Polyesterarm

Ytterligare ett bevis på hur klent byggd jag är. Det räckte med att jag bytte racket de sista tio minutrarna på dagens träning för att skaffa mig Polyesterarm. Nu är ju känslan av nysträngad Poly grym, så jag får väl ta den smällen när jag vill testa mina strängningsförsök.

Det är lite som med min äggallergi. Med jämna mellanrum måste jag trycka i mig en omelett, himmelskt gott, med efterföljande magont, för att bli påmind om vad som händer.

Ett gammalt Rossignol F200 med fullbädd SPPP var inte så dumt, det. I min enfald trodde jag att den smörmjuka ramen skulle kompensera för den styva strängbädden, men så var inte fallet. Då vet jag det. Det gamla Rossignolet är fullt spelbart, det skulle dock ta lite tid att vänja sig vid den enorma flex som den bjuder på. Anti-tesen till dagens racketar.

Det var premiärspel i A-hallen på Strandbjörket. En angenäm bekantskap. Men inte var underlaget långsammare än halvannan trappa ner, den gav bara skenet av att vara det. Annorlunda och kul, dock.

Lördagsmys

Vad gör en tennisklåpare när han är alldeles själv hemma en lördagskväll? Jo, ställer sig i förrådet och strängar upp ett gammalt Rossignol F200 Carbon. Det är visserligen mest en övningsuppgift, men också lite kul att kanske spela med de sista tio minutrarna på nästa träning. Jag undrar hur ett gammalt Rossi spelar med fullbädd Polyester, SPPP Pure 24 kg. Snart får jag veta.

Esyluxligan 2:1

Den raka motsatsen till sista matchen i förra vändan. Ikväll var det inte pang-pang, utan handledsfest.

Roger Nydahl - Ulf Lundblad 5-2 5-2 0-1

Riktigt skoj spel med många fina bollar. Det var old school-fest med undanläggningar, lobbar & dropvolleys. Handledsfest, som sagt.

Jag hade fint flyt och turbollarna gick enbart min väg (sorry!). Jag försökte göra som Bernth hade instruerat mig under lunchpasset tidigare under dagen, att hålla uppe tempot. Tack, Bernth!

Motståndaren imponerade väldeligen på mig. Han spelade en riktigt fin klassisk tennis. Så jag kom på mig själv att ibland mer beundra än bekämpa. Det skulle inte göra alltför ont att förlora nästa gång.

Ur gömmorna 27

Pro Kennex Golden Ace. Inte bara vacker, utan fullt spelbar.

Jag hade denna skönhet så gott som högst på min önskelista, vad gäller gamla racketar. Så jag blev riktigt glad när jag hittade den. Tillsammans med den Snauwaert (med många namn...) som Miloslav Mecir spelade med var detta träracketens dödsryckningar.

Det här är en omodern modern racket, eller tvärtom. Den har så gott som samma form som dagens racketar, med en träffyta på 90 sq/inch, samma som exempelvis den Federer spelar med. Den är tunn, 16 mm, och är rejält flexibel, allra helst när jag träffar bollen långt upp i träffytan. Vad RA-värdet kan ligga på vill jag inte ens spekulera kring.

Märkligt nog är den fullt spelbar!? Den är till och med bra!? Träffar jag bollen rätt uppför den sig som vilken som helst av dagens racketar. Samtidigt som den gamla bekanta känslan av träracketen finns där.

Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg, hade jag funderingar på att göra nåt annorlunda med mitt sista år som juniorveteran, ett ”förlorat år” i väntan på H45. Jag hade samlat samman fyra matchade Dunlop Maxply och tänkte spela dem 2011. Men så drämde jag av en ram, när jag tränade servar och jag började tänka om. Jag misstänker att de skulle bli kaffeved innan utgången av Mars månad.

Men här, med de fem fabriksnya Kennex:arna i gömmorna finns ju en mellanmjölksväg, kanske. Med Golden Ace skulle det nog funka att spela ett år med träracketar, på pin kiv. Jag får fundera vidare på om det är en vettig idé eller bara trams.

Sthlm Open 2010

Det var en fin fredag vi hade i Stockholm, lillkillen & jag. Stockholm Open hade gjort en ordentlig uppryckning i jämförelse med förra gången jag var där, för de dryga handfullet år sedan. Då kändes det hela som en semisorglig historia som evenemang, faktiskt. Så bra fixat, Thomas, Jonas & gänget, verkligen.

