"en inställd konsert är också en konsert" Ulf Lundell
Roger Nydahl – Pawel Mendel w.o
Att vinna på att motståndaren inte dyker upp är aldrig kul. Eller, det kan bli kul, om förutsättningar är underliga. Som en kompis, som vann ett Klubbmästerskap utan att vinna en enda match.
Sedan blev det match igår. Mot en träningskompis från lunchtennisen.
Roger Nydahl – Bertil Karlsson 6-2 6-3
Det finns tennisspelare som är bättre än vad de själva tror, Bertil är en sådan. De gånger vi spelat match har jag vunnit. Annars, på träning, är det en helt annan sak. Med den verktygslåda som han besitter skulle han kunna knocka mig vilken dag som helst. Ibland vill jag bara säga, ”Om det bara gör så här och så här, så spöar du skiten ur mig!” Men det gör jag inte. Självbevarelsedrift, kanske ;-)
Siffrorna ovan visar inte heller sanningen, så en lätt vinst var det verkligen inte. Vi hade ett bl a ett game av smått episka mått, som nästan tog tjugo minuter att spela.
Annars finns det gott om spelare som överskattar sig själva. De är värda ett eget kapitel. Jag får återkomma till det.
Wednesday, August 31, 2011
Thursday, August 25, 2011
Ute inne ute inne ute
Nu är vi framme vid den tiden på året då vi tennisklåpare kryper in i stugvärmen igen, eller inte. Under slutet av augusti och början av september är det ofta stor förvirring kring huruvida det ska spelas kvar på gruset eller knallas in i hallen. Dubbla paret skor i väskan alltså. Ofta bestämmer vädergudarna åt oss, vilket är tacksamt.
Det här tycker jag är skitjobbigt (fult ord, jag vet...)! Jag har väldeliga svårigheter att byta underlag och det har inte blivit lättare med åren. Att hitta sitt spel på långsamt grus eller snabbt innegolv kräver en omställning även för en motionär.
När jag spelade av en timme mot Peter L på lunchen igår skojade vi om det här. För, naturligtvis, spelar det ju inte någon som helst roll för oss som spelar för glädjen i att röra på sig och smäcka till en gul boll. Det fins ju inga krav på att jag ska leverera något som helst resultat eller liknande. Såklart. Så, varför bry sig?
Jo, för att det här faktiskt förtar glädjen lite grann. Jag blir jäkligt förvirrad och känner mig olustig och osäker.
Tidigare år har jag försökt köra på en klar linje, jag har bestämt att det är ute som gäller till mitten av september. Jag har tackat nej till träningstimmar då de varit på fel underlag. Men i år struntar jag i allt sånt. Jag får omfamna den här förvirringen och rycka på axlarna åt eländet.
Hur gör ni?
Sunday, August 21, 2011
Ack, ack, ack, Prestigen den sprack
Ja, ja. Det var väl att vänta. Om den tidigare innehavaren av min begagnade racket slog/slår hårdast av alla i Sverige, var det väl inget konstigt. Jag har i sommar spelat med de två begagnade exemplaren av de ramar jag köpte av ett gammalt proffs. Båda har nu sprickor i ramen. Det är väl stress i materialet efter tusentals tjottablängare, fullkomligt normalt.
Som tur är har jag fortfarande ett gäng ospelade skönheter från samma källa att falla tillbaka på. Nu får jag snickra till ett par nya ur förrådet efter mina egna, mer mänskliga, önskemål om tyngd och svingvikt. Tillbaks till ritbordet igen. Pysseldax.
Eller... kanske är det mina egna mer kraftfulla slag som gjort denna åverkan? Nä, om jag orkar slå av mer än en endaste strängning på tio år så kan jag inte plötsligt börja knäcka ramar.
Saturday, August 20, 2011
Bergundacupen 2011 del 1
Så var det dags för den andra av årets två tävlingar i hemmaklubben, den med handikapp. Den andra är KM:et, utan handikapp, då.
Roger Nydahl – Andreas Eidenskog 1-6 6-1 6-3
Nämen!? En vunnen match!? Det krävdes tydligen handikapp, typ bakbundna händer, på motståndaren för att det skulle hända. Och, mot Andreas!? Han fick börja varje game med en minusboll.
