Ur gömmorna 14

Snauwaert Graphite Mid 90. Den här vet jag knappt ett dyft om. Jag fick den på köpet när jag budade loss på tyska Ebay nån gång förra året.

Jag var på jakt efter ett Head Graphite Pro och fick denna på köpet, plus ett Wilson med världens fetaste ramprofil. Allt för fem euro om jag inte minns fel. Ibland går det att paketfynda.

Denna Snauwaert är riktigt stabil. Den känns som många av åttiotalets "player racquets" Det fanns en uppsjö av ramar med just den här känslan. Snauwaert var hyggligt stora på den tiden. Affischnamnen var Gerulaitis, Gottfried och senare Mecir. Hemma spelade Jonas Svensson och Pernfors med Snauwaert om jag inte minns fel. Bra grejer.

Om jag får drömma om ett fynd, så vore det att ramla över ett Snauwaert Le Grande, eller än hellre Snuwaert Gottfried/Smid Graphite Mid. Den sista träracket som nyttjades på ATP-touren, av "Den stora katten"

Märklig sidoeffekt

Känsliga läsare varnas. Följande inlägg kan uppfattas stötande. Eller snarare bilden. Och, ja, jag använder skoblock. Någon som har problem med det? Vadå gubbigt? Det funkar finfint.

Under vintern har jag spelat så mycket tennis, oftast tre gånger i veckan, att mina tennisskor inte hunnit torka ut mellan gångerna. Det är risk för fuktskador, helt enkelt. Det har aldrig slagit mig att jag skulle behöva fler par skor. Jag har hittills haft ett par för vintersäsongen och ett par för grussäsongen. Men nu måste jag kanske ha två par per säsong, eller?

För att lösa problemet tillfälligt, har jag putsat upp förra sommarens skor så att de kan komplettera innedojorna sista skälvande innemånaden.

På Robin Söderlings blogg läste jag att han förbrukar två par skor i veckan!? Så, kanske är inte två par per innesäsong orimligt. Inga jämförelser, annars.

Robin har för övrigt en riktigt snyggt snickrad hemsida. Fantastiskt intro och föredömligt disponerad. Synd bara att inte uppdateringarna och innehållet matchar form och funktionalitet. Men det kanske tar sig framöver.

Åter till skorna. Det är alltid svårt att hitta något som verkligen passar. Jag har lärt mig att köpa på mig ett extra par när jag trillar över en modell som känns bra. Nu måste jag kanske dubbla dessa inköp. Eller halvera träningsdosen.

Ljusare tider

Här kommer lillkillen kånkandes på en korg bollar. Det är numer ljust på morgonen, vid sjutiden, när vi kämpar vidare med grunderna. Det gick bättre denna gång. Den tillfälliga blackout som drabbade killen häromdagen var turligen övergående.

För egen del så vill nog både jag och min träningskompis glömma onsdagskvällens pass. Vi var överens om det efteråt. Arkiveras under "dålig dag på jobbet"

Nu längtar jag till grussäsongen. Mitt sämsta underlag men ändå det jag älskar mest. Jag blir alldeles varm inombords vid tanken på felstudsar och märkliga vindilar som tagit fart över Växjösjön, alternativt Helgasjön. Duggregn och smash-lägen mitt i solen låter också härligt. Eller varför inte en lätt stukning förorsakad av illa lagad grusbana. Mumma...

En märklig dag

Den började och slutade med tennis. Morgontimme med lillkillen, som inte hade ett rätt idag, fascinerande, han hade glömt allt. Förvirring på jobbet sedan, upptäckte vid lunchtid att jag jobbat med fel projekt, för sent att styra om. Under lunchen hamnade jag i en mejlväxling kring Prestigeracketar. Det slutade med att jag senare under eftermiddagen satt en stund i telefon med Pim-Pim Johansson!? Vi pratade tennisracketar, han var mycket trevlig och det var en givande diskussion. En märklig dag var det.

Föreningsliv

Förra veckan var en tuff vecka, inte bara tennismässigt. Det verkar som att alla föreningar hade bestämt sig för att ha årsmöte på samma dag. Jag skulle lämna dagiskooperativets styrelse så avtackning och blomsterkvast fick gå före mötet på den lilla tennisklubben jag spelar i och för.

