Osannolikt?

”Är det Esylux, eller?” Jag fick nog den kommentaren en handfull gånger samma dag. Till och med den bokade timmen bokfördes per automatik som matchspel i rullorna. Jag fick be om att betala. Är det verkligen så osannolikt att jag tränade en timme med Teo, en av juniorerna?

Det här satte myror i huvudet på mig. Ligger osannolikheten i att Teo är så mycket bättre än mig? Eller att han är yngre? Och därför inte borde spela av en timme med mig?

I vilket fall, det var en riktigt kul träningstimme, eller halvannan timme egentligen, vi fortsatte en liten stund i smyg, för att kunna spela klart poängspelet. Det senare handlade om spel mot ett mål. Jag blev ”dubbelbaglad” för andra gången på ett år. Fast det var ju bara träning, när det blir allvar kommer jag fjösa över bollen och köra slice över hela linjen, riktigt gubbigt, he he.

Jag behöver verkligen sparra uppåt mer. Jag är tacksam över timmen med Teo och den med Jonas dagen därpå. Det är lite problematiskt att hela tiden lira i sin sköna komfortabla zon och sedan bli överkörd när någon med högre tempo hamnar på andra sidan. Det har hänt att jag knappt hunnit fatta vad som hänt innan det blivit 6-0 6-1, typ. Sparra uppåt, sparra nedåt och varför inte åt sidorna, med nya spelare, alla varianter behövs.

Till sist. Var är alla vuxna motionärer som gillar att tävla lite? Kolla nedan anmälningslista från Ten Tour, så gott som hela fältet i den stora lokala tävlingen hade i teorin kunnat vara mina barnbarn. Visst, det är kul att lira med kids, men det är också kul att spela med gelikar. Nästa år blir jag riktig veteran, jag hoppas att H45-klasserna överlever ett år till...