Ekenässpelen 2011

Inte många turneringar på agendan, här lyckades jag ändå knö in en liten tur till Vetlanda, C-klassen.

Roger Nydahl - Jonas Hämäläinen 4-6 0-6

Det var förmodligen den absolut bästa "dåliga" spelare jag mött. Såklart inte dålig alls, så jag får försöka förklara. Alla motståndarens slag var pastejer, jag har aldrig spelat mot en senior med så "lösa" slag, de flesta damspelare jag tränat mot har mer tryck i slagen. Serven var spikrak och lättläst. Inga slag hamnade bortom min räckvidd. Så, vad var problemet?

Han var snabb och motade tillbaka allt. En "retriever" av toppklass, alltså.

Och, han var bättre än mig, vann förtjänstfullt.

Sedan hade jag en av mina sämre dagar, sämsta dagar, ska erkännas. Jag fick hur många lägen som helst att plocka lätta poäng. Men, jag slog ut bollarna. Det var bara jag som missade idag. Trots detta var det jämnt, jämnare än vad siffrorna visade. Allra helst i andra set!? Jag hade gameboll i alla mina servegame utom ett, till detta lyckades jag inte förvalta an enda breakboll, trots att jag hade sådana i alla game utom ett också. Det känns futtigt att skriva att jag faktiskt kunde vunnit den här matchen då siffrorna visar nåt helt annat, men så känns det faktiskt.

Sedan så tycker jag att fördelningen av "skitbollar", alltså linjebollar, felstudsar och nätrullare inte var särskilt rättvis heller.

Jag vill så gärna spela om den här matchen.

Det var regntunga banor, ja, det var regn, typ. Lite intressant att se hur olika vädrets makter hanteras av tävlingsledningar. Här spelade vi i duggregn, på regnhala banor där vi halkade omkring och där varje vändning resulterade i decimeterdjupa hål som slets upp. Hade det varit i Strandbjörket hade Åke & gänget med all säkerhet pekat med hela handen och församlingen hade avhysts omedelbums.

Nu efteråt grämer jag mig lite över att jag faktiskt ödslade en ny fin strängning med natursena på att spela i regn.

Just ja, jag har ju spelat Ekenässpelen en gång tidigare, för tjugofem år sedan. Jag får väl återkomma som sjuttioåring då.

Gast vs Heim

En kort visit i hembygden. Jag hann ändå med 2 x 2 timmars högkvalitativ träning med gamle Nicke. Som traditionen bjuder spelade vi också match om vem som är bäst i Boxholm, trots att jag lämnade köpingen för snart tjugofem år sedan. Jag fick vara Gast, så fick Nicke vara Heim, enligt logiken. Gast vann återigen. Det blev jämnt som attan mot slutet, då vi inledde med en hård inbollning i trekvart och Nicke är tränad för marathon, vilket jag då inte är.

Banan var återigen som en dröm. Klart bäst av alla grusbanor i år också. Plan som ett salsgolv, inte en felstuds på fyra timmar. Det vilar en aura av japansk trädgård över anläggningen.

Nys på nåt

De sista passen med lillkillen i veckan har varit otroligt inspirerande. Han verkar ha hittat nyckeln till den här grejen tennis. Hans forehand sitter som en smäck, bättre än min tekniskt. Hans enhandare till backhand fullt duglig. Roligt att det börjar funka.

Detta så länge jag slår snälla bollar, detta under första halvtimmen. Sedan glömmer han bort att röra på fötterna, att ställa sig rätt, att vrida upp. Säkerligen orsakat av trötthet kombinerat med bristande koncentration. Men ändå!

Igår slog han dessutom in fler servar än ut!? Det här sista tror jag i o f s var en slump, vi har inte kommit så långt på den här fronten att jag kan ge honom all den äran.

Allt blir så mycket roligare för honom när det börjar funka. Såklart.

Greppet direkt

En aha-upplevelse som medelålders, återigen. Varför har ingen sagt nåt? En grussko, tennisko gjord för att spela på grus, har ungefär 500% bättre grepp än vanliga tennisdojor. Jag visste att nåt var knas då jag halkade runt som en ko på is på match och träning.

Dessa hiskeligt fula Nadaldojor greppar däremot direkt. Nu tror jag inte det kommer påverka mitt spel särskilt mycket. Däremot slipper jag den där fåniga känslan av att vara gråben/hjulben (vilken var det egentligen) och halka runt i vad som känns som kvart innan jag kommer iväg.

Som gammal banskötare/-ansvarig gör det dock lite ont i själen att se vilken inverkan de har på underlaget. Men, får finspelarna använda dessa doningar får väl en motionär göra detsamma, lika för alla.

Gotcha!

Efter att ha ramlat på varandra femtiotolv gånger i tävlingssammanhang, där jag ständigt, ständigt dragit det kortaste stråt, fick jag så till det ikväll. Gotcha, Johan Finnhult!

Skämt åsido, det var hyvens av Johan att sparra en tennissvulten tennisklåpare efter att jag haft ett tre veckors uppehåll, detta mitt i sommarstiltjen på Strandbjörket. Att jag vid timmens slut låg på plus i poängräkningen känns mer som en kuriositet. Hade matchandet spelat någon som helst betydelse, hade Johan med största sannolikhet sedvanligen tvålat dit mig. Ständigt denne Finnhult!

Annars så kommer den här träningen gå till historien genom att Johan ställde mig på fel fot så pass grovt att jag "gubbramlade" och det uppstod betydande blodvite. Hu!

Omplåstring, så kör vi vidare i morgon. Nu är vi igång igen.

Sjukt, sjukt, sjukt...

Det har varit sparsamt med uppdateringar på denna blogg på sistone. Mest för att det inte hänt något tennisrelaterat. Jag har varit sjuk ett tag och det har handlat om vanliga normala mänskliga krämpor som inte kunnat relateras till tennisen. Det som började med en sommarförkylning och sedan urartade till en ihållande halsinfektion är svårt att koppla till forehand & backhand.

Så, jag får be om att få återkomma så snart livet på banorna hägrar igen. Fasen, sommaren är kort och det ska ju hinnas sladdas runt en del på gruset.