För oss vuxna motionärer i sydostregionen är unge herr Eidenskog lite av en sån där Himalayatopp, en sån där man får vända vid läger tre och lomma hemåt kippandes efter andan. Han tornar upp sig som ett berg på andra sidan och dänger in otagbara forehands med sina Söderlinglånga armar. Men med handikapp funkade det alltså…
Nu är ju den här vinsten egentligen inte värd ett dugg. Det kändes som att jag hela tiden hade två chanser i varje game, då jag kunde spela vidare även om jag tappade en eller två bollar på ett slafsigt sätt. MEN, på ett sätt är det ändå uppmuntrande. Det här betyder ju att om jag en dag skulle välsignas med tokflax och på nåt sätt få med mig tolv stycken linjeslickare, nätrullare och ramträff-in, så skulle jag ju ha en chans! Hmm…
Spelmässigt var det jämnt hela vägen. Jag blev av någon anledning piggare ju längre matchen led. Sedan fick jag, utöver handikappet, ovanligt många bjudningar. Då jag hade förra blogginlägget kvar i skallen var taktiken klar. Ingen taktik, alltså. Jag Panatta-vandrade framåt och kastade junk på Andreas. Mitt eget spel.
På begäran kommer här en kort förklaring på ”kasta junk” Jo, i mitt spel betyder det att jag tar farten ur bollen. Jag skickar över en paj, som motståndaren måste sätta fart på. Företrädesvis en backhandslice som inte biter särskilt hårt. Eller vinklade crossbollar utan tryck. Det kan också vara en semi-månboll mitt på kroppen. Sedan blandas detta med kontringsslag, företrädesvis cross, och lunkar framåt nät, vilket sammantaget blir en muppig mix där motståndaren undrar vafasen jag håller på med. Vad sägs om den icke-taktiken? Va?
Under matchen försökte jag verkligen peppa mig själv. Och, då det bara var vuxna närvarande lät jag för ovanlighetens skull munnen glappa. Så, jag bjöd på en frikostig mix av svordomar och könsord. Efteråt trodde deltagarna i den andra matchen, på banan bredvid, att jag förlorat av tiraderna att döma. Jag vet att Andreas inte tar illa upp, annars hade det aldrig hänt.
Den andra matchen, ja. På banan bredvid pågick en klassisk handikapp-fajt, där den ene spelare hade två minusbollar och den andre två plusbollar. Ett upplägg som i sig är gastkramande. Jag kunde tyvärr inte se matchen, av förklarliga skäl, men av de glimtar jag fick var det snyggt jobbat från båda håll. Plushandikapparens taktik var klar, chansa järnet. Minuskillen fick jobba hårt på att inte missa en endaste boll. Chansningarna gick hem.
Jag ser fram emot nästa match, finalen.
Roger Nydahl – Andreas Eidenskog 1-6 6-1 6-3
Nämen!? En vunnen match!? Det krävdes tydligen handikapp, typ bakbundna händer, på motståndaren för att det skulle hända. Och, mot Andreas!? Han fick börja varje game med en minusboll.
För oss vuxna motionärer i sydostregionen är unge herr Eidenskog lite av en sån där Himalayatopp, en sån där man får vända vid läger tre och lomma hemåt kippandes efter andan. Han tornar upp sig som ett berg på andra sidan och dänger in otagbara forehands med sina Söderlinglånga armar. Men med handikapp funkade det alltså…
Nu är ju den här vinsten egentligen inte värd ett dugg. Det kändes som att jag hela tiden hade två chanser i varje game, då jag kunde spela vidare även om jag tappade en eller två bollar på ett slafsigt sätt. MEN, på ett sätt är det ändå uppmuntrande. Det här betyder ju att om jag en dag skulle välsignas med tokflax och på nåt sätt få med mig tolv stycken linjeslickare, nätrullare och ramträff-in, så skulle jag ju ha en chans! Hmm…
Spelmässigt var det jämnt hela vägen. Jag blev av någon anledning piggare ju längre matchen led. Sedan fick jag, utöver handikappet, ovanligt många bjudningar. Då jag hade förra blogginlägget kvar i skallen var taktiken klar. Ingen taktik, alltså. Jag Panatta-vandrade framåt och kastade junk på Andreas. Mitt eget spel.
