Ur gömmorna 4

Adidas GTX Pro. Här slutar Kneisslspåret med en klassiker från tennisbanorna i Boxholm under mitten av åttiotalet. Detta exemplar har verkligen tjänstgjort med den äran. Den gamla Lendl-spaden är skrapad, nött och fårad, spelad till det yttersta. Den spelades av min bror och mig i omgångar. Jag hävdar med bestämdhet att den ett tag var som en förlängning av min brorsas arm. Han hanterade den som en trollstav. Han skulle fortsatt spela med den, enligt min åsikt. Men, den var tung. Den vägde över 380g, vilket kanske var för mycket för en tonåring under utveckling. Kanske är det den här skönheten brorsan har att tacka för den forehandslägga han utvecklade?

Julledigt från tennisen, nästan...

Så, då tog tennisen slut för året, så gott som. Undantaget, jag började julafton med en timme tillsammans med min kära hustru. Det är inte ofta vi får chansen att spela tillsammans, av logistiska skäl. Hon är förmodligen den mest talangfulla adept jag haft. Ingen, varken ungdom eller vuxen, har snappat upp teknik och speluppfattning så fort. Synd att hon började i trettioårsåldern, bara.

Det här med juluppehåll gillar jag inte alls. Jag får abstinens. Det är intressant hur det liksom kliar i mina valkar i näven, när jag inte spelar på ett tag. Vi tar med oss en tennisväska, modell light på den lilla trippen norröver. Hoppas vi hittar en tid i S-hamn i mellandagarna.

Det får bli en rivstart i tennisen, såväl som bloggandet efter nyåret.

Jag får väl passa på att skicka julhälsningar till mina två läsare. God fortsättning & gott nytt år, Björn & Kjell!

Dubbla pass

Igår blev det två vändor. På morgonen hoppade jag in som sparring åt en duktig juniortjej och på kvällen spelade jag min Öjabytimme med Ola & Christian. Vilken skillnad på morgon och kväll!? Den första kvarten på morgonen kunde jag inte för mitt liv få styr på bollen. Jag var orolig för att göra ett dåligt jobb, att inte bjuda till det motstånd jag var där för att leverera. Men, som tur lossnade det och jag kunde spela ut.
Jag tror att det handlar om muskelminne eller nåt. Kroppen vill inte koordinera sig så tidigt på morgonen. Viljan finns där, men inte rörelserna, till en början.
På kvällen var jag alldeles slut i hjärnan, efter en tuff dag på jobbet. Men ändå flyttade jag runt, hamnade rätt till bollen, som en zombie, utan att tänka. Borde det inte vara tvärtom?
De gånger jag spelat klåpartävlingar och fått morgonmatcher, har jag gått klockan 06.00 och sprungit en kort sväng, bara för att väcka kroppen. Men det har ändå knappt räckt. Vafasen, jag ser mig själv som morgonmänniska. Hur ska jag lura kroppen?

Ur gömmorna 3

Kneissl White Star Pro. Det här är helt andra grejor än förra exemplet ur gömmorna. Det här är ett riktigt bra racket som jag fortfarande njuter av att spela med. Här vikten (355g) och balansen lika fin men till skillnad från ospelbara ”Aero” så känns allting rätt när jag träffar bollen. Nästan lika vacker att se på, dessutom. Märkligt nog känns den inte daterad, trots sin blygsamma träffyta och sina träracketrötter. Jag spelade med denna ett kort tag i slutet av åttiotalet (om jag minns rätt?), någon månad eller så, där jag testade nya/gamla modeller. Om jag inte minns fel så fanns det någon mexikansk proffslirare som spelade med denna modell en bit in på nittiotalet. Så modellen måste ju haft något att tillföra in i den moderna eran. Den liknar faktiskt mina K90-racketar i känslan, fast flexiblare. Och, ja, det är samma modell som Lendl spelade med under en stor del av sin karriär, fast med under ett annat varumärke och med annan kosmetika.

Sista gången - för första gången

Sista lunchtennisen för säsongen idag. Bra träff på bollen. Jag var oerhört spelsugen, vilket kan vara ett problem, då jag vid sådana tillfällen överjobbar slag och fotarbete. Men inte idag.
Lunchtennisen har, förutom varit kul, även varit märklig på ett särskilt sätt. För även om instruktören, Bernth, delas mellan fem-tio medelålders spelare med olika spelstyrkor, så är han den första instruktör jag någonsin haft. Den förste som stått vid sidan av banan och delgett mig åsikter om teknik och taktik. Och, då har jag spelat tennis i över trettiofem år!?

