Wood & Steel

Jag föddes nog ett tjugotal år för sent. Hela min klåpartennis är liksom anpassad till tennis med racketar av trä. Easterngrepp på båda hållen. En hand på backhanden och en vilja att röra sig framåt. Faktum är att jag hela tiden letar efter känslan av träracket när jag köper modernare racketar. Om jag sedan letar föredömen när jag ska slipa på slagteknik kollar jag inte på Del Potro eller Gonzalez utan letar upp Youtube-klipp på Laver, eller Gerulaitis, eller Panatta.

Så, det här blev riktigt roligt.

När dryga tjugotalet tennisspelare gick ut på Strandbjörkets banor med spadar av trå eller stål så var ljudet det första jag tänkte på. Helt plötsligt var ljudbilden helt annorlunda. Den var mer organisk... liksom. Det var välbekanta ljud, för en fyrtioplussare som växt upp med dessa racketar.

Jag minns att jag en dag i jobbet satt och letade igenom ett ljudbibliotek, där jag letade efter ett klank eller ett boing, eller nåt. När mina öron blev trötta lade jag i en skiva med sportljud och tryckte fram tennisljuden. Då ljudbiblioteket var av äldre modell märkte jag direkt att det var ljudet av träracketar de spelat in. Ljudet av en racket av trä, strängad med natursena är väldigt speciellt. Ett vackert och vänligt ljud. En modern racket, med sina rymdmaterial och polyestersenor låter inte alls lika vänlig, det låter mer som små explosioner när den träffar bollen.

Det var gott humör och mycket skratt när det sedan skulle spelas tävling. Sprintformen funkar finfint när det är tävlingar av mer social karaktär. Däremot är jag lite mer tveksam till hur den smyger sig in i andra tävlingssammanhang, men det får jag återkomma till.

Och, jag vann gruppen. Eller? Tydligen räknades det till slut enskilda game och skillnaden där talade till min fördel, trots att jag torskade i sista matchen.

Efteråt fortsatte jag spela en liten stund med träspaden och jag tycker faktiskt att det kändes riktigt bra, när jag fått spela in mig på den. Kanske ska jag helt enkelt fortsätta med det gamla Pro Staff:et? Det känns lite sorgligt att den nu ska stuvas undan och samla damm.

Jo, om det skulle finnas ett nationellt (in-) officiellt Wood & Steel-mästerskap med en Herrar C-klass, för klåparna, skulle jag garanterat spela. Allra helst om det var ett lättsamt event av sprintkaraktär med sommar, grus och grill & samkväm som avrundning på dagen. Många som mig skulle vallfärda, lita på det.

Hemsnickeri

Jo, jag har en handfull träspadar i gömmorna. Ett par av dem är jag så rädd om att jag inte vill spela dem. Ett par andra är helt enkelt inte tillräckligt bra. Då det var dags för träspadeturnering på Strandbjörket, blev det till att ”cruisa” lite på tyska Ebay. Där hittade jag ett Wilson Jack Kramer Pro Staff för femtiolappen. Ett tillräckligt billigt fynd för att våga ”modifiera” det lite. Ett helgerån, kanske. Men resultatet blev inte alls pjåkigt.

Jag började med att brassa på ordentligt med slipmaskinen, för att få ner greppstorleken från L5 till nånstans kring L3. Jäklar vad slipmaskinen tog bra. Kanske hade jag allför grovt sandpapper, för det tog inte många sekunder att radikalt minska greppet. Sedan skulle det finliras så att formen blev okej. Oj, nu tappade racketen sitt Wilsongrepp och fick ett mer Head/Völkl-liknande grepp. Ett litet missöde, men helt okej dock.

Målet var att jag skulle hamna på samma vikt och balans som mina K90. Efter att ha lagt på läderlindorna hade den exakt samma vikt som mina modernare racketar. Balansen var nästan rätt. Jag funderade på att stoppa lite bly i det urborrade handtaget, men kom fram till att ett modernt overgrip skulle göra den lilla skillnad som krävdes. Dessutom slapp jag dela handsvett med en okänd tysk farbror.

Till sist fick Kurt på Strandbjörket lägga på en tunn och mjuk multifilament, Technifibre E-Matrix, som skulle efterlikna natursena så gott det gick.

Inte pjåkigt alls, som sagt.

Småsjukt

Snuvigt. Jag tackade nej till dagens seriematch. Det blev uppenbart att min insats skulle bli av den klenare sorten så Ola tog singeln också. Gårdagens test, en timme mot Tommy D, bekräftade farhågorna.

