Ur gömmorna 16

Dunlop Revelation 200G. Värd ett bättre öde. Ett av de bästa racketar jag spelat med.

Det var utlottning i Tennistidningen, lägg ett bud och de kan bli dina. Så jag lade tre bud, på gränsen till det rent skamliga och fick till min stora förvåning hem tre stycken ramar. Jag strängade upp dem och testade och gillade dem. Samtidigt var jag inne i en period då jag var övertygad om att jag genom att anamma all ny racketteknologi tillgänglig skulle lyckas bättre på banan. Till skillnad från den motsatta reaktion som kom tio år senare. Så dessa åkte ganska snart in i garderoben, i sin avsaknad av bred ramprofil och midplusomfång.

När jag i min förvirring, redovisad i tidigare blogginlägg, famlade runt bland modeller att spela med, hjälpte Rev200G:erna mig på rätt väg. Jag spelade med dem i ett halvår och hittade därigenom dit jag är idag.

En intressant detalj på dessa är att de är försedda med äkta Fairwaylindor. Det finaste som kan uppbringas. Jag införskaffade dem på en jobbresa till NY, där jag letade upp den klassiska racketsträngnings- och modifikationsfirman RPNY, där jag handlade en handfull läderlindor. I min förvirring glömde jag bort kompisens önskan om en laddning lindor, vilket jag idag fortfarande skäms över. Förresten, jag skulle ju stockat upp kassavis med Fairwaylindor, då de numer, tio år efter de slutat tillverkats, säljs för fantasipriser på auktionssajter.

Jag kan verkligen rekommendera denna racket till tävlingsmotionären eller tävlingsspelaren. Fullt i klass med de bästa tävlingsracketarna idag. Det går lätt att på auktionsajterna plocka åt sig en mindre hög av dessa för samma pris som ett nytt Babolat.

Efter regn, solsken

Det var stundtals magiskt. Dels att jag kunde spela utan att det gjorde ont, dels då alla klåpiga bollar denna kväll gick min väg.

Det gick liksom inte att uppbringa någon ryggspecialist i vår region. Min fru sade, "Tänk om Calle hade bott här, då hade du kunnat gå till honom". Calle är naprapat och bor i Stockholm. Men, jag kunde ju ringa honom. Ryggbehandling per telefon, på något sätt funkade det (tack Calle!). Han försäkrade mig om att jag vågade gå ut på banan igen.

Kanske var det min oro för ryggen som gjorde att jag höll tillbaka en aning. I vilket fall, så var tajmingen plötsligt perfekt, något en motionär drömmer om och upplever ett par gånger om året, kanske. Lugnt och metodiskt kunde jag plocka isär träningskamraten i poängspelet, det är inte varje dag det händer.

Och, så kom den. Fullträffen. En repris på det bästa slag jag presterat, det var snart femton år sedan senast. På en hård serve, långt ut på min backhandsida, rör jag mig mot bollen och med perfekt tajming slår jag en stenhård enhandsfattad retur rakt utmed sidlinjen som sitter otagbar, exakt femton centimeter in i krysset.

Ett sådant slag kan jag leva på i månader. Det som är vardagsmat för tävlingsspelare kan vara en stor glädjekälla för en klåpare. På sitt sätt bidrog ryggeländet med något gott i alla fall.

Aj, aj, inte bra alls

Ryggen blev inte bättre. Den blev sämre. Jag kunde knappt gå under torsdagen och under fredagen lämnade jag jobbet för att leta upp någon som skulle kunna hjälpa mig med smärtorna. Omöjligt uppdrag. Alla de namn på naprapater och kiropraktorer jag fick hjälp med var nitlotter. En kompis med tidvisa ryggproblem förklarade att det ofta var så att det hann gå veckor innan han fick hjälp och då hann det ibland gå över.

Då jag var desperat åkte jag till och med till en mottagning och knackade på dörren, men blev vänligt men bestämt bortmotad. Det enda stället som var till hjälp var sjukvårdsupplysningen, där en äldre dam rekommenderade en dubbelkombo med Voltaren/Alvedon. Nåja, under helgen släppte så det värsta. Vid vridningar och lyft känns dock smärtan fortfarande.

Jag är lite vilsen i detta ska erkännas, då jag varit lyckligt förskonad från idrottsskador. Jag har ingen koll, märker jag!? Exempelvis, hur länge ska jag vila? En vecka? Sex till åtta veckor? Vad vet jag? Det här med internet gör mig bara än mer frustrerad. Så mycket goda råd som finns där kring skadebekymmer resulterar i än mer skador, i form av huvudvärk dessutom.

