Ett erbjudande

Jag hittade en en artikel i gårdagens Smålandsposten som handlade om en "tennisakademi" där gamle växjöspelaren Jonas Björkman ska hjälpa vuxna amatörer att utveckla sin tennis. Hmm, låter lovvärt, tänker jag.

Enligt Smp får en utvald skara under fyra dagar träna mot "Bjösse" och kompisen "Tompa" på plats i Portugal. Den som deltar faktureras 45000:-. Här sätter jag kaffet i halsen. För den summan får man mat till en trebarnsfamilj under ett år, eller samtliga dagisavgifter för ett barn från inskolning fram till sexårsverksamhet, eller nytt tak på huset.

Jag surfar in på akademins hemsida och kollar in upplägget. Det är boende på 5-stjärnigt hotell, halvpension, fritt tillträde till gym, gratis knådning av massör närhelst andan faller på och sedan tvättas dina muggiga tenniskläder två (!) gånger om dagen.

Okej, jag vet inte riktigt vad det är som känns lätt provocerande här!? Hjälp mig? Det är väl ingen vild gissning att deltagarna kommer att vara en tämligen homogen grupp vad gäller bakgrund och plats i livet.

I mitt jobb har jag jobbat nära artistbranschen länge och där finns ett fenomen som kallas "företagsgig". Det är lätta jobb där artisten ofta glider in på en företagsträff av nåt slag, river av några låtar och cashar in lätta stålar eller andra förmåner. Alla gör det, alla hymlar om det, för det anses inte riktigt fint. Jag misstänker att ovan två herrar förmodligen kombinerar detta "gig" med lite solsemester där familjerna också kan åtnjuta lite femstjärnigt boende, massage och tvättservice två gånger om dagen.

Men vafasen, det är väl ett av de sätt som våra ärrade gamla proffs kan ge tillbaka till svensk tennis.

Hur skulle då en egen variant, anpassad för mindre bemedlade tennisklåpare se ut tänker jag? Det får nog bli en halvdagsvariant. Vi samlas på resecentrum efter lunch där vi sedan tar 4:ans buss ut till Öjaby. Där är båda (!) banorna är bokade. Men innan passen drar igång blir det pulverkaffe och inplastad dammsugare/arraksboll i kiosken vid badplatsen. Sedan tränar vi under varandras vakande ögon och hjälper varandra med tekniken. Kanske blir det videoupptagning om någon har sin Iphone med sig, därefter analys. Har vi tur är Janne Gunnarsson ute och rastar hunden. Han är en vänlig själ, han byter säkert några ord med oss. Han kan få en dammsugare/arraksboll att mumsa på de sista hundra meterna hem. Tyvärr finns inte duschmöjligheter, men om vädret är hyggligt går det att ta ett dopp i sjön. Sedan tar vi 4:ans buss tillbaka till stan. Deltagare faktureras 45:- Vem hänger på?

Esyluxligan 4:2

Det blev en match till slut. Gött!

Roger Nydahl - Ludwig Turesson 4-5 3-1

Precis som förra vändan följdes vi åt fram till tiebreak. Där var det jämnt fram till 5-5 där jag brände ett upplagt smashläge. Sicken fulmiss!

Efter den straffsparken kändes det som att jag inte var värd att vinna setet och Ludwig snöt det därför rättvist. I det andra setet spelade jag lite bättre och avslappnat, men vi hann inte så hemskans mycket mer.

Mardrömmen

Jag läste på Bollfokus om Andreas krämpor och kände stor sympati. Det är ett elände när kroppen inte vill lika mycket som hjärta och hjärna. Även om jag själv hittills varit förskonad från skador så tänker jag mycket på detta, att det faktiskt kan hända mig också.

Förra veckan slet en kompis av korsbandet. Då han är över fyrtio år har sjukvården bestämt att han inte ska lagas. Då spelar det ingen roll hur aktiv man är, eller hur viktig idrotten är för honom. Han får ingen operation.

En annan kompis har haft kroniska problem med luftrören under lång tid, vilket påverkat möjligheten till att kunna röra på sig.

Att bli berövad glädjen i att röra sig och idrotta, om än på klåpig nivå, är en mardröm. Jag kan ibland oroa mer väldeliga över att det ska smälla till i en muskel, eller att ett ledband ska gå av.