För att kunna göra sitt bästa bör mer basala delar av motoriken vara uppsynkade, typ hjärna med kropp. Likaså att det går att andas genom näsan. Det här är helt plötsligt ingen blogg, det är en sjukjournal.

Jobbade hemifrån igår. Glömde nästan bort att det var semifinal i Melbourne. Hann tyvärr inte se så mycket. Jag försöker se Federer spela när det bjuds. En dag kommer han att lägga ner och då kommer tennisvärlden, ja hela sportvärlden, bli oerhört mycket fattigare. Inte bara för att han är en stor mästare utan för att han spelar en sådan estetiskt fulländad tennis, det vackra spelet. Jag tror inte att icke-tennisintresserade/-kunniga förstår hur viktig den aspekten är. Federer är en artist, som en Baryshnikov, Pavarotti eller en Nadia Comaneci om vi ska stanna i sportvärlden.

Var jag ens där?

Min träningskamrat är i form. Han var för bra ikväll. Jag får knappt ett game.

Näsan rinner och det ringer i öronen. Jag hinner inte upp en endaste boll. Mitt fotarbete är obefintligt. Min forehand är en katastrof. Min backhand är en katastrof. Jag får knappt in en förstaserve. Jag kommer på mig själv att önska att jag låg nedbäddad i sängen istället.

Vi glömmer den här timmen.

Ur gömmorna 8

Prince Woodie. Aldrig har jag känt för ett racket på det viset. En tonårsförälskelse.

Det var tidigt åttiotal och racketutvecklingen genomgick ett paradigmskifte. Från träracketar, som sett i stort sett likadana ut i hundra år, till moderna högteknologiska verktyg i skiftande former, storlekar och i olika fysiska sammansättningar. Det racket som jag alldeles nyss tiggt mig till av föräldrarna (se tidigare inlägg) var plötsligt hopplöst daterat.

Jag visste vad jag ville ha. Jag hade sett en spelare på bild och på teve som stilsmässigt blev en förebild. Det var australiensaren Peter McNamara som spelade med en vackert skuren backhand. Det var något jag ville och behövde lära mig, då jag precis släppt den ena handen på backhandsidan. McNamara spelade mot en mycket ung Mats Wilander i Båstad. Visst, jag hejade såklart på Mats, men det var motståndarens backhand och den racketmodell jag ville ha. Åh, vad jag önskade mig ett sådant racket.

Varje sommar åkte vi till släktingarna i Ryd, i södraste Småland, på gränsen till Blekinge. En av familjerna som skulle hälsas på var bagarfamiljen som hade ett familjebageri i den lilla orten. Efter att ha stoppat magen full av vetebröd och kakor strosade jag runt i det stora huset. Vad upptäcker jag då i ett hörn, om inte ett Prince Woodie. Förresten, det var inte ett utan ett helt gäng. Jag blev alldeles skakis, jag hade inte sett ett Woodie på riktigt, jag hade bara sett den på bild, en bild som jag hade på väggen, ovan sängen. De vuxna såg att jag fastnade framför högen av racketar. Jag frågade vems alla racketar var. Det var sonen i bagerifamiljen, mammas kusin, som spelade med dem. Eller, han spelade inte med dem längre. Han hade bytt till en annan modell. Så, de bara stod där. Jag kunde inte slita blicken från dem.

- Du kan säkert få ett, han spelar inte med dem längre, hörde jag plötsligt den godhjärtade bagaren säga. Jag trodde inte mina öron. Jag trodde inte det var sant. Bagaren skulle bara prata med grabben, innan min dröm slog in.

Resten av veckan gick jag som på moln. Jag fick inte något racket med mig hem, däremot fick jag ett löfte om att bagarkillen skulle skicka ett med posten. Väl hemma gick jag som på nålar. När kom den? Dagarna kändes oändligt långa.

Så kom paketet. Jag öppnade det och där var det, mitt Prince Woodie. Men... någonting var fel. Ramen var ordentligt skev och det var en rejäl spricka i det!? Jag var jätteglad men samtidigt besviken. Jag hade nu ett Prince Woodie, men det var trasigt. Kunde jag spela med det? Kunde jag stränga om det?

Så här i efterhand har jag kluvna känslor inför den här racketepisoden. Den godhjärtade bagaren såg den lille killens längtansfulla blickar och gåvan var en fantastisk fin gest. Men samtidigt, hur kan man sedan ge bort ett trasigt racket? Hur tänkte de?