Idag passerade jag mina lunchtenniskamrater på vägen till stan. Avundsjukt kunde jag bliga på dem där de hade skoj, nyutsläppta på gruset. Jag fick ännu ett namn och nummer till en ryggspecialist av en omtänksam Bernth. Jag ringde direkt, det fanns tider imorgon, men då är jag på jobbresa söderöver, på onsdag var ryggspecialisten borta... Jag hinner nog självläka innan någon lyckas knåda eller knäcka den där kroken som röven hänger på.

Mr Glass

Det var väl oundvikligt på nåt sätt. Jag har muckat med min kropp ganska länge nu, kört en tredubbel dos tennis under det nya året. Det har stramat och gnisslat lite här och där, det har känts som att något kan gå sönder, men kroppen har hållit samman. Så, ikväll, när jag var inne på min tredje timme tennis för dagen, högg det till i ryggen. Träningskompisen Ola skickade ner en boll i ett hörn och när jag jagade upp den kände jag hur det brann till.

Jag tror inte att det är något allvarligt, eller jag hoppas väl det. Vore synnerligen trist, när jag börjar få ihop spelet.

Min skadehistorik är annars så gott som blank. Det är bara en lång rad vrickningar som påverkat min spelduglighet. Ett tag var mina vrister så uttänjda att jag vrickade dem vi minsta lilla hålighet i en grusbana. Nu har jag, med åldern, stelnat till lite överallt, och turligt nog i just vristerna.

Förklaringen till att jag hållt ihop fick jag kanske vid en lekfull innefotbollsmatch, där jag sträckte mig i låret. Jag blev riktigt orolig. Min arbetskompis fru, sjukgymnast, var med och spelade och tog en titt. Jag sade att jag aldrig tidigare hade råkat ut för en sträckning. "Då har du nog aldrig tagit i ordentligt heller", replikerade hon.

Vi får se hur det känns imorgon...

Tennisskola

En gång i veckan, fyrtiofem minuter tennis. Fem-sex knattar som inte kan sitta still i fem sekunder, vars stora intresse under den korta sessionen från början var att drämma upp den mjuka bollen i taket eller springa runt och vifta med racketarna som lasersvärd. Kan det bli nåt?

Jo då, Ludvigs och Henriks änglalika tålamod har efter höst plus vår nu resulterat i att killarna nu kan fösa över bollarna med förvånansvärd precision. Det är verkligen en påfallande skillnad jämfört med i september förra året, det kan jag se, som suttit vid sidan, vecka ut och vecka in.

Jag har själv, för länge sedan, stångats med studsiga och rastlösa sjuåringar och avundas inte på något sätt de unga instruktörerna. De har klarat det med den äran, det är inte lätt att få småkillarna att lyssna, än mindre stå/sitta still.

Min lillkille har fått lite extralektioner, genom våra morgonpass, och kan nu slå en fin enhandsfattad backhand samt en stilig easternforehand, på både mjuk och hård boll. En hygglig början.

Serieseger

Jag väntade på telefonrapport från Andreas & Ola. En sista uppskjuten match, sista omgången i Syd's seriespel, div 1B Västra. Öjaby TK och Alvesta stod på samma poäng och möttes idag på filten i Alvesta. Vinnaren tog hem serien.

Framåt eftermiddagen kom så rapporten. Killarna hade klarat biffen. Det hade krävts två stycken supertiebreak. Andreas hade vunnit med 10-8 i sin singel och sedan knep de dubbeln med 16-14 i avgörande.

Bra jobbat!

Lite matt, bara...

Ett mycket roligt och bra pass på morgonen. Frejdigt spel och många tokrusningar på omöjliga bollar. Varken jag eller träningskamraten kunde anklagas för att vara bollsnåla. Vi diskuterade den ankommande omställningen till utomhusspelet och var överens om att den skulle bli något att kämpa med.

Efteråt kände jag mig aningen matt. Kanske är det så att tio pass på tio dagar är den yttre gränsen för vad en klåpare klarar av. Kroppen är hyggligt okej men det känns lite i armen att jag bytt till ett aningen tyngre racket och att jag kört lite med polyestersträngar. Det är dock en bit kvar till den "poly-arm" jag utvecklade förra sommaren. En lite snällare sena på tvärsen tar udden lite grann av det onda.

Ett par dagars vila, tack.