På begäran kommer här en kort förklaring på ”kasta junk” Jo, i mitt spel betyder det att jag tar farten ur bollen. Jag skickar över en paj, som motståndaren måste sätta fart på. Företrädesvis en backhandslice som inte biter särskilt hårt. Eller vinklade crossbollar utan tryck. Det kan också vara en semi-månboll mitt på kroppen. Sedan blandas detta med kontringsslag, företrädesvis cross, och lunkar framåt nät, vilket sammantaget blir en muppig mix där motståndaren undrar vafasen jag håller på med. Vad sägs om den icke-taktiken? Va?
Under matchen försökte jag verkligen peppa mig själv. Och, då det bara var vuxna närvarande lät jag för ovanlighetens skull munnen glappa. Så, jag bjöd på en frikostig mix av svordomar och könsord. Efteråt trodde deltagarna i den andra matchen, på banan bredvid, att jag förlorat av tiraderna att döma. Jag vet att Andreas inte tar illa upp, annars hade det aldrig hänt.
Den andra matchen, ja. På banan bredvid pågick en klassisk handikapp-fajt, där den ene spelare hade två minusbollar och den andre två plusbollar. Ett upplägg som i sig är gastkramande. Jag kunde tyvärr inte se matchen, av förklarliga skäl, men av de glimtar jag fick var det snyggt jobbat från båda håll. Plushandikapparens taktik var klar, chansa järnet. Minuskillen fick jobba hårt på att inte missa en endaste boll. Chansningarna gick hem.
Jag ser fram emot nästa match, finalen.
Thursday, August 18, 2011
Repris
Det bubblar av idéer i en tennisklåpares huvud men det har inte blivit särskilt många blogginlägg. Det beror på chocken som uppstår när jobbet återigen suger all energi. Vilka är alla dessa människor som vill prata med mig, vill veta en massa , vill ha en massa beslut? Ovan vid detta är jag alldeles urlakad vid dagens slut.
Att vara ledig i nästan två månader var en välsignelse. Det går inte att beklaga sig efter en sådan gåva. In i skiten bara, som det skaldats inom tennisvärlden förr.
Idag "crashade" jag återigen Hovmantorparnas träning. För där fanns nämligen Coach M. Han måste tyckt att jag stalkade honom när jag oanmäld hängde mot stängslet med bedjande hundögon. Nävars ;-)
Coach M lyckades som vanligt gjuta liv i sinnet trots att jag var mentalt väck efter jobbchocken och träningen blev riktigt kul. Jag blev bara lite för ivrig när jag ville visa att jag förkovrat mig på forehand och ställde mig helt tokigt på banan, på baslinjen istället för halvannan meter bakom.
Jag visste att min Coach inte skulle försvinna från jordens yta efter pensioneringen, jag kunde typ sniffa mig till att det fanns nittio minuter med Bernth att tillskansa sig nånstans i världen idag. Det var bara att sätta sig i bilen och följa instinkten.
Motionstennisen har annars tagit fart igen efter semestern. Det finns plötsligt en uppsjö av potentiella träningskandidater. Jag hade en försmak på lunchtennisen då jag körde en timme med Peter L igår. Snart går inomhustimmarna med Öjaby igång igen, lite tidigt som vanligt, det är alltid svårt att köra ute/inne simultant under sista månaden.
Jag har i elfte timmen också analyserat min femtioelfte misslyckade grussäsong. Som vanligt hittar jag träffen mitt i augusti. Likaså ett hyggligt rörelsemönster. Men mest av allt har polleten trillat ner och jag fattar hur jag ska spela. Jag ska Panatta-vandra mot nät och kasta "junk" mot motståndaren, alltså spela mitt EGET spel. Jäkla skit. Jag ska genast ställa in en påminnelse i telefonen. Den 1:a april nästa år ska jag läsa detta inlägg och fatta grejen. Tror ni det funkar?
Att vara ledig i nästan två månader var en välsignelse. Det går inte att beklaga sig efter en sådan gåva. In i skiten bara, som det skaldats inom tennisvärlden förr.
Idag "crashade" jag återigen Hovmantorparnas träning. För där fanns nämligen Coach M. Han måste tyckt att jag stalkade honom när jag oanmäld hängde mot stängslet med bedjande hundögon. Nävars ;-)
Coach M lyckades som vanligt gjuta liv i sinnet trots att jag var mentalt väck efter jobbchocken och träningen blev riktigt kul. Jag blev bara lite för ivrig när jag ville visa att jag förkovrat mig på forehand och ställde mig helt tokigt på banan, på baslinjen istället för halvannan meter bakom.