Jag är självlärd. Det har aldrig funnits någon som fungerat som tränare eller instruktör. Visst, tenniskompisarna har alltid stöttat och hjälpt till med åsikter. Fast i praktiken har det handlat om lika delar hjälp och gliringar, allra helst i yngre år. Och, visst, min gode tenniskompis Björn har kommit med goda råd men har aldrig haft som uppgift att stå och rya från sidan.

Däremot har jag själv stått med instruktörens uppgifter, vid sidan, under otaliga timmar. Jag gick tränarkurser, där jag fick bo på Frimurarhotellet i Linköping (stor grej som sextonåring) Jag fick till och med ett stipendium, som min bror tog emot i mitt namn och poserade med, i mitt namn, i lokaltidningen. I den miljö jag i övre tonåren plikttroget tillbringade helger och somrar med att likt en fårhund mota sexåringar framför mig, kände jag mig till slut helt färdig och sade adjö till tennisskolor och juniorlag. Och, först då, vid tjugo års ålder, lossnade mitt eget spel. I efterhand kan jag konstatera att jag säkerligen halkade efter ordentligt, spelmässigt, på att tjata på småttingar och ungdomar istället för att spela tennis.

Så, hur fungerade det med instruktör för en medelålders klåpare, efter trettiofem år på egen hand, då? Jo, tack, bra. Det var skoj och nyttigt. För även om jag vet att jag ska böja på knäna eller ta rakaste vägen till bollen, så har det hjälpt en massa att ha någon som jagar på mig. Och, jag har fått små hintar och tips om saker jag kan göra annorlunda, men det tänker jag inte skriva om här. Dessutom växer egot när jag får beröm, vilket är en stor hjälp det också. Så, det har gett mersmak.

Ur gömmorna 2

Kneissl White Star Aero 30, i mina ögon det vackraste tennisracket som tillverkats. Tyvärr, så är den fullkomligt ospelbar. Jag köpte ett par på åttiotalet, enkom för att de var snygga. Jag tänkte att om Heinz Günthardt kunde spela med den så kunde jag, men... Nä!

Några gånger har jag plockat fram den och stoppat ner den i trunken för att verkligen testa om minnesbilden stämmer. Jag blir lika besviken varje gång. Hur kunde gamle Heinz spela med denna ram? Gjorde han verkligen det? Jag är övertygad om att det förekom "paintjobs" redan på åttiotalet, men en sån här snygging kan man väl inte emulera med lite färg? Kanske spelade gamle Heinz med en prototyp-PT57:a men med ovanligt skickligt lagd make-up ;-)

Det märkliga är att den förutom utseendet även har både vikten (353g) och balansen helt rätt. Men den är som sagt ospelbar. Ibland tar jag fram den och tittar på den, det är dess enda funktion.

En än bättre timme...

Pinsamt flyt. En träningstimme på onsdagskvällen där så gott som allt ramlar in. Vad ska jag göra? Be om ursäkt? Jag kommer på mig själv under timmen,att önska att jag hade en sån här dag när jag spelar match i Klåparserien eller på Klåpartouren, men det händer sällan, det händer knappt någonsin.
Min träningskamrat Ola var tillbaka från sin fotskada, "Det var liksom hälsporre, fast på ovansidan av foten" Roligt att ha honom tillbaka. Han är mycket bra att träna mot för ingen jag tränat mot i mitt trettiofemåriga tennisliv har ett sånt varierat spel. Han använder hela planen på ett föredömligt sätt, det är toppade bollar såväl som flacka, vinklat och rakt, nätruscher och baslinjespel. Ja, ni fattar.
Vad jag inte fattar är varför inte ungdomar spelar mer varierat? Just nu har vi ju en världsetta som dessutom är bäst i historien och han använder hela banan. Det borde väl vara en inspiration om något!? Hmm...