Tenniskläder

I vintras var det rea i tennisshopen i hallen, tenniskläderna slumpades bort. Kurt sade att ingen köpte tenniskläder längre. Jag tror att fabrikanterna, stora som små, av sport-/tenniskläder har valt en ny väg det senaste decenniet. Det har skett en likriktning av konfektionen över hela sportvärlden. Förr kunde man lätt se skillnad mellan sporterna. Idag är det svårt att urskilja om det egentligen är en fotbollströja, tenniströja eller golfskjorta!? Det är samma funktionströja kombinerad med säckiga knälånga shorts. Alla ser ut som surfare. Så, funktionskläder för sport, i mitt fall tennis handlas oftast i de stora sportkedjornas komplex.

Det finns ett fåtal undantag i tennisvärlden ser vad gäller stil. Federer är en sådan, även om han ibland gör snedsteg. Men när jag provar en Federertröja så liknar den inte den jag sett på teve, alls. För Federer kör med ”paintjobs” även på klädessidan. Såklart är hans skjorta insydd/uppsydd/handsydd så att den passar honom som en handske. På mig ser den ut som en hängig funktionströja. Jag ser ut som en surfare.

Vad har då en tennisklåpare på sig när det vankas träning eller match?

Underst en funktionskalsong från Craft (199:-). Shortsen, S.O.C kommer från Stadium (149:-). Funktionströja S.O.C, även den från Stadium (99:-). Strumporna kommer från Jula och har inget varumärke (29:-). Skorna är Nike Vapor V, från Tennis Warehouse (799:-)

Anmärkningsvärt med denna kombination är nog att kläderna, skorna undantagna, tillsammans kostar mindre än ett par Federershorts!? Och, att de bästa sportsockarna jag hittat kommer från en byggbutik!?

Många bättrar på sin självkänsla genom att handla pastellfärgade bandanas för att känna sig lite mer som Nadal. Men mina stilideal ligger betydligt längre tillbaka i tiden. Om jag hade haft obegränsade resurser hade jag helt klart inhandlat alla mina tenniskläder i nätbutiken http://www.80scasualclassics.co.uk/. Och jag hade såklart köpt allting i storlek M istället för L/XL.

Gruspremiär

Onsdag, vid lunchtid. Då var den avverkad, gruspremiären. Som jag längtat, som jag har byggt upp en förväntan utöver det vanliga. Peppad till tusen, alltså.

Jag har desvärre minne som en guldfisk, jag hade även denna gång glömt hur svårt det är att ställa om. Det är nästan ett helt annat spel på grus. Så, hela rörelsemönstret måste nu kalibreras om. Det kräver även betydligt mer uthållighet, både fysiskt och mentalt, så orken måste snabbt bättras på, här och där.

Alla de där nästan hundra timmarna på inomhusgolvet knycklar jag nu ihop och kastar i närmaste papperskorg.

Jag och gruset har en knasig relation. Jag förstår att jag är tämligen medioker på det långsamma, fysiskt krävande gruset. Jag förstår att jag, mer än andra klåpare, lider av väder och vind, felstudsar och snedträffar. Jag förstår att mina servar inte kommer ge mig en endaste gratis poäng under de nästkommande fem månaderna. Ändå älskar jag det.

Så, kom igen bara, underbara jäkla brunröda gruselände, nu ska du få se på...

Måndagsdubbel

Debut i måndagsdubbeln. Jag blev tillfrågad om jag kunde hoppa in som vikarie i sista omgången för lag "De Ödmjuka". Det var roligt med massa surr i hallen, fullt med tennisspelare som stod och trampade i korridorerna, peppade på att gå på banan. Jag hittade min medspelare, hälsade artigt och knallade ut på banan. Motståndarna var förmodligen mer än hälften så gamla som oss och slog dubbelt så hårt.

Men, det var en sådan där kväll då allt kan hända. Jag och min nyfunne dubbelpartner spelade verkligen inspirerat och höll spelet uppe trots att motståndarnas servar och returer visslade kring öronen. Det var riktigt bra spel, från båda hållen. När klockan ringde första gången hade vi knipit första halvleken med 4-3. Sedan säckade ungdomarna ihop så det rann iväg snabbt i andra halvlek. Vi gick kvickt upp till 5-1 och efter det förlorade matchen tempo, både vi och motståndarna väntade på att klockan skulle ringa en andra gång.

Jag hade en riktigt bra kväll på servefronten. Jag dunkade in en handfull ess, men framförallt kunde jag jobba fram lägen åt min medspelare med serven. Då blir dubbel ett enkelt spel.

