Ur gömmorna 11

Völkl C10 Pro. Mitt i nittiotalet. Mitt i det svarta hålet.

Under större delen av nittiotalet spelade jag knappt någon tennis alls. Det berodde nog på en kombination av trötthet då jag slitit ont i föreningslivet hemma i Boxholm och att jag försökte få ordning på mitt liv, yrkesmässigt såväl som privat. Det blev ett handfull försök per säsong med tennisen.

Mitt i detta så gjorde jag faktiskt ett försök att få styr på tennisen. Jag stegade in på den stora tennisklubben på orten där jag alldeles nyss genom landat och bad om att få vara med på ett hörn. De var vänliga, tillmötesgående och placerade mig i ett gruppspel, bland jämlikar. Jag fick nu spela en eller två gånger i veckan. Men det blev inte riktigt bra, ska erkännas. För det första hade jag inte riktigt fokus på tennisen, jag jobbade alldeles för mycket. Det blev ett pusslande och bytande inom gruppen på grund av mitt jobb med lite sura miner som följd. Sedan så var kamraterna i gruppen trevliga men kemin stämde inte riktigt, ska erkännas. Så efter något år fanns jag inte, till min förvåning, kvar i gruppspelet när säsongen skulle starta. Troligtvis hade jag glömt återanmäla mig, men de kan också ha tröttnat på mig.

Efter detta försök tog det fem-sex år innan jag försökte igen. Jag hade då flyttat ut till ett område i utkanten av den större staden där jag faktiskt kunde se tennisbanorna när jag klev ut ur dörren. Då kände jag suget igen. Här stämde kemin direkt, i den lilla klubben på platsen fanns tid och utrymme för att på nytt ta ny fart med tennisen. Där fanns tålamod under tiden jag fixade livspusslet. Där var familjärt, där fanns härliga karaktärer och en hel del garv. Inte helt oviktigt. Nu är jag till hälften tillbaka i den stora klubben. Och nu, när pusselbitarna ligger på plats, känns det riktigt bra, det också.

Racketarna jag använde under nittiotalet var det definitivt inget fel på. Det var mig det var fel på. Detta Völkl är en riktigt fin spade. Den har alla rätt, egentligen. Samtidigt så var jag inte i synk med racketutvecklingen under nittiotalet. De skulle dröja över tio år innan jag förstod att jag skulle söka mig tillbaka till rötterna för att få den rätta känslan. Det skulle krävas en större utredning innan jag förstod, det krävdes en K90-utredning.

Inget med det...

Jag tänkte att jag skulle knalla ner till hallen och kolla in de duktiga tennissspelarna. Det var tävling med eliten på hemmaplan. Men, jag såg inte en boll. Snövädret satte stopp för det. Så fort jag hunnit ösa bort eländet, hade det fallit ett par decimeter till. Sicket Sisyfosarbete.
Dessutom skrämde media & grannar upp mig, så att jag skottade bort ett antal ton från taket, också. Där hann hela lördagen passera. Nåväl, det blir väl tenniskalas nåt annat år.

Apropå ingenting & tennis. På en svensk tennisblogg hittade jag följande. Maken till uselt underbyggt resonemang har jag sällan stött på. Snömoset fortsätter storstilat i kommentarfälten. Epic Fail, som en av kommentarerna konstaterade.

Champions Choice

Varför har ingen sagt nåt?

Större delen av ett tennisliv hann passera innan polletten trillade ner. Här har jag harvat runt, år ut och år in, med en hel arsenal av olika strängar. Nylon, Kevlar, Multifilament, Polyester, Co-polyester och tamefasen all slags plast som kunnat uppbringas.

I höstas slog det mig. Det fanns något jag inte provat. Av snålhet eller av fördom, vad vet jag. Natty Gut!?