Såklart spelade jag med denna racket, trots trasigheten. Nästan två hela somrar fick det tjäna på banorna i Boxholm, trots skevheten och sprickan. Den senare gjorde att det vibrerade väldeliga vid träff. Efter omsträngning den andra sommaren, var sprickan så stor att jag inte vågade spela vidare. Vid den tidpunkten hade jag sommarjobbat och kunde köpa egna racketar, de första för mina egna pengar. Då blev det nåt annat än Woodie.

Bageriexemplaret blev ju såklart till flisor. En kraftigt byggd kille bland mina junioradepter plockade olovligen upp det ur ur min väska, slog en serve med lite muskler bakom vilket den inte klarade, utan blev till kaffeved, till historia.

Exemplaret på bilden dök upp drygt femton år senare. En present på min trettioårsdag, då mina kompisar hade letat upp så gott som alla mina gamla racketar, eller andra exemplar av de modeller jag spelat med. Det blev grunden till min samling, min garderobsgömma. Men det är en annan historia.

Petad!

Nävars, så funkar det inte i klåparsammanhang. Öjaby TK spelade seriematch i helgen som gick, medan jag var på jättelik firmafest i Frihamnen i Sthlm. Med Ola tillbaka i laget tog killarna en 3-0 seger mot Bodafors.

Jag får chansen att spela seriespel kommande helg då vi gästar Hovmantorp på deras hemmaplan i Alvesta, vilket var vår hemmabana, fram till denna säsong. Om vi hade fortsatt spela våra matcher i Alvesta hade 75% av lagen i serien haft sina hemmamacher där, då även Alvesta spelar sina matcher i, såklart, Alvesta.

Ur gömmorna 7

Slazenger Challenge Bi-Hander. Mitt första riktiga racket. Eller, detta exemplar är inte just den ramen. Den första racketen spelade jag med i regn, bara någon vecka efter att jag fått den. Generalfel på trärackettiden. Så det uppstod diverse bruna fläckar och sprickor runt träffytan. Jag visste att jag gjort fel och skämdes. Men mina föräldrar, som inte visste om mitt osnygga tilltag, var upprörda över den sviktande kvalitén och tog mig och racketen under armen och knallade tillbaka till Sport-Jonny's. Den godhjärtade sportdetaljisten anade nog mitt tilltag men höll god min och beställde ett nytt åt mig, exemplaret på bilden.

Innan jag tjatade till mig denna racket, nån gång i brytpunkt sjuttio-åttiotal, hade jag haft ett flertal "pakistanare", racketar mina föräldrar köpte på bensinmacken för under femtiolappen. Det var racketar av mycket tveksam kvalité med ett sentryck på högst tio kilo och handtag i skinnimitation, plast. Det stod "Pakistan" på ändknoppen och de föll i bitar efter en halv sommar. När föräldrarna insåg att de skulle tjäna på att köpa ett "riktigt" racket, som skulle hålla mer än en säsong, fick jag och min bror varsitt Stiga Junior. Det var ett juniorracket som var fullkomligt ospelbart, så det räknas inte i detta sammanhang. Annars så gjorde Stiga fina tennisgrejor under en period, vilket många glömt.

Bi-Hander skulle revolutionera mitt spel, på flera plan. För det första så lyckades jag nu knuffa över bollen. Det var en slags uppenbarelse att spela med ett riktigt racket. Sedan så upptäckte jag snart att namnet Bi-Hander inte betydde att mina "Bi-Handers" förkovrades. Istället uppenbarades bristerna i min backhandteknik. Jag insåg att jag hade ett problem.

Så jag började, som tretton-fjortonåring, att spela med vad som i Boxholm kallades "en-fattig backhand" Det var jag och gubbarna. Så här i efterhand ett oerhört modigt beslut. Det skulle ta nästan tio år innan jag arbetat upp en vettig teknik. Under tiden levde jag på "floaters", löst skurna pastejer som i bästa fall gjorde motståndaren lätt förvirrad men som oftast blev till straffsparkar.

Ibland luftar jag denna klassiker. Den är riktigt bra. Så här i efterhand hade ju en "Mono-hander" passat bättre, en No. 1 istället. Men då hade ju den här historien varit flera dimensioner fattigare. Den är sparsamt spelad, för den dök upp i de sista skälvande träracket-minutrarna. Det här var på tiden för den stora racketrevolutionen, en tid då utvecklingen skenade iväg. Nya spännande tider väntade. Men jag höll fast vid trä, ett tag till. Vilket vi snart kommer till.