Jag har i tidigare blogginlägg uppehållit mig vid muskelminnet. Igår kändes det som att racketens muskelminne, om nu ett racket kan ha ett sådant, var kopplat till någon annan. Kanske trodde racketen att förre ägaren fortfarande höll i den eller nåt? Någon annan förklaring till bombardemanget från min sida har jag inte.

P. Suneson/R. Nydahl - A. Reinholz/T Ottoson 4-3, 6-2

Ur gömmorna 15

Wilson Pro Staff 6.0 Original 85. Ett mellanspel från gömmorna, bara för att saliven ska rinna till hos kännarna. Mint condition, osträngad, med plasten kvar kring handtaget.

Hur den här hamnade i garderoben är en sådan pinsam historia att vi glömmer den. Låt mig bara påpeka inga kriminella handlingar var inbegripna i förvärvandet, eller att jag betalade några fantasipriser.

En sådan här raring betingar ett par, tre hundra dollar, trots att det är en Chinamodell från mitten av nittiotalet. Märkligt hur andrahandsmarknaden på klassiker som dessa har trissats upp de senaste åren. De mest åtråvärda variantena av PS85:an, Chicago-/St Vincent-modellerna, kan auktioneras bort för närmare tiotusen kronor, om det handlar om oklanderliga, ospelade ramar.

Det är svårt för icke-kännare att avgöra om den gamla racketen i garderoben betingar något värde, alls. En modell är värd fem spänn, en annan femtusen, fast de ser så gott som likadana ut. Men det finns säkert en och en annan motionär som har värdefulla grejer längst inne i förrådet, då det var vanligare förr att även klåpare spelade med finracketar.

Kors & tvärs

Kurt hade rätt, såklart. På ett mycket omtänksamt sätt ringde han, stående vid strängningsmaskinen, upp mig och påtalade att jag numer är naturaliserad smålänning, att jag inte skulle slösa dyr natursena genom att lägga den över hela bädden. En hybrid framhäver natursenans härlighet på precis samma sätt och ett set räcker då till det dubbla. Men, jag framhärdade tjurskalligt och han snörade dit hela surven. Jag var tvungen att prova. Och, det blev givetvis inte ett dugg bättre.

Det är väl så livet fungerar, att man måste testa en massa grejer en gång. Slicka på lyktstolpar vid tio minusgrader, greppa det där elstängslet trots att skylten säger annat, ta ett bloss på den där lustiga cigaretten eller gå på stan i neonfärgade cykelbyxor. En gång räcker.

Sedan, en tur upp till Östergötland, lite tennis och tugg vid strängningsmaskinen hos Björn. Jag hade lärt mig läxan, en dyr sådan, tvåhundra spänn. Så, denna gång blev det en hybrid, VS Touch och Alu Rough. Då jag ändå var på experiment-humör så tog vi beslutet att köra combon kors & tvärs, på två olika racketar för att känna av skillnaden.

Direkt ut på banan, nittio minuter med gamle Nicke. Resultatet förvånade mig väldeliga. Både kors & tvärs kändes fantastiskt bra!? Fast på två helt olika vis. Märkligt och lite förvirrande.

Träningspasset blev det bästa i år, hittills. De nya racketarna känns bättre för varje pass jag spelar.

Dagens ungdom

Inge' hyfs! Idag klev ett par juniorer in på banan när det var en handfull minuter kvar och ställde sig bredvid/framför mig och träningskamraten, under pågående spel. När jag påpekade att vi hade tid kvar för en boll eller två, tittade de bara på mig, satte igång en boll och började spela. Jag förstår att de är där varje dag och är kingar på bygget men jag/kamraten har betalat dryga hundringen och vill gärna spela timmen ut. "Annat var det på vår tid... respekt..." resonerade vi efteråt. Gnäll, gnäll. Jag har nog blivit en grinig gubbe, förmodligen en följd av att jag börjat använda skoblock i tennisskorna. Snart kommer jag säkert fasas över högljudd musik, skrikiga kläder och skriva insändare i lokaltidningen om ur folk parkerar, undertecknat "vän av ordning" Vänta bara.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tillägg: En tanke slog mig. Kanske tyckte junisarna att det såg så bedrövligt ut att de av barmhärtighetsskäl ville hjälpa oss avsluta sessionen, få ett slut på eländet.