Precis som jag befarade som lyckades inte tennisklubben vaska fram en ny ordförande. Sorgligt och symptomatisk. Jag begriper inte hur medlemmar tänker, hur de får ihop ekvationen när det gäller föreningsliv. Många vill tillägna sig frukterna av föreningsarbetet men få vill bidra med sin tid, sina resurser och kunnande. Det är mer regel än undantag som det ska krusas när det ska raggas styrelsemedlemmar. Vad är de rädda för? Att missa nåt på teve? Nu gäller detta såklart inte över hela linjen, lyckligtvis. Det finns fortfarande välskötta, välmående och väl fungerande föreningar.

Men, det hände något under åttiotalet, det är helt klart.

Min egen erfarenhet av föreningsdöden i den lilla bruksort jag kommer från påvisar denna svängning. Under uppväxten fanns en stor bukett av levande föreningar, inte minst då det gällde idrott. Då jag var intresserad av racketsporter fanns hela floran, ja till och med i olika föreningars regi. Jag kunde spela tennis i tennisklubben och i Korpen. Bordtennis och badminton likaså. De stora drakarna, fotbollen, ridsporten och orienteringen hade hundratals medlemmar, det ordnades internationella tävlingar i skidåkning på en ort med en handfull tusen invånare. Jag sprang mellan volleybollträning och schackspel. Det sjöd av liv.

En dag var så gott som allt borta. Jag och en kompis stod utanför bordtennislokalen, med racketen i näven och glodde in i den lilla hallen. Det lyste därinne. Vi knackade och efter en stund öppnade två svettiga farbröder. Nä, ingen bordtennis mer, inget Korpspel mer, förklarade de, det finns inte längre. Det var en lokalpolitiker och chefen för energibolaget, de hade behållit nycklarna till hallen. De förbarmade sig, lät oss spela samtidigt som dem. Efter några veckor fick vi ena nyckeln och kunde spela när vi ville. Det slocknade i lokal efter lokal.

Tennisen hankade sig fram. Jag och mina tennisintresserade kompisar drogs tidigt in i föreningsarbetet. Som tonåring skötte jag tennisskolan. Jag satt i den för varje år alltmer krympande styrelsen. Till slut var vi fem tonåringar och Rolf, som skötte ruljansen. Så fort jag var myndig försvann Rolf också och vi lämnades ensamma. Det var tuffa bud för så unga och oerfarna ynglingar.

Här upptäckte jag nu den ändrade attityden. Jag minns klart från tidigare hur det vid praktiskt föreningsarbete, som exempelvis iordningställande av grusbanan, kom folk i alla åldrar som undrade ”Vad kan jag hjälpa till med”. Nu, i mitten av åttiotalet, så undrade medlemmarna istället, ”Vad får jag för det?” Det här synkade definitivt med en utveckling i samhället i stort.

Jag tragglade vidare med tennisklubben. Efter att par år blev jag allt ensammare. De andra styrelsemedlemmarna fanns bara där till namnet. Jag skötte allt själv. En bit in i nittiotalet blev det parodiskt. Jag kom på mig själv sköta tennisklubben med allt praktiskt arbete, boendes sedan flera år i Göteborg. Varje vår tog jag, som fattig student, bussen hem till Östergötland under ett antal veckoslut för att dra handvälten tjugofem gånger över banan. Sedan skötte jag allt pappersarbete och korrespondens från andra sidan landet, mina föräldrar tömde postboxen och vidarebefodrade det viktiga. Jag höll möten med mig själv, förde protokoll i min ensamhet. Allt för att jag älskade tennisen och ville att klubben skulle leva vidare. Under denna tid vädjade jag till alla tennisintresserade på hemorten om hjälp, men ingen hjälp kom.

En dag rann bägaren över. Jag hade inte haft möjlighet att komma hem på ett par veckor och det var torrt på banorna, det hade hunnit bli stökigt, en papperskorg hade vält. När jag stod där och plockade skräp kom en äldre tennisspelande herre fram och skällde ut mig för att det var ovårdat kring banorna. Det var precis en sådan person som jag tyckte var arketypen för de som egentligen borde ta sitt ansvar och hjälpa till i föreningsarbetet, de som svikit mig. Jag hade rest över halva landet, för egna pengar, för att städa och möttes av detta. Jag kokade av ilska, jag åkte hem, klubben lades ned.

