Wimbledon

Nä, det blir inget Wimbledon i år. När Canal+ har snutit teverättigheterna blir det svart i tennisrutan. Jag kommer garanterat få abstinens om ett par dagar och kolla på fulströmmar eller köpa en streamingbiljett för hundringen när de rear ut andra veckan. Eller så kollar jag på fotbolls-VM som tröst, fast det är fel sport.

Lillkillen och jag har pratat om att nån gång åka med Ryanair till London och sedan kö-tälta. Han tycker det låter oerhört spännande att ställa sig i kö vid lunchtid dagen innan, för att sedan campa på en trottoar i förhoppning om att få se Federer dryga dygnet senare.

Mitt enda Wimbledonbesök är nu tjugo år gammalt. Då var det inte alltför hysteriskt. Tog man första tunnelbanan ut på morgonen och småjoggade lite fram till kön så kunde man säkra en biljett till bana 1 och se finspelare. Men bäst gillade jag att knalla runt på sidobanorna och kolla in bakgårdsspelarna, där det yxades, fajtades, svors och kämpades i skymundan. Jag minns hur en åldrande Kevin Curren svor åt hur högt ljudet var när det spolades på pissoaren, på den offentliga toalett som låg precis bredvid den sidobana dit han förvisats. Hela Wimbledonbesöket är fortfarande starkt levande, jag var där alldeles själv och stannade flera dagar för länge, vilket gjorde att föräldrarna fick girera över en slant så att jag kunde ta mig hem. Ett litet vuxnare besök vore faktiskt på tiden.

Ur gömmorna 19

Rossignol F230 Graphite. Inte mer än ett helt vanligt racket.

Till skillnad från F200:an som är en helt unik upplevelse, är denna utveckling eller fortsättning inte mycket till racketupplevelse. Missförstå mig rätt, det är en helt okej spade. Bara det att formen och namnet utlovar lite mer. Det verkar som att Rossignol inte lyckades följa upp succén med F200:an, modellerna som följde blev allt lökigare, och till slut lade de ner.

Rossignol hade en hygglig del av kakan i slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet, med både spelbara modeller och affischnamn. Men precis som i många andra branscher slukade ett fåtal större varumärken de mindre och vi hade tio- femton år senare en handfull tillverkare som dominerade. Idag är märkligt nog tre märken så gott som lika stora, med ett par som simmar strax bakom. Jag hade satt pengarna på att det skulle vara två, som i många andra affärsområden. Kanske är det en för mycket? Vem av Wilson, Head eller Babs måste ta klivet ner? Resten av rackettillverkarna är marginella och kuriositeter, egentligen. Visst, Prince & Yonex säljer mycket till motionärer, men de har definitivt tappat som varumärken.

Det vore spännande med en uppstickare. Om en ny amerikansk fixstjärna skulle segla upp och tjurskalligt skulle hålla kvar vid sina Pro Kennex eller nåt sånt.

Bergundacupen 2010 - Semifinal

Denna blogg liknar mest en resultatbörs just nu. Men det är väl för att jag spelar en massa matcher och inte hinner tänka tennis däremellan.

Roger Nydahl (o.30) - Andreas Eidenskog (0.40) 4-6, 4-6

Nä, inte ens med handikapp kan jag klå Andreas. Plusbollen hjälpte inte ett dugg. Jag hade en enda breakboll på hela matchen, så säker var motståndaren i sina servegame. Själv tappade jag min serve en gång i varje set.

Jag tyckte dock att det var en riktigt hygglig insats. Jag var kompis med gruset idag. Kompisar var däremot inte alla knott som svärmade kring oss när solen gått ner. Tur att det inte blev skiljeset, då hade vi kanske blivit uppätna.

Bergundacupen 2010 - Kvartsfinal

Handikapptävlingar är båda roliga och jobbiga. Det tidigare för att det nästan alltid är tokigt jämnt. Det senare för att det kan bli krångligt att räkna och att det ständig uppförsbacke om man har minusbollar.

Roger Nydahl (0.30) - Stefan Idehed (Scr) 6-2, 6-3

Vi möttes förra året i Bergundacupen och då förlorade jag. Att jag faktiskt vann idag tar jag som ett kvitto på att all den träning jag lagt ner sedan dess faktiskt har hjälpt. Skillnaden mot ifjol är att jag agerar med mycket större säkerhet och, faktiskt, slår mycket hårdare. Det var tuffa dueller och mycket jämnt i gamen, hela vägen.

