Finn fem fel

foto: Laslo Illes

Jag hoppas att Laszlo tycker att det är okej att jag lånar en av hans fina bilder för att åskådliggöra detta exempel. Annars säg till, så plockar jag bort den.

För en bild kan säga mer än tusen ord, tyvärr. Här har vi svart på vitt, en 2500-dels sekunds ögonblick fångad i Laszlo’s EOS1:a under Strandbjörksspelen. Vi leker finn fem fel.

1. Blicken
Var ska blicken vara? Jo, såklart på bollen. Här ser vi en kille som i spelets viktigaste ögonblick, träffen, tydligen tagit ledigt och befinner sig mentalt på en tripp till Bahamas eller nåt. Eller så tänker han kanske på vad som bjuds till middag efteråt. Generalfel!

2. Slaget
Det här är en serveretur. Vad gör karl’n? Han chippar över en lös pastej mitt i banan. Det är som att be om en smäll på käften. Sorry, Mackan på andra sidan nätet, men du har inte utvecklat någon dunderserve, än (det kommer!). Såklart ska killen använda sitt bästa slag, backhanden, för att få ett övertag i poängen.

3. Balansen
Kalv på grönbete önskar jag att jag kunde referera till, men det får bli gammal älg i myrmark istället. Eller den klassiska ko på isen. Karl’n står ju på hälarna! Förresten, det ser mer ut som att han ramlar baklänges. Jag önskar att så var fallet, så det fanns nåt att skylla på.

4. Positionen
Den här killen har valt att parkera på den fläck där det är svårast att returnera. Så dumt. Killen är ju hyggligt reslig och måste ändå plocka bollen i axelhöjd. Hade han tagit ett kort steg mot bollen hade positionen varit perfekt för en backhand drive.

5. Greppet
Härdsmälta troligtvis. Här har reptilhjärnan reagerat rätt, ryggraden skickat signalen att karl’n ska driva bollen ner i hörnet, en crossboll. Greppet skiftas korrekt men sedan brinner alla kretsar. En liten tomte eller nåt i ett hörn av hjärnan vill annat och istället blir det en ”mash-up”, där chippen/slicen utförs med knasgrepp. Därav en lös pastej, smågodis för en duktig fjortonåring på andra sidan nätet. Äpplen att plocka, tack så mycket.

Ungdomlig entusiasm

Klockan är 21.04 på lördagskvällen. Det spöregnar ute. Ändå står Edson & Gunnar och skyfflar en dyngsur skumgummiboll fram och tillbaka, fram och tillbaka på gatan. Kidsen är för härliga på det viset. Omständigheter eller förutsättningar kan var hur knas som helst, bara racketen och bollen finns där så funkar det.

Medelålders motionärer knorrar över felstudsar, solen i ögonen, fel höjd på nätet, vindilar från varhelst ifrån och tamefasen motgrus. Vi har lite att lära av de unga. När spelade vi på gatan senast?

Esyluxligan 6:3

Ner som en sol, upp som en pannkaka.

Roger Nydahl - Per-Mats Carlsson 5-4 (8-6)

Ena dagen kan jag inte inte för mitt liv få ordning på spelet. En annan dag, idag, går jag in och spelar jämnt med P-M, en klasspelare bland oss lite äldre. Tennislivet är allt bra underligt ibland.

Kallt som fasen var det ikväll och det blåste en kraftig och fullkomligt oregelbunden vind, dessutom. Klassiskt svenskt utomhusspel, alltså.

Istället för att angripa problemet jag hade i helgen, det urusla fotarbetet, så gick jag på materialet såklart. Jag ändrade min setup på racketen ordentligt. Jag plockade av 11 gram och flyttade yttterligare 5 gram från toppen till botten, typ. Det blev ett helt nytt racket. Jag vet inte om jag gillar känslan riktigt, men det funkade mycket bättre ska erkännas.

Strandbjörksspelen dag 2

Inget sprutt i benen idag heller. Då kan det bara gå på ett sätt.

Roger Nydahl - David Lindahl 7-5 6-7 0-6

Ingen rörelse, ingen tajming, ingen träff idag heller. Bedrövligt.