Morgonträning med lillkillen

Det låter som ett straff men det är en välsignelse. Jag & lillkillen tränar ett par gånger i veckan, mellan 0700-0755 (sen ska det skyndas till skola & jobb). Det är den enda tiden som funkar, det är lillkillens funktionalitet som biologisk varelse som bestämmer detta. Vi testade att träna på eftermiddagen, men då var killen trött i kropp & knopp, lyckades bara hålla koncentrationen uppe i tio minuter, sedan såg jag på kroppsspråket hur han tog helt slut. När vi testade kvällsträning gick det än sämre, han fanns inte med alls med huvudet, jag kände att han borde ligga i sängen istället och att jag skulle läsa en Bamsetidning istället för att mata bollar. När vi provade med morgontennis funkade det direkt.
Visst, det kan vara lite trögt de första fem minuterna på morgonen. Men så fort vi kommer upp och iväg är han på ett strålande humör. Han har omfamnat tennishallen på morgonkvisten, den är hans, liksom. Det är oftast bara vi där, kanske att det står ett par pensionärer i ett hörn och duttar. Den knappa timmen är bara lekfull, vi just leker oss fram i teknikträningen. Vi har halvt på skoj enats om en prioritetsordning i upplägget. Viktigast är att ha roligt, sen kommer fotarbetet följt av att spela snyggt och rätt. För några egentliga mål med träningen finns egentligen inte ännu. Vi kör så länge det är kul. Han har mitt löfte att vi lägger ner den här morgontennisen den dag han tröttnar.
Min agenda sträcker sig inte längre än att jag vill ge honom grunderna, hjälpa honom komma över ett par trösklar som jag själv, av egen kraft, fick kämpa mig över. Om jag nu en gång i forntiden både skaffade mig instruktörskunnade och erfarenhet kan jag ju försöka överföra det lilla jag kan.
Klubben i vilken lillkillen annars spelar sina veckovisa fyrtiofem minuter Minitennis i, har en stolt tradition, föredömligt organiserad juniorverksamhet och förmodligen de bästa instruktörerna i landet. När jag läser information, press och bloggar kan jag utläsa att de delar samma värderingar kring ungdomsidrott och föreningsliv som jag själv och blir alldeles lycklig och varm i kroppen över att något sådant finns i vår närhet. Samtidigt så funkar det ju på ett litet annat sätt i praktiken. De barn/ungdomar i liknande ålder som lillkillen, som omhuldas och lyfts fram i klubben, har ju inte blivit duktiga av fyrtiofem minuters minitennis i veckan, utan har såklart fått massvis med extra uppbackning från andra håll.
Så, för att ge killen en hygglig start tragglar vi vidare, ifall han skulle tycka tennisen är så kul att han vill fortsätta som junior. Naturligtvis hoppas jag ju att han ska dela mitt tennisintresse. Rent praktiskt är ju tennisen det geografiskt närmsta idrottsutövandet där vi bor, dessutom. Men vill han dansa eller syssla med casting blir det gött, det också.

Ur gömmorna 1

Prince Classic, en sjuttiotalare, en verklig "Classic" Inhandlad på Erikshjälpen för femtiolappen. Jag vet, det är ett överpris, men när jag såg buttcapen med dekalen istället för den vanliga Prince-loggan kunde jag inte låta bli. Och, kolla det snygga fodralet! Jag lät det sitta kvar på bilden. Att det är en gammeldags racket känner man direkt, då den är en rejäl kluns. Den klockar in på strax över 370g, vilket med moderna mått mätt är nära på en omöjlighet att svinga. Inte ens dagens proffs använder så tunga racketar. Förutom vikten så känns den ovanligt modern att spela med, den har härlig kontroll och bra fart på bollen. Den lider inte heller av moderna racketars sura "pocketing", där bollen försvinner för en tiondel, inne i träffen, utan skickar iväg bollen med härlig närvaro. Den är snyggt patinerad med en jämn och fin slitning i aluminiumet kring toppen.

Jag kan inte säga att jag suktade efter en sån här som ung, även om jag tacksamt hade emottagit den som tolvåring. Jag ville ha ett Prince Woodie, vilket jag också ett tag hade. Jag minns däremot att jag i smyg suktade efter brorsans Prince Pro däremot, den uppdaterade och lite styvare modellen som var svart och guldfärgad. För den spelade jag riktigt bra med, vilket senare ledde till att jag en längre period blev en POG-spelare. Gamla Princeracketar, i synnerhet de tidiga åttiotalarna, är underskattade, de står sig allesammans finfint i dagens konkurrens. Modellerna Pro, Graphite & Magnesium, speciellt.

