Esyluxligan 3:5

För dåligt, helt enkelt. För dåligt. Jag kan så mycket bättre.

Roger Nydahl - Erik Leonard 1-5 3-1

I första set spelade killen bra och jag inte alls. Jag gav bort poäng efter poäng i egen serve. Det kändes tröstlöst. Jag försökte verkligen hålla humöret uppe, fast jag egentligen bara ville springa därifrån.

Sedan hände något. Nytt set och jag såg att killen dröp av svett, blev steget långsammare och han började sprida bollarna. Samtidigt hittade jag nån slags rytm. Då fick matchen ett nytt ansikte. Motståndaren agerade nu ut det jag själv jobbat så hårt med att hålla inne under första set. Han kastade racketen flera gånger och klagade högljutt när jag lyckades sätta några returer och få till lite spel. Då blev jag som vanligt putt och började tjafsa tillbaka lite. Inte så bra kanske, men det kändes lite respektlöst från honom då han spelat ut mig första set och nu faktiskt med sitt utagerande förtog min spelmässiga uppryckning.

Nåja, så farligt var det inte. Ovan wobbligheter är säkert bara en reaktion på att jag inte sovit mer än 4-5 timmar per natt den senaste månaden. Att jag just hade genomlidit den rövigaste dagen på tio år på jobbet. Att hela min hjärna bara ville älta videokonverteringar, format och framerates istället för att hjälpa mig rätt på tennisbanan.

Det är alltid svårt med en ny motståndare. Efteråt visste jag hur jag skulle spela om det blir en nästa gång. Problemet är bara att jag redan glömt det. Det är baksidan av gubbslugheten.

Taktiksnack

Som medelålders föredetting, eller "har-aldrig-riktigt-varit-nån"-ting så blir jag snabbt akterseglad av både andra motionärer eller knattar för den delen, när det ibland ska räknas poäng. Då får jag plocka fram taktiktavlan för att jämna ut oddsen. Så vad har en klåpare i verktygslådan för att vara någorlunda framgångsrik i de blygsamma tävlingssammanhangen? Dags för lite klapp på egen axel, lite egoboost för en ringaktad tennisspelare, alltså.

1. Gubbslughet
Eftersom jag ofta är tre gånger så gammal som de spelar mot har jag tonvis med erfarenhet. Jag vet att välja slag och tillfällen, vilken gör att även mitt klena knallpulver räcker till. Det behöver inte vara särskilt hårda slag för att ställa nån på fel fot. Eller en väl avvägd nätrush/-lunk stressar ofta fram ett oprovocerat misstag hos motståndaren.

2. Ässet i rockärmen
Även en motionär kan ha en dold talang. I mitt fall, vilket inte gör särskilt mycket om jag avslöjar, handlar det om att min svagare sida inte är svagare. Jag kan slå vinnare från båda sidorna. De flesta i C-klasserna har en rejält klen sida, oftast backhanden.

3. Gubbunderskattning
När motståndaren ser ett gråsprängt skägg, stora påsar under ögonen, de senare med en mullvads uppenbarelse, en livstrött hållning och såklart en antydan till kulmage, ja då räknas oftast vinsten in utan att en boll hunnit spelas. Jädrans, vilken chock det ibland blir när en gubbe stretar emot. Jag har spelat mot yngre förmågor som blir skogstokiga bara av att jag står kvar, typ.

4. Vänsterhänthet
I mitt fall har jag denna oerhörda fördel att falla tillbaka på. I motionstävlingssammanhang tar det så gott som alltid en halvtimme innan motståndaren klurat ut varför bollarna sticker åt fel håll. Då har det ofta redan spelats färdigt ett set.

5. Materialet
Som gubbe har jag koll på mina grejor. Väl avvägda racketar med vettiga strängar som passar mitt spel gör att jag får en extra fördel. Jag möter så många motståndare med helt galen uppsättning spadar eller knasiga strängningar, ofta årsgamla. Ibland är jag ytterligt tacksam över att en hårtslående femtonåring spelar med alldeles för lätta racketar, när jag vet att tjugo gram bly på rätt ställe förmodligen skulle slita mig i bitar. Eller att någon spelar med tokhårt strängad polyester och ger upp för att armen gått i bitar.

