5-5, igen

Ett sista Öjabypass. Passande nog mot Ola som jag under året säkert tränat mellan tjugo och trettio pass med. Sjukt nog har vi under hösten så gott som alltid hamnat på 5-5 i poängspelet som vi avslutar träningen med!? Varje gång! Hur små/stora är inte oddsen på det?

Ikväll var det samma sak, igen. Med skillnaden att timmen efteråt var ledig, så vi kunde snika åt oss sju minuter denna sista timmen på året. Vi hann med två game till och ett tiebreak. Hur det gick är inte så viktigt, he he.

Ola är definitivt en av de roligaste av träningskamraterna att träna med. Han spelar oerhört varierat och öppet, så det blir alltid kul spel. Att han hela tiden söker sig på nät gör att jag måste returnera bra och hålla honom kvar långt ner i banan. Inte det lättaste för en klåpare.

Jag vill tacka Ola och de andra Öjabygubbsen för året. Det är lika roligt att gå till träningarna varje vecka. Och, så vann vi ju serien, igen. Trots min medverkan ;-)

Ur gömmorna 31

Head PC600/PT10. Vardagslyx.

Hur sveriges idag näst bäste tennisspelare tänkte när han städade garaget och gjorde en massa gammalt bös tillgängligt via auktionssajter, det vete fasen. Egentligen bryr jag mig inte så mycket. Jag är istället bara innerligt tacksam över att för en blygsam peng kunna komma över finjusterade tennisracketar av yppersta klass. Såna här raringar görs inte längre.

Det var ju en chansning såklart, att köpa en racket som tillverkats och finjusterats åt en professionell tennisspelare som spelar i en annan dimension, ett annat universum, i jämförelse med en tennisklåpare. Men de passade som handen i handsken. En lärdom att dra där, kanske?

Det är en ”Prestige”, som Pim-Pim sade. Inget annat. Den har ett i.Prestige-paint job, så den är från början av århundradet. Den är säkerligen tillverkad i Kennelbach, Österrike. Om jag inte minns fel, så berättade Pim-Pim i telefon att de vägde 348 g, osträngade och att balanspunkten låg på 31,5cm (mätt från ändknoppen), osträngade. Greppet är fullt med silikon och under grommetarna finns dubbla lager blytejp från kl 10-14. Alla sex ramarna väger in på grammet och är uppbalanserade på millimetern!? Hur fasen går det till egentligen?

Det florerar en massa rykten och finns en massa myter kring de professionellas spelarnas racketar, s k Pro Stock. Att det inte är samma racketar som vi andra köper i tennisshopparna eller via nätet, det är klart. Ofta finns en äldre modell under färgen. Dessutom byggs de lättare, för att sedan kunna finjusteras åt enskilda spelare.

Det är en ständigt pågående debatt på nätforum om huruvida Pro Stock är just äldre modeller som tillverkas i mindre serier åt speciella spelare eller om spelarna faktiskt får andra, bättre racketar som byggs i andra material, har en annan ”lay-up” och då byggs bättre och noggrannare. Konspirationsteorierna överträffar varandra. Men ännu har ingen kunnat påvisa att Pro Stock är något mer än ”Retail”, ingen har velat såga upp sina racketar för att kolla.

Jag bryr mig nog inte så mycket, även om jag tycker det är kul och fnissigt med allt mumbo jumbo kring denna och andra Pro Stock-modeller. Om jag ska göra en svepande och generaliserande jämförelse mellan mina Prestige och de vanliga PC600:or jag testat så är mina Prestige väldans annorlunda. De här är så mycket bättre. Men det behöver ju inte betyda att det är andra racketar, det kan ju bero på silikonet, blytejpen och det faktum att de är finstämda. Allt annat kan ju vara griller i mitt huvud.

Racketen har Pro Stock-kod PT10 och är egentligen, som sagt, en Prestige Classic 600, en racket som funnits sedan åttiotalet. Inte bara Pim-Pim spelade med dessa utan även Goran Ivanisevic & Marat Safin m fl. Just Safin var nog den siste toppspelare som använde modellen.