Jag visste att min Coach inte skulle försvinna från jordens yta efter pensioneringen, jag kunde typ sniffa mig till att det fanns nittio minuter med Bernth att tillskansa sig nånstans i världen idag. Det var bara att sätta sig i bilen och följa instinkten.
Motionstennisen har annars tagit fart igen efter semestern. Det finns plötsligt en uppsjö av potentiella träningskandidater. Jag hade en försmak på lunchtennisen då jag körde en timme med Peter L igår. Snart går inomhustimmarna med Öjaby igång igen, lite tidigt som vanligt, det är alltid svårt att köra ute/inne simultant under sista månaden.
Jag har i elfte timmen också analyserat min femtioelfte misslyckade grussäsong. Som vanligt hittar jag träffen mitt i augusti. Likaså ett hyggligt rörelsemönster. Men mest av allt har polleten trillat ner och jag fattar hur jag ska spela. Jag ska Panatta-vandra mot nät och kasta "junk" mot motståndaren, alltså spela mitt EGET spel. Jäkla skit. Jag ska genast ställa in en påminnelse i telefonen. Den 1:a april nästa år ska jag läsa detta inlägg och fatta grejen. Tror ni det funkar?
Friday, August 12, 2011
Gästträning
Igår kväll gästade jag Hovmantorparnas träning på Gökaskratt. Det blev nittio minuters kul spel där jag för första gången på länge fick bli ordentligt trött. Det var ett härligt och brokigt gäng i olika åldrar som jag fick tampas med. Så ska det vara.
Lite avundsjuk på Hovmantorparna som håller igång sina tävlingsspelare och motionärer på detta sätt, två gånger i veckan. Mitt eget Öjabygäng går halvt i dvala under sommaren, a la Norrland. Kanske är det min uppgift att ändra detta till nästa år?
Eller så får jag pyttsa upp till ett tredje medlemskap och fråga snällt om jag får hänga på i Hovmantorp i fortsättningen. Man kan inte vara medlem i nog många klubbar.
Lite avundsjuk på Hovmantorparna som håller igång sina tävlingsspelare och motionärer på detta sätt, två gånger i veckan. Mitt eget Öjabygäng går halvt i dvala under sommaren, a la Norrland. Kanske är det min uppgift att ändra detta till nästa år?
Eller så får jag pyttsa upp till ett tredje medlemskap och fråga snällt om jag får hänga på i Hovmantorp i fortsättningen. Man kan inte vara medlem i nog många klubbar.
Wednesday, August 10, 2011
The return of the grisspel
Jag passerar Skogsudden på väg till och från jobbet. Där har jag stannat en kort stund när det vankats JSM-tennis. Två gånger har jag sett halvvuxna tjejer spela ett härligt grisspel, vilket värmer hjärtat lite extra efter allt bombardemang annars. Ena gången var det en tjej som höll uppe spelet riktigt bra, trots begränsad arsenal och övermäktigt motstånd. Nu visade kanske siffrorna något annat, men det var riktig nerv i matchen då det grisades riktigt ordentligt. Den andra gången var det ett mer finessrikt grisspel, där den ena tjejen hittade ett mönster där hon helt enkelt avväpnade motståndaren trots att båda tjejerna hade likvärdig repertoar. Hjärnan avgör.
Kanske är det ingen slump att det är just tjejer som visar spelintelligensen. Jag har en svagt underbyggd teori om att 90% av alla killar i yngre tonåren helt enkelt är muppar och borde hållas bakom lås och bom till hormonerna stabiliserats och det blivit folk av dem. Det kanske är för mycket begärt att begära Kasparov-drag på banan i den åldern.
Grisspelet är underskattat. Vill man vinna är det inte alltid kraft eller elegans som gäller. Jag minns att jag hade, typ, 0-37 i matcher mot en klubbkompis från förr, jag vet detta för att han hade en bok där han förde statistik över sin tennis. En dag bestämde jag mig för att vinna och spelade då 100% på hans backhand och då företrädesvis slice där jag plockade ur farten ur spelet. Visst, jag hade inte specielt kul under min mission men det funkade.