Du som läser detta har säkert egna små tricks i trollerilådan. Delge gärna församlingen dessa, så hjälper vi varandra.

Ett klipp, då

Jag blev i en kommentar till bloggen uppmanad att kasta upp ett klipp på min klåpiga tennis. Efter mycket vånda beslutade jag mig för att anta denna utmaning. Så, här kommer halvannan minut vanlig hederlig motionstennis, serverad på Youtube. Strandbjörket, bana C1, en trött onsdagskväll i januari 2011 är plats och tid. En klåpare och träningskompisen Ola skyfflar lite bollar fram och tillbaka. Filmat med Canon 7D med påkopplat fisköga. Feedback och tips på hur det kan bli bättre emottages tacksamt.

Esyluxligan 3:4

Coach Martinsson gillar inte när jag blir alltför ödmjuk och hyllar motståndaren i texterna efter match. Han har rätt, jag ska nog slå mig för bröstet mer när jag vinner istället. Idag blir det kanske ingen hyllning men väl ett erkännande att motståndaren lika gärna kunde skåpat ut mig.

Roger Nydahl - Mats Zettergren 5-4 2-2

Jag var i underläge hela vägen. Men så fort jag låg lite risigt till fick jag ett par, tre bjudningar i gamen som tog mig in i matchen igen. Ingen av oss spelade särskilt bra, det var många oprovocerade misstag ikväll. Jag servade dessutom som en påse krattor. Oroande.

Bästa prylen

Nä, den bästa tennisprylen är inte ett dyrt Pro Stock-racket från Head, inte heller svindyra DTB-bollar, inte heller någon retrotröja från Fila. Bästa grejen är Unique's Finishing Tape.

Medföljande tejpsnutt att fästa såväl grundlinda eller overgrip, oavsett fabrikat, är oftast bara dåliga ursäkter. En del gamla uvar hävdar ett helt vanlig eltejp är lika bra/dåligt. När jag sneglar på medspelare eller på banorna bredvid så får jag ont i magen. Greppen ser oftast för taskiga ut.

Så här ska en slipsten dras, eller ett racket lindas. Den här tejpen, som kostar trettio spänn och räcker en evighet är en välsignelse. Den är alldeles lagom elastisk och fäster grymt bra. Det går att linda hur klåpigt som helst, resultatet ser ändå proffsigt ut. Rekommenderas.

Tom timme

Lite trassel under Esyluxkvällen, missförstånd kring tider, så min motståndare dök aldrig upp. När jag förstod varthän det barkade rusade jag runt hallen för att hitta nån att slå av timmen med, utan framgång. Kändes lite snopet då jag verkligen försökt jobba upp en pepp inför matchen ikväll. Egentligen är jag gruvligt trött och misstänkt lik en zombie. Sena kvällar där grinig bebis kånkas runt sätter sina spår.

Lillkillen släppte sitt Nintendo DS för ett ögonblick och skyfflade tillbaka lite bollar, det var de tio minuter tennis som blev av.

Ur gömmorna 32

Head PT57a. Pensionsförsäkringen.

Nä, jag hörde inga änglakörer, inte heller bröt solen igenom halltaket och bäddade in mig i jesusljus. Det var ju bara ett tennisracket, ju.

Den mest mytomspunna av alla Pro Stock-ramar, nätforum för racketnördar svämmar över av lovord kring denna racket som bara förunnas toppspelarna. Det är egentligen en gammal Head Pro Tour 280/630, fast tillverkad efter att produktionen av orginalet upphört, i Österrike, för proffsen. Alla PT57:or är sedan modifierade för enskilda spelare. Min tre köpte jag av Simon Aspelin och har då följaktligen fixats till efter hans önskemål. Turligen så gott som exakt efter mina också.