Sen var ju Federer där. Det ska väl erkännas att det var hela orsaken till att vi tog oss dit. Vem vet, kanske var detta enda chansen att få se tidernas bäste tennisspelare, så det kändes angeläget. Och, han var värd varenda spänn. Det var än mer imponerande från några meters håll, än på teve, såklart. Karl’n flöt fram på banan och hade en sån makalös tajming att det nästan var löjligt. I matchen mot Wawrinka kändes det som att han efter den klena inledningen triggades av hela situationen. Han började med att överglänsa Wawrinka på dennes bästa gren, backhanden, där han började pumpa med varierad arsenal. Och när han sedan fått upp farten var utgången, typ, bestämd. En del bollar fick mig att tappa både andan och hakan. Jag vet att jag yttrade flera icke väl valda ord inför lillkillen, utan att jag märkte det; ”åh fy f-n, alltså” och så vidare. Jag brukar annars vårda mitt språk.

Vi hade finfina platser bara fåtalet meter från spelarna, vilket verkligen förhöjde upplevelsen. Det kändes nästan som att man kunde böja sig fram och klämma lite på dem.

Det fanns andra som spelade fin tennis också. Florian Mayer gav mig faktiskt Mecir-vibbar ett tag. Robin spelade inte dåligt, han hade tyvärr ”bara” en vanlig dag på jobbet, vilket inte räckte mot den inspirerade tysken. Sedan så hade Ljubicic en riktigt fin träff på bollen. Hans forehand var i princip ljudlös, ett dämpat fluffigt ljud, till skillnad från exempelvis Robins knallar till forehand.

För en enkel motionär ter sig vad dessa toppspelare gör mer som cirkuskonster, ska erkännas. Det var ändå inspirerande för både mig och lillkillen, när vi återinträdde i vardagen.



Hej då, Roggan. Hoppas vi ses igen...

En länk, bara

Ett kort inlägg. Ett tips på länk, http://tennis-prose.com/articles/tennis-characters/ där en amerikan på ett lättsamt sätt beskriver några olika karaktärer han råkat under sina år med tennisen. Alla har vi liknande historier i bagaget, jag har själv en massa. Jag hade tänkt portionera ut dem, pö om pö, men nu hann någon på andra sidan Atlanten före med idén.

Förresten så bjöd Hank på en historia i en kommentar till ett inlägg förra veckan.

Nu bär det av till Stockholm. Nu ska vi glo på Federer & de andra.

Solo på morgonkvisten

Alldeles ensamma var vi i hallen, lillkillen & jag. Förutom vaktmästaren som tände lamporna åt oss på C2:an. Vi försöker få ordning på ”vrida upp, sidan mot bollen” & ”röra på fötterna”, något vi båda behöver bättra oss på.

Det hela bygger såklart enbart på gemenskapen i att knalla dit i hemlighet och att det är så kul. Vi kör fortfarande grunder, backhand & forehand, med lite, lite serveträning någon gång. Tanken är att det ska gnuggas grunder tills korna går hem, eller att killen tröttnar och vill göra annat.

Och, tänk, det verkar som att han börjar hitta nånstans. Idag visade killen att där finns ett frö till någonting. För i en litet tiominutersfönster, tjugo över sju en tisdagsmorgon i oktober, klaffade det hela för första gången och jag tappade nästan hakan. Rent tekniskt är hans forehand redan bättre än min och hans enhandsbackhand är förvånansvärt vältajmad för en åttaåring med en 325-grammare i handen.

Nu matar jag honom med tämligen snälla bollar, mest för att han ska koncentrera sig på tekniken och inte behöva uppfinna patentslag för att rädda sig. Samtidigt är småkillar/-tjejer roliga. Timmen därpå kan de ha glömt de mest simpla grunder.

På lördag morgon missar han ju sin tennisskola då vi förhoppningsvis ska få se Federer på fredag kväll, så det här fick bli veckans dos. Om vi inte hinner med en timme på torsdag morgon, förstås.



Apropå Federer, så såg jag denna intervju med honom på SVT Play och blev återigen grymt imponerad. När schweizaren svarar på frågor kan jag inte med mitt tränade öra som redaktör höra ett enda falskt klingande tonfall eller någon glidning. Visst, det kommer småfloskler och någon plattityd, men det hela är uppriktigt hela tiden. Hur fasen gör han? Det är där storheten ligger. Nadal kommer kanske hinna rada upp fler titlar, så bra är han, men han kommer inte hinna fatt Federer på folklighetsfronten. Och jag som annars brukar reta mig på välrakade svärmorsdrömmar, jag köper Federers grej rakt av. Märkligt egentligen.

Nya tag

Idag fick jag ett välbehövligt pass tennis på lunchen, med Bernth och gänget. Då coachen läst i bloggen om min vikande form gnuggades det speciellt på flera grejer i spelet. Precis vad som behövdes.

Det känns verkligen roligt att någon bryr sig om hur jag spelar, förutom jag själv då. Likaså att faktiskt få beröm, det är oerhört peppande och inspirerande. Alla snälla saker Bernth säger, och de andra också för den delen, vid våra sammankomster om mitt spel och mina slag bär jag med mig sedan in i matcherna.