Snälla bollar

Lunchtennis med Bernths gäng idag. Lika roligt, som vanligt. Mycket slagövningar där bollen ska fram och tillbaka, många gånger. Är det nåt jag blivit duktig på, så är det just att slå snälla bollar, fram och tillbaka. När jag spelat/tränat mot någon vars spelarnivå ligger lite under min egen har det hänt att jag fått frågan om det egentligen ger något att träna så. Visst! Det är riktigt svårt att jaga upp bollar som är tokigt sneda, tokigt korta och sedan placera dem med lagom fart mitt i planen. En utmaning.
Enda nackdelen är att detta speciella spel ibland flyttar med in i andra träningar eller till och med matcher. Det kan ta en stund ibland, innan jag fattar att jag spelar "fel" spel och kan korrigera detta, allrahelst om jag är riktigt trött i huvudet. Någon gång har jag varit så utsjasad av jobb och annat, att jag spelat snällt "mitt i gapet" i en hel timme och sedan gett träningskompisen en massa beröm efteråt, för att upptäcka mitt misstag på cykeln hem.

Racket till junioren

När nu lillkillen var så stor att han skulle börja dänga på de hårda gula bollarna, behövde han ny racket. Det var inte lätt att hitta något, alla juniormodeller var ju alldeles för lätta, dessutom hade de tjocka ramprofiler som inte skulle ge lillkillen någon kontakt med bollen, knappt. Något som är mycket viktigt när han ska lära sig korrekt teknik. För vad är tanken med dessa superlätta Babolat-/Head-/Princeblaffor som erbjuds? Att kidsen direkt ska utveckla vindrutetorkarforehand och toksvinga i open stance?
Jag funderade på olika vägar, letade efter ett så ”enkelt” racket som möjligt, utan framgång. Jag lekte även med tanken på att såga av ett gammalt träracket. Men, så hittade jag det jag letade efter, på tyska Ebay, såklart. Två stycken tjugo år gamla Wilson Pro Staff 6.0 Original, i juniormodell. För en spottstyver.
Dessa fungerar alldeles utmärkt. De är kanske lite tunga för en sjuåring, 325g (med Tournagrip, såklart!) vilket är tyngre än många seniorracketar idag. Men lillkillen har redan börjat lära sig att använda teknik istället för kraft, för att möta bollen. Dessutom är han tvungen att träffa rent, i den lilla träffytan. Karaktärsdanande på nåt sätt. När vi tränar tillsammans använder jag såklart en av mina egna gamla PS85:or, vilket han tycker är extra kul, vi har ju ”samma” racket, då.
Medveten om att problemet säkerligen återigen kommer uppkomma om/när han ska byta till seniorracket om två-tre år, så har jag redan börjat hamstra lämpliga modeller åt honom att testa ifall tennisintresset består...

En kuriositet!

Kolla riktigt noga, gott folk. Det här är en högst ovanlig syn. Bilden är från i somras men intressant ändå, i mina ögon.

Efter X antal timmar under våren och sommaren hände detta. En sena brast, eller rättare sagt två!? Jag blev alldeles paff och letade fram mobiltelefonen för att ta en bild för att skicka till mina tenniskompisar.

Under de senaste fem-tio åren har jag inte slagit av en endaste sena. Förr i tiden hände det, men då brydde jag mig inte om strängningarna och med hjälp av tiden och utmattning kunde jag till slut gnaga av en strängning. Nu hinner jag, eller min personlige strängare Björn, klippa bort dem innan de brister.

Björn säger att min oförmåga att slå sönder strängar beror på att jag slår så löst på bollen och inte använder nymodigheter som topspin.

En helt okej timme

Då jag var hemma från jobbet igår med feber och värkande bihålor, trodde jag inte ett dugg på träning idag. Men framåt eftermiddagen klarnade det upp i hjärndimman och när det blev kväll kunde jag inte hejda mig, utan cyklade ner till "Tandbölket", som våran lilltjej kallar stället.

En timme med Andreas är alltid nyttigt. Han spelar med det där högre tempot som jag verkligen behöver matcha mig emot. Han spöar upp mig ordentligt, men på ett renhårigt och uppfostrande vis. Det behövs ibland.

Redan under inbollningen kände jag att den träff som varit försvunnen under Tranåshelgen nu var tillbaka. En härlig känsla. Mina forehands satt där de skulle igen.

Visst, Andreas bröt mig blankt, direkt, men jag hängde med. Och, då han hade en synnerligen usel dag på servefronten kunde jag följa honom till 4-4 innan han slank iväg med setet. Strunt samma, jag spelade bra igen och trots att Andreas glänste med en handfull "tevebollar", såna där overkliga slag som man bara ser på teve, som avslutning, cyklade jag hem med en positiv känsla.

En dubbelkombo Alvedon/Ipren och så lite Nezeril så kommer jag nog sova gott efter detta.