Hela uppväxten var natursenan nåt som proffs och rika gubbar spelade med. Det fanns inte i en juniors världsbild på åttiotalet. Såklart av kostnadskäl men också för att det var "vackert väder"-senor. Proffsen på teve, som alla hade natursenor, knallade av banan så fort någon kände en regndroppe. Klåparjuniorer spelade vidare på en regnig asfaltsbana till någon slant och fick hjärnskakning, typ.

I mina K90 fattades nåt, helt klart. Av nyfikenhet ville jag prova samma uppställning på strängningsfronten som världens bäste genom tiderna. Jag resonerade med mig själv, tills jag kom fram till att det hela var ekonomiskt försvarbart. Jag springer inte runt på krogen och avverkar STÖL längre eller köper trånga jeans för femtonhundra paret, så nåt kul måste en medelålders tennismotionär unna sig. Dessutom har jag inte slagit av mer än en strängning på snart tio år.

Snart stod jag och stampade i farstun hos min Personal Stringer i Vikingstad. Otåligt väntade jag medan han snörade på VS Touch på längden och Alu Rough på tvären. strax under 22kg fick det bli. Som Federer, helt enkelt.

Varför har ingen sagt nåt?

Det är ju så här det ska kännas. Det var en otrolig skillnad. Som natt och dag. Jag tar inte tillbaka på att jag ökade på min spelnivå med 20% bara genom att byta strängning. Kraft och kontroll i ett härligt paket. För att inte tala om känslan. Dessutom håller den trycket på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare.

Så, alla detta trams om femtioelva olika varianter av syntetsträngar som ligger mer eller mindre närmre natursenorna kan jag strunta i. Nu behövs inga idiotiska diskussioner om olika plastsammansättningar. Vilken lättnad.

Alla tennismotionärer som är det minsta intresserade av att förkovra sig borde kolla in denna del av materialsidan. Om du inte är en hårtslående typ som förbrukar strängningar på löpande band så måste du prova natursena, åtminstone på längden i en hybrid.

Att proffsen spelar med polyester numer förstår jag mycket väl. Kraft och spinn går numer före känsla och touch. Sånt trams får vi klåpare hålla på med.

Ur gömmorna 10

Kennex Black Ace. Alla gillade den. Alla gillar den.

Den här gamla racketen från mitten av åttiotalet har varit något av en vandringspokal. Den fungerade som ett slags låneracket, när någon slagit sönder sin racket, eller det ordinarie racketet stod i mitt rum i väntan på strängning. Alla som spelade med den gillade den. Ingen ville dock behålla den.

Det är en riktigt bra racket. Den gyllene medelvägen mellan de klassiska modellerna Pro Staff & Graphite Edge/Pro/Prestige. Jag förstår verkligen inte varför den inte blev en storsäljare. Kennex hade ju ett hyggligt affischnamn i Henrik Sundström men ändå hittade inte märket ut till massan.

Pro Kennex har hela tiden fått lida av att vara i skuggan av de stora märkena. Det har varit svårt att slå sig in bland de stora. Donnay gjorde det med hjälp av Borg. Babolat gjorde det med hjälp av Nadal. Ingen har kommit till Kennex undsättning.

De mindre rackettillverkarna kan förmodligen göra hur välgjorda modeller som helst även idag, utan att nå ut. Kanske skulle jag byta till Kneissl, Gamma eller Avery för att sprida gracerna lite? Eller varför inte Kennex? Det finns en ny Black Ace för tvåtusentalet. Fast jag misstänker att den bara är en skugga av orginalet, så som alla andra uppföljare.

Oj, nu blev jag sugen på att spela med denna, jag får nog ta och stränga upp mitt gamla Black Ace.

(Apropå klåperi, kolla in den minst sagt bisarra "lagningen" från åttiotalet!? Det var faktiskt vanligt att "komplettera" en strängning, i detta fall med avvikande färg på senan. Hu!)