Fler motionärer, inte minst av den ambitiösare sorten, borde få chansen till hjälp som den jag fick idag. Att boka på privattimmar med någon duktig tränare finns tyvärr inte på kartan för en småbarnsförälder, varken tiden eller pengen finns där. Därför gillar jag lunchtennisen skarpt, där vi kan dela på kakan. Även kortare stunder av instruktion biter hyggligt på gamla hundar.

Vi hann till och med prata om den mentala biten, där jag fick erkänna att livet ibland lägger krokben på tennisen, att en utarbetad och slutkörd tennisklåpare kan bita i gräset mot spelare som det åtminstone ska spelas jämnt med. Matcher spelas på hälarna, huvudet är nån annanstans, gäspningar kvävs. För så är det, tennisen är en bricka i livspusslet.

Men, snart hittar jag träffen igen, jag kommer vara på tårna och överraska med vinster istället för förluster. En dag.

Ur gömmorna 26

Donnay Pro 35. Hellre än bra, misstänker jag.

Den här vet jag inte så mycket om egentligen. Jag köpte den för att jag tyckte den var snygg på åttiotalet och ville provspela den då. Att infria den känslan kunde vara värt en femtiolapp, tyckte jag en dag för halvtannat år sedan.

Jag tycker fortfarande att den är stilig och har faktiskt fortfarande inte provspelat den. Men, den har fått utstå mina strängningsövningar på sistone, så snart ska den luftas.

Donnay gjorde fina grejer i den tidiga eran av moderna racketar. Jag minns att en spelare som hette Chip Hooper spelade med denna ett tag. Tufft namn, inte lika grym lirare, om jag minns rätt.

Kolla bilden förresten, den är strängad med rosa strängar!? Bara i tyskland, mina vänner...

Ett starkt minne av Donnay-ramar från åttiotalet är annars att jag ett år på Ekenässpelen kollade in några storspelare, där en av dem, minns inte namnet, kom in på banan med hela famnen med Donnay C.G.X 25, säkert tio-femton stycken, och släppte av lasset vid domarstolen. Resten av grejerna, vattenflaska och handduk, hade han i en plastkasse. Mycket ”coolt”, tyckte jag då.

Esyluxligan 1:5

Här tokstressar jag ner från jobb i Stockholm, bara för att spela så oinspirerat. Skärpning!

Roger Nydahl - Daniel Svensson 2-5 1-4

Jag har i tidigare inlägg lovprisat de artiga ungdomarna, så det känns inte mer än mänskligt att en trött kväll i oktober till slut träffa på en ungdom av den lite grinigare sorten, med klagosång och ett annat kroppsspråk. Alla kan vi inte vara svärmorsdrömmar, ska gudarna veta. Den riktigt duktige killen daskade på bollarna ordentligt och prickade linjerna på ett mycket imponerande sätt. Trots detta kunde höras typ "det är det sämsta jag spelat i hela mitt liv..." när jag nån gång av egen kraft vann en poäng. Kanske var det så, jag vet inte.

Idag var motståndaren föredömligt snabb att sätta igång bollen, lite för snabb till och med. Ett tiotal (!) gånger fick jag höja handen och be om tid, för annars kom serven innan jag vänt mig om färdigt. Hmm, trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men ikväll saknade jag de andra juniorernas bollstudsande, rövkliande och snuttefilt-duttande.

En fråga. Om en motståndare gör uppenbara fotfel upprepade gånger, är det något som jag ska påtala? Jag dömer väl bara min egen sida? Det är min utgångspunkt i alla fall. Vad är kotym?

Suck, det känns som att jag är ur form, eller nåt. Jag gör massvis av dubbelfel och returnerar som en påse krattor. Jag har inga idéer om vad jag ska göra med bollen heller, spelar planlöst. Kanske är det den vanliga omställningen ute/inne som tar tid. Annars får jag väl försöka göra en analys av läget snart.

Här är ditt liv

Okej, programmet om Mats Wilander på SVT blev väl inte så jäkla lyckat, tycker jag. Valet av gäst är det inget fel på. Mats och hans historia är nog så spännande och hans ofrivilliga insats var det inget fel på. På nåt sätt känns det som att Mats Wilander ibland haft lite otur i sitt gnuggande med media. Detta för att han säkerligen är en hyvens kille som visar tillit till folk och ställer upp på grejer. Det ska han ju ha en klapp på axeln för, då det visar på en positiv syn och inställning till de människor som närmat sig honom med olika förslag. Det är verkligen inte Mats som ska skämmas över att han läst upp dikter i teve, det är de som i efterhand raljerar över detta som ska skämmas.