Pyssel & papp

I ett tidigare blogginlägg nämndes att jag av en händelse fick en pratstund med Pim-Pim härom veckan. Han rensade tydligen garaget och tre av hans gamla racketar hamnade i min vård. Jag har letat länge efter klassiska Head Prestige Mid. Då det finns ett skrälldus olika varianter av modellen ville jag veta vilken av årgångarna det handlade om. På min fråga svarade Pim-Pim att det bara var Prestige, punkt. Det var det bästa svaret och när jag såg bild på modellen ramlade polletten ner. Den var målad som en i.Prestige från början av århundradet men jag kunde direkt avgöra att det var en annan, tidigare, modell egentligen. Ett klassiskt "paintjob", alltså. Förmodligen är det en Prestige Classic, eller en egen Pim-Pim-variant av denna under färgen.

Det är inte lätt att avgöra vad som finns under färgen på proffsens racketar. Digitalkameror med mängder av pixlar och internet gör att det i alla fall går att se att förmodligen mer än hälften av yrkesmännen och -kvinnorna på touren inte spelar med modellerna de marknadsför, de som finns för oss dödliga att köpa. Det finns en massa konspirationsteorier i omlopp. Hemliga koder talar om vad det egentligen är under färgen. PT57:or, TGK-serierna, H22:or eller andra racketar proffsen spelar med bygger på äldre, ofta tio-femton år gamla modeller.

Varför vill jag köpa Pim-Pim gamla spadar? Jo, för att sådana racketar inte görs längre. Jag kan inte få tag i sådana racketar på annat sätt än i form av begagnade. Jag sticker ut hakan och säger att racketarna överlag har blivit sämre!? Det här grundar jag på en känsla, bara. Alla nya racketar jag köpt eller provspelat har varit, liksom, tunna och plåtiga. Jag vill jämföra med känslan att slå igen en bildörr. En tennisracket från åttiotalet eller nittiotalet känns som att slå igen dörren på en Mercedes medan de flesta nya racketar känns som att klonka igen dörren på en Daihatsu. Min teori är att nya bättre material i racketar i själva verket är nya billigare material, för tillverkarna. Sedan så tror jag på återbruk. Varför ska inte dessa fantastiska verktyg få ett andra liv, om än i klåpiga nävar?

I vilket fall, så skulle Pim-Pims gamla Prestige, som tillverkats, kalibrerats och finjusterats i Kennelbach-fabriken i Österrike, efter hans önskemål, nu anpassas till en klåpare. Det var pysseldags.

Jag hade provat racketarna och förbluffats över hur solida och stabila de var, precis vad jag hoppats på. Så vikten och balansen ville jag definitivt behålla. Det stora ingreppet blev greppstorleken. Nu är det så finurligt med just Head-racketar att det går att byta hela greppet. De har så kallade "pallets", under grepplindan. Till skillnad från andra snikna rackettillverkare som gjuter greppet, vilket gör möjligheten till återbruk betydligt mindre. Så först fick jag inhandla palletar och ändknoppar i min storlek från Tyskland.

Idag ramlade så en liten kartong med nödvändiga pryttlar in. Jag kunde inte låta bli att inhandla lite annat smått och gott, för att komma upp i en summa som gjorde beställningen fraktfri, som reservgrommetar, läderlindor och billiga natursenor. Reservdelar är alltid bra att ha.

Innan jag satte igång hade jag kollat in en instruktionsfilm på Youtube. Sedan var det dags att plocka fram de verktyg som behövdes. En hårtork (!), en slö kniv, en skruvmejsel och delarna till det nya handtaget.

När jag plockade isär det befintliga greppet gick det se hur racketarna modfierats. För att "polarisera" racketarna finns en massa bly under grommetarna och silikon i handtaget. Ett ingrepp som gör stor skillnad i hur racketen uppför sig, något som även motionärer kan dra fördel av (varför tror rackettillverkarna att motionärer behöver superlätta och topptunga modeller med gigantiska träffytor!?). Jag mätte och vägde de delar jag plockade bort och de som jag skulle sätta dit, så att det skulle stämma på grammet. Racketen skulle kännas exakt likadan som innan.

Sedan kilade jag in kniven, försiktigt, under ena halvan av den gamla palleten, och lät hårtorken göra jobbet. Det tog lite tid men var inte så krångligt som jag hade befarat. Efter tio minuter började limmet lossna och sedan var andra halvan kvar, vilken gick betydligt fortare då greppet redan var varmt. Då limmet satt kvar, var det nu bara att klämma dit de nya palletarna, de i min storlek. Därefter spika fast den nya ändknoppen.