En onsdag i januari

Öjabytimmen. Ola på andra sidan. Hyggligt spel. Olas form har repat sig efter höstens långa uppehåll. Min egen form är väl så där. Jag returnerade slarvigt och servade wobbligt. Glädjande nog hade jag hittat min forehand igen.

Om jag ställer mig upp vid mitt skrivbord kan jag se en stor teve med Australian Open på. Jag följde Delpo-Blake under morgonen. Men så bytte E-sport match och jag fick nyttja slamtrackern istället. Inte lika spännande.
Mina barn undrar alltid vem jag hejar på. Det är viktigt. Vi hejar ju såklart på Federer tillsammans. Men vilken förstaomgångsmatch som helst måste ha en favorit.
Jag försökte förklara att jag varken hejade på Delpo eller Blake, att jag skulle bli lika glad vem som än vann. Men, mot slutet så unnade jag nog Blake segern lite mer. Han har inte haft det lätt på sistone och han spelar ett ganska snajdigt spel.
Framåt eftermiddagen spelade även Cilic & Tomic i en halv evighet. Jag var oerhört imponerad över att de spelade så långt in på natten!? En småbarnsförälder och tennisklåpare skulle somna i ett sidbyte om en match i klåparserien skulle pågå längre än till nio på kvällen.

Federer - lilltjejens bästa vän

Vår treåriga dotter älskar Roger Federer. Hon studsar upp och ner av glädje när hon upptäcker honom på teve, i en tidning eller varhelst annanstans. Ibland kan hon utföra en speciell Federerdans i vardagsrummet om han spelar match på teve.
- "Fedejed" är vår kompis, säger hon. Han är vår familjs bästa vän, konstaterar hon vidare. Vi fnissar lite åt hennes sätt att prata om Federer. Jag var lite förbryllad över hur hon fattat tycke för en tenniskille, på det sättet, hon är liten för att förstå Federers idrottliga storhet. Så, en dag frågade jag henne varför hon tyckte så mycket om Federer.
- Fedejed har så snäll röst, var hennes svar. Det var nåt jag inte tänkt på alls!? Så jag plockade upp en presskonferens på Youtube och blundade. Jo då, vår "kompis" från Schweiz HAR en snäll röst. En högst oväntad vinkel på ett idolskap och inte alls oviktig. Det finns tydligen något mycket tilltalande i Federers personlighet, för en treårig tjej.

En inte helt oviktig aspekt är också Federers förmåga att visa känslor. Treåringen är mycket fascinerad över att Federer skrattar och framförallt gråter så mycket, när han vinner eller förlorar.
- "Fedejed" är ledsen, är något som kan uppfylla hennes tankar i veckor. Här finns en koppling till barnens värld också, där närheten är stor till alla känslor.

Inte helt oviktig är också en ko. I ett Youtubeklipp som lilltjejen såg, förärades Federer med en egen alpkossa efter sin första Wimbledontitel. I veckor efteråt fick jag frågor om Federer och hans ko. Även denna episod fick en egen sång och dans.
- "Fedejed" fick en ko, "Fedejed" fick en ko...

På senaste tiden har hans tvillingdöttrar varit i fokus. Vår lilltjej älskar bebisar och Federer har ju hela två. Hon kan titta på bilder på familjen Federer och diskutera dessa länge. Däremot är hennes förhållande till Mirka lite kluvet. Hon förstår inte riktigt vad hon gör där. - Det är ju mamma Federer, försöker jag förenkla det hela med. Men hon knorrar lite över hennes närvaro. Kanske vill hon inte dela Roggan med henne.

Härom veckan dök han upp i teven efter några månaders frånvaro. Det blev fest direkt. Lilltjejen och hennes storebror tillverkade snabbt schweiziska flaggor att vifta med. Imorgon spelar han sin första match i AO.

Jag undrar om Roger Federer vet om hur populär han är i Sverige? Inför finalen i franska öppna, mot Robin Söderling, hörde jag fler tummar hållas för schweizaren än för vår landsman. Hemma i vårt vardagsrum är Federer orsak till fest, när han dyker upp i rutan.