Den spelar som en dröm. Den är exakt, nästan på samma skalpellvis som gamla PS85:or. Den är flexibel, men på ett bestämt och konsekvent sätt. Sweetspoten är generös för en racket på bara 89 sq/inch. Visst, det vilar en gammeldags aura kring den, men det är bara till hjälp för en tävlingsmotionär som växt upp med träracketar.

Om avrundning vill jag bara påpeka den lilla orättvisan i att sådana här Pro Stock, d v s ”lyxigare”, racketar egentligen bara finns tillgängliga åt proffsen. Varför ska inte vi andra kunna njuta av riktiga doningar? Nu när jag vet hur välbyggda och finjusterade racketarna kan vara skulle jag utan att tveka betala det dubbla, ja tredubbla, för att få mina racketar anpassade åt mig på detta vis. Nu hade jag bara maximal flax, typ.

Bilden ovan är bara tillfällig, ny bild kommer. Iphonen fick rycka in, då den riktiga kameran enkom används till att fotografera nytillskottet i familjen just nu.

Tävlingslicens

Om jag som motionär vill krydda tennistillvaron genom att tävlingsspela mot likasinnade och likvärdiga motståndare måste jag skaffa mig en tävlingslicens genom Svenska Tennisförbundet. Utan denna licens kan jag inte spela några tävlingar eller något seriespel alls, knappt.

Avgiften för den här licensen är 400:- per kalenderår, vilket i mina ögon är en saftig summa bara för att få tillträde till ovan tävlingsvärld. För när avgiften är betald väntar lika saftiga summor i form av tävlingsavgifter. Där handlar det om närmare trehundra spänn, för att kanske åka tio mil till en tävling, för att oftast (förlorarna är alltid fler än vinnarna...) få pymmel och sedan åka hem igen, något jag mer målande beskrivit i tidigare inlägg.

Det finns enligt SvTF omkring 8500 tävlingsspelare i landet, jag misstänker knappa hälften av dem juniorer. Det betyder att det kommer in knappa tre miljoner kronor genom tävlingslicensen. För detta får jag tävla och någon/några håller ordning på mina och andras resultat, mestandels genom mjukvara och en databas. Till detta tillkommer en försäkring.

I min värld är knappa tre miljoner likvärdigt med två och en halv tjänst, nånstans att sitta och övriga omkostnader (stol, bord, dator, mjukvara, kaffebryggare, en julmiddag...) på ett helår, typ. Sitter det tre personer i Ängelholm och räknar tennispoäng hela dagarna?

Vad gäller försäkringen så gäller den så gott som bara för skador som kan drabba unga elitspelare. Visst, jag har sett en och annan hälsena smälla på en tant också, men skadorna som drabbar den stora massan tennisspelare, som förslitningar, andra skador till följd av överbelastning eller överansträngningar täcks inte upp.

Svenska Tennisförbundet har numer börjat tala vackert om tennisen och att bättra på tillgängligheten. En propå i denna linje är att de kommunerna borde bygga fler tennisbanor för spontanspel. Det är verkligen att skjuta över problemet till någon annan. Börja istället med att erbjuda trettio kommuner att asfaltera en plätt och sätta upp ett nät, ta ett initiativ!

Ett annat initiativ vore att göra tävlingsvärlden mer tillgänglig, genom att helt enkelt göra det mer ekonomiskt överkomligt att "spontanspela" en tävling, lite då och då.

Om nu avgiften för licensen måste vara så hög för att kunna skapa utrymme för positiva åtgärder kring tennisen, så hoppas jag att mina pengar går till just asfaltsplättar och bollplank.

Ur gömmorna 30

Yonex RDX500 HD. En sedelärande historia, kanske.

Det var ett par år sedan. Jag tyckte att mitt racketval var lite väl "tweenish" och letade därför efter nytt, utan att egentligen veta vad. På Citygross (!) gick jag förbi fritidsavdelningen, där de just då packade upp en jättestor låda racketar från Yonex. Jag har alltid gillat Yonex skarpt, det är mycket välbyggda spadar med personlighet, så jag gick fram och tittade. Förvånad kunde jag se att det var "riktiga" racketar uppblandat med de budgetmodeller som vanligtvis säljs på stormarknader. Där fanns en RDX500HD, vilket var 18/20-versionen av deras före detta toppmodell!? Jag frågade vad den kostade och fick svaret att de inte hunnit prismärka dem än, men att jag kunde få den för deras pris plus en hundring, vilket blev sexhundra spänn. Så jag nöp den, bara för att testa. Jag tänkte att jag kunde sälja den vidare ifall jag inte gillade den. Efter provspel tyckte jag att den var så bra att jag definitivt ville ha fler, allrahelst till det priset.