Efter att ha snörat dit de gamla läderlindorna igen så återanvände jag Pim-Pims gamla, knappt använda, Tournagrip. Som sagt, jag gillar återbruk. Och, se så fint det blev.

Jag spelade hela lunchtennispasset och kvällens Öjabytimme med racketen. Kanske är det inbillning, men det känns som att jag får betydligt bättre fart på bollen. I vilket fall så gillar jag känslan skarpt. Det är det viktiga.

En extra dos

Som naturaliserad smålänning snikade jag in mig på dagens lunchtennis, trots att måndagar är min dag. Jag blev snuvad på en session härom veckan, hemma med sjukt barn, så jag ville jobba fatt min träningsdos. Det var bara tre glada själar där, till min förvåning? Är sällskapet trötta efter en lång säsong, eller? I vilket fall så blev det en grundlig genomkörare. Bernths vikarie, Toumas, plågade mig på min svagare sida. Mycket nyttigt. Jag ska minsann jobba ifatt i det hörnet. En andra plågovända ville instruktören att jag skulle klämma till bollen ordentligt. Men, det var ju precis det jag försökte!? Jag är byggd som ett kottedjur, typ. Den kraft jag uppbringar genererar inte högre hastighet än så. Jag förevisades lösningen, högre hastighet i svingen och jag lovar att jobba på det.

Nu har jag ett pass till vid åttatiden ikväll och det värker lite i vad och häl. Jag får försöka ta det lite lugnt så att jag inte går sönder eller nåt liknande. Eller blir för trött.

Konsument av tennis

Som tennisklåpare, motionär, konsumerar jag tennis på flera olika sätt. Jag köper främst plats att spela på, banhyra. Men jag köper också diverse tjänster som färdiga aktiviteter, typ gruppspel, organiserade träningar, plats i tävlingar med mera, detta av föreningar jag är medlem i. Sedan köper jag förbrukningsvaror, bollar, skor, strängar, av diverse detaljister. Alla dessa tjänster och varor kan vara mer eller mindre prisvärda. Är jag aktiv, kan summorna lätt springa iväg.

I den delen av landet jag bor och verkar, är tennisen i en jämförelse mycket väl organiserad, här finns ett stort utbud av tjänster och prisvärda alternativ. Vare sig jag väljer att aktivera mig genom den större eller den mindre föreningen. Här finns också en hel del evenemang för motionärer, både i samband med andra, större, aktiviteter eller fristående.

Just tävlingar, för de motionärer som vill sätta lite extra krydda på tennistillvaron, tycker jag ofta är mindre prisvärt. Det är inte bara de saftiga priserna utan tävlingarna som evenemang, inramningen, som ibland känns fattiga. Även om jag nu inte ska dra alla över en kam.

Vill jag flexa musklerna och mäta mig med jämnåriga klåpare i ett DM, eller RM som det numer heter, betalar jag 280:- i tävlingsavgift, åker sedan vanligtvis minst tio mil till tävlingen, spelar min match, kanske tar mig förbi en första gubbe och får återkomma nästa dag, då jag får pisk. Ett sådant helgevenemang kostar mig då dryga tusenlappen med avgiften, bensinpengar och käk. På plats blir jag förvånansvärt ofta buttert bemött om jag nu hittar dit för det är oftast dåligt skyltat. Jag får troligtvis vänta länge på min tur, blir till slut tilldelad min motståndare och bollar som gått två-tre matcher för mycket, utan minsta tillstymmelse till ludd. Har jag tur finns det en kopp kaffe att köpa efteråt, innan jag sätter mig i bilen de tio milen hem.

Som jämförelse, som upplevelse, får jag för samma summa plats på en bussresa till en krogshow i storstaden, med middag och hotell. Eller en helgkurs i ornitologi med grillkväll och övernattning. Eller tio timmar tennis i hallen hemma.

Det finns säkert en anledning till att tävlingsavgifterna är höga. Men då är det desto viktigare att jag får en känsla av evenemang när jag köpt min plats, när jag är där. Att jag känner att jag delar en speciell upplevelse med andra likasinnade.