De spelar som mina PC600/PT10:or fast på steroider, typ. Samma härliga flex, samma känsla, fast biffigare.

Jag håller på att bygga om dem. Nya palletar, nya ändknoppar, mina gamla Fairway-lindor (fint ska det va!) och sedan ska nya i.Prestige-grommetar klämmas dit. Dessutom ska de kanske blyas upp några gram, korrigeras så alla tre har samma spec:s, nu skiljer det ett par gram. Racketsnickeri är jäkligt kul!

Meningen är ju att jag ska spela med dem. Kanske får de vänta lite grann på att jag blir steget långsammare, några kilo tyngre och lite gubbklenare, då lär de behövas för att hänga med ungdomarna.

Som materialgurun Henrik "Hank" Wallensten skrev i en kommentar till förvärvet; "Världsklass! Nu står du på materialvärldens Mount Everest-topp. Mission completed!" Onekligen kryper en känsla av tomhet över mig. Så då kanske racketkavalkaden avrundas här. Det finns i o f s en handfull mindre intressanta spadar kvar i förrådet, kanske blir det en uppsummering.

Esyluxligan 3:1

Bästa inbollningen någonsin. Som en dröm. Jag tror att Ulf var felfri. Själv fick jag ett par forehands någon decimeter långa, som Ulf lade tillbaka snyggt in i inbollningen igen. Borde fasen tevesänts!

Roger Nydahl - Ulf Lundblad 5-3 5-2 0-1

Lite samma visa som förra gången. Så fort vi hade bollen i spel var det tokjämnt. Jag vann många poäng på serven och hade alla turbollar med mig. Kul var det!

Alla dessa racketar...

Ja, vad ska jag med alla racketar till. En befogad fråga som jag fått från flera håll de senaste dagarna. Frågan kan nog delas upp i två delar. Den första handlar nog om den feta hög med gamla vintageracketar, främst från åttiotalet, som fyller ett hörn av vårt förråd. Den andra handlar mer om de Pro Stock-racketar jag förvärvat det senaste året.

Alltså, racketarna i förrådet har jag inte en susning om vad de ska vara till för nytta. De är nog bara till för mitt stora nöje. Ibland plockar jag fram dem och spelar dem. De återkallar en skön känsla från förr, helt enkelt. Kanske införskaffades de som nån slags kompensation för det faktum att jag i barndom och tidiga tonår aldrig fick de där spadarna. Det var inte för fett ställt hemma och tennisracketar köptes åt mig på bensinmackar. Det var odugliga racketar, strängade med plastlinor, knappt upp till fem kilos tryck, typ. Att jag trots detta lärde mig spela är en gåta. Det är väl samma mekanism som att jag köper Levisjeans. trots att jag tycker att de är skitfula. Jag önskade mig hett sådana i tonåren, men fick mina brallor levererade från Haléns postorder eller inköpta på Domus.

Vad gäller proffsracketarna, så har jag dem för att spela dem. Varför inte unna sig det bästa? Jag hänger inte på krogen och hinkar STÖL, inte heller kör jag fram och tillbaka till Rottne på en Harley Davidsson för hundra papp, för att kunna känna fyrtiofem minuters "frihet" Jag spelar tennis och tycker mig då kunna lägga ett par tusen kronor extra på känslan att spela med de finaste grejerna. Att jag har tre racketar av varje sort, i något fall fler, beror nog på att jag vill att de ska räcka längre. Jag spelar runt på dem. Att få fatt på dessa finracketar är ju bara ren flax och då vill jag inte spela "slut" på dem efter ett par år.

Racketar är tyvärr en färskvara. Inte så att jag harvar igenom femtio ramar på ett år, som Federer, men jag vet att racketarna "tröttnar" efter fem år sisådär, om de spelas lite hårt (backa mig här, Björn!).

