Tack för all hjälp, Bernth!

Efter träningen i måndags tog Bernth gänget åt sidan och berättade att han nu avrundade sin bana som tränare i VTS. Det kom faktiskt lite som en överraskning för mig.

Det har nämnts tidigare i denna blogg, men Coach M är faktiskt den förste och ende tränare/instruktör jag haft, även om jag nu delade honom med ett gäng andra. Det hände sig så sent i tennislivet att jag hunnit bli medelålders. Nästan två år hann det bli med lunchtennis tillsammans. Så det faktum att Bernth nu lämnar mig och andra vuxenlirare är såklart ledsamt.

Mycket fokus i föreningslivet ligger såklart på de yngre, de som ska fostras. Så ska det vara. Men samtidigt får man inte inom tennisen glömma den stora massan, motionärerna, entusiasterna, som släpar sig till banorna vecka ut och vecka in. Detta för att låta hjärtat jobba lite, för glädjen att banka på den lille gule bollen lite. Att ta hand om dessa är också viktigt. Det är dessutom en köpstark grupp som är mycket tålig och samtidigt tacksamma, lätta att blidka. I många klubbar lämnas dessa ändå vind för våg, tyvärr.

Här har Bernth och VTS har gjort ett fantastiskt arbete. Det krävs ett alldeles särskilt handlag att buffla runt vuxna människor. Det är en delikat uppgift att lära gamla hundar sitta, kanske en än delikatare uppgift än att styra upp de yngre, faktiskt. Med glimten i ögat kompletterat med rejäla röstresurser som dånat över hela hallen/parken, har Bernth fått fason på mig och de andra motionärerna. Det har hela vägen varit entusiasm och engagemang.

- Vilken backhand! Hade du varit tjugo år yngre hade vi gett oss ut på touren direkt! Att höra sådan tillrop eka över hela hallen gör mer för självkänslan hos en motionär än vad man tror. Att Bernth behandlade oss som om vi var lika viktiga som de yngre, som tävlingsspelarna, gjorde att man växte i sin tennis. Det hela blev mycket roligare. Han hade också full koll på mina och andras resultat och eskapader i diverse tävlingssammanhang, vilket gjorde honom till mer än bara en instruktör som visade hur racketen skulle greppas.
- Du SKA inte förlora mot Finnhult, vad är det med dig egentligen!!! Sagt med ordentlig skärpa i rösten, typ så kunde det låta efter match. Och, det är precis en sådan reaktion jag ville ha från en tränare, inte ett jamsande om bättre lycka nästa gång. Han var inte heller rädd för att säga ifrån ifall någon uppförde sig illa eller störde träningarna, det var en del av allvaret i leken. Så ska det vara, sånt inger respekt.

Om nu Bernth lämnar oss klåpare undrar jag såklart om någon annan kommer ta hand om oss och vem det i så fall kommer vara. Det gäller nog att tänka till både en och två gånger innan någon eventuellt kliver i Bernths dojor.

Jag kommer såklart sakna Bernth. Vem kommer nu att bry sig om min tennis? Vem kommer nu fortsätta hjälpa mig hitta en forehand? Vem kommer nu att rya åt mig?