En del spelare är helt enkelt mycket roligt att spela mot, Stefan är en sådan. Förutom att det spelmässigt blir fina bollar, så är det gott humör och trevlig stämning. Sedan var vädret och banorna vid sjön fantastiska. Det var precis den där bilden jag skapade inom mig när jag stod med snöskyffeln och småsvor för bara ett par månader sedan.

Femtio spänn

Jag trodde nog att det skulle dröja ett par år till, men igår hände det. Lillkillen & jag brukar avsluta våra träningssessioner med att han får två försök att returnera min serve. Får han in returen, får han femtio spänn. Igår positionerade han sig lite tokigt, så jag tänkte att jag skulle smälla på serven i närheten av honom för att uppmuntra honom, men då passade han på att mota tillbaka serven, den lille rackaren. Det tog en stund innan polletten trillade ner, sedan blev det glädjedans.

Jag hade helst sett att han gått på sommartennisskolan på Strandbjörket. Nog för att gamle pappsen kan vikariera på tennisträneriet, men miljön, den där andra rösten, tränaren som inte är jag och att få gnabbas med tenniskompisarna hade varit fint. Men, denna gång funkade det inte. Istället ska lillkillen och jag försöka spela tre-fyra gånger i veckan under sommaren, det är vårt mål. Det ser allt bättre ut för varje pass nu. Vi har plussat på repertoaren med serve och backhandslice. Den senare behövs nog för en klen åttaåring för att mota tillbaka bollen med sin enhandsfattade backhand.

Det var roligt att se skillnaden med min lillkille och kompisens tennistokige dito när vi hade besök under Strandbjörksspelen. Där kompisen lillkille var året äldre, redan börjat tävla och tog träningen på stort allvar, så kunde min lillkille förvinna i sina tankar på banan eller börja föra en inre dialog, kompletterad med ljuddeffekter, troligen lasersvärd. Barn kan vara så olika. Härligt.

Måndagsdubbeln omgång 4 & 5

Efter vingligt väder sista tiden var det ytterst trevligt att knalla ner till ett soligt Strandbjörket. När min match ropades upp var bara jag på plats. I sista minuten dök min dubbelpartner upp, men några motståndare sågs inte till.

J. Sägeback/R. Nydahl - J. Erland/P. Eliassson w.o

w.o-matcher får ej förekomma i måndagsdubbeln, säger bestämmelserna. Men om det inte finns några motståndare, vad händer då?

Istället spelade Joakim & jag en majligematch, på skoj. Korta set, först till fyra. Eller, så värst skoj var det väl inte för mig, då min träningskamrat var bästa kompis med linjer och nätkant. Utskåpning.

Vi haffade nästa veckas motståndare efter timmens slut och påbörjade snabbt denna match på första lediga bana. Äntligen lite gubbadubbel, tänkte jag, då motståndarna nu var i min egen ålder och inte slog så hårt att man tror att armarna ska gå av. Tji, fick jag. Det handlade inte om bollhastighet, jag förmådde minsann sprida min volleys minst lika bra, eller lika illa, oberoende av fart på bollen.

J. Sälgeback/R. Nydahl - C. Hovhammar/A. Handy 4-5, 6-2

Våra motståndare spela finfint och gick snabbt upp till 4-1. Därefter var det skärpning på Sälgeback/Nydahl och vi segade oss upp till 4-4. Där vi i vårt servegame hamnade vid läget att vi spelade en avgörande boll. Efter Joakims serve fick jag så en straffspark, en lätt volley att lägga undan. Men, jag lyckade inte bara missa den, utan missa den grovt. Skämmigt. Rättvist resultat dock, motståndarna spelade bättre.

I den andra halvleken spelade vi bättre och kammade hem ett set, vi också. Det var riktigt rolig dubbel med en massa fina dueller. Efter detta var hela serien slutspelad för vår del. Överhuvudtaget var Måndagsdubbeln en mycket angenäm bekantskap.

Tillfrisknande?

På väg till skola/dagis för att hämta kidsen hann jag slinka in på Erikshjälpen. Där, i ett hörn, hittade jag en klassisk åttiotalare, ett Wilson Pro Matrix, en snikversion av den legendariska PS85:an. Den var i så gott som mint condition, aldrig omsträngad och i grepp 3, för femtiolappen. Men, vad händer? Jag fingrar på den en stund... Sedan, lägger jag tillbaka den?!