Överblivna tankar från helgen

Jag har följt en intressant bloggväxling där jag uppmärksammades på sportchefen i Tennisförbundets månadsbrev för januari. Där stipulerar sportchefen önskvärda träningsdoser för de juniorer som senare ska kunna lyckas nå topp hundra i världen, som seniorer. Det handlar om 15-20 timmar i veckan samt hundratalet matcher om året för en talangfull trettonåring, exempelvis. Om inte en dylik satsning påbörjas riskerar vi i Sverige halka efter, enligt samme sportchef.

Som tennisklåpare lever jag verkligen långt från tävlingsjuniorvärlden och har inga som helst insikter i villkoren för denna. Men jag har ändå tänkt på detta under helgen, som förälder.

För mig finns nyckelordet i nyhetsbrevet finns i andra stycket, där det enda gången i brevet står ordet ”barn” Ett ord som sedan inte återkommer i brevet.

Ingen trettonåring, ingen minderårig idrottsutövare, kan eller får själv ta ett beslut om ett sådant här åtagande. Jag upprepar, i versaler, INGEN minderårig tjej eller kille kan själv ta ett sådant beslut, ett beslut som påverkar hela deras framtid. Det är ett beslut som föräldrarna tar, som barnens vårdnadshavare. Det är också ett beslut som idrottsledare och deras sammanslutningar är med och påverkar och därmed delvis ansvarar för, med uppsatta normer och rekommendationer.

Ett, två, tre steg tillbaka och frågan är, hur viktigt det är att få fram spelare som är topp hundra? För vem är det viktigt? För barnen? För idrotten?

Att barn och ungdomar av ren och skär glädje sysslar med idrott eller andra aktiviteter som inbegriper rörelse är en välsignelse. Om en trettonårig tjej eller kille vill spela exempelvis tennis tolv timmar i veckan, så är det såklart något positivt. Lyhördhet och och försiktighet skulle jag nog önska från idrottsledare om jag i fantasin skulle se mig som förälder hamna i en sådan extrem situation, där ens barn skulle stå inför ovan svåra val.

Jag läste nyssens Boris Beckers biografi. Där finns ett tänkvärt kapitel där hans mamma, med facit i hand, konstaterar att hennes farhågor inför sitt barns vägval besannades. Det går att läsa, ganska tydligt, mellan raderna att hon inte tycker att det hela blev så jäkla lyckat, att Boris inte blev särskilt lycklig och hel. Ledsam och lite skrämmande läsning.

Se där, jag skrev "barn" åtminstone tre-fyra gånger i texten.

Min backhand, min vän

Som tennisklåpare får jag glädjas åt det lilla. I mitt fall min backhand. Jag får komplimanger för den efter så gott som varje match. Jag får beröm av Bernth på träningarna, vilket gör mig stolt som en tupp. Vad som gör mig gladast över allt beröm är att backhanden är något jag jobbat mig till, något jag under lång tid utvecklat och förfinat. Den gänglige fjortonåring som i desperation övergav sin knackiga tvåhandsfattning och gav sig ut på ett äventyr, visste nog inte hur resan skulle sluta, eller vilken lång resa det skulle bli. Det såg inte vackert ut i början, ingen hjälp med tekniken fanns att få.

Tennismässigt tappade jag bort dryga tio år under nittiotalet, då jag istället jobbade som en tok, flaxade runt i världen, i livet och spelade tennis högst sporadiskt. Annars hade kanske min backhand hittat i hamn tidigare. För det är i matchspel backhandsidan fått sin duvning. Alla, så gott som, förutsätter att den aviga sidan är den svaga. Hur många matcher har jag inte spelat, där motståndaren nött med sin tunga forehand, ner på min backhandsida. Om jag får åtta av tio bollar i det hörnet blir jag så klart stark just där.

Nu avslöjar jag detta, som en del i en diabolisk plan, för att alla andra tennisklåpare i södra Sverige ska skicka ner bollen på min forehand istället, så att den, om tio år, ska vara lika stark.