Jag har lovat mig själv att inte försätta mig i en liknande situation. Däremot så blöder mitt hjärta fortfarande för ideellt arbete och jag kan inte säga nej till att hjälpa till, sitta med, när någon ber om hjälp.

Nu hoppas jag att den lilla tennisklubben hittar sin ordförande. Det bör vara någon som kan klubbens historia och känner människorna i förorten till den lite större staden. Det är inte jag, det vet jag. Jag kan hjälpa till med annat denna gång.

Kompisar från förr

Här kommer Nicke bärandes på tennisbagen. Det är lördagsmorgon och vi är på väg till tennishallen i Mjölby. Där ska vi först träna en timme. Sedan ska vi spela dubbel med/mot Björn & Björn. Den senare, Björn, har vi inte spelat med på tjugo år. Det ska bli en slags tennisåterförening. Vi växte upp som grannar och tillbringade somrarna på asfaltsbanan tvåhundra meter bort.

Hur var det då? Jo, riktigt skoj. Timmen mot Nicke var en klar förbättring i jämförelse med timmen dagen innan hemma i Växjö, då jag fick jobba hårt för att få någorlunda styr på spelet. Resultatmässigt lutade det väl lite åt Nickes håll, mest beroende på inte bara en utan två, tre handfulla turbollar. Det är liksom ingenting att göra åt. Jag vet ju själv hur lätt pinsamt det är när man har dessa dagar, då nätrullare och linjeslickare staplas på varandra i ens favör. Man vet att det kommer dagar då det är tvärtom, så man kan inte riktigt glädjas åt det.

Dubbeln blev så rolig som jag hade hoppats på. Den andre Björn hade spelet i behåll, trots sparsamt spel de senaste decennierna, vilket var imponerande. Den förstnämnde Björn gjorde comeback efter ett tre månader långt uppehåll, men det märktes inte. Sista kvarten plockade jag fram fyra likadana Dunlopspadar från förr (se föregående inlägg) som vi alla fyra hanterade relativt hyfsat. Det är alltid lika roligt att spela med träracketar.

Jag saknade min bror väldeliga vid denna tennisåterförening. Om du läser detta, Kjell, så ska du veta att vi saknade dig.

Idag var det lunchtennis. Lillkillen var hemma från skolan, men han var stursk och ville följa med till hallen. Men det blev bara en halvtimme, sedan pallade inte den lille sjuklingen och bad om att få åka hem, vilket vi såklart gjorde.
Men, halvtimmen var mycket lovande. Min borttappade forehand var på plats igen. Och, bättre än på länge. Jag tror mig nu veta var problemet sitter. Det känns bra.

Ur gömmorna 13

Dunlop Maxply. Träracketens Volvo V70. Fanns förr i nästan varje hushåll.

Det är kanske därför det går att plocka på sig dessa skönheter för ett par tior stycket på loppisar och varubörser. Det är inte bara nostalgi och klassisk design, det är en mycket bra träspade också, kanske rent av den bästa. Det är en härlig upplevelse att plocka fram dem. Ingenting slår en riktigt bra bollträff med ett Maxply. Som gamle Kjell C hemma i bruksorten sade, "Det bara tjongade i trävirket"

Det är ganska svårt att hitta matchade träracketar. Modellerna ser ju lika ut vid en snabbt blick, men har ofta helt olika vikt och balans. Här ovan är ett gäng hyggligt synkade Maxply's. Jag hade ett tag en idé om att spela dessa i ett helt år, nu i racketteknikens rymdålder. Bara som en tjurskallig tossig grej, där jag spelar samma träningar och matcher som vanligt. Bara för att se vad som händer. Men det vore kanske ett alltför stort steg, vad vet jag.

Sicken svacka

Allting är ju relativt, särskilt i klåparsammanhang. Men det känns som att jag har hamnat i nån slags svacka. Antingen har jag tappat lite av det spel jag byggt upp sista tiden, eller så har mina träningskompisar flyttat fram sina positioner. Träningskamraten Ola har definitivt hittat nyckeln till mitt spel på sistone. Jag får analysera detta, omgruppera och ta ny fart, helt enkelt.