Vad vill en tennisklåpare då ha? Jo, efter anmälan vill jag ha en inbjudan, till min mejladress, med vägbeskrivning. Jag vill ha ett hej & välkommen när jag anländer, tillsammans med ett leende, tack. Jag vill ha ett skrivet kvitto på avgiften, utan att be om det. Jag vill ha en kopp kaffe, något som bara kostar ören i sammanhanget. Jag vill att matcher ska börja i tid. Jag vill ha nya bollar, eller nästan nya. Jag vill ha möjlighet till samkväm med tenniskompisarna på plats, sittplatser och möjligheter till fika. Jag vill ha rena och fungerande omklädningsrum med varmvatten. Jag vill ha ett tack & hej då, med ett leende.
Det var väl inte orimliga krav, eller?

Sedan så går det att göra evenemanget, upplevelsen än bättre. Med möjlighet till omsträngning, en bana att värma upp på, hjälp med vettiga priser på vandrarhem eller B&B's eller att arrangörerna slänger något på grillen framåt kvällen. Det vore nåt, det.

K90-utredningen

Drygt två år sedan. Det gnagde i mig. Jag var missnöjd. Det kändes inte bra. Inte alls. Det hade pågått i fyra, fem pass. Inte en boll rätt. Jag ringde min gode vän Björn och klagade på att jag var ur form. Han påpekade, återigen, att jag inte var tillräckligt bra att jag kunde ha en form och därför inte kunde hamna i en formsvacka. Så, ett pass till, då. Nä, inte ett rätt, den gången heller...

Det var något med racketen. Det hade hänt något under sommaruppehållet. Jag kände inte bollen. Inte på rätt sätt. Något måste göras. Snarast.

Jag har garderoben full med racketar. Inte så att jag samlar på dem, egentligen. Men jag kan inte göra mig av med dem. Tidigare har jag bytt ramar med en hyggligt jämn periodicitet. Det var dags för byte var tredje år, tyckte jag. Inte för att det behövdes, utan av nyfikenhet och för att göra livet som tennisklåpare lite mer spännande. Att söka genom utbudet och matcha nya modeller mot mitt spel var kul. Jag följde racketutvecklingen, nya modeller och tekniska innovationer kom och gick. Nu hade jag köpt nya för mindre än ett år sedan. Jag hade hittat rätt strängar och lindat på läder, så känslan var rätt. Eller, nej, det var den inte. Inte alls.

Det var varken spelet, tekniken eller orken som fattades mig, tvärtom, jag var bättre rustad än på många år. Jag har successivt ökat träningsdosen under de senaste åren, det kändes bättre än någonsin. Det VAR racketen som krånglade. Jag kunde ju känna det. Eller, där låg problemet, jag kunde inte känna det, känna träffen.

Nu var jag brydd. Varför händer det här? Jag tar en titt i garderoben. Högvis med gamla racketar. När kändes det rätt senast? Jag packar ner ett gäng racketar i väskan, tar med mig dem till nästa träning. Där spelar jag några minuter med varje. En tripp baklänges i min rackethistoria.
Fram med Maxply McEnroe-ramarna. Nej, fortfarande för lätta. C10:rna? Nej, nej, otympliga. TT Warrior? Hu, nej, fy, de var ju hemska.

Vid nästan varje racketbyte genom åren har jag spelat i nästan två år med de nya, för att sedan plocka fram de gamla POG:arna jag köpte i slutet av åttiotalet. De gamla trotjänarna borde funka som balsam för tennissjälen. Men, nej, inte de heller. Märkligt. Nu var goda råd dyra. Kvar i väskan, Revelation 200G, snart tio år gamla. De hade stuvats undan för att jag tyckte att 95sq/inches var för smått för mig.

Pust. De här funkade hyggligt, inte hela vägen dock, men det kändes något bättre, det kändes som en början.

Vad hade hänt? Jag hade ju inte blivit en sämre spelare, snarare bättre. Att jag blommat ut i medelåldern berodde på att jag spenderade dubbelt så många timmar på banan än tidigare. Min tenniskompis Björns analys var dock fortfarande rykande aktuell, jag slår löst, utan topspin, mitt i banan, till detta är jag ganska långsam. Däremot hade spelstil och taktik ändrats och det ganska radikalt. Tidigare hade jag levt på min vänsterhänta serve, på en elak slice på backhand som attackslag och att jag har långa spagettiliknade armar om jag nu händelsevis hann fram till nät. Nu spelade jag istället en allroundtennis där jag huvudsakligen stannar vid baslinjen. Åldern tar ut sin rätt. Dessutom hade jag i fyrtioårsåldern skaffat mig en forehand. Genom att studera Youtube-klipp på bl a Björn Borg (tack Björn!), Gerulaitis och Panatta, hade jag hittat fram till mycket användbar forehand där placeringen och djupet var viktigare än kraft. Jag hade otroligt nog lyft spelet ett par snäpp. Med hjälp av Youtube hade jag insett att mitt spel var mer besläktat med Rod Laver & Arthur Ashe än Nadal eller Gonzales.

