en irriterande gubbe som spelar märklig stenålderstennis.

Återigen, Strandbjörket visade sin bästa sida med härlig kvällssol. Jag fick till och med ta av mig den underställströja jag laddat upp med.

När andra set ramla in med sådan lätthet tänkte jag på att det är så lätt att spela tennis när slutresultatet inte är det viktigaste i världen, det kändes mycket avslappnat idag. En förlust ikväll hade varit en lisa, veckoschemat hade varit lättare att hantera. Men men, jag ska nog kunna klämma in en sista (?) grusmatch imorgon också. Sen får gubben vila.

Växjömästerskapen dag 1

Strandbjörket är som vackrast när sensommaren övergår i höst. Kvällsljuset ligger nästan vertikalt över parken och tennisbanorna. Fastän solen behagar visa sig, nyper det lite i kinderna framåt kvällen. Blir man stillastående blir man snabbt stel och kall.

Roger Nydahl - Dennis Mendel 6-1 6-4

En sådan här match blir jag glad över, även om jag inte spelade min bästa tennis. Den blott trettonårige killen spelade moget och vårdat. Hans uppförande var exemplariskt, där vi utbytte komplimanger vid de bästa bollarna och ömsesidigt deltagande vid nätrullare och linjeslickare. Efteråt tillönskades jag fortsatt framgång i tävlingen. När hörde jag det senast från någon under fyrtio?

Spelmässigt var han nära att flippa matchen. Jag hade ledningen med 4-1 i andra set, då han visade tåga och kämpade sig tillbaka med mycket fint spel. Så fort jag blev det minsta kort, straffade han mig med välavvägda vinnare. Efter ett avbrott för toalettbesök blev det plötsligt nerv i matchen och utjämnat i setet. Dock, lite flax och så ett mindre bra game från killens sida och jag hade vunnit.

Se där, då blir det en match till på gruset innan butiken slår igen. Trevligt!

App så nära...

Jag köpte en ny telefon. Och, då jag gör det så sällan så valde jag den nyaste och mest lullulliga varianten. Till denna kan jag ladda ner, gratis eller för en liten slant, olika extraprogram att förgylla den med. Den första jag köpte, för sju kronor, var "racquetTune"

Denna "app" ska kunna avgöra hur hårt/löst strängat ditt racket är genom att du håller fram den nära telefonen, för att sedan knäppa lite på strängarna med med penna eller liknande.

Min hybridsträngning med natursena på längden och polyester på tvären gick att välja, liksom racketytans storlek, i mitt fall 89, 5 sq/inch.

Resultatet då? Jo, det ser ni ovan. Den ram jag nyttjar för tillfället är jäkligt löst strängat, om nu telefonen har rätt. Min Personal Stringer snörade dit strängarna i början av maj, då med 23 kg's tryck. Kan det då sjunka till 17 kg? Jo, förmodligen. Racketen har säkert gått dryga tjugotalet timmar på banan och fyra månader är lång tid.

Jag fattar att strängningar är färskvara, men nu bor jag i Småland och vänjer mig efter tid vid allt lösare strängningar, istället för att stränga om. Dumt & småsnålt. Materialmässigt börjar jag säsongen som Federer och avrundar som valfri italienare på Challengertouren.

Skämmes på mig. Dags att stränga om inför innesäsongen, den näst intill oändliga... Here I come, Björn.