Postmannen ringer alltid två gånger

Det är alltid en liten julafton när det ramlar in tennisprylar. Då det inte längre finns detaljister värda namnet i tennissammanhang, förutom lokala klubbens välsorterade tennisshop såklart (ett unikum, en härlig anakronism), sker all konsumtion av förbrukningsvaror som bollar, strängar och skor via nätet. Det kan synas ickelojalt att handla annorstädes än lokalt men det handlar om tusenlappar om året för en tennisfamilj då exempelvis ett rör bollar kostar hälften så mycket om man köper i bulk från Tyskland.

Nu fick postmannen ringa ett par gånger innan jag kunde kvittera ut bollar, strängar och grommetar. Detta halvårets beställning föregicks av ganska stor vånda. Det var bollarna som var det kniviga. Jag är lite kinkig med valet av bollar. En del av fabrikaten/modellerna är helt enkelt undermåliga och andra är helt enkelt osköna, oftast alldeles för hårda. Det finns en handfull varianter som faller mig på läppen och denna gång blev det svårt att välja. Skulle jag fortsätta med Wilson Australian Open eller skulle jag byta till Head ATP. Svåra frågor för en tennisklåpare. En lyckosam match i Vetlanda, med Headbollar fällde avgörandet. Så nu har jag stockat upp för halvtannat år framåt.

Vad gäller strängar så har jag redan en reservgömma för egen del. Men jag hade dåligt samvete över att lillkillens tjugo år gamla ramar hade tjugo år gamla strängningar. Så jag inhandlade ett par varianter åt honom då jag inte kunde bestämma mig. Antingen får han en snikvariant på Champions Choice, med VS Tonic & Alu Rough, eller så får han Wilson K Gut Pro som ska vara den syntetsena som ligger närmast natursenan i känsla. Med den senare hade jag baktanken att han ändå kommer glömma racketen ute i strilande regn vid lek och då hade natursenan varit att ”kasta pärlor”, typ.

Till sist så blev det grommetar till K90:orna. Min personlige strängare tycker nämligen att jag ska gå loss på de befintliga med mattkniven, för att få bort några gram och för att omfördela vikten något. Vi får se, det låter som en spännande idé.

Ett helt halvår kvar innan det känns motiverat med en ny beställning. Det känns som en evighet...

En massa tennis

Det blev en hel del tennis kring helgen som gick, mest på teven. Det var Davis Cup och det uppskattas verkligen när det visas tennis på icke-betalkanaler. Höjdpunkterna på året är annars Grand Slam evenemangen som visas i Eurosport/TV4 Sport. En dag är säkert strömmarna lika glasklara som HD-sändningar men tills dess är tennis på ful-strömmar eller köpe-strömmar tämligen ointressanta. Jag kan till och med småknorra över Eurosports 4:3-sändningar numer, efter att ha sett fjolårets final i Franska Öppna på SVT, där det var 16:9 och toppbild.

Nu gick det ju inte vägen mot Argentina. Men det gjorde inte så mycket. Det var imponerande att se Söderling fixa det alla förväntade sig. Jag är lite besviken när dubbelspecialister inte dominerar mot singel-diton i lagdubblarna i DC. Är de specialister ska de väl vara bättre än de som spelar dubbel sporadiskt!? Det är väl kanske att svära i kyrkan men det var härligt att se Nalbandian igen, även om han inte var i varken toppform eller -slag. Den killen är kompis med den lille gule bollen, oj oj.

Kompis med bollen var jag dock inte själv under fredagsmorgonen när jag tränade en timme mot Joakim som spelar i ett av de andra lagen i seriespelet. Jag trodde att jag skulle kunna hålla emot lite bättre än i sist, i Tranås Indoors, där jag fick en ordentlig uppläxning. Men icke, det var marginellt bättre denna gång, ett futtigt game till lyckades jag knipa. Ny uppläxning. Om jag ska vara positiv så går det åt rätt håll.
Jag är avundsjuk på Joakims forehand. Det är en easternforehand av klassiskt snitt. Inte i Laver/Sampras/Federer-traditionen, utan mer den franska Leconte/Forget/Gasquet-varianten som nästan är en continental. Spelare i den förstnämnda kategorin kan man kolla in kroppsposition och ana varthän bollen tar vägen (troligen lönlöst i de nämnda namnens fall, men ändå) men i den sistnämnda är det hart när omöjligt att se var bollen ska hamna.