Vad skulle hända då? Vad skulle ersätta tennisen? Käka gräddbullar och spela Virtual Tennis på PS3:an?

Jag känner i denna skrivande stund att jag ska bli bättre på att värma upp, bli bättre på att stretcha ut ordentligt efter match.

Jag minns ”Bruksuppvärmningen” i Boxholm, som tillämpades av brorsan med flera. Det var att tända en cigg följt av att veva racketarmen tre varv, sedan körde de. Det var förr det...

Premiär!

Första tävlingen för lillkillen. Lilla Masters, en förmiddag på sportlovet. Han verkade inte alltför nervös. Han undrade mest om det var nån han kände där.

Först var det genomgång. Förkortad bana, teknikboll och lite taktiktips. Sedan lite tips till föräldrarna också, folkvett.

På banan gick det riktigt hyggligt för lillkillen. Det är inte lätt första gången, alltså. När bollarna i princip aldrig hamnar där de ska, från nåt håll, så blir det sisådär med tekniken.


En iaktagelse vad gäller just 8-10-åringar är att de killar och tjejer som har kontroll på kroppen och koordinationen snabbt får ett stort försprång. Bäst idag var lillkillens träningskompis Liam, en kille som har fantastisk kroppskontroll och bollkänsla men något bristfällig teknik. Våran lillkille har finfin teknik men är fortfarande kalvig och vinglig. Det gäller att inte ge upp, det brukar ordna sig vid 11-12-årsåldern.


Största applåderna fick lillkillen då han lyckades vinna matchbollen i en av matcherna trots att den fastnade i racketens hjärtstycke!? Hur detta egentligen gick till kan bara domaren, William Rosengren, förklara. Den sistnämnde var för övrigt klart bäst på plan. Med en ängels tålamod rabblade han siffrorna samtidigt som han regisserade killarna och dessutom agerade bollkalle. "Nej, en serve till i andra rutan" kan man bara säga ett visst antal gånger innan man blir tokig och springer till skogs.

"Jag kom tvåa" var lillkillens glada kommentar efteråt. Det var nåt att skryta med inför morfar.

Veckodosen

Hur lägger en ambitiös tennismotionär upp sin träning? Hjälp mig här, gott folk!

Jag försöker träna och spela 3-4 timmar i veckan. Om det blir mindre än så blir jag faktiskt lite kinkig. Timmarna på tennisbanan är en del i livspusslet som inte alltid är lätt att få ihop. I perioder har jag tur och får till en jämn lunk och då kan veckodosen se ut som följer.

På måndagen är det nittio minuter lunchtennis. Oftast i ett behagligt tempo, med slagträning och kanske lite poängspel sista halvtimmen. Ibland blir det tio minuter lite tuffare tag på tu man hand med Coach Martinsson. På tisdagen eller onsdag är det Esyluxmatch, där det är poängspel hela timmen. Onsdagen bjuder på Öjabytimmen, där det beroende på träningskamrat blir lite slagträning och sedan poängspel. Som avrundning försöker jag få till en sista timme på fredagen, morgon eller lunch, oftast med Anders T.

Sedan så tillkommer ibland seriespel och tävlingar på helger. På den fronten är det just nu stiljte av förklarliga skäl. Men det är något jag hoppas kunna återuppta när den nya familjemedlemmen hittar sin plats här i världen. Något som då förhoppningsvis sammanfaller med mitt inträde i den riktiga veteranvärlden, H45.

Är det nåt som fattas? Ska jag välja att styrketräna istället för ett av passen på banan? Eller kanske intervallträna uppför Kala Höjden? Är det för lite matchspel? För mycket matchspel?

Jag känner att jag definitivt kan ta ytterligare ett kliv till i min tennis innan jag blir för gammal, jag kan faktiskt bli lite bättre. Men hur ska det egentligen gå till?

Lite tråkigt, sett över året, är att sommaren oftast blir lågsäsong vad gäller tennisen. Märkligt, då den bjuder på alla möjligheter egentligen. Är det gräsklippningen som är hindret kanske?

Många frågor idag...

Attans...