Ovan anekdot påvisar kanske mer ett spel som gränsade till "junkspel", vilket är en mer ondsint variant av grisspel. Kanske värd ett eget kapitel en dag.
Kanske är det ingen slump att det är just tjejer som visar spelintelligensen. Jag har en svagt underbyggd teori om att 90% av alla killar i yngre tonåren helt enkelt är muppar och borde hållas bakom lås och bom till hormonerna stabiliserats och det blivit folk av dem. Det kanske är för mycket begärt att begära Kasparov-drag på banan i den åldern.
Grisspelet är underskattat. Vill man vinna är det inte alltid kraft eller elegans som gäller. Jag minns att jag hade, typ, 0-37 i matcher mot en klubbkompis från förr, jag vet detta för att han hade en bok där han förde statistik över sin tennis. En dag bestämde jag mig för att vinna och spelade då 100% på hans backhand och då företrädesvis slice där jag plockade ur farten ur spelet. Visst, jag hade inte specielt kul under min mission men det funkade.
Ovan anekdot påvisar kanske mer ett spel som gränsade till "junkspel", vilket är en mer ondsint variant av grisspel. Kanske värd ett eget kapitel en dag.
Monday, August 8, 2011
JSM i parken
Under helgen, under mina barnvagnsvandringar, passerade jag Strandbjörket några gånger. Roligt med folkliv och tennisfest. Sover bebisen som planerat kan jag dessutom stanna en stund och kolla in kidsen. Mest har jag hunnit se 12-åringarna. Kul!
Lite iaktagelser då. Snällt och lugnt hittills. Jag har inte sett några psykbryt eller tårar. Bara väluppfostrade och artiga ungdomar. Däremot så tar ungdomarna som vanligt efter förebilderna på teven, så det skallar av ”C’mon” och ”Vamos”, vilket känns lite märkligt. Finns det inga inhemska uttryck att blanda upp dessa med? Jag hörde en hemmaspelare använda ”Nu kör vi!” istället, vilket kändes uppfriskande, men han småhånades faktiskt för detta av sin ”vamosande” motståndare.
Hårt slår de, småttingarna. Om det sedan är bra eller inte låter jag vara osagt. I vilket fall så har därmed månbollandet i den yngre klassen minskat, vilket säkert arrangörerna tackar för, då matcherna kortas ner med någon timme eller två i många fall. Att de halvvuxna sextonåringarna slår hårt säger jag inget om, men det går att slå hårt på olika sätt. Ibland önskar jag lite större variation i spelet hos de äldre. Som åskådare kommer jag på mig själv vandra vidare till en match i den yngre klassen, då det händer lite mer där.
Den taktiska briljansen är dock inte alltid utvecklad hos de yngre heller. Ibland kan jag se duktiga spelare ge bort matcher bara för att de inte tänker till på banan. Ett exempel var en hemmaspelare vars motståndare inte hade någon backhand, alls. Det var tokjämnt, men hade hemmakillen styrt över spelet på motståndarens backhandssida hade han inte tappat ett game, nu satsade han på crossdueller på forehand och tappade matchen istället. I ett sådant läge vill jag bara skrika över parken, ”Men spela på hans backhand, han får ju inte över bollen då! Dessutom har han dåligt flås och är redan toktrött, så spela längre dueller!” Men jag håller såklart klaffen.
Just dåligt flås är en annan iaktagelse. Ovanligt många kids låter som blåsbälgar efter ett set. Är det så att tennisen kombineras med Playstation istället för fotboll eller innebandy numer? Jag vet inte? Förr tyckte jag att kidsen var som Duracellkaniner, men nu tryter orken snabbt. Skicka ut dem på en runda runt sjön eller nåt...
Sedan, nu kommer gubbgnället till slut, är det en styggelse med detta kånkande på snuttefiltar. Finns det verkligen inga regler kring detta? Ska man få torka sig på en knallgul kexchoklad-badhandduk mellan varje boll? Får man verkligen hänga upp denna kexchoklad-badhandduk i axelhöjd mitt på kortsidan, mitt i motståndarens blickfång? På Strandbjörket har de föredömligt domare på varje match (en lisa för själen att se!), vilka i alla fall kunde försöka stävja den här trista utvecklingen. Kanske är det just dåligt flås som orsakar denna torkerifest?