Idag var det lunchtennis. Det var lika kul som vanligt, svårt att inte ha det, då alla där är så glada.

Ikväll vid nattningen diskuterade jag och lillkillen tennisslagen. Han undrade varför ingen hade kommit på några nya slag, fler än forehand, backhand och serve. Han hade flera förslag på nyheter, varav slaget ”rampen” verkade mycket lovande. Ett annat slag, ”skruven” ska jag själv prova på onsdag, tänkte jag. Han undrade också när det skulle komma lasertennis. Kanske någon gång i framtiden, svarade jag. Vem vet?

Filmtips

Det är inte lätt att hitta filmer om tennis. Det som erbjuds är gamla klassiska matcher eller spelarporträtt, där producenterna bara kunnat skaka loss rättigheterna till materialet från ett visst enskilt håll och sedan försöker lappa samman hela storyn med upprepningar av samma bilder och/eller mer eller mindre irrelevanta synkar.

Som tevemakare blir jag allt som oftast besviken över resultaten. Jag förstår verkligen svårigheterna som ska övervinnas. Inte bara vad gäller bildrättigheter, utan även form och tilltal. Ett exempel är den vällovliga svenska dokumentären Tennisprinsarna, där upphovsmännen verkligen hade gjort läxan, där fanns alla synkar, alla miljöer och hyggligt med gamla bilder. Tyvärr fastnade upphovsmännen i ett format, säkerligen av försäljningsskäl, som gjorde resultatet i grundaste laget. I sin iver att redovisa och rada upp synkar, tappade de analysen. Fenomenet som beskrivs är fullkomligt unikt så varför inte koppla det till tidsanda, samhälle, föreningsliv & miljö istället för att enkom peka på Borg? Nu gillar jag dokumentären i alla fall, mest tack vare Stefan Edberg, som bjuder till i synkar och dokumentära bitar.

Filmtipset, då? Jo, som yrkesman blir jag istället imponerad av, ja tappar andan av, en trettio år gammal film. Titeln är ”The French” Det är en långfilm av en amerikansk filmare som heter William Klein som gjorde en dokumentär om Franska Öppna 1981.
Den är filmad på 16 mm och filmmakaren finns med under hela turneringens gång, i alla slags miljöer. Filmen är okommenterad, det är långa sekvenser utan synk (prat) där bilderna får tala istället. Det är mycket närbilder och bilderna från matcherna är ofta filmade från oväntade vinklar. Ljudbilden är miljöbunden, det är fågelsång och skrap från skor mot gruset istället för mullrande berättarröster eller symfoniorkestrar.
Guldkornen radas upp, En ensam Vilas tränar servar, damspelare som broderar i väntan på match, iskall dialog mellan Connors & McEnroe, Nastase tramsar i omklädningsrummet komplett med sur Tiriac som tycker han ska skärpa sig, en ensam olycklig Borg som ser jäkligt instängd ut bland allt sitt folk och en Clerc som inte allt för olycklig fixar till håret efter förlorad semifinal och artigt säger hej då till finalklare Lendl.
Slutbilderna där en äldre dam skäller på en kille som fingrar på bucklan, för att sedan knalla tillbaka med den till sin plats i glasskåpet, beskriver väl den tomhet som sista dagen i ett sådant evenemang innebär.
På minussidan ska jag väl lägga till att filmaren stannar lite väl länge vid Noah’s sjukbrits och att gamla legendarer på läktaren får stå i bild, i kostym och solbrillor, lite omotiverat länge.

Delar av The French finns upplagd på Youtube. Men filmen, som är attans svår att få fatt i (prova franska amazon.fr) innehåller än mer godbitar. Nedan finns starten på filmen:



På Youtube finns också en liten bonus som är lite oväntad. En kortfilm om Ivan Lendl som är bättre än de flesta tennisporträtt som florerar på nätet, i sin enkelhet. Då Ivan fick så mycket spö i Tennisprinsarna, får denna slinka med, som kanske förklarar lite grann hans ohyfsade uppträdande.
Länk: http://www.youtube.com/watch?v=Si7xUuuwMbA (den gick inte att bädda in...)