Tillbaka på Citygross hittade jag ett exemplar till, nu prismärkt till dryga tusenlappen. Jag lyckades pruta ner detta till samma pris som det första. Nu ville jag ha ett tredje. Av någon anledning vill jag ha tre spadar då jag motionstävlar (korkat egentligen, jag slår ALDRIG av strängar...) Citygrossfolket berättade att Yonex skickade ut dessa "lådor" med allt möjligt i, ur sitt utgående sortiment, till detaljister runt om i landet, så ville jag ha fler billiga racketar fick jag fråga Yonex varthän de skickat lådorna.

Sagt och gjort, jag kontaktade Yonex där jag till slut fick prata med en kille i Köpenhamn. Nu ska jag inte återge exakt vad som sades, men låt mig stanna vid att jag blev riktigt otrevligt bemött. Jag fikade inte efter att snika åt mig något, jag undrade bara varthän dessa lådor med utgående varor hade hamnat, så att jag kanske kunde fynda vidare. I efterhand undrar jag om jag inte tryckte till en öm tå eller nåt.

Ett tredje racket hittades dock snart till ett vettigt pris, via nätet, som vanligt. Men nu hade en aura av negativ energi lägrat sig över Yonexarna. En idiotisk idé tog form i den stunden. Varför inte göra racketarna "blacked out", så som proffsen gör när de hamnat på kant med sina leverantörer. Hemma i Boxholm fanns en kille, brorsa till en gammal jobbarkompis på bruket, som lackar motorcyklar. Vad skulle han ta för att blästra av dem och lacka om dem efter konstens alla regler? Det var ett sånt konstigt önskemål, så jag fick det gjort för ett par hundralappar. Snygga blev de, verkligen. Jag kompletterade med läderlindor och allt var frid och fröjd. Ett tag, sedan gick jag vidare i racketlivet.

Nu finns två av dem hos en klubbkompis, den tredje ligger i garderoben. En påminnelse om att alla inte alltid är snälla och trevliga, en påminnelse om att ett muppigt tilltag kan vända en tråkig historia till en fnissig grej.

Replik

Åke är alltför vänlig som hänvisar till denna blogg från tid till annan. Jag kan lätt se på besökstatistiken att denna skjuter i höjden varje gång Åke länkar hit.

Såklart vill jag återgälda denna gest. Gå in på Åke Magnussons blogg! Den enda tennisblogg i detta land som jag följer slaviskt. Dels för att det handlar om min lilla tennisvärld, i mitt kvarter, dels för att den handlar om tennisen i det stora, ofta med ett historiskt perspektiv. Sedan så har Åke ett härligt knastrigt språkbruk som jag gillar.

Här skulle också kunna följa en listning av andra svenska tennisbloggar. De flesta avhandlar tävlingstennisens värld, vilken är ljusår från min egen. Flera av dessa läser jag också såklart, en del med mer behållning, andra med mindre. Men den listan klarar ni er utan. Har ni hittat ut hit till periferin, så har ni säkert tagit vägen förbi de stora drakarna.

Ur gömmorna 29

Adidas "Blacked Out" En testracket som inte var Edbergs kopp med te.

Efter ett pass lunchtennis förärades jag denna racket som gåva från min tränare, Bernth. Han hade hört om min proppfulla garderob med samlingen av gamla racketar och förgyllde den nu med en raritet, en racket som tillhört ingen mindre än Stefan Edberg.

Om jag inte minns fel så var det nån gång under senare delen av åttiotalet som Adidas försökte skaka fram en racket som skulle falla Edberg på läppen. Det här är en av dessa, en omärkt svartmålad testmodell. Tydligen ska de vara uppmärkta under läderlindan så att Edberg skulle spela i blindo och sedan utvärdera dem. Med mitt otränade öga tycker jag mig se en av de CF-25-varianter som Adidas hade i sortimentet på den tiden. Men vem vet? Edberg försökte sedan spela med en annan Adidasmodell (Concept Delta-1?), men gav snart upp den för att återvända till sin PS85:a, vilken han sedan var trogen karrären ut.

