Så var det dags för den andra av årets två tävlingar i hemmaklubben, den med handikapp. Den andra är KM:et, utan handikapp, då.
Roger Nydahl – Andreas Eidenskog 1-6 6-1 6-3
Nämen!? En vunnen match!? Det krävdes tydligen handikapp, typ bakbundna händer, på motståndaren för att det skulle hända. Och, mot Andreas!? Han fick börja varje game med en minusboll.
För oss vuxna motionärer i sydostregionen är unge herr Eidenskog lite av en sån där Himalayatopp, en sån där man får vända vid läger tre och lomma hemåt kippandes efter andan. Han tornar upp sig som ett berg på andra sidan och dänger in otagbara forehands med sina Söderlinglånga armar. Men med handikapp funkade det alltså…
Nu är ju den här vinsten egentligen inte värd ett dugg. Det kändes som att jag hela tiden hade två chanser i varje game, då jag kunde spela vidare även om jag tappade en eller två bollar på ett slafsigt sätt. MEN, på ett sätt är det ändå uppmuntrande. Det här betyder ju att om jag en dag skulle välsignas med tokflax och på nåt sätt få med mig tolv stycken linjeslickare, nätrullare och ramträff-in, så skulle jag ju ha en chans! Hmm…
Spelmässigt var det jämnt hela vägen. Jag blev av någon anledning piggare ju längre matchen led. Sedan fick jag, utöver handikappet, ovanligt många bjudningar. Då jag hade förra blogginlägget kvar i skallen var taktiken klar. Ingen taktik, alltså. Jag Panatta-vandrade framåt och kastade junk på Andreas. Mitt eget spel.
På begäran kommer här en kort förklaring på ”kasta junk” Jo, i mitt spel betyder det att jag tar farten ur bollen. Jag skickar över en paj, som motståndaren måste sätta fart på. Företrädesvis en backhandslice som inte biter särskilt hårt. Eller vinklade crossbollar utan tryck. Det kan också vara en semi-månboll mitt på kroppen. Sedan blandas detta med kontringsslag, företrädesvis cross, och lunkar framåt nät, vilket sammantaget blir en muppig mix där motståndaren undrar vafasen jag håller på med. Vad sägs om den icke-taktiken? Va?
Under matchen försökte jag verkligen peppa mig själv. Och, då det bara var vuxna närvarande lät jag för ovanlighetens skull munnen glappa. Så, jag bjöd på en frikostig mix av svordomar och könsord. Efteråt trodde deltagarna i den andra matchen, på banan bredvid, att jag förlorat av tiraderna att döma. Jag vet att Andreas inte tar illa upp, annars hade det aldrig hänt.
Den andra matchen, ja. På banan bredvid pågick en klassisk handikapp-fajt, där den ene spelare hade två minusbollar och den andre två plusbollar. Ett upplägg som i sig är gastkramande. Jag kunde tyvärr inte se matchen, av förklarliga skäl, men av de glimtar jag fick var det snyggt jobbat från båda håll. Plushandikapparens taktik var klar, chansa järnet. Minuskillen fick jobba hårt på att inte missa en endaste boll. Chansningarna gick hem.
Jag ser fram emot nästa match, finalen.
1 comment:
Där ser man jag trodde att "kasta junk" taktiken bara fungerade på muppar som mig själv som blir förrvirrade varje gång det kommer en boll med snö på som man måste göra nåt konstruktivt av. Intressant att det även kan funka på bättre spelare.
Post a Comment