Rapport från tidiga morgnar

Två steg framåt, ett tillbaka. Två steg framåt, ett tillbaka. Lillkillen och jag tragglar vidare, tidiga morgnar. Gamla ostiga gasbollar skickas iväg med måttlig fart för att tidvis leta sig tillbaka till min sida. Han kämpar på. Det är inte lätt. Den lilla gula bollen kommer snabbt och racketen är tung. Många variabler att hålla reda på för en liten kille.

Jag tror mycket på att skynda långsamt, eller inte skynda alls. Ju fler gånger vi gör rätt nu, desto lättare blir det den dag pusslet börjar passa ihop.

Idag testade vi att serva. Jag kan känna hans frustration, det är verkligen inte lätt att kasta upp bollen till en tänkt plats i luften, där han sedan kan klämma till den. Uppkastet är kanske det svåraste av allt, teknikmässigt i tennisen, då det utförs med "fel" hand, för en nybörjare. Det är lätt att glömma det, när man väl fått fason på den biten. Det näst svåraste är att flytta på fötterna. Allt annat är en baggis...

Ur gömmorna 12

Slazenger Challenge No 1. Det var ett sådant här racket jag borde köpt. Så jag köpte ett, så där tjugo år för sent.

Ett fynd, italienska Ebay, för hundralappen plus en hundring till för frakt. Ett sprillans nytt träracket från tidigt åttiotal, plasten kvar kring handtaget. När sedan träracketturneringen den var inköpt till närmade sig, kunde jag helt enkelt inte förmå mig att stränga upp det. Det var helt enkelt för fint. Nu vet jag inte vad jag ska ha det till? Vifta med det lite för mig själv i förrådet? Hmm...!?

En gammal hund

Jag fick inte lära mig att sitta. Däremot lärde jag mig att slå en korrekt volley från forehandsidan. Inte illa av en medelålders tennisklåpare.
På dagens lunchtennis hjälpte Bernth mig med att få till rätt teknik, vilket för mig är ett stort framsteg. Nu vet jag hur jag ska göra. Om sedan synapserna och muskelminnet är med på den här lilla resan återstår att se. Det ska bli spännande att se hur kropp & knopp reagerar när bollen kommer farande i hundrafemtio knyck på den sidan torso, när det är match. Vem kommer vinna, hjärnan eller ryggraden?

Ilskna typer

I klåparnas lilla tennisvärld finns det en kategori spelare som jag ibland träffar på, de ilskna, de plågade spelarna. De som inte riktigt kan njuta av spelet utan låter negativa känslor ta över, inte minst i tävlingssammanhang. Nu menar jag inte tonåringar, vars hormoner ställer till det. Där är det mer en regel än undantag med tidvis omoget uppträdande, då ungdomarna går igenom en period som har kemiska ursäkter.

Jag menar de vuxna människor som spelar tennis utan glädje. Jag är mycket fascinerad av dessa och sättet på hur de sprider negativ energi kring något så glädjefyllt som motionsidrott.

Det första och största exemplet fanns i min saligen insomnade moderklubb. Där fanns en otroligt bollskicklig veteran som dessutom råkade vara det ensamma allenastyrande kommunalrådet i den lilla bruksorten. Han kunde som ingen annan stå mitt i banan, precis där alla får lära sig att inte stå, och dominera matcher med halv- och helvolleys. Hans handleder var lika känsliga som hos McEnroe eller någon annat bollgeni. Samtidigt föll han mestandels samman i matcherna som havererade allt som ofta. Matcherna kom mer att handla om tjuvknep, småfusk, tillmälen och till och med direkta hot.
För en tioårig åskådare var detta något riktigt läskigt att se. Att spelaren dessutom var en aktad, en mycket aktad person vars auktoritet var obestridd i grannskapet gjorde att känslorna blev motstridiga. Här stod kommunens ledare och levde rövare. Var detta okej? Gällde andra regler i idrotten? Eller kunde man göra så här i andra sammanhang också? Det väckte många frågor hos en liten kille.

