Adressändring

Då var det flyttdags. Jag har blivit inbjuden att blogga på den stora svenska tennisbloggportalen amqj.se. Jag kunde inte motstå tanken på att plåga en större skara med skrönor om tennismotionärens vedermödor. Kanske som en motvikt till alla proffs och nästan proffs på sajten kommer jag fortsätta med samma gamla bloggande om tennisens bakgård, fast på ny finare adress.

Hoppas att ni hänger på!

Esyluxligan 2.1:1

Då var det dags igen. Äggklockebatajerna väntar som en lång slingrande rad framför mig, ändlös till synes. På andra sidan hägrar dock ljuset och gruset.

Roger Nydahl - Helena Bjereus 6-1 3-1

Alltså, de här tävlingsjuniorerna är egentligen bättre än mig, allihop. De har teknik, taktik och sprutt i benen. Därför kan jag inte låta dem spela tennis när det ska matchas, för då förlorar jag. Igår kväll lyckades min taktik utmärkt, då tjejen jag spelade mot inte rikigt kunde trycka tillbaka mig i banan. Så, lite vänsterkickar på serven, lite serve & volley och en massa junk, så gick det ganska lätt.

Tyvärr är ungdomarna skärpta och de brukar inte gå på samma fint två gånger. Suck.

Strängteori

Nä, blogginlägget handlar inte om att förena kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin, inte heller särskilt mycket om racketsträngning. Jag gillade bara ordet och ville ha det som titel.

Det handlar mer om mitt Facebookprojekt där jag med en dåres envishet lagt upp bild och information kring vad jag strängat hemma på kammaren, samt vilken musik jag lyssnat på under tiden. Fullkomligt meningslös information, alltså. Sociala medier handlar ju om intresse och deltagande och jag undrade liksom hur lång tid det skulle ta innan min sociala skara skulle ignorera min icke-information. Det tog nästan exakt fyra månader, för igår strängade jag ett racket och ingen varken gillade eller kommenterade.

Bra så. Frågan är om jag ändå ska fortsätta? Det är ju plötsligt en ganska hygglig dokumentation över mitt hemmapulande...

Det är viktigt vilken musik som spelas när det strängas. Jag tror att det går att överföra en bra vibb i strängningen på det viset. Lite som när jag ska köpa kläder. Är det bra musik i affären kan jag inspireras och handla. Är det säremot usel musik går jag därifrån.

Igår fristajlade jag vid strängningsmaskinen. Det var meningen att jag skulle stränga ett exakt likadant racket som häromkvällen, inför helgens lagsprint i Tranås. Men, så hittade jag ett halvset VS touch och ett halvset Alu Rough. Då slog det mig att jag inte testat "Champions Choice" på mina Headracketar. Så jag bytte spår där, på plats i stunden.

Nu är det ju inte Champions Choice längre, då Djokovic är Champ och inte Federer. Det är ju min sedvanliga vardagssträngning som numer är den riktiga Champions Choice, då jag spelar VS Team & Alu Power annars. Oj, nu blev det krångligt. Återigen spårade inlägget ur...

Vi avslutar därför med lite Panatta. Det är ALLTID läge för lite Panatta.

Devalvering

Det är dags för Esyluxligan igen. En timmes matchning i veckan. En äggklockebatalj mot diverse löst folk i en stilla lunk genom höst- och vintermörker. Jag hade stort utbyte av spelformen under förra inomhussäsongen, även om motivationen började tryta lite mot slutet då solen kom tillbaka.

Genom hela det gångna vinterhalvåret klängde jag mig kvar i min division med nr 3. Som ett mittenlag i fotboll blev det blandad kompott mot den aldrig sinande ström spelare som åkte hiss när omgångarna startade om. Nu när serien startar om för en ny säsong har jag blivit nedflyttad två divisioner. En revidering av min spelstyrka har förmodligen gjorts och andra spelstarkare spelare har nog tillkommit.

Annars känner jag mig inte sämre än tidigare. Idag hade jag ett lunchtennispass där träffen var riktigt bra. Det känns lovande inför innespelet. Att sedan utesäsongen blev en flopp får väl tillskrivas det faktum att min kärlek till gruset fortfarande är obesvarad. I år kunde jag bara vinna matcher utomhus när jag fick handikapp eller när motspelarna trillade omkull och skadade sig.

Men, men. Kroppen känns bra och jag har lyckats ducka ungarnas snor & hostfest. Hittills. Kan nog bli något av detta i alla fall.

Rätt svar

Jamen, såklart. Jag spelade klart finalen med ett Babolat AeroPro Drive GT. Mina två ordinarie racketar var strängade med natursenor vilket inte funkade med förhållandena på plats. Den första racken höll i ett halvt set och den andra en stund längre. Vätan sabbade strängningarna oerhört snabbt, chockerande snabbt.

