Nåt annat

Det kommer bli tio dagar utan tennis, detta på grund av sjukdom, jobb och annat. Hur ska det gå? Jag bävar. Mina frökenhänder kommer trasas i bitar efter så långt uppehåll. Formen kommer vara obefintlig och banne mig om jag ens kommer komma ihåg hur man räknar poängen.

Riktigt ruttet

Lillkillen gillar just nu att betygsätta allt och inget. "På en skala från ett till tio..." är ett mantra för tillfället. Om vi applicerar detta tänk på min insats på lunchtennisen igår så blir det en svag 2:a. Varannat slag var bortom all räddning. Bollarna var tidvis meter ute. Coach M, tillbaka från semester, var oerhört tålmodig och peppade trots att det måste sett bedrövligt ut. Jag spelade som en påse skridskor, punkt.

Apropå en påse skridskor. Min strängningar är riktigt ruttna. De är numer halvårsgamla och borde klippts bort för länge sedan. Men, bor jag i Småland, så... Nu är det bara en handfull veckor kvar innan ny säsong börjar och då ska nya strängar snöras i, så jag får tåla eländet ett litet tag till.

En handfull veckor, det låter nästan vackert. Snart kommer den härliga grussäsongen. Älskad och hatad. Mysigt värre kommer det bli. Ruttet värre kommer jag spela i flera månader innan jag får fason på spelet.

Matlagning

Pim-Pim lägger ner. På bloggar och i kommentarer ventileras friskt både det ena och det andra kring hans person och beslut. Dessa diskussioner undantagna är hans egen förklaring till att slå halt kanske det bästa på mycket länge i sportsammanhang.

"– Jag längtar efter att få vara hemma och laga middag. "

Jag förstår känslan.

Esyluxligan 4:1

Första matchen blev den sista i fjärde omgången. Om nu inte en sista gäckande motståndare beslutar sig för att slå en signal.

Roger Nydahl – Ulf Lundblad 5-3 5-2

Den här gången var det en ny Ulf som stod på andra sidan, betydligt mer målmedveten. Den här kvällen jagade han mig runt på banan. Så, oj, vad jag fick jobba den här matchen. Ett ynka break skiljde i första set. I andra fick jag tidigt med mig ett break till, efter att Ulf plötsligt dippade i ett av sina servegame. Efteråt var jag ordentligt mör, ska erkännas.

Såklart hastade jag sedan vidare in på C1:an där jag följde upp med en lika tuff timme mot Andreas. Det kändes riktigt bra när jag släntrade hemåt. Jag gillar när benen liksom skakar efteråt. Då har träningen bitit ordentligt.

Rätt grejer – fel grejer

Jag tänkte minimera materialtugget ett tag nu, för att inte trötta ut eventuella läsare med balanspunkter och svingvikter. Men, nu kan jag inte hålla mig.

På lunchtennisen finns en äldre herre, gissningsvis i sjuttioårsåldern. Ett rejält fint tillslag på bollen men av förståeliga skäl vissa svårigheter att röra sig i sida och djup. ”Slå hårda bollar mitt på honom, så ska du få se” säger Coach M. Och, då kommer de tillbaka stenhårt, hela tiden.

I vilket fall, jag har glatt mig åt att denne grånande spelare använder riktiga doningar, ett LM Prestige MP. Detta till skillnad från hans gelikar som utan undantag använder monstruösa widebodyramar med årsgamla strängningar. Nu i måndags spelade jag dubbel med gentlemannen i fråga och upptäckte då på närmre håll att hans racket minsann inte var av den vanliga sorten, utan var en PT57:a!? Obetalbart! Så jäkla gött!

Ibland spelar slumpen oss härliga spratt, den racketen hade inte kunnat hamna i rättare händer. Att han sedan hade köpt den begagnad i tennisshoppen för hundralappar omedveten om att handsnickrade Pro Stock-racketar av den modellen betingar tusentals kronor på köp/säljforum på nätet gör det hela än roligare. Hoppas nu att racketen inte hamnar i en garderob till slut eller att något okunnigt barnbarn skrapar ihjäl racketen på en parkeringsplats. Fast det skulle i och för sig vara en skön grej det med.

En annan racketreflektion. Jag satte en PC600/PT10:a i händerna på en av tävlingsjuniorerna förra veckan. Vilken skillnad det blev, som natt och dag! Bollen fick direkt en ordentlig extra skjuts och spinn. Och ljudet sen, det bara small vid träffen.

Lite sorgligt är det, att så många av de yngre spelarna verkar vara så omedvetna om sitt materialval. Rätt racket och rätt strängar kan göra enorm skillnad. Jag ser flera uppenbara felmatchningar mellan tjej/kille och material här hemma i hallen. Det här med materialhjälp är tränarnas ansvar, tycker jag.