Trots ledning med 7-5 5-3 kunde jag inte plocka hem detta. Bra jobbat av David, som inte vek ned sig. I sista set var jag varken trött eller utspelad, alla bollarna gick bara killens väg. Tröstlöst.

Efter matchen var ju unge Lindahl själaglad och utbrast i ett, "Jättebra spelat, verkligen!" till mig. Eh, nä!? Det var jättedåligt spelat idag, klasser under vad jag normalt brukar prestera. Så det spontana utropet blev lite fel, men kul.

Det var ju jag som inte hann säga, "Jättebra spelat David, verkligen!" Kul att se nån fajtas så fint.

Nåja, dagen slutade ju lyckligt i alla fall.

Strandbjörksspelen dag 1

Den krypande känslan av att det inte riktigt funkar på tennisbanan just nu besannades när jag väl var på plats.

Roger Nydahl - Marcus Thour 4-6 4-6

Bedrövligt spel av mig idag. Fint spel av motståndaren idag. Jag hängde ändå med hyggligt i de båda seten av någon märklig anledning. Sedan så hände det som brukar hända, den bättre spelaren hade lite välförtjänt flyt och några felstudsar, nätrullare och kantträffar senare var jag ute ur leken.

Lite villrådig är jag just nu. Hur ska jag hitta träffen och tajmingen?

Ett gott råd

Formen är lite sviktande inför Strandbjörksspelen. Så jag vände mig till en kompis för att få goda råd. En quickfix till formen alltså.

"...jogga lätt, lätt i kväll och sov djupt och länge"

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha... (LOL)

...

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha... (LOL - again)

Ovan är ett internt skämt för oss småbarnsföräldrar. Jag har inte sovit djupt och länge på snart tio år. Ett lätt surr i huvudet och en lätt dimma framför ögonen är en konstant tillstånd. I veckan gäspade jag till och med upp min gamla käkskada. I perioder gäspar jag nämligen så mycket att jag "vrickar" käften.

Som återigen nybliven förälder räknar jag inte heller med att få sova djupt och länge under de kommande tio åren heller, så jag hoppas nå den där gäckande formen nån gång in på 2020-talet.

Tack för all hjälp, Bernth!

Efter träningen i måndags tog Bernth gänget åt sidan och berättade att han nu avrundade sin bana som tränare i VTS. Det kom faktiskt lite som en överraskning för mig.

Det har nämnts tidigare i denna blogg, men Coach M är faktiskt den förste och ende tränare/instruktör jag haft, även om jag nu delade honom med ett gäng andra. Det hände sig så sent i tennislivet att jag hunnit bli medelålders. Nästan två år hann det bli med lunchtennis tillsammans. Så det faktum att Bernth nu lämnar mig och andra vuxenlirare är såklart ledsamt.

Mycket fokus i föreningslivet ligger såklart på de yngre, de som ska fostras. Så ska det vara. Men samtidigt får man inte inom tennisen glömma den stora massan, motionärerna, entusiasterna, som släpar sig till banorna vecka ut och vecka in. Detta för att låta hjärtat jobba lite, för glädjen att banka på den lille gule bollen lite. Att ta hand om dessa är också viktigt. Det är dessutom en köpstark grupp som är mycket tålig och samtidigt tacksamma, lätta att blidka. I många klubbar lämnas dessa ändå vind för våg, tyvärr.

Här har Bernth och VTS har gjort ett fantastiskt arbete. Det krävs ett alldeles särskilt handlag att buffla runt vuxna människor. Det är en delikat uppgift att lära gamla hundar sitta, kanske en än delikatare uppgift än att styra upp de yngre, faktiskt. Med glimten i ögat kompletterat med rejäla röstresurser som dånat över hela hallen/parken, har Bernth fått fason på mig och de andra motionärerna. Det har hela vägen varit entusiasm och engagemang.