Bakis på banan

Nej, jag hade inte festat dagen innan. Det var bara så att gårdagens timme kändes som om jag spelade bakis på nåt sätt. En tiondel försenad, hela vägen. Trots att jag försökte jaga upp mig och hitta rytmen. I början hade träningskompisen bra träff och bra fart på bollen men efter en halvtimme förlorade han flytet och vi dansade en riktigt otajmad hambo i hallen. Min tenniskalender har varit fulltecknad senaste veckan och kanske var timme åtta på sju dagar i mastigaste laget för en klåpare.

Ur gömmorna 6

Prince Original Graphite 110. Räddningplankan, min trygghet. Den här klassikern har följt mig under tjugo år. När helst jag gått vilse i racketmarkerna, har den likt en fyr lyst upp natten och jag har hittat hem. Under mina racketbyten har jag alltid återkommit till denna modell. Jag misstänker att jag en dag återigen hamnar i dess sällskap.
Jag köpte ett gäng, fyra stycken, under sent åttiotal. POG hjälpte mig få styr på mitt spel och med deras hjälp började jag plötsligt plocka åt mig KM-titlar hemma i Boxholm. De är både skarpa spelarspadar, precisionsinstrument, samtidigt som de är oerhört förlåtande.
I en allmän livsförvirring i mitten av nittiotalet sålde jag tre av dem och den fjärde försvann. Turligt nog kunde jag något år senare köpa tillbaka dem och nu släpper jag inte taget om dem.
Jag misstänker att dessa ramar rundade av kanterna på min klåpighet under en lång period. Förmodligen var det inte nyinköpens undermålighet som gjorde att jag återvände till POG, utan att jag inte kunde matcha de nya inköpen, spelmässigt. När jag för ett par år sedan började träna mer målmedvetet och ordnat, så passade inte POG mitt nya spel och jag tvingades överge dem. Eller, överge är inte rätt ord, de har en hedersplacering i min garderobsgömma. Jag är ett stort fan av POG. Jag bugar mig hela vägen ner till golvet.

Nytt om namn

Att kalla hårt arbetande tennismotionärer för klåpare kanske är raljant. Det är en beskrivning som främst är ämnad åt mig själv. Så jag hoppas verkligen att inte någon tar illa vid sig. När jag nu befinner mig i gränslandet mellan en vanlig motionär och överårig, riktigt kass tävlingsspelare, vad är jag då?. Eller, rättare sagt, jag är en motionär som envisas med att spela tävlingar, men kanske inte borde, vad ska då epitetet vara?

I en annan, mycket högre profilerad tennisblogg, fick jag etiketten "elitmotionär" Och, varför inte? Det är både ros & ris på samma gång, yin & yang, bra men dålig. Så ska det vara. Jag utläser det som att jag är elit som motionär. Härligt att vara elit, härligt att vara motionär. Det kan jag leva med.

Men denna blogg får behålla sitt namn. För på onsdagskvällar, i vintermörkret, när toktröttheten molar i kropp & själ, när ramträffarna grasserar, när fötterna vadar i sirap, då är jag likväl en klåpare.

VTC-trofén dag 2

Stel och knakig på morgonen. Den tuffa matchen på kvällen innan kändes definitivt i kroppen. Goda vänner ställde upp som barnvakt, så kidsen deponerades först, sen på cykel till hallen. Inbollningen kändes okej. En tuff match följde. Motståndaren varvade höga toppade slag med nätattacker. En combo som jag ogillar. Trots låg serveprocent kunde jag plocka hem det första setet. Sedan rullade det på fram till 3-1 och egen serve. Då började motståndaren att fisklira, ett smart drag. Plötsligt spred jag bollarna hit och dit. Han gjorde en snabb omkörning och hade 5-4. Då hade jag hunnit justerat slagen gentemot den nya pajtaktiken och kunde rycka åt mig tre snabba.

Roger Nydahl - Anders Thour 6-3, 7-5

Tävlingsledningen hade hänsynsfullt nog flyttat fram finalen en timme. En vacker gest, då klåparkroppar har svårt nog med så många tuffa matcher på så kort tid. Nu hann jag duscha och cykla hem för att klämma en smörgås och en kopp kaffe.

