Någonting att skylla på

En trött fransig strängning. Det är jag, det.

Det känns inte ett dugg roligare idag. Gårdagens insats lämnar en fadd smak i munnen. Eller är det kanske den där ölen jag tröstade mig med, för att det skulle sluta krypa i kroppen. Visst, motståndaren var bättre. Men jag var för dålig i alla fall. Jag stod inte upp för mig själv. Jag var inte på plats. Det känns inte bra.

Tävlandet i sig är egentligen egalt. Jag spelar inte för att uppnå resultat. Det är inte ett dugg viktigt vem jag vinner över, eller förlorar emot. Däremot så är det sparsamma tävlandet något slags kvitto på hur jag sköter min träning, hur jag utvecklas som tennisspelare. Så jag ger såklart akt på det, det gör jag. Om jag är ambitiös i min strävan att bli bättre, om jag nu lägger ner 3-4 timmar i veckan på tennisen, känner jag att jag har en förpliktelse gentemot mig själv att göra mig själv rättvisa.

Planlöst viftande. Det är vad det blir när det surrar av annat i huvudet; ”Lade jag ner ett äpple i lillkillens skolväska?” ”Hur fasen ska jag fixa transport mellan Bromma & Mörby?” ”Shit, jag avvisade den där fakturan utan att ange varthän den egentligen skulle” ”Grönsaksbuljong, det får jag inte glömma på hemvägen”

Jag är nog lite avundsjuk på David, som kunde släntra omkring i hallen och koncentrera sig på matchen. Inte som jag, komma inrusande tre minuter innan match. Han var verkligen närvarande, helt inne i spelet, i varje boll. För honom var det viktigt att vinna. Han gick nästan ner på knä efter matchbollen. Då är man hängiven.

Själv var jag någon annanstans.