Vad håller på att hända med mig? Håller jag på att tillfriskna? Eller håller jag på att bli sjuk?

Deformation

En reflektion, lite tekniktjafs, en kort uppföljning på inlägget kors & tvärs. De smörmjuka Prestigeramarna jag köpte av Pim-Pim visade med all tydlighet hur väldans olika moderna och omoderna strängar är, när de strängas i hybridform. Där den uråldriga natursenan förmodligen är den sena som fortfarande behåller trycket bäst, är en modern polyestersena, exempelvis Luxilon, kanske den som istället tappar mest. Resultatet efter en tid blir att natur på längden lätt deformerar Prestigeracketen till en rundare form, medan polyester på längden deformerar densamma till en klart oval form. Även på en styvare rackare till racket, K90, går det enligt Björn att se samma fenomen.

Skillnaden i känsla är också den klart märkbar. Natur på längden behåller det mesta av känslan över tid, medan det fantastiska polyesterbett som Luxilon på längden uppvisar nysträngat, tämligen snabbt försvinner och strängningen tvärdör efter en tid.

För en klåpare som slår så löst att han/hon en dag måste klippa bort strängarna är ju det förstnämnda att föredra. Har man däremot armmuskler, använder topspin samt har ekonomiska resurser att stränga om när känslan är väck, är ju polyester grymt.

Måndagsdubbeln omgång 3

- Det är kanske inomhus vi ska spela i fortsättningen, säger Joakim vid halvtid. Jag kan inte annat än hålla med.

J. Sälgeback/R. Nydahl - S. Thour/R. Thour 5-2, 4-1

Efter att ha allt annat än rosat marknaden i Måndagsdubbelsammanhang funkade det plötsligt, när nu regnet tvingade oss lämna gruset för inomhusgolvet. Det var lite som att ta på sig en gammal tröja att ställa sig på bana 3. Det kändes till och med lite småmysigt att ta sig an Robins projektiler till servar och Sandras hårda forehandreturer. Men än är det inte dags att ge upp grussäsongen, den har ju knappt börjat.

Strandbjörksspelen 2010

Här knallar gamle Nicke mot omklädningsrummet efter att ha förlorat sin kvartsfinal i C-klassen. För mig är det en ganska konstig syn att se mina gamla tenniskompisar från förr i min vardagsmiljö. I snart sjutton år har jag bott här nere och det var första gången de ramlade ner hitåt för att spela på mina hemmabanor. Ett evenemang i evenemanget, lika delar social samvaro och tennisklåpande, bästa kombinationen.

Det var spännande att höra om deras intryck från trippen till tennismetropolen. Både gamle Nicke och Björn tyckte mycket om Strandbjörket, de påtalade vikten av att anläggningen är placerad där människor finns och rör sig, vilket gör den mycket mer levande än de undanskuffade tenniscentra vi är vana vid från våra trakter. Gamle Nicke tyckte det var spännande att en gammal världsetta slötittade lite på hans match. – Jag blev fan lite nervös, konstaterade han efteråt. Jag tror inte att kidsen i Strandbjörket inser vilken ikonstatus dessa gamla topplirare har bland medelålders tennismotionärer runt om i landet och världen, för kidsen ser dem ju så gott som varje dag. Annat som imponerade var de yngre tonåriga killarna & tjejerna i finklasserna. – De slår ju så hårt att man tror att armarna ska trilla av, var en av kommentarerna. Håkan Stenman imponerade också på dem, när han visade att killar i vår egen ålder kan sätta hårt mot hårt.

Tävlingen då? Jo, den början med att Björn förlorade sin första match i B-klassen, mot killen som sedan vann finalen två dagar senare. Själv fick jag en w.o . i första omgången. På lördagen spelade vi sedan samtidigt alla tre.

Roger Nydahl – Marcus Theander 6-4, 6-3

Det var verkligen roligt att få vinna en match, det var så länge sedan att jag glömt hur kul det var. Nu var motståndaren duktigt trött efter att ha spelat tre matcher dagen innan, vilket märktes. Men, jag var nöjd över att haft en plan med matchen och sedan följt den. Dock, inget skönspel.