- Vilken backhand! Hade du varit tjugo år yngre hade vi gett oss ut på touren direkt! Att höra sådan tillrop eka över hela hallen gör mer för självkänslan hos en motionär än vad man tror. Att Bernth behandlade oss som om vi var lika viktiga som de yngre, som tävlingsspelarna, gjorde att man växte i sin tennis. Det hela blev mycket roligare. Han hade också full koll på mina och andras resultat och eskapader i diverse tävlingssammanhang, vilket gjorde honom till mer än bara en instruktör som visade hur racketen skulle greppas.
- Du SKA inte förlora mot Finnhult, vad är det med dig egentligen!!! Sagt med ordentlig skärpa i rösten, typ så kunde det låta efter match. Och, det är precis en sådan reaktion jag ville ha från en tränare, inte ett jamsande om bättre lycka nästa gång. Han var inte heller rädd för att säga ifrån ifall någon uppförde sig illa eller störde träningarna, det var en del av allvaret i leken. Så ska det vara, sånt inger respekt.

Om nu Bernth lämnar oss klåpare undrar jag såklart om någon annan kommer ta hand om oss och vem det i så fall kommer vara. Det gäller nog att tänka till både en och två gånger innan någon eventuellt kliver i Bernths dojor.

Jag kommer såklart sakna Bernth. Vem kommer nu att bry sig om min tennis? Vem kommer nu fortsätta hjälpa mig hitta en forehand? Vem kommer nu att rya åt mig?

Esyluxligan 6:2

Ständigt denne Finnhult!

Roger Nydahl - Johan Finnhult 4-5 1-1

Det hände igen. Jag trodde jag hade koll på grejen, att jag hade det i asken. Men så stod jag där med långnäsa. Jag hade 4-3 och egen serve, liksom, men kunde inte knyta åt säcken.

Ingen av oss hade väl nån bra dag. Jag själv spelade okoncentrerat och slarvigt. Eller hafsigt är nog ordet. Jag tänker bland annat på en breakboll där jag får en straffspark och stegar självsäkert fram för att lägga undan den, och sedan glömmer att titta på bollen!? Jag började tänka på annat!?

Det är roligt att spela med Johan. Han är trevlig och är bjussig i bedömningarna, sedan så är det hela tiden nära till ett leende, inga sura miner (kanske för att han vinner för femtiotolfte gången i ordningen ;-). Allt detta har sagts innan, jag vet. Men det är inte alltid så självklart med yngre spelare.

Sedan så ska jag jag kanske inte trycka i mig en stor portion av maträtten vi i familjen kallar för "bomben" innan jag cyklar ner till Strandbjörket. Inte det bästa sättet att förbereda sig på match. Jag blev nästan sjösjuk när jag tog rusningar och hela jag då hamnade i gungning, började wobbla.

Osannolikt?

”Är det Esylux, eller?” Jag fick nog den kommentaren en handfull gånger samma dag. Till och med den bokade timmen bokfördes per automatik som matchspel i rullorna. Jag fick be om att betala. Är det verkligen så osannolikt att jag tränade en timme med Teo, en av juniorerna?

Det här satte myror i huvudet på mig. Ligger osannolikheten i att Teo är så mycket bättre än mig? Eller att han är yngre? Och därför inte borde spela av en timme med mig?

I vilket fall, det var en riktigt kul träningstimme, eller halvannan timme egentligen, vi fortsatte en liten stund i smyg, för att kunna spela klart poängspelet. Det senare handlade om spel mot ett mål. Jag blev ”dubbelbaglad” för andra gången på ett år. Fast det var ju bara träning, när det blir allvar kommer jag fjösa över bollen och köra slice över hela linjen, riktigt gubbigt, he he.

Jag behöver verkligen sparra uppåt mer. Jag är tacksam över timmen med Teo och den med Jonas dagen därpå. Det är lite problematiskt att hela tiden lira i sin sköna komfortabla zon och sedan bli överkörd när någon med högre tempo hamnar på andra sidan. Det har hänt att jag knappt hunnit fatta vad som hänt innan det blivit 6-0 6-1, typ. Sparra uppåt, sparra nedåt och varför inte åt sidorna, med nya spelare, alla varianter behövs.

Till sist. Var är alla vuxna motionärer som gillar att tävla lite? Kolla nedan anmälningslista från Ten Tour, så gott som hela fältet i den stora lokala tävlingen hade i teorin kunnat vara mina barnbarn. Visst, det är kul att lira med kids, men det är också kul att spela med gelikar. Nästa år blir jag riktig veteran, jag hoppas att H45-klasserna överlever ett år till...