Som tidigare konstaterat, synkade inte spelet med redskapet. Dags för analys. Jag hade Revelation-ramarna som funkade hyggligt, men nu måste jag hitta rätt, en gång för alla.

Så nu började en cirkus.

Som gammal POG-spelare trodde jag att oversize var min grej. Men där fattades kontroll. Jag saknade den där känslan av att racketen är mer av ett instrument än ett verktyg, mer skalpell än hammare. Vad som fanns i POG:arna var dock känslan av direktkontakt. Jag kom fram till att det handlade om bredden på ramen. Alla min flörtar med bredare ramprofiler slutade med att jag återgick till POG. För med ”widebodies” följde en känsla av att bollen ”försvann” i slagögonblicket. Den fanns liksom inne i en ”ficka” i racketen, i det ögonblick jag verkligen ville känna den, i träffen. Samtidigt gjorde POG mig lat. Sweetspot:en var gigantisk och mina slag hade alldeles för stor träffbild.

En mindre racket var det jag nu letade efter. En tunnare racket. Ett instrument.

Jag hade en stark minnesbild av hur jag ville att det skulle kännas. En gång hade jag lånat ett gammalt Estusa, av Beckermodellen. Med detta racket slog jag det perfekta slaget. På en hård serve slog jag en retur, en backhand cross, som är det bästa slag jag klämt ur mig, hittills, i mitt futtiga tennisliv. Just den känslan av direkt kontakt, full kontroll, var nu måttstocken.

Så, ut på tyska Ebay och leta gamla Pumor & Estusor. Först ropade jag in ett Winner för någon hundring, sedan två Super för femhundringen. Den första gick inte att spela med. Men med Supermodellen fanns rätta känslan. Oj, oj, direktkontakt. Men, den vägde 380 gram! Hur bra det än kändes, lyckades jag helt enkelt inte baxa runt den. Nu gillar jag tunga racketar, lätta racketar måste jag tokvifta med för att få fart. Men så här tunga gick inte att ha, det finns en gräns.

Tillbaka ut på tyska Ebay. Enligt min analys borde gamla PS85:or passa som handsken, men jag var feg, jag valde ut två PS95:or, modellen större och snällare, som jag lyckades ropa in. Det var en nit. De kändes så gott som likadana som Revelation-ramarna, mycket lättspelade men utan att vara distinkta. Jag behövde mindre träffyta. Mer skalpell.

Som av en händelse dök två PS85:or upp på Blocket. Några kvarter bort från min svägerska, norrort i Stockholm. Jag slängde mig på telefonen och minuter senare hade hon kilat över och hämtat dem.

Jag kändes direkt att det blev rätt. Från första slaget satt bollen där den skulle, där jag ville. Så här ville jag att det skulle kännas. Jag var helnöjd. Allra helst efter att Björn snörat om dem med bättre strängar. Egentligen ska det inte funka så här. Egentligen ska jag enligt normen använda ett Tweener-Head/-Babolat, för jag är en tennisklåpare, en motionär. En trettio år gammal racketmodell med minimal träffyta borde inte vara det rätta.

Här kunde historien ta slut. Men efter några månader började jag fundera igen. Det fanns på marknaden en uppföljare, en direkt efterträdare till PS85:an. En modern variant som användes av den bäste tennisspelaren genom tiderna. Borde inte det vara ännu bättre? Jag måste ju testa. Jag funderade ett tag och till slut tog jag steget. Jag stuvade in lilltjejen i bilen, bilade över till Tengo i Halmstad, där jag fått ett bra pris och hämtade tre K90:or.

Jo, det var en moderniserad PS85:a. Samma sak, men annorlunda. Så om hjärtat sade PS85, så sade hjärnan K90. Lite större träffyta och lite större svingvikt avgjorde saken.

Jag hade hittat hem.

Jag tycker generellt att det diskuteras alldeles för lite om själva verktyget, redskapet vi använder när vi utövar vår sport. Vanligast är att vi köper ett racket, rekommenderad av en kompis eller någon i shopen eller för att vi ser någon på teve använda det. Vi strängar det sedan med det tennisshopen eller sportaffären tillhandahåller, sen kör vi på. Vi tänker inte på att racketen är lika viktig oavsett om du är topp tio i världen eller en klåpare.