Solen sken över hela arrangemanget och vi fick alla vinna varsin match, vilket höjde stämningen. Efter att Gamle Nicke och Björn gjort upp sinsemellan i en tämligen snabbt avspelat kvartsfinal omgrupperades det till grillafton på Söder, med efterföljande utgång, modell vuxen och ansvarsfull, då Björn & jag hade varsin semifinal i C-klassen som väntade morgonen därpå.

Det var kanske den massiva uppladdningen av kolhydrater OCH proteiner OCH fett, inte de tillhörande dryckerna i blygsam mängd, som gjorde att taggningen på morgonmatcherna dagen därpå inte var lika stor.

Roger Nydahl – Filip Karlsson 1-6, 5-7

En bländande uppvisning i ren tennisimpotens. Jag var ytterligt tacksam över att publiken satt med ryggen mot oss och tittade på Oscar H & Lipczynski istället, där det spelades riktig tennis. Min motståndare gav mig straffspark efter straffspark och jag dängde så gott som allt i stolpen eller fem meter över ribban, om vi ska använda fotbollsspråk nu när VM närmar sig. Nu var jag så glad och nöjd över att ha fått en sån fin tennishelg med perfekt väder och långväga besök att jag inte kunde gräma mig över den sämsta insatsen hittills i år. Motståndaren ska dock ha en klapp på axeln för att i så tidig ålder upptäckt den alternativa vägen/taktiken att grisa sig till en seger, faktiskt en kvalité det också.

Direkt efter sortin i tävlingen styrdes kosan norröver. Kompisarna till sina hem och jag till mitt föräldrahem, som nyligen sålt och nu skulle tömmas. Det har sin egen lilla tenniskoppling, då huset på Falkvägen ligger hundratalet meter från tennisbanorna i bruksorten. När jag om somrarna vaknade i min pojksäng och spetsade öronen, kunde jag höra dunkandet mot bollplanket, snabbt greppa spaden och rusa dit i hopp om att hitta en kompis som vaknat och få slå ett par slag. Det kändes lite i hjärtat när jag slog igen dörren för sista gången.

På vägen upp lyssnade jag en stund på finalen i franska öppna. Radiosportens kommentator hann inte riktigt med i slagväxlingarna, vilket blev ganska kul, även om resultatet inte gick rätt väg för svensk tennis. Final är ju en finfin prestation men jag misstänker att Söderling är den typen som vill vinna, så det blir nog tredje gången gillt där.

Så här glad blir man när man bara släppt enstaka strögame mot sin reskamrat.

Helgens höjdare, eller läskighet. Gamle Nicke beställde en Calzone med lök, banan & bearneisesås (!?) på den lokala pizzerian. Och, han åt upp den?! Hu! (denna bild är en passning till gamle Hank och hans balkanpizzabilder ;-)

Trettio minuter av allt

Strandbjörket, gyllengul kvällssol, tjugofem grader varmt, tre roliga matcher att titta på, allt samtidigt. Ett ögonblick av stillhet, mumsa på en kexchoklad, tjöta med bänkgrannen, bestämma en träningstid, sträcka på sig och sedan gå vidare i vardagen. Vem hade trott på något sådant bara för någon vecka sedan. Det blir nog sommar i år också. Det kommer att ordna sig.

Majligan omgång 5

Inte mycket att säga om. Det var inte ett uns bättre än senast, eller gången innan. Förutom att jag hade oförtjänt mycket flyt ikväll.

Roger Nydahl - Per-Mats Carlsson 4-3, 2-3

När jag hade 2-1 i början av andra kortsetet trodde jag ett tag på att jag skulle ta hem matchen, men då rasade spelet igen. Så det blev kryss på kupongen. Positivt, ja det fanns faktiskt något idag, var att jag slog till bollen ordentligt. Och, jag hade inte ont någonstans. Det kändes bra. Jag rör mig dock som en påse krattor, jag har inte fattat grejen med gruset än.

Någon som fattat grejen med grus är Robin Söderling. Vilken makalös uppvisning. Att inte bara vinna mot tidernas bäste tennisspelare, utan att få honom att se dålig ut, det var imponerande. Men, jag vet inte hur jag ska förklara detta för mina Federerälskande barn. Särskilt lilltjejen, hon kommer bli förkrossad. Federer är ju hennes bästa vän.