Även i den regionala klåparserien i nutid kan det ibland hetta till trots att det är tennis av motionskaraktär. I en seriematch häromåret, mot en mindre kranskommunklubb var jag orolig för att det skulle sluta i handgemäng. I min singelmatch blev jag först chockad över hur motspelaren systematiskt plockade poäng genom uppenbara felaktiga domslut (var finns glädjen i det?). Men, det var bara att bita ihop, typ. Sedan i den avslutande dubbeln, när vi hade två par ögon med oss, ifrågasatte vi uppträdandet, vilket fick resultatet att vi i fortsättningen fick ägna oss mer åt att skydda ädlare delar än att returnera slagen. Det blev hotfull stämning med en massa ryande till höger och vänster. Min annars så timide dubbelpartner kokade av ilska. Vi borde ju såklart klivit av banan, förklarat att sådant beteende inte var acceptabelt. Efter denna incident tappade jag för en period lusten att spela mer i seriespelet, ska erkännas. Det ska ju vara skoj, ju!? Vuxna människor?!

Det mest komiska exemplet skedde förra sommaren. Mitt i semestern fanns en helg då inget fanns inplanerat, så jag tittade genom tävlingskalendern och hittade en tävling inom tiomilsradien, i Karlshamn, och anmälde mig. Efter att ha överlevt första omgången i H35-klassen fick jag veta av tävlingsledningen att killen i nästa omgång var en ruskigt duktig typ. Han hade nästan tagit hem herrklassen året innan. Det lät ju upplyftande på nåt sätt. Jag såg fram emot att få chansen att spela mot en riktigt duktig kille, bara för att få veta hur det känns. Dagen därpå, tillbaka i Karlshamn ropades namnen upp, jag hälsade glatt på en jämnårig medelålders man som buttert blängde tillbaka. Oj, då, här blir det allvar, tänkte jag. Min sjuårige son parkerade vid sidan av banan, för att heja fram sin pappa. Och, ja, motståndaren var fömodligen den bäste spelaren jag fått testa mina klåpiga krafter emot, tävlingsledningen hade rätt. Men, han var samtidigt den suraste och mest ilskna. Så gott som varje gång jag tog något som helst poäng slog han ut med armarna och beklagade sig högljutt på nordskånska över sin oförmåga. I hans ögon var varje poäng jag tog en konsekvens av att han hade en dålig dag. Nu hängde jag med hyggligt i egna servegame och hade väl någon gameboll. Fast då höjde han tempot och slog en makalöst fin stoppboll eller nåt liknande. Något game fick jag inte med mig trots mina ansträngningar. Däremot fick jag matchen igenom lyssna på hans klagolåt. Själv sade jag ingenting.
Vid ställningen 6-0, 5-0 och femton lika vann jag en längre bollduell. Då skrek han över hela Kollevik att "Jag har tamefaaaan inte fått in en enda jävla backhand på hela matchen!!!" Håret fladdrade på min sjuåring som satt någon meter därifrån. Då kunde jag inte hålla mig utan kommenterade skämtsamt, "Det verkar ju gå ganska bra i alla fall, du leder ju 6-0, 5-0" Då stegar han fram till nätet, sätter händerna i sidan och stirrar länge på mig med bister min innan han fräsande säger "Vad sade du!?"
Nu måste jag kväva skrattet innan jag förklarar att det inte var nåt särskilt jag menade. Han avslutar sedan matchen med tre snabba bollar, kastar sedan ilsket sin racket i bagen och stegar därifrån.

På hemvägen ringer jag naturligtvis mina tenniskompisar från förr, för att berätta om den här komiska episoden. I baksätet sitter lillkillen och lyssnar. När jag pratat färdigt i telefonen och bilen rullar säger han, "Tror du inte att den ledsne farbrorn blir ännu mer ledsen om han hörde att du pratade om honom så där?" Så klart har en sjuåring analysen klar. De ilskna är ju inte arga, de är ju ledsna. Mycket insiktsfullt.
Jag svarade pojken att jag även berättade om hur duktig han var, inte bara hur ilsk, så jag var balanserad i min redogörelse. Det blev en kul anekdot, vilket inte är ett alltför illa resultat, när jag rest långväga för att bli ordentligt påpymlad på tennisbanan.