Om det nu är någon slags CF-25:a så ska de tydligen vara riktigt fina racketar, även om Edberg inte föredrog dem. Så jag ska stränga upp den och provspela lite, såklart.

Esyluxligan 3:2

Då var det premiär på vända nummer tre.

Roger Nydahl - Ludwig Turesson 5-4 2-3

Det här var vårt tredje möte under hösten, de två första matcherna knep Ludde. Kvällens match knep jag efter lite Hawaii-tennis. Det böljade fram och tillbaka. Kring tiebreaket hade vi båda förtvivlat svårt att hålla serven. Annars var jag förvånansvärt pigg efter två lunchtennispass och jobbstress.

Avslutning...

Idag var det sista lunchtennisen för säsongen. Med risk för att upprepa mig själv på nåt sätt, så vill jag återigen lovorda detta arrangemang. Dessa nittio minuter tennis där fokus inte ligger på det vanliga poängspelet, känner jag hjälper min tennis en massa. Sakta framåt går det, vilket känns bra.

Föranlett av förra blogginlägget, så åkte såklart Bernths Iphone fram och det filmades lite. Okej, mina farhågor besannades, jag är fortfarande "strakbent". Samtidigt var det uppmuntrande då jag kunde se att där fanns en hygglig träff på bollen. En annan iakttagelse var att jag fortfarande har en långsam sving vilket inte ger mer än styrfart på bollen, något att jobba vidare med under våren. Tillsammans med allt annat, såklart.

Video, eller inte video

Flera tennisbekanta har frågat mig om jag inte gör videoupptagningar av mig själv och andra för att få en bild av hur tekniken ser ut på tennisbanan. Frågan är föranledd av det faktum att jag jobbar med dylikt på dagarna.

Svaret är nej. För en ambitiös motionär kan verkligheten grina en så illa i ansiktet att man inte vill ta i ett racket på veckor när man konfronteras med en tvådimensionell upptagning från tennisverkligheten.

Jag gjorde ett försök för ett par år sedan. Om jag hittar klippen ska jag försöka lägga upp något av dem, bara för att visa att jag har självdistans. I alla fall, på bilderna kunde jag se den brutala verkligheten. Först trodde jag att det var något fel på kameran, att den spelat in i slow-motion. Sedan såg jag att jag inte rörde på mig, alls. Värst, jag var något som man i Ö-götland kallar för "strakbent", vilket betyder att jag inte böjde på knäna. Jag såg ut som en vandrande pinne!? Efter detta försök har videokameror fått stanna hemma.

Allvarligt, så tror jag att videoupptagningar visst kan vara ett mycket nyttigt del i jakten på en vettig tennisteknik, både för tävlingsspelare och oss klåpare. Även om självbilder kan gå i kras. För en junior kan det vara uppmuntrande att se alla rätt som man faktiskt gör, att se sina styrkor också.

Kanske ska jag inte kategoriskt avfärda videotekniken för egen del. Nu har så lång tid gått och min teknik förbättrats med ljusår, i mitt huvud i alla fall, så jag kanske vågar mig på ett nytt försök. Å, skulle jag sedan försvinna från banorna i trakten, så vet ni varför.

Esyluxligan 2:3

En hängmatch som spelades av i sista sekunden.

Roger Nydahl - Rickard Kjellberg 5-0 4-4

Det var sista matchen i andra omgången. Jag började och avslutade den här svängen av Esyluxköret på ett hyfsat sätt. Däremellan var det väl si och så.

Dock, idag blev det en flygande start. Gamen bara ramlade in. Det kändes lite som att motståndaren inte riktigt hade vaknat. I den korta pausen mellan seten utlovade Rickard bättring från sin sida, vilket det verkligen blev. Sen avrundades timmen och matchen på ett litet lustigt vis, där jag sista minuten räddade tre setbollar för att sedan kvittera till fyra lika.

Detta var sjunde timmen tennis denna vecka. Känner mig oförskämt pigg.