Wood & Steel på Strandbjörket är ju en av höjdpunkterna på tennisåret. Ledsamt att jag inte kan vara med denna upplaga. Jag hade gärna luftat mitt relativt nya gamla fynd, mitt Head Vilas. Nu kommer det dröja ett helt år innan jag får visa mina färdigheter med gammelgrejerna.

Det borde finnas en större nationell tävling med träracketar. Där hade jag gärna ställt upp i en C-klass och härjat.

Annars så har jag kommit igång igen efter däckningen i diverse sjukdomar häromveckan. I onsdags var jag sjukt taggad på träning. Jag tyckte nästan synd om träningskompisen, då jag tokrusade och högg på allt. Idag var det attans kul också. Nu ska jag bara tävla ifatt i Esylux-liret där jag hamnat lite i otakt.

Rekommendationer

I en kommentar till ett tidigare inlägg fick jag frågan om hur en motionär väljer sitt tennisracket. Eftersom jag har sjuttioelva stycken racketar skräpandes hemma är jag förmodligen helt fel person att ge goda råd. Men så tänkte jag på alla ”dåliga” goda råd jag fått på vägen och ändrade mig. Så, som komplettering till alla dessa förutsägbara ”Racquet Buying Guides” kommer här lite andra råd än de vanliga.

”Skit du i ditt, så skiter jag i mitt”
Alltså, lyssna inte på alla goda råd, allra helst inte från racketbranschen eller detaljister. Det finns såklart marknadsföringsplaner på när, var och hur vi ska säljas på vår utrustning. Det är inte bara av omsorg som vi motionärer tilldelas produkter att inhandla, rackettillverkarna vill ju såklart tjäna pengar (inget fel med det...). De stora jättarna dominerar, men det är inte alltid deras grejer passar oss bäst. De modeller som bjuds passar inte alla, heller. Ta inte den enklaste vägen, ta inte första bästa racket.

”Andrahand i första hand”
Köp begagnat! Det finns lassvis med fina racketar på framför allt auktionssajter, men även på varubörser och loppisar. Eller varför inte ta en titt på klubbens anslagstavla. Det går att hitta finfina racketar för en spottstyver om man nöjer sig med förra årets utseende på designen. Ett tips är att köpa begagnat och sedan byta grommetarna (rambanden) och grepplindan, så har man en så gott som ny racket. Tyska Ebay är en skattgömma, de flesta tyskar skickar gärna racketar till skandinavien om man ber snällt.

”Undvik lightprodukter”
Akta dig för racketar som har tillnamnet Lite, Team eller Elite. Det är oftast lättare och enklare versioner av de riktiga doningarna, målade så att man kan tro att det är ett Nadal-racket eller Federer-dito. Visst, ett lättare racket kan vara en välsignelse för en junior eller klent byggt vuxen. Men faktum är att en normalt fullvuxen kvinna eller man utan problem kan använda normaltunga (320-350g) racketar. Jag tror att ”light”-racketarna har lika stor skuld till skador i handleder, armar och axlar som alltför styva racketar och polyestersenor. De premierar felaktig teknik där racketens massa inte används på rätt sätt.

”Höj ribban”
Jag tror att det är bättre att använda ett racket som kräver att man flyttar på fötterna. Ett racket som kräver att du vrider upp och förbereder slaget. Ett racket som kräver att du slår i mitten av träffytan. Alltså, ett racket som är lite mer krävande. Det är lätt och bli lat och slarvig med moderna doningar. Förr, på trärackettiden, straffade det sig direkt om man var lat.

”Ska vi byta grejer med varann?”
Provspela dina tenniskompisars racketar, provspela motståndarnas, provspela allt. Att hitta rätt racket är inte lätt så måste hjälpa varandra. Så, är du nyfiken på ett racket, låna av någon som har ett sånt. Låna det en vecka eller två. Stränga om det med dina strängar om så krävs, bara du kan utvärdera det på rätt sätt. Har du lyxen att ha en tennisshop där du spelar, testa igenom hela sortimentet.

”Storleken har ingen betydelse”
Midsize, Midplus eller Oversize? Det handlar inte om träffyta utan om känslan i racketen, tycker jag. Jag har spelat med allt från stora POG:ar till pyttiga Adidas GTX Pro och ärligt talat så sitter känslan mer hur ramen är byggd än storleken på den. En motionär måste inte ha ett stort fett Prince.