Ulf & jag diskuterade huruvida jag skulle ge upp matchen, huruvida vi skulle skjuta upp den, men vi enades om att jag skulle låna en av hans racketar. Ställningen vid bytet var 1-6 1-3 om jag inte minns fel. Efter racketbytet vände jag setet till 7-5. Finns det en lärdom att dra här kanske?

Racketen jag lånade var oerhört lättspelad, så som jag upplevt den vid tidigare provspel. Van vid tunga doningar kändes den litet för lätt. Min servar tappade fart, vilket kanske var till min fördel under de underliga förhållandena som rådde. Den var strängad med en polyester, en Polyfibre förmodligen, vilket efter bara några game gav mig läskiga ilningar i armen. Annars en enbart positiv upplevelse. Till skillnad från många andra "fetare" ramar, var det en klar och distinkt träff i denna.

Vill jag byta? Nä.

Hank var snabbast med svaret, han såg förmodligen racketen före både mig och bucklan, materialare som han är. Björn prickade in både svar och händelseförlopp, bra där. Och, Micael, ett mycket klurigt och uppmärksamt svar, men tyvärr fel, då jag faktiskt är vänsterhänt.
Så bollarna kommer överlämnas till Hank i Tranås nästa helg, då vi förhoppningsvis stöter på varandra.

Finn ett fel

Då var det tävlingsdags på Tennisklåpar'ns blogg. Priset är matchbollarna från finalen, se föregående blogginlägg.

Alltså! Hitta ett fel på bilden ovan. Det är något som inte stämmer. Vad är knas?

Ja, förutom att jag håller i pokalen då. Fel vinnare är inte rätt svar. Nu i efterhand kan jag tycka att det hade varit tuffare om Ulf vunnit. Enligt gravyren på pokalen vann han nämligen tävlingen redan för 39 år sedan! Han får i o f s ta hem den nästa år istället. Det blir liksom jämnare skägg då, rent jubileumsmässigt.

Jag brukar vara restriktiv med bilder på mig själv i bloggen, men i det här fallet kan jag göra en kul grej av det OCH visa mig själv med en pokal i näven.

Svaren lämnar ni i kommentatorsfältet.

Lycka till!

Bergundacupen 2011 - final

Snöpligt slut på geggbatalj.

Roger Nydahl - Ulf Lundblad 1-6 7-5 1-1 uppgivet

Ett kort men synnerligen effektivt åskregn hade dränkt banorna i Öjaby. Så matchstarten flyttades först fram ett par timmar. Sedan jobbade Ulf och jag nån timme till innan vi fick banorna spelbara. Eller, nåja. Vår önskan och vilja att spela färdigt turneringen innan säsongslut kanske var starkare än förnuftet denna söndagskväll. Banan var mycket lerig och hal när vi satte igång spelet. Det hade hunnit bli skumt så elljuset trycktes på.

Ulf behärskade de svåra förhållandena mycket bättre än jag. Banan var oerhört tung och bollarna blev tunga som bly. Ibland rullade bollen in i en pöl i ett hörn och blev dyngvåt. "Jag tycker att du spred bollarna mycket i första set" var motståndarens analys efteråt. Sant, men det var bara för att Ulf spelade mycket bättre. Vi hade ett par riktiga publikfriare till dueller, om det nu funnits publik. Lillkillen satt troget på min bänk hela matchen och Eiden tittade förbi med bucklan under ett par game.

I andra set hade Ulf full kontroll. Sedan, vid 3-1 till honom blev det det lite märkliga turer, med betoning på just tur. Jag hade helt enkelt flax. Samt att förhållandena blev ännu svårare. Nu såg jag knappt bollarna, som blivit mörkbruna och ibland försvann, allrahelst om man skickade upp dem ovan elljuset. Vart de sedan trillade ner blev en överraskning. På något märkligt sätt kunde jag plocka åt mig det andra setet.

Ja, sen blev det knas. Närmast staketet var det fortfarande farligt halt. Vid 1-1 drattade Ulf omkull och sträckte sig. Läskigt och mycket snopet. Inte roligt alls. Det kändes som att Ulf var närmare segern än jag när det hände, så det blev en billig genväg till bucklan.

Det här var nog sista utomhussucken för egen del. Det kändes liksom som en avslutning på något, en märklig sådan.


Kolla bollarna. Ja, ni kan ju tänka er...