Öjaby TK - Bodafors TK 3 - 0

Den tredje seriematchen i Tennis Syds inomhusserie 2010/11, Div 1 (-öst). Lite speciellt att det i norra änden av Syds herrserier bara finns Div 1 (-öst, -väst, -norr A, - norr B)!? Ingen chans till varken upp, ner eller någon slags sidoförflyttning. Man hade kanske trott att det skulle följa något slags slutspel mellan de olika Div 1-vinnarna, men icke. Det kommer en plakett med posten till en knapp handfull vinnande lag vid avslutad säsong. Vilket lag av motionärer som egentligen är bäst kan man träta om vid Smålands Masters eller nåt.

Roger Nydahl - Mattias Östberg 6-1 6-3
Ola Larsson - Robert Grandell 6-0 6-2
R. Nydahl/O. Larsson - M. Östberg/L. Johansson 6-1 2-6 1-0 (10-7)

Definitivt inte lika enkelt som siffrorna kanske vill få en att tro. Ola sade efteråt att han kände att hans match kunde ha svängt, de sista gamen blev tunga. För egen del hade jag 2-3 i andra set och det började lukta matchtiebreak. Istället hittade jag träffen igen och plockade fyra raka game. Jag har sett min motståndare spela mycket, mycket bättre innan, hans matchovana lyste verkligen igenom idag. Så jag är verkligen glad över att kunna vinna den här matchen. Dubbeln svängde fram och tillbaka. När matchtiebreaket började sade jag till Ola att vi skulle ha alla poängen. Efter det missade jag två pinsamt lätta bollar. Jag måste lära mig att hålla tyst.

På banorna bredvid spelade VTS en H45-match, där det skedde en incident. I avgörande matchtiebreak i dubbeln förvaltade en spelare i gästande laget ett öppet läge genom att drämma till bollen med full kraft i huvudet på den ene Växjöspelaren, som föll till marken. Läskigt att höra om, faktiskt. Det går att göra varandra riktigt illa i tennis. När jag frågade den träffade killen efteråt hur han mådde sade han att "Det susade i huvudet..."

Jag har skrivit om det tidigare. När jag fick min tennisfostran var de äldre mycket noga med att påpeka att öppna lägen och undanläggningar i dubbel lade man bestämt undan mellan motspelarna, eller på fötterna. Det var hot om stryk som väntade de som förvaltade dessa bollar genom att försöka träffa kroppen på motståndaren. Här har det svängt, jag har sett alldeles för många exempel på hur spelare försöker pricka bröst och huvud, både på teve och på lokala tävlingar. Tråkigt, jag gillade den gentlemannamässiga överenskommelsen om att inte skada varandra.

Ur gömmorna 28

Dunlop Maxply McEnroe. Den passade min fru.

Nu är jag kanske lite orättvis. Jag spelade med denna i över ett år och jag spelade bra. Det är en lätt midplussare (320g, 98 sc/inch) i tweenerklassen. Jag övergav den dels för att jag inte fick någon fart på bollen, dels för att den inte hade den känsla av skalpell jag eftersträvade då.

Så här i efterhand kanske jag skulle ha börjat snickra på den, blyat upp den och balanserat om den. Jag har läst nånstans att McEnroe själv har sitt exemplar strax under 370g, vilket är miltals från den tweener som såldes i butik. Troligtvis är det nåt annat under färgen på hans racketar dessutom, som vanligt.

Min kära hustru spelade med mina gamla POG:ar, men kom en dag och påpekade att de var för tunga. Alldeles riktig iakttagelse, såklart. Så vi inventerade garderoben efter lämpliga spadar. Till slut fastnade hon för Dunloparna. Hon tyckte de var småfula men det kunde hon leva med, de var ju mycket lättare.

Själv tycker jag att de är snygga. Retrogrejen har faktiskt lurat en och annan motståndare, som undrat om det inte är ett träracket. De fanns, i Tyskland, även i en variant med den klassiska Maxply-paintjob:et, ännu snyggare.

Jag kan tänka mig att dessa passar mig bättre den dag jag förlorat lite mer av synen, tappat lite mer av muskelmassan och tappat än mer i snabbhet, så jag får nog inhandla en annan gammal klassiker till hustrun och snika tillbaka dessa framöver.

Och, nej, det här var inte grejen ur gömmorna jag utlovade i ett tidigare inlägg, den spaden måste jag ta reda på lite mer om först...