”Fortsättning följer”
Rätt racket kan ha fel strängning, eller fel greppstorlek, eller helt enkelt fel grepp. Rätt racket kanske behöver tio gram bly på rätt ställe för att funka. Det finns fler variabler i ekvationen. Så, börjar man känna att man är något på spåren gäller det att inte luta sig tillbaka och nöja sig. Nu börjar finliret, där det går att finjustera ditt instrument tills det låter helt rätt i dina händer.

Finns det fler goda råd i församlingen, fyll gärna på med kommentarer.

På allmän begäran, eller nåt

Kort uppdatering, med anledning av kommentarerna till nu föregående inlägg.

Jag spelade hela lunchtennisen med PT57:an. Och, med rätt strängning förstår jag hela grejen. Den är mjuk som smör men samtidigt bestämd. Det säger liksom "tjoff" när man smäller till bollen. Nu satt volleyn där den skulle och serverna blev tunga och fina. Jag har dock fortfarande svårt att få styr på backhanden. Helt klart lovande molijox.

Lite svårt att hylla eller förskylla Hyperion som tvärsträng. Jag var i sjunde himlen bara över att spela med en färsk och krispig strängning. Får återkomma kring detta.

På vägen ut från hallen så jag ett gäng PT57:or i samma pj som mina ligga i Kurts strängningshög. Verkar blivit en poppis racket helt plötsligt!?
De här såg misstänkt lika de som Arnaud Clement spelade med... ;-)

Och så, en bild på knutarna. Dubbelt halvslag om egen part, nästan. Jag är ju gammal scout, ju.

Tjoho!

Det lyckades. Jag krängde på nya grommetar och strängade upp en PT57:a utan att det bråkade. Jag preparerade det trilskande hålet noga och, hepp, då slank till och med den längsgående in i den aktuella kanalen. Lätt som en plätt.

Kortaste vägen, Björn!

Nu är jag såklart väldans nyfiken på hur den spelar. Det känns ju som en evighet till lunchtennisen imorgon, där jag kan testa. Redan nu är det som natt och dag i jämförelse med den fyra år gamla strängning som satt i tidigare, bara jag lyssnar på klangen.

Jag satte Signum Hyperion på tvären, med Kurts förmaningar i bakhuvudet. Där kvittar det ju vad som sitter i, så i det här fallet fick det det bli det estetiska som avgjorde. Och, snyggt blev det.

Färdig väger den 355g strängad och balansen ligger på 320 mm. Detta exemplar ska vara måttstocken mot vilken jag ska matcha upp de två andra. De blir lättviktare i jämförelse med PC600:orna...

Abstinens

Hur botar en sjuk motionär sin tennisabstinens? Jo, genom att med trötta ögon kisa på en ryckig stream på datorn, från en Challengerturnering i norra Italien. Detta med ett sovande spädbarn på axeln. Igår bubblade det i den lätt trånga undergroundkrets som utgör svenska tennisnördar på nätet. Pim-Pim gjorde comeback i så gott som öde liten hall i pre-alperna. Märkligt att denne i högsta grad egensinnige tennisspelare skapar mer vibb än vår storstjärna som samtidigt spelar i en i jämförelse gargantuastor hall i Holland. Jag tror att suget efter tennisframgångar på annat håll än bara hos Söderling är så stor, faktiskt. En rolig formulering på en annan tennisblogg sammanfattar känslan. Sedan så är Pim-Pim verkligen en karaktär, som många har åsikter kring.

Själv har jag en egen relation till denne storservande drasut, då jag spelar med hans avlagda spadar till vardags. Märklig grej.

Jag önskar mig verkligen en ny svensk tennisstjärna utöver Robin. Tjej eller kille, det kvittar. Men det ska vara någon som är älskvärd, någon som är lätt att gilla. Ett sockerpiller, tack. Vi har haft så många tjurskallar under vägen, som vi kämpat för att anamma. Borg var arketypen, efter honom följde en svans av svenska målmedvetna tenniskrigare. Ge oss en tokmedial charmör som kan sälja på oss hudvårdsprodukter eller rakhyvlar, som omväxling. Någon som bjuder på ett skratt då och då, kanske?