Många ser en enkel hand på backhand som en direkt svaghet. Att spelaren skulle förlora kraft utan den andra näven. Det är ju tvärtom. Men en hand på backhand kan jag, med rätt teknik, använda samma pisksnärtliknande rörelse som på min forehand. Samtidigt som jag kan variera såväl som maskera den på ett sätt som aldrig skulle gå med två händer.

Se bara på världsettan, som han jobbar med sin backhand. Han har ett tredimensionellt tänk som är makalöst. Det är en oerhört varierad slagarsenal som kommer från den sidan. Det måste vara en mardröm som motståndare att hela tiden vara på tå, att på hundradels sekunder behöva göra en bedömning av bollens bana och spin, när bollen kommer med mer än bara kraft. Eller leta upp valfritt Youtubeklipp med Edberg och bara njut.

När jag var en lättpåverkad sjuåring kollade jag på Björn Borg likt alla andra lättpåverkade sjuåringar och något annat än tvåhandsfattning fanns inte på kartan. Följaktligen borde sjuåringarna idag alla försöka efterlikna Federer, men så är inte fallet. Jag har knappt sett en enda svensk lilltjej eller lillkille med enhandsfattning. Det finns en oerhört stark svensk tvåhandstradition med sina rötter i sjuttiotalet och Borg. Dessutom verkar Federer mest gå hem hos oss vuxna och hos småttingarna. Skolbarn uppskattar svällande överarmar, färgglada pannband och grymt-/stönanden från båda könen. Kanske söker skolbarnen förebilder som har den kraft som de själva skulle vilja besitta. Elegans och finess verkar inte gå hem.

Elegans och finess kännetecknar inte min egen backhand. Men den är något jag kan jobba med, en viktig del av mitt spel som motionär, inte nåt jag behöver gömma eller dölja. Den är min vän.

Bodafors TK - Öjaby TK 0 - 3

En tripp till Vetlanda där vi mötte upp med killarna från Bodafors. I en lätt kylig TK77-hall kom vi igång strax innan middagstid. Det blev lite lättare än vad jag trodde. Vi hade helt enkelt flyt idag. Andreas vann sin match på under timmen. Själv hade jag oförtjänt flyt i första set där jag plockade fem snabba game. Sedan blev det jämnare. Märkligt nog efter att ljuset i hallen hade slocknat. Kanske var jag lite okoncentrerad efter att fått sådan enkel inledning på matchen. I andra set följdes vi åt ett tag innan jag ryckte från. Sedan kändes det som om vi hade kontroll över dubbeln, även om jag tappade spelet igen i andra set, efter att ljuset återigen slocknat. Trodde kroppen att matchen var slut när lamporna slocknade, eller?

Mattias Österberg - Andreas Eidenskog 1-6, 1-6
Lennart Johansson - Roger Nydahl 1-6, 4-6
Österberg/Johansson - Eidenskog/Nydahl 2-6, 4-6

Efteråt blev det trevlig fikastund och sedan hemfärd. En trevlig lördagsutflykt.

Ur gömmorna 9

Le Coq Sportif TCO Concept 3. Första racketet för egna pengar. Jag var tydligen inte beredd att släppa helt släppa träracketarna, ens i mitten av åttiotalet. Så det blev ännu ett, en hybrid.

Jag hade sett Yannick Noah spela med denna och trodde nog att den skulle passa mig. Inte för att vi var speciellt lika, varken i spelstilen, eller i atletismen. Men Noah spelade med enhandsfattad backhand och använde slicen flitigt, något som jag själv gjorde, i mitt sökande efter vettig teknik. Inte heller var Noah den stora förebilden, även om jag tyckte att hans fysiska allroundspel var kul att se.

Själva racketen var tämligen svårspelat. Tungt och otympligt. Hade jag haft större erfarenhet och mer stålar skulle jag bytt så gott som omgående, men nu fick dessa hänga med ett tag.