Ett sorgligt exempel i detta ämne är min brorsa, en tennisspelare som var klassen bättre än mig (B-klassen ;-) och aldrig kunde lämna sina gamla Wilson från åttiotalet. Till slut såg de ut som "kriget" och var knappt spelbara. Lite som James Blake och hans svartmålade Dunlopar. Fasen, jag till och med köpte nya i julklapp åt brorsan, men de dög inte. Ja, han "fick" till och med tre Völkl C10:or ur mina gömmor, men det gick inte att byta. Så han bytte sport, till golf.

Varför jag köpte fem stycken ospelade Pro Kennex Golden Ace förra året, den frågan kan jag inte svara på själv, dock. Där går jag bet.

Ingen trofé

Det blir ingen VTC-Trofé på Strandbjörket för mig i år. En ny liten familjemedlem ska bäras runt på och pysslas med. Det är klart att det hade varit kul att spela, men allt sånt förbleknar när jag håller det lilla livet.

Jag har såklart spanat in anmälningslistan på TenTour. Hade jag spelat tävlingen hade det blivit i B-klassen, då jag numer klivit över 70-pinnarsstrecket. Jag vet inte om jag egentligen hör hemma i B-klassen riktigt än, men det hade varit skoj att mäta sina krafter mot några av B-spelarna. Idel kända namn, hade förmodligen torskat mot så gott som alla.

Om jag tar klivet från C-klassen till B-klassen, betyder det att jag bara är halvklåpig, då?

Ett tennisår gick

Det numer gamla året, 2010, var nog det året jag för första gången närmade mig de tidiga tonårens tennis, vad gäller bulk. Jag spelade i snitt 3,5 timmar tennis i veckan förra året. Det märks, inte minst på fysiken, där jag numer kan spela vidare dag efter dag utan att gå krokig som en ostbåge dagen efter tuffa matcher, som jag tidigare gjort .

Under året spelade jag hela 28 tävlingsmatcher i singel och dubbel, diverse interna ligor oräknade. Jag vann 19 matcher och förlorade 8 stycken. Inte illa av en medelålders motionär.

Jo, jag har blivit en bättre spelare, helt klart, så målet inför året är nått, med råge. Detta tack vare ökad träningsdos, hårdare matchande och Bernth Martinsson.

Nästa år är det ”förlorade året” Jag är äldst i klassen och väntar egentligen bara på att få träda in i H45 och veteranvärlden 2012. Så jag ska nog trappa ner tävlandet och förhoppningsvis bibehålla träningsdosen under kommande året, tänkte jag.

Som racketkonnessör blir nog 2010 svårslaget. Jag började året med att börja spela med Pim-Pims gamla PC600/PT10:or och avslutade det med att i sista skälvande minutrarna handla in några av Aspelins gamla PT57:or. Däremellan fick jag fatt på 5 st fabriksnya Kennex Golden Ace och efterskänktes ett av Edbergs gamla racketar. Detta går ju inte att toppa, så jag lägger ner jakten på racketar och vårdar de finfina jag nu har fyllt mitt förråd med.

Åsså började jag stränga igen. Roligare än vad jag minns, särskilt som jag slipper otåliga kunder.

Sedan fick ju jag och lillkillen nästan klämma på Federer, när vi hade bästa platserna på Sthlm Open. En höjdare.

Till slut, så har jag och lillkillen haft riktigt kul under de mornar och ibland andra strötimmar vi kämpat på med hans grunder. Det går långsamt, men det går framåt.

Jo, vad ska jag göra med den här bloggen? Det har gått ett år nu och meningen var ju att spegla en annan tennisvärld, den motsatta på spektrat, uppochnervända världen, då alla andra tennisbloggar rör sig i toppen av tävlingsvärlden, liksom. Har det funkat? Är någon road? Vad kan den utvecklas till? Jag tänker och tänker… Hjälp mig gärna.



Hjälp!? Tänk om jag gillar dem. Då har jag plötsligt ett delikat problem, hmm... (foto: Istvan Zsiga)