A & E

Varning! Tillfälligt återfall i racketträsket.

För de riktigt racketnördiga betyder ovan bild något speciellt. A & E är två olika Pro Stock-varianter av Heads Midplus-ramar som länge funnits i omlopp bland de toppspelare som varit duktiga nog att få ta del av Heads Pro Room-tjänster. En trixig fråga till församlingen. Vilka två gamla racketar motsvarar dessa egentligen?

Tydligen har Head blivit mer selektiv med sina tjänster till eliten. Det är bara topp-toppspelarna som får sina gamla handsnickrade PT-spadar. Och, det är färre som får TGK-versionerna (lättare versioner från Kina, som kan finjusteras i efterhand) också, tydligen. Är du inte bland de bästa får du nöja dig med "retail". En topphundraspelare som rumänen Hanescu har setts spela med gamla PT57:or i "i.Radical-pj", tio år gamla racketar!? Är det månne för att Head inte vill snickra österrikiska finracketar åt honom längre och han är lite kinkig med materialet?

Dessutom har Head gjort det svårare att avkoda finracketarna, genom att ta bort koderna från ramarna. Små pillriga sifferkoder som smygs in bland det vanliga klottret på insidan av hjärtstycket kan avslöja en finracket, eller att man plockar fram hårtorken och klär av racketen in på mässingen, då koderna tydligen fortfarande sitter kvar på "hair-pin":en.

Så, dessa raringar kommer bli allt mer sällsynta.

E-varianten är bara på tillfälligt besök i mitt förråd, den ska få sig en omgång indisk fulnatur blandad med lite tysk polyester.

Återigen, man blir inte ett dugg bättre av att spela med dessa racketar. Känslan däremot är oöverträffad oavsett om man är topp hundra eller en klåpare.

Lite mer om strängningar

De senaste dagarna har det varit diskussioner om strängningar på flera håll. Ett alltid lika intressant diskussionsområde. Då strängningen på ditt racket handlar om känsla så blir diskussionerna ibland animerade. Det finns ju egentligen inget rätt och fel här utan bara ett tyckande. Mitt enda råd är att testa, testa och testa lite till. Sedan vet alla som följt bloggen att jag anser natursenor vara det bästa för oss motionärer. I en hybrid, då.

Strängningsteknik är ett lika mycket minerat område för oss som strängar vår egna racketar. Vad är rätt och fel här liksom? Nåja, ett illa strängat racket är lätt att känna igen, men när det handlar om finlir på området så är det återigen tycke och smak.

Jag försökte förklara för en kompis att jag drar de mittersta (kul ord!) längsgående lite, lite hårdare, och sedan lättar trycket utåt kanterna. I efterhand kom jag på att det låter som att jag strävar efter att ha olika spänning på olika strängar, vilket var klantigt formulerat av mig. Jag menade att jag försökte kompensera för maskinens mekaniska inkonsekvenser, då den "tappar" lite mer på de längre strängarna än på de kortare när man jobbar sig fram över racketen. Fysikens lagar, liksom.

För min erfarenhet här är att de bäst strängade racketarna är de där slutresultatet är så jämnt som möjligt (när man mäter enskilda strängar) över bädden. Närmast detta kommer jag när jag helt enkelt är noggrann och tar min tid med strängningen. "Slow Stringing", Lidestam-Stylee.

En timme grönt

På vägen hem från jobb i Sthlm stannade jag till över lunchen i Linköping för att träna med gamle Björn. Perfekt att göra ett stopp på halva vägen och inte bara sträcka på benen utan verkligen få sig en rejäl träningstimme.

Vi spelade på Mjärdevis tennisbanor som var av typ Canada Tenn. Första gången jag provade detta underlag. Det var som en hybrid mellan grus och hardcourt. Perfekt för mig som brukar vara vilsen i övergången till gruset. Sedan var de hemskans snygga, blekt grågröna. En positiv upplevelse, helt klart.

