De senaste dagarna har det varit diskussioner om strängningar på flera håll. Ett alltid lika intressant diskussionsområde. Då strängningen på ditt racket handlar om känsla så blir diskussionerna ibland animerade. Det finns ju egentligen inget rätt och fel här utan bara ett tyckande. Mitt enda råd är att testa, testa och testa lite till. Sedan vet alla som följt bloggen att jag anser natursenor vara det bästa för oss motionärer. I en hybrid, då.
Strängningsteknik är ett lika mycket minerat område för oss som strängar vår egna racketar. Vad är rätt och fel här liksom? Nåja, ett illa strängat racket är lätt att känna igen, men när det handlar om finlir på området så är det återigen tycke och smak.
Jag försökte förklara för en kompis att jag drar de mittersta (kul ord!) längsgående lite, lite hårdare, och sedan lättar trycket utåt kanterna. I efterhand kom jag på att det låter som att jag strävar efter att ha olika spänning på olika strängar, vilket var klantigt formulerat av mig. Jag menade att jag försökte kompensera för maskinens mekaniska inkonsekvenser, då den "tappar" lite mer på de längre strängarna än på de kortare när man jobbar sig fram över racketen. Fysikens lagar, liksom.
För min erfarenhet här är att de bäst strängade racketarna är de där slutresultatet är så jämnt som möjligt (när man mäter enskilda strängar) över bädden. Närmast detta kommer jag när jag helt enkelt är noggrann och tar min tid med strängningen. "Slow Stringing", Lidestam-Stylee.
No comments:
Post a Comment