Det lär bli fler barnvagnspromenader, så kanske blir det fler iaktagelser.
Lite iaktagelser då. Snällt och lugnt hittills. Jag har inte sett några psykbryt eller tårar. Bara väluppfostrade och artiga ungdomar. Däremot så tar ungdomarna som vanligt efter förebilderna på teven, så det skallar av ”C’mon” och ”Vamos”, vilket känns lite märkligt. Finns det inga inhemska uttryck att blanda upp dessa med? Jag hörde en hemmaspelare använda ”Nu kör vi!” istället, vilket kändes uppfriskande, men han småhånades faktiskt för detta av sin ”vamosande” motståndare.
Hårt slår de, småttingarna. Om det sedan är bra eller inte låter jag vara osagt. I vilket fall så har därmed månbollandet i den yngre klassen minskat, vilket säkert arrangörerna tackar för, då matcherna kortas ner med någon timme eller två i många fall. Att de halvvuxna sextonåringarna slår hårt säger jag inget om, men det går att slå hårt på olika sätt. Ibland önskar jag lite större variation i spelet hos de äldre. Som åskådare kommer jag på mig själv vandra vidare till en match i den yngre klassen, då det händer lite mer där.
Den taktiska briljansen är dock inte alltid utvecklad hos de yngre heller. Ibland kan jag se duktiga spelare ge bort matcher bara för att de inte tänker till på banan. Ett exempel var en hemmaspelare vars motståndare inte hade någon backhand, alls. Det var tokjämnt, men hade hemmakillen styrt över spelet på motståndarens backhandssida hade han inte tappat ett game, nu satsade han på crossdueller på forehand och tappade matchen istället. I ett sådant läge vill jag bara skrika över parken, ”Men spela på hans backhand, han får ju inte över bollen då! Dessutom har han dåligt flås och är redan toktrött, så spela längre dueller!” Men jag håller såklart klaffen.
Just dåligt flås är en annan iaktagelse. Ovanligt många kids låter som blåsbälgar efter ett set. Är det så att tennisen kombineras med Playstation istället för fotboll eller innebandy numer? Jag vet inte? Förr tyckte jag att kidsen var som Duracellkaniner, men nu tryter orken snabbt. Skicka ut dem på en runda runt sjön eller nåt...
Sedan, nu kommer gubbgnället till slut, är det en styggelse med detta kånkande på snuttefiltar. Finns det verkligen inga regler kring detta? Ska man få torka sig på en knallgul kexchoklad-badhandduk mellan varje boll? Får man verkligen hänga upp denna kexchoklad-badhandduk i axelhöjd mitt på kortsidan, mitt i motståndarens blickfång? På Strandbjörket har de föredömligt domare på varje match (en lisa för själen att se!), vilka i alla fall kunde försöka stävja den här trista utvecklingen. Kanske är det just dåligt flås som orsakar denna torkerifest?
Det lär bli fler barnvagnspromenader, så kanske blir det fler iaktagelser.
Sunday, August 7, 2011
KM-final i Öjaby
Ärligt, jag trodde jag hade en chans. Men det är fortfarande klasskillnad. Suck.
Roger Nydahl - Andreas Eidenskog 1-6 3-6
Jag såg fram emot matchen med tillförsikt, verkligen. Men redan efter ett par game var matchbilden klar. Jag kastade bort ett par onödiga bollar i varje eget servegame till en början, tappade dessutom serven ett par gånger. Två gånger tidigt i seten dessutom. Jag fick inte komma in i matchen, helt enkelt. Visst, jag hade breakbollar ett par gånger, men lyckades egentligen inte störa Andreas alls.
Att få häng på Andreas känns inte så långt bort dock. Enda trösten, bara att träna vidare.
Andreas spelade sparsamt. Gjorde inte mer än han behövde. Några gånger visade han upp sina patenterade forehanddräpare. Oj, ingen annan motionär i landet kan vara bestyckad med en sådan Gonzales-forehand. Mest imponerande är dock när han slår den med full kontroll, längst ut på sin backhandsida.
Sedan så hade Andreas lite flyt också. Så var det. Linjeslickare, nätrullare och lite shanks trillade in här och där. Jag tror att jag själv är inne i en oflytperiod, som kommer vägas upp med toktur till nästa år, eller nästa decennie, känns det som.