Sedan fick jag ordentligt med pymmel under träningen, men det är en annan sak. Björn var nämligen på humör och då kan han vara riktigt... jäklig. Fast på ett bra sätt. Det blir alltid kvalitetsträning när vi spelar. Han ger goda råd och kan på ett osjälviskt sätt mala riktigt länge på sidor av mitt spel som trilskas.

Jag har bestämt mig för att låta känslorna svalla lite på träning, men sedan lägga locket på under match, så det ylades en del idag, ska erkännas. Jag var så frustrerad, bara. Sorry, Björn!

Tjoho!

Det var länge sedan jag kom på mig själv att tjoa och applådera spontant framför tennis på teve, eller i det här fallet en fulström på datorn. Jag får nog återkoppla en handfull år bakåt, tillbaka till tiden då Federer fortfarande hade spring i benen och gled omkring som en smörklick på hardcourtbanorna. Men igår kväll under Madridfinalen blev jag oerhört entusiastisk över Djokovic, och då hejade jag egentligen inte ens på honom!?

Som han rörde sig, killen. Oj, oj, oj! Det var Mecir-klass! Han var helt klart i zonen. Han hade det där Wilanderska rycket, där serben rörde sig tiondelar innan Nadal träffade bollen. Det där flytet där det ser ut som att killen redan vet var motståndaren ska slå bollen.

Den ”nya” backhanden som serben visade upp var mycket Mecir-inspirerad också, allrahelst den raka varianten. Där Nadal har en backhand, som han antingen slår hårt eller jättehårt, så hade Djokovic massor av olika varianter, som satte myror i huvudet på spanjoren. Lite som att Federer har femtiotolv olika slice:ar på backhand (som i o f s församlingen lärt sig läsa numer...).

Tjoho, det här kan bli riktigt kul framöver.

88,08

Nä, det är ingen radiofrekvens på FM-bandet. Det är en siffra som visar precis hur bra är jag i tennis. Varken mer eller mindre.

Idag trillade den nya tennispoängen in. Inte för att den spelar någon roll, egentligen. Summorna som redovisas ska alltid tas med en nypa salt. Beroende på matchande och matchandets omgivning kan den här värderingen slå alldeles åt käppskogen ibland. Det kan simma omkring fantastiska spelare i den tvåsiffriga regionen och tämligen mediokra tävlingsspelare kan ha hundratals poäng.

I mitt fall stämmer det ganska bra. Jag är en motionär som gillar att tävla ibland och därför passar fint i C-klasserna, upp till 100p. Min ambition, däremot, är att etablera mig på tresiffrigt, att bli så bra att jag kan spela B-klasser istället.

Det är en bit kvar. Jag har visserligen arsenalen, flåset och tänket, tycker jag. Men det är fortfarande svårt att få ihop det hela. Det är lite vingligt, helt enkelt. Vissa dagar kan jag förvåna mig själv med att spela jämnt med riktigt duktiga lirare, andra dagar kan jag klappa samman fullständigt mot spelare jag borde avfärda med en gäspning.

Men, det är ju det som är det härliga med sporten. Att det hela tiden kräver utveckling såväl som inveckling. Dessutom är det ett långsiktigt projekt, där målet finns bortom horisonten och det är hemskans kul på vägen.

Esyluxligan 6:1

Nämen, lite retrotennis. En doft av åttiotalet, härligt.

Roger Nydahl - Michael Beigart 1-5 1-2

Det är inte ofta jag stöter på en tvättäkta "pusher/retriever", en vägg, nuförtiden. Det var mycket vanligare förr. Jag tror inte motståndaren slog en enda "winner" förutom på passerslag ikväll. Mäktigt!

Jag hade hellre mött en sådan här motståndare senare i utesäsongen. Nu kände jag mig i o f s med hela tiden i spelet, men när jag inte hunnit justerat spel & taktik för gruset så var killens fina defensiv alltför svår att bryta igenom.

Det var ett stort arrangemang, Vårruset, bara några meter från våran batalj. Mycket intressant att spela match med hundra decibel peppande "dunka-dunka" som bakgrund. Under andra halvan av matchen hörde jag ingenting alls. Jag hörde aldrig motståndarens träff, inte heller min egen. Vad gäller poängräkningen så blev kommunikationen kring denna högst bristfällig. Komiskt.