310g

Nu har jag karvat klart på vinterns doningar. Jag strippade ramarna på strängar, grommetar och overgrips. Sedan vägdes allt. Igen, och igen. Nu följde lite avancerad huvudräkning, plus och minus. När målbilden var klar började jag pilla bort Pim-Pims dubbla blylager, lite i taget, tills jag nådde 310g. Det kvarvarande blyet skulle vara i toppen. Efter att de matchats på grammet kollade jag balanspunkten som nu flyttats till ett lite mänskligare ställe, så den överensstämde också. Här är jag inte lika anal, utan förlitar mig på mina små blyertsstreck och ögonmått. Det SKA ju stämma, om gubbarna/gummorna i Kennelbach har gjort sitt jobb rätt.

Jag hade ett tredje racket som jag jucklade med också, men det vägde 311g när allt bly var borttaget. Det går ju inte!? Så det (måndags-) exemplaret får vila i garderoben ett tag. Jag får nöja mig med två spadar att härja med i vinter.

Nu ska bara nya grommetar (fulla CAPS) brottas på, en natur/poly-hybrid strängas på och lite Tournagrips lindas dit, så ska de förhoppningsvis väga 355g. Annars är det bara att klä av dem och börja om igen...

Någonting att skylla på

En trött fransig strängning. Det är jag, det.

Det känns inte ett dugg roligare idag. Gårdagens insats lämnar en fadd smak i munnen. Eller är det kanske den där ölen jag tröstade mig med, för att det skulle sluta krypa i kroppen. Visst, motståndaren var bättre. Men jag var för dålig i alla fall. Jag stod inte upp för mig själv. Jag var inte på plats. Det känns inte bra.

Tävlandet i sig är egentligen egalt. Jag spelar inte för att uppnå resultat. Det är inte ett dugg viktigt vem jag vinner över, eller förlorar emot. Däremot så är det sparsamma tävlandet något slags kvitto på hur jag sköter min träning, hur jag utvecklas som tennisspelare. Så jag ger såklart akt på det, det gör jag. Om jag är ambitiös i min strävan att bli bättre, om jag nu lägger ner 3-4 timmar i veckan på tennisen, känner jag att jag har en förpliktelse gentemot mig själv att göra mig själv rättvisa.

Planlöst viftande. Det är vad det blir när det surrar av annat i huvudet; ”Lade jag ner ett äpple i lillkillens skolväska?” ”Hur fasen ska jag fixa transport mellan Bromma & Mörby?” ”Shit, jag avvisade den där fakturan utan att ange varthän den egentligen skulle” ”Grönsaksbuljong, det får jag inte glömma på hemvägen”

Jag är nog lite avundsjuk på David, som kunde släntra omkring i hallen och koncentrera sig på matchen. Inte som jag, komma inrusande tre minuter innan match. Han var verkligen närvarande, helt inne i spelet, i varje boll. För honom var det viktigt att vinna. Han gick nästan ner på knä efter matchbollen. Då är man hängiven.

Själv var jag någon annanstans.

Växjömästerskapen 2011 del 2

Ikväll var jag inte ens där. Inte ens på plats, själsligen. Jag försökte verkligen vara närvarande, men nej, det gick inte.

Roger Nydahl - David Lindahl 4-6 5-7

En del dagar vandrar det omkring ett tomt skal med mitt namn, som ikväll. Var jag egentligen höll hus är ett mysterium. För att göra mig själv rättvisa och för att göra det någorlunda intressant för min motståndare, försökte jag kämpa mig in i matchen. Men inget hände.

Det var som att Jaget inte riktigt svarade. Mitt returspel var under all kritik. Jag gav bort en skrälldus poäng och trots att jag försökte säga till mig själv att åtminstone sätta press på returerna, så lät jag mig själv lyfta ut retur efter retur. För visst var killen duktig, hans grundslag bättre än mina, men hans serve var medelmåttig och jag kunde egentligen härjat som jag ville. Dessutom servade jag själv under all kritik. Kombinationen blev förödande.

Det är inte ett dugg skämmigt att ta stryk av David, men det är verkligen skämmigt att återigen inte göra mig själv rättvisa, att inte ens vara närvarande, engagerad. Kom igen, för fanken!

Är det kanske en reaktion på att jobbet stånkat igång på allvar. Vardagslunken börjar tugga på och hösten knackar på dörren. Visst, det dansar mest siffror och bokstäver på ögonlocken när jag blundar. Jag vaknar i morgonmörkret och kan inte somna om. Livet, liksom.

Tennisen ska ju vara en del av glädjen i livspusslet. Ett andningshål, där jag för ett ögonblick kan vara levande, i nuet. Där kropp och själ är koordinerade, om än bara för ett slag, för ett ögonblick. Men, inte ikväll. Ska det vara så här vet jag inte om glädjen riktigt finns där.

Hoppas det blir bättre.