Nedan är saxat ur en krönika skriven av Magnus Gustavsson:

”...Här kan jag ibland reagera på hur flera yngre spelare tänker. De blir erbjudna sponsorkontrakt där de får ett antal spadar och där de känner att de har sparat in lite pengar. Problemet blir dock att de spelar betydligt sämre därför att de inte varit noggranna i sitt val av leverantör för att utvecklas. En spelare som slår relativt platt ska inte ha det racket som Nadal har och en spelare som spelar springer och toppar a la Nadal ska inte ha Robins racket. Vad tror ni skulle hända om Nadal skulle spela med Robin Söderlings tätsträngade, supertunga Headracket och spela det spel han gör och Robin fick Nadals racket som är mer glessträngat och inte alls lika tungt som Robins? Jag är övertygad att man definitivt skulle få hitta dessa både herrar långt ner på resultatlistan...”

Esyluxligan 4:3

Då var jag definitivt en erfarenhet rikare.

Roger Nydahl - Joakim Starck 1-5 2-5 1-0

Det gjorde fortfarande ordentligt ont i låret efter onsdagens träning. Det gjorde ändå ondare att tänka på att flytta fram matchen ännu en gång, nu när vi hittat tillfälle att komma kapp. Familjelogistiken tillåter inte alltför mycket schemaändringar.

Så, vad gjorde jag. Jo, jag köpte elastisk binda på vägen till hallen och lindade där mitt ben hårt innan jag gick ut på banan. Några testböjningar visade att smärtan fortfarande fanns där men var lindrad. Det var första gången jag testat ett sådant trick, faktiskt.

Vad lärde jag mig då? För det första så påverkar själva lindandet rörligheten ordentligt. Det kändes som att gå på styltor. Som om någon håll hårt i benet. Som om det var hårt lindat, typ. Vilket det ju var... Men allra mest påverkade det min serve, där jag fick skifta balans och använda enbart det bakre benet för att skjuta ifrån. I vanliga fall tar jag kraften från båda, med centrum någonstans emellan. Det här kändes oerhört vingligt, men efter några game verkade det funka hyggligt.

Nu tror jag inte att slutresultatet hade blivit så mycket annorlunda om jag varit helt okej, men det här var ändå ett expriment som jag nog inte gör om. En annan gång får jag nog tacka nej och vila istället.

Vetenskaplig uträkning

Frågan om vem som är den bäste tennisspelaren genom tiderna är ständigt aktuell. Spelare från olika epoker ska jämföras och det här rör alltid upp starka känslor. Den här länken var därför skoj att läsa, även om jag hoppade över en stor del av formlerna och tanken bakom dem. Det var i alla fall ett nytt sätt att se på saken.

Visst, resultatet ovan är faktiskt lika gångbart som många av de andra vanligare uträkningar jag ramlat över. Connors, varför inte? Uträkningen premierar såklart långa karriärer. Men varför ska det inte vara en del i variabeln?

Men förmodligen är Connors inte den bäste tennisspelaren genom tiderna, han har däremot haft den bästa karriären.

Var är Nadal, då? Jo, just nu på fyrtionde plats. Men, han är ju inte riktigt klar än...

Snuvad

Jag såg fram emot kvällens Esyluxmatch med förhoppningen om att jag konserverat den goda formen från gångna helgen. Men tji fick jag. Det dök inte upp någon motståndare. Inte heller hade killen i fråga bemödat sig att informera mig om sin bortavaro. Trist.

De snälla killarna Axel & Robin stannade kvar på banan och spelade av det mesta av timmen med mig, så lite tennis blev det trots allt. Jag var taggad och tokrusade på det mesta vilket resulterade i att jag fick kliva av banan med kvarten kvar. Det högg nämligen till i framsidan av låret. Jag hoppas verkligen inte att jag gjort mig illa, att det bara är en liten överansträngning.

Lego + rund penna, perfekt!

För bra bild för att inte delge församlingen. Barnens lego kommer väl till pass när Björn kollar balansen på nya Dunloppar. Mycket billigare än denna. Och går att montera upp och ner vid behov.

Öjaby TK - Hovmantorp TK 1-2

Det var klasspelarna bland Sydosts tävlingsmotionärer som möttes upp på Strandbjörket idag, och så jag.

Andreas Eidenskog - Jonas Allgulin 6-2 7-5
Roger Nydahl - Joakim Sälgeback 4-6 5-7
Eidenskog/Nydahl - Allgulin/Sälgeback 2-6 2-6

Med hemmalagets samtycke lånade Hovmantorp en finspelare av VTS denna lördag. Visst, det kan ha gjort att slutresultatet i tabellen hade vinglat åt ett håll eller annat, men viktigast och roligast är att det blir spel. Och roligt blev det.

Jag såg inte mycket av min klubbkompis vinstmatch. Jag visste att Andreas hittat träffen igen, han bokstavligen bombade bort mig i onsdags på träningen. Så jag var inte förvånad över att han lyckades vinna över Jonas.

Jag ville verkligen göra en bra match idag. Mina matcher och träningar mot Joakim har annars varit ensidiga historier, där jag tagit något strögame som tröst. Därför försökte jag hela matchen pumpa upp mig och vara på tårna. Funkade riktigt bra, men inte hela vägen. Jag var med upp till 4-4 i första set där vi hade ett låååångt game som verkligen blev viktigt. I andra set hade jag övertaget hela vägen till 5-4, där Joakim visade klass och spurtade om.