Vi ungdomar hade tur att den lokale sporthandlaren i Boxholm uppmuntrade oss tennisungdomar i våra racketval. Han skaffade fram vad än vi önskade för så gott som inköpspris. Vi kunde komma med hur knäppa önskemål som helst och han letade upp dem. Vi hade snart allesammans "player racquets", samma som proffsen. Det var Max 200G, GTX Pro, POG, F200, R-22, Black Ace, Graphite Edge, Pro Staff, Prestige 600 och många flera, vilka sedan snurrade runt i gänget tills de fann rätt plats, rätta händer.

Annars var det vanligare att den lokale sporthandlaren saluförde ett racketmärke, av vilken man fick välja en budgetmodell, inget annat.

Le Coq:et var försvunnet länge, länge. Men återfanns även det, till min trettioårsdag. Tyvärr hade det förlorat sin fina läderlinda.

Ibland undrar jag var gamla racketar tog vägen. Allra mest undrar jag var brorsans tre Donnay Borg Pro Mid tog vägen. De hade jag gärna sett i mina gömmor.

Ordning på torpet

Öjabytimmen. Tre gubbar på banan. Högt tempo. Christian försvann efter dryga halvtimmen så resterande tid spela jag & Ola poäng. Idag höll jag ihop spelet på ett helt annat sätt än på länge. Bra, bra.

Tidigare under dagen var det Lunchtennis. Även där kändes det bättre än på länge. Måhända kan en gryende form märkas.

Min tenniskompis Björn säger att jag inte är tillräckligt bra för att ha en form. Okej, måhända kan ett gryende flyt märkas.

Känns bra att denna blogg återigen mer liknar en träningsdagbok än en sjukjournal.

Personal Stringer

Min gode vän Björn är min personlige strängare. I över tjugo år har han strängat mina racketar. Han gör det fantastiskt bra. Varje gång, så gott som, jag låtit någon annan än Björn göra jobbet har jag blivit mer eller mindre besviken.

Alla tennisintresserade vet hur viktig strängningen är, det är ingenting som får lämnas åt slumpen. Visst, det finns enormt duktiga yrkesmän inom det här gebitet och lyckligtvis sådana i min direkta geografiska närhet. Annars finns gott om klantar som strängar runt om i vårt tennisland. Jag har upplevt riktiga skräckexempel, allra helst när det utförts i sportdetaljisters regi.

Att bara Björn strängar åt mig handlar inte bara om hans förträfflighet vid maskinen utan också om att vi delar ett märkligt intresse, att jag någon gång i kvartalet njuter av att tillbringa en kväll i Björns sällskap, gafflandes om polyesterns ondska, att hitta den multifilament vars ”ping” mest liknar natursenans, startklampar, sentryck och string savers. Allt medan Björn klipper bort den gångna säsongens senor och snörar dit nya. Det handlar om att dricka starkt kaffe och helt enkelt nörda ner sig i något helt meningslöst. Eller hemskt viktigt, hur man nu ser det.

Jag strängade själv under en handfull år under mitten av åttiotalet. Det var en bordsmaskin med vev som jag under den här perioden plockade fram så gott varje kväll. En aldrig sinande ström av racketar passerade föräldrahemmet i Boxholm. Jag höll på att bli galen.
– Jag behöver båda racketarna imorgon innan fem, jag har match då. Det blev omåttliga krav till slut. Efter läxläsning och jobbet på bion så skulle jag dessutom hinna med att stränga två-tre racketar på kvällarna. Jag slutade stränga racketar och det var tur att Björn fanns i närheten som kunde hjälpa mig med det.

Jag har på senare tid arbetat upp ett sug efter att stränga igen, så kanske, om jag ramlar över rätt maskin, börjar jag igen, för husbehov. Bara kanske, för jag vill egentligen inte missa de där sessionerna med starkt kaffe och diskussioner om nödvändigheten av power pads.