Det är inget fel på Robin idrottsligt. Shitta bananas! Han är nr 4 i världen (!) Men hans aura gör mig inte ett dugg sugen att köpa hans Lottokläder, snarare tvärtom. Han kanske skulle trampa upp andra stigar för att skapa drag kring sin person? Om han istället för att krama Federer efter förlust surade och gruffade, om han sedan nästa vända knuffade omkull honom i spelargången och hotade honom med stryk, då skulle han börja sälja kläder, det kan jag lova. En elaking saknas också i tennisvärlden. Han skulle fixa detta lätt, det känns som att han har större själslig koppling till Connors än Wilander, typ.

Nä, nu vill jag blir friskt och träna vidare.

Uppdatering, eller bristen på

Det har varit lite tungt sista tiden. Att uppdatera en motionstennisblogg har hamnat lite i skymundan. Men, häng i, gott folk. Jag har varken tappat sugen eller lider brist på idéer. Det är bara tiden som är knapp.

I fredags hade jag ett sånt jäkla bra träningspass med Anders T. Ett sånt pass där pulsen är hög hela vägen och det fnissas åt bollarna i god anda. Det är inte alltid en timme räcker för att bli trött, annars.

Direkt efteråt kraschade jag. Märkligt det där, att jag kan toppa spelet för att sedan ramla samman fysiskt. Nån slags infektion är det i kroppen och hela helgen blev riktigt darrig.

Idag var det lunchtennis och borde väl hållit mig därifrån, men icke, suget var för starkt. Nu efteråt kan jag ju efterkloka mig och konstatera min dumhet. Så vi får se hur jag känner mig ikväll, kanske måste jag skjuta upp min Esyluxmatch imorgon, suck.

Jag gjorde ju en fadäs när jag strängade förrförra helgen. Den mer än normalt tjocka natursenan modell andrasortering ville inte låta mig köra hybrid. Den helt enkelt fyllde upp ett grommethål på helt egen hand, så jag kunde inte fästa tvärsenan där jag ville. Istället för att ge upp kampen och välja annan väg fortsatte jag tjurskalligt mucka med detta lilla hål i ramen. Till slut hade jag såklart slitit sönder grommeten med sylen. Nittio minuter åt fanders, dyr natursena till spillo. Jag kokade av ilska. Nu vet jag att jag måste preppa grommeten INNAN jag strängar den. Och, inte använda 1,40-1,50 tjock fulnatur. Nu vet jag inte när jag kan stränga igen, det kan ju ta veckor innan jag har den tiden.

Jag förebereder en ny "satsning" på Tennisklåpar'n. En ny serie, då racketarna i gömmorna tog slut. Vi får se hur väl det nya faller ut. Där blev ni allt bra nyfikna, va?

Esyluxligan 3:3

Grattis Johan! Värdig vinnare av divisionen och omgången.

Roger Nydahl - Johan Finnhult 3-5 1-2

Jag tog inte chanserna, när jag fick dem. Jag kunde inte förvalta de gamebollar som jag jobbade fram. Då kunde siffrorna faktiskt varit de omvända. Så, hyggligt nöjd får jag vara, för jag spelade stundtals bra brukstennis igen. Jag brände dock ett antal volleys av den enklare sorten så där blir det bakläxa och förhoppningsvis bättring.

Sedan, återigen, så var Johan en dröm att spela mot vad gäller uppträdande på banan. Inget tjafs, inga tveksamma domslut, inga veligheter, ömsesidigt utbyte av komplimanger istället för djupa suckar. Han känns faktiskt lite Old School, då han konsekvent kör "tveksam boll - alltid rätt", något som annars börjar klinga av i den nya tiden.

En reflektion. Har juniorerna dålig kondis? Jag har spelat ett gäng matcher mot ungdomar nu och flera av dem har andats tungt i sidbyten, svettas ymnigt och sedan mattas av efter fyrtiofem minuter. Vafasen!? Skicka ut dem ett par varv runt sjön lite då och då. De ska inte behöva ta stryk av en motionsgubbe som jag på kondition. Gårdagens motståndare hade bra spring i benen hela timmen ut, dock...

Själv knallade jag in på C1:an direkt efter Esyluxtimmen och körde ett hårt pass mot Öjabys nyförvärv Erik, he he.