Som bilden visar var det inga gubbspelare som svingade några tweeners här, utan riktiga karlar som spelar med riktiga players racquets (blink, blink). Är det nån bloggläsare som vet var man kan hitta fler Wilson PSC 6.1 Stretch, så säg till. Andreas behöver fylla väskan.
Nej, det har inte snöat i Öjaby. Andreas hade saltat banan rejält under veckan. Banan var knallhård, den var snabbare än inomhusbanorna vi vanligtvis spelar på. Andreas försäkrade att han inte saltat "på" banan, utan bara kring den, men jag vet inte... ;-)
Saltet påverkar bollarna också, de fluffar inte upp sig utan blir släta och snabba, vilket kanske bidrar till känslan av snabbhet. Slickar man på fingrarna känner man hur otroligt salt det egentligen är. Undrar om det påverkar natursenorna också?
En annan pikant detalj är Andreas "retroväska" Han använder bara sin Tretorntrunk från sjuttiotalet i skinnimitation. Fräsigt.
Nä, nu vill jag träna mer. Gapet mellan mig och "B-spelarna" måste minskas snabbare om jag ska hinna bli en sådan innan lårbenshalsarna börjar knaka. JSM på Strandbjörket spiller över på banorna på nejden. Det skaffar dock oss ambitiösa motionärer lite bryderi. Var ska vi träna? Hovmantorp? Alvesta? Nu gäller det att bli lite kreativ för att få ihop sin veckodos några dagar framöver.
Roger Nydahl - Andreas Eidenskog 1-6 3-6
Jag såg fram emot matchen med tillförsikt, verkligen. Men redan efter ett par game var matchbilden klar. Jag kastade bort ett par onödiga bollar i varje eget servegame till en början, tappade dessutom serven ett par gånger. Två gånger tidigt i seten dessutom. Jag fick inte komma in i matchen, helt enkelt. Visst, jag hade breakbollar ett par gånger, men lyckades egentligen inte störa Andreas alls.
Att få häng på Andreas känns inte så långt bort dock. Enda trösten, bara att träna vidare.
Andreas spelade sparsamt. Gjorde inte mer än han behövde. Några gånger visade han upp sina patenterade forehanddräpare. Oj, ingen annan motionär i landet kan vara bestyckad med en sådan Gonzales-forehand. Mest imponerande är dock när han slår den med full kontroll, längst ut på sin backhandsida.
Sedan så hade Andreas lite flyt också. Så var det. Linjeslickare, nätrullare och lite shanks trillade in här och där. Jag tror att jag själv är inne i en oflytperiod, som kommer vägas upp med toktur till nästa år, eller nästa decennie, känns det som.
Som bilden visar var det inga gubbspelare som svingade några tweeners här, utan riktiga karlar som spelar med riktiga players racquets (blink, blink). Är det nån bloggläsare som vet var man kan hitta fler Wilson PSC 6.1 Stretch, så säg till. Andreas behöver fylla väskan.
Nej, det har inte snöat i Öjaby. Andreas hade saltat banan rejält under veckan. Banan var knallhård, den var snabbare än inomhusbanorna vi vanligtvis spelar på. Andreas försäkrade att han inte saltat "på" banan, utan bara kring den, men jag vet inte... ;-)
Saltet påverkar bollarna också, de fluffar inte upp sig utan blir släta och snabba, vilket kanske bidrar till känslan av snabbhet. Slickar man på fingrarna känner man hur otroligt salt det egentligen är. Undrar om det påverkar natursenorna också?
En annan pikant detalj är Andreas "retroväska" Han använder bara sin Tretorntrunk från sjuttiotalet i skinnimitation. Fräsigt.
Nä, nu vill jag träna mer. Gapet mellan mig och "B-spelarna" måste minskas snabbare om jag ska hinna bli en sådan innan lårbenshalsarna börjar knaka. JSM på Strandbjörket spiller över på banorna på nejden. Det skaffar dock oss ambitiösa motionärer lite bryderi. Var ska vi träna? Hovmantorp? Alvesta? Nu gäller det att bli lite kreativ för att få ihop sin veckodos några dagar framöver.
Subscribe to:
Posts (Atom)