Vad gäller teveprogrammet härom veckan så förstår jag verkligen växjöbornas upprördhet över att ha blivit exkluderade ur historien. Men det fanns säkerligen inget elakt uppsåt med detta, utan var nog en redaktionell fråga i stunden, där det blev litet skutt i historien, förmodligen för att kunna knöka in så mycket som möjligt inom programtiden. Det är så det brukar fungera och det finns säkert andra som också känner sig förbisedda på samma sätt, i andra program.

Själv tillbringade jag en härlig och solig sensommardag som tillfälligt inhyrd lakej till redaktionen, med uppgiften att åka runt och filma småländska miljöer där Mats rört sig i som ung (Strandbjörket fanns inte med på den lista jag fick!?), samt göra en liten ”synk” med Tobbe Thestrup och hans mamma. Av allt detta blev det ingenting alls i teve, vilket i o f s inte upprör mig, trots ansträngningen att släpa kameror och kringutrustning runt halva Kronoberg. Det ligger i tevemakandets natur och det finns säkert ett uttänkt redaktionellt beslut bakom valet att inte använda materialet jag filmade. Jag hoppas innerligen att jag inte filmade så klåpigt att det inte gick att använda, bara. Det vore skämmigt. Brukar aldrig hända, dock.

Jag fick i alla fall uppleva en alldeles egen ”Tour of Mats” i regionen på egen hand, inkluderat en schysst fikarast på konditori i Moheda. Kanske en spännande idé? Det finns ju stadsvandringar, så varför kan det inte finnas tennisrundturer?

Sen stod han där, några dagar senare, i Strandbjörkshallen, på banan bredvid, självaste Mats. Kul att se, verkligen. Sist jag såg honom spela tennis IRL var i en DC-match mot Ecuador i Norrköping 1984, mer än tjugofem år sedan.

- - - - - - - - - - - - - - -

Enlig VTS hemsida arrangeras nu ett eget litet ”Här är ditt liv” i slutet av oktober med Mats brorsa som gäst, med underrubriken ”via Växjö och Växjö TS”

Förstlingverk

Ikväll testade jag att stränga på maskinen jag fick med mig hem förra veckan. Första gången på över tjugo år. Det gick över förväntan. Ett gammalt Donnay Graphite Pro 35 fick agera försökskanin. Jag tror det blev helt okej. Det verkar som att jag fick precis så jämn spänning över hela bädden som jag hoppats på. Lite, lite för hårt blev det, nåt kilo eller så. Jag kommer nog få kläm på det här.

Nu är det bara att klippa upp och prova igen, en annan kväll. Övning ger färdighet.

Esyluxligan 1:4

Roger Nydahl - Joakim Starck 0-5 5-4

Första set, utskåpning! Det var något av det bästa jag sett i min motionsvärld, oj oj. Motståndaren tryckte tillbaka mig nästan in i väggen, det kändes som att mina fötter vadade i sirap, alla hans bollar var precis utom räckhåll.

Det är motstridiga känslor som cirkulerar i en klåpare när moståndaren spelar så himla fint. Såklart frustrerande att inte ens vara med i matchen. Samtidigt, så blir jag glad inombords när någon "som en själv", hittar zonen på det sättet. Och, sedan ett litet styng av avundsjuka, varför kan inte jag spela så bra?

I andra set började jag hålla serven. Vilket räckte fram till ett tiebreak, där jag vann ganska komfortabelt. Fast, egentligen var det inte min match här heller, jag var inte i närheten av att bryta Joakims serve. Det kändes inte som ett vunnet set, mer som att jag snattat nåt, typ. Det fanns bara en vinnare på planen idag, och det var inte jag.

Tillbaka i sadeln

Det är drygt tjugo år sedan jag sålde av min gamla vevmaskin. Det var ett riktigt Sisyfosarbete hemma i bruksorten under att antal år. Och ärligt talat fanns det de, som min kompis Björn, som gjorde det mycket bättre (Och en hel drös som gjorde det duktigt sämre i o f s...). Jag var innerligt trött på strängandet och trodde aldrig att jag skulle komma i närheten av en maskin igen.

Men, igår fick jag med mig Björns gamla trotjänare hem, då han uppgraderat till en riktig värstingmaskin. Man är väl inte sämre karl än att man kan ändra sig. Så nu blir det strängning till husbehovet och när andan faller på. Det ska bli spännande att se om handgreppen sitter kvar i nånstans i ryggraden.

Jag kommer att sakna den mysiga känslan av att, med kaffekoppen i handen, åse Björn finlira med sin gamla "crank-maskin" och lägga på säsongens strängar åt mig. Nu får jag väl klara mig själv. Allt medan Björn monterar på sina racketar på sin monstermaskin som sedan strängar racketen alldeles själv, för det gör väl elektroniska vidunder som nedan, eller?