Spännande värre - igen

Ny spännande match på Strandbjörket igår. VTS gästades av KLTK. Klassiskt upplägg, provinsen mot storstaden. Känslan av underdog mot favoriter förstärktes av att gästerna från storstaden var två meter långa.

Återigen gled jag in i hallen när det vankades andraset med påföljande supertiebreak. Mycket imponerande insats av VTS:arna som till slut fick till 3-3 i lagmatchen.

Tennisen som lagidrott är underskattad. Det är lättare att jobba upp ett engemang när en grupp ska prestera. Visst kan man ha sin favoritspelare och följa denna/denne. Men när matcher ska buntas ihop till ett resultat blir det genast tätare, adrenalinet i hallen ökar i kvadrat.

Nya bollar, nya tag

Jag gillar att spela med nya bollar. Faktum är att ju bättre jag blir, desto nyare bollar kräver jag. Nu är ju resan kort, från rutten klåpare till duktig klåpare. Ändå är detta något jag reflekterat över. Tidigare var nya bollar en nackdel, det gick för fort första halvtimmen. Nu breder det ut sig ett nöjt flin över Klåpar'ns läppar när han hör pyset från burken.

Jag bockar av mängder med timmar på banan just nu. Försöker framtvinga något slags paradigmskifte, hitta en väg uppför nästa trappsteg. Går sådär. Det känns som bäst på lunchtennisen, där det vid flertal tillfällen klaffat under övningarna. Men sedan kan jag klappa ihop när det blir match eller gamespel.

Som ikväll, då jag fullkomligt briljerade de fyra första gamen på Öjabytimmen, jag spelade min bästa tennis på evigheter, för att sedan bli fullkomligt utspelad de följande fem!? Ola måste ju tro att jag är tossig.

Debut i veckan. Jag strängade med natursena. Av någon anledningar har jag varit lite feg och överlåtit natursträngandet åt min personal stringer Björn, för att jag inte vill riskera att förstöra så dyra set med strängar. Jag vet ju hur sköra de kan vara. Men nu insåg jag hur larvig jag var och, såklart, gick det ju alldeles finemang. Båda racketarna jag strängade åt en träningskompis blev precis som jag ville ha dem.

Förtydligande. Jag tar inga kunder. Jag strängar åt Öjaby TK's serielag, om det skulle knipa för nån (detta har jag lovat...). Och, jag kan stränga åt enstaka träningskompisar som delar min fäbless för olika setup's och vill experimentera lite. Som ovan test med natur/poly-varianter. Här i kvarteret finns Kurt & hans gäng med en makalös Sensor-maskin, så det går verkligen inte nöd på någon.

Jo, jag hade turen att hamna bredvid min (lunch-) tenniscoach på tåget hem från Malmö. Det var riktigt, riktigt roligt att få prata tennis i dryga två timmar. Jag fick höra en massa härliga historier och fick chansen att ställa både de "korkade" såväl som de (förhoppningsvis) "kloka" frågorna om tennisen och framförallt Växjötennisen. Lärorikt och kul.

Racketar då? Jo, jag ropade in tre Youtek Prestige MP för en spottstyver på en centraleuropeisk gren av "E-bukten". Lite för göttig deal för att funka, visade det sig. Österrikaren som sålde/förmedlade dessa tappade bort dem (dålig ursäkt...) och skickade tillbaka pengarna. Jag är lovad racketarna och till ett än bättre pris, när de dyker upp igen. Kommer inte hända. Känner mig ordentligt snuvad, då jag är inte så lite sugen på att bygga och modda och behövde nåt att utgå ifrån.

Om jag fick drömma, så vore det att komma över några pro stock-ramar (PT/TGK) från Head i midplusformat (18x20), som jag kunde snickra upp efter mina önskemål. Kommer inte hända, suck.

Jag har lite dåligt samvete för att mina och lillkillens morgontimmar har utgått sista veckan. Men jag orkar fasen inte, även om han ser ut som en ledsen hund när jag nobbar honom. Det är för mycket farande i jobbet och andra måsten i livet som får gå före (läs: snöskottning). Dessutom har någon murat igen bihålorna...

Nu slutar jag, innan det blir gubbigt sjukdomssnack.

Cliffhanger. Återkommer med en riktigt spännande grej ur gömmorna snart.