Det var lite härjande och gapande idag, men i god anda. Vi försökte båda tagga oss själva. Så alla förbipasserande, det var inte lika illa som det kanske lät!

I dubbeln spelade Hovmantorp bättre dubbel än oss. Returerna är viktiga, vilket jag fick erfara. I mina sista tre servegame bröt Jonas & Jocke mig blankt. Det är fasen inte bra alls.

Sen blev det fika. Pojkarna sade snälla saker om min insats idag, trots mina svidande förluster. Kanske är det så att jag snart kan börja tampas med B-klassarna på riktigt?

DC & lite annat...

Det är ju bara en stenkast bort. Eller ett par timmar i alla fall. Kanske skulle jag ansträngt mig att ta mig till Borås i alla fall. Mycket närmre än så här kommer nog inte Davis Cup på länge.

Jag har nog kanske redan avhandlat det i bloggform, i vilket fall, jag har bara sett två Davis Cup-match tidigare. Sverige mot Ecuador i Norrköping 1984. Det där sista lät ju som framtiden, fast det var evigheter sedan. Jag var sjutton år och åkte dit med min två år yngre bror. Jag minns att jag tyckte biljetten kostade hiskeligt mycket pengar, jag hade velat vara där alla dagar men hade bara råd med en. Jag hejade fram svenskarna, men tyckte samtidigt att Andres Gomez var exotisk och spelade fin tennis. Han hade ju "enfattig" backhand, precis som jag. Efter matchen sprang min lillebror ner för att ta autografer. Då jag var sjutton tyckte jag att jag var för stor för sånt, töntigt. Men, shitta bananas så avundsjuk jag sedan blev då jag såg brorsan stå och småprata med först Wilander och sedan Gomez i vad jag tyckte var en evighet.
Sedan såg jag lite av Sverige mot Sydafrika i Tipshallen ett drygt decennie senare, men där var jag en kort sväng i jobbet och filmade någon synk åt nyheterna och fick då knappt se någon boll spelas.

Borås!? Ja, ja. Som rookie i arbetslivet var jag en gång där och gjorde en kort liten film om en pensionerad busschaufför. Hans leverne och historia skulle redovisas i nån slags historisk exposé för ett program. Men, han hade inte gjort något annat än kört lokalbuss alls i livet. Han hade inga intressen utöver att köra buss. Panik! Det löste sig genom att han/vi kapade en buss i ett bussgarage. När han fick köra sin gamla rutt levde han upp och berättade varmt om livet som busschaufför. Jag lärde mig att det lilla livet kan vara gott nog.

Marat Safin är i Borås! Smaka på den meningen. Den hetlevrade och nyckfulle ryssen har något speciellt. Inte bara som spelare utan som människa. Han verkar vara just mänsklig, helt enkelt. Som folk. Han är varken något gott föredöme eller något särskilt dåligt heller (nåja...). Det finns en uppsjö stories om honom som minsann inte sätter honom i någon vacker dager men ändå gillar man honom. Han verkar ha en hälsosam distans till hela cirkusen och inte minst till sig själv. När jag ibland Youtub:ar fram Safin-klipp blir jag inte upprörd över hans manér och då vet alla som känner mig hur jag kan koka av ilska över hur mina motspelare likväl som andras uppför sig. Mitt överseende med Safins dumheter beror på att han hela tiden riktar det inåt. Han är grymt begåvad men brottas hela tiden tiden med sig själv. När han spelade var det verkligen som att se ett drama i dramat.

Jag är lite nyfiken på hur Marat avrundade onsdagens bankettkväll i Borås? Det var ju lillelördag och allt. Måste väl blivit en sväng förbi Stadshotellet eller nåt?

Esyluxligan 4:4

Så föll pusselbitarna på plats, för en timme åtminstone.

Roger Nydahl - Teo Ottosson 5-4 1-2

Jag vet hur jag vill spela min tennis, men det är förtvivlat svårt att få ihop spelet. Igår funkade det faktiskt. Coach Martinsson, du skulle varit stolt om du sett mig! Jag servade varierat och försökte sätta motspelaren i tidsnöd, försökte avluta poängen relativt snabbt utan att för den delen stressa bort dem. Jag både satte press och tog farten ur bollarna, allt för att variera spelet.

Lite märkligt att det plötsligt funkade mot just Teo. Jag har nämligen höga tankar om honom. Han har nåt som de andra tävlingsjuniorerna jag spelat mot inte haft, han är slug och listig. För två år sedan i Strandbjörksspelen blev jag fullkomligt bortkollrad, vilket sved extra mycket då jag själv tycker att just spelförståelsen är ett av mina trumfkort. Visst, andra juniorer har bokstavligen blåst mig av banan med kraft, men det imponerar inte på samma sätt som när jag blir överlistad. Med lite mer tålamod och en elakare spelplan kan han nog sätta griller i huvudet på riktigt duktiga spelare.

Jo, en sak till. Jag fick iväg en handfull riktiga rökare till servar!? Säkert upp mot 150-160 km/h. Var kom de ifrån? Inte likt mig...