Då var det final. Jag försökte strunta i alla aj & oj som kroppen utstötte. Min finalmotståndare var riktigt duktig. Han var vänsterhänt, vilket brukar ställa till det för mig, som också är vänsterspelare. Dessutom hade han en mycket kort sving på båda hållen som gjorde grundslagen svåra att läsa. Jag tappade serven direkt och för ett ögonblick synkade kroppen och tanken en signal som sade, "Ge upp" Men det gjorde jag inte. Istället spelade jag bättre än på länge och tog sex raka game!?
Men, ett mönster som följt mig under dessa två dagar, plötsligt hade motståndaren hittat slagen och jag tappade lite styrfart. Nu var det tvärtom, jag tappade fem raka game. Tennis kan var lustigt på det viset. Jag snyggade till siffrorna innan det blev ett avgörande super-tiebreak.
Samma visa igen. Jag tog flera poäng på raken, följt av att motståndaren gjorde detsamma. Nu spelade han bättre än mig och jag kände hur kroppen började uppföra sig lustigt. Det blev 6-9 och jag räddade en matchboll. Nu kände jag att jag hade nåt på gång, underlig tanke & reaktion i detta stadium. Men vid 7-9 rusade jag nu ut mot backhand och skulle slå en backhand cross, då det högg till i bägge vaderna. Jag stöp som en klubbad oxe. Raklång på golvet. På matchbollen. Jag ylade, "aj, aj, aj" Matchen var förlorad. När motståndaren kom för att hjälpa mig, försökte jag resa mig upp, men fick då kramp i båda låren. Jag var helt färdig, kroppen hade sagt ifrån.
Det blev ett handslag kombinerat med hjälp upp på fötter. Jag fick ett skrattanfall. Det var första gången jag fått kramp det det viset så det var väl en slags reaktion, vad vet jag.

Roger Nydahl - Joakim Karlsson 6-1, 2-6, 0-1 (7-10)

Den snajdiga glaspjäs jag förärades för min krampaktiga insats efterskänkte jag de goda vänner som hjälpte mig med barnpassning. Utan dem hade det aldrig blivit en andra dag i turneringen.

Ur gömmorna 5

Prince TT Warrior OS. Inte för mig, helt enkelt. Tidigt 00-tal. Det var dags att byta ramar. Jag våndades i månader, läste & läste, om modell efter modell. Till slut var det bara en modell kvar på listan. Det måste ju bli rätt, enligt tester på nätet, enligt recensioner. Den borde passa mig som handsken. Men, inte för mig, suck.

Det var helt enkelt internetsjukan som gjorde att det gick fel. Det var så lätt att köpa tre, mycket rimligt prissatta, racketar på nätet, från en tennisaffär på andra sidan jordklotet. När jag sedan fick dem och tog med dem till banan, kändes det helt fel, från första slaget. Vad göra? Jo, först kämpa på, i månader, med en racket som känns så himla fel. Sedan, inse sitt misstag.

Jag lärde mig en läxa. Jag måste provspela först.

Nu är ovan racket säkert ett mycket bra verktyg, det är inte det. Det var bara så att det inte passade mig alls. Inte för mig, helt enkelt.

VTC-trofén dag 1

Breddtävling i Strandbjörkshallen. Högt och lågt. Oerhört duktiga spelare gör upp i A-klassen, lite medgörligare i en B-klass och så klåparna i C-klassen. Eller rättare sagt, i två C-klasser. Tävlingsledningen har delat upp tredjedivisionen i två olika klasser. Om det finns en övre och undre C-klass eller om de står jämställda kan jag inte avgöra, men C2:an verkar ha fler knattar. Föredömligt hade samma tävlingsledning portionerat ut klåpargubbarnas matcher med lagom mycket vila emellan, en inte helt oviktig sak då det kan bli fyra matcher på två dagar.

Klockan nio på morgonen ställs jag mot en lite äldre gentleman från Alvesta TK i klassen C1. Återigen , en tidig morgon och svårväckt muskelminne gör att jag känner mig mycket kantig. Turligt nog spelade min motspelare med liknande taktik som jag själv. Låt inte bollen gå mer än tre-fyra slag över nät. Så det blir sluggerfest på morgonkulan. Den grånande gentlemannen satsar hårt på serven och klämmer dit nästan tio serve-ess, något mer än jag själv. Det går undan, matchen är över på fyrtiofem minuter. Det blir ganska stora siffror. Han var mindre rörlig och missade mer. Men, jag var imponerad. Sådan tennisspelare blir jag gärna när jag hamnar i hans åldersklass.

Roger Nydahl - Lars-Göran Sjödahl 6-0, 6-2

Framåt kvällen blev det dags igen. Nu mot en jämnårig motståndare som jag visste lite mer om, efter att ha spelat i samma gruppspel under föregående sommar. Det skulle bli en tuff match, det visste jag. Efter en lite wobblig start med lite tjafs om huruvida bollar var på linjen eller utanför, så fick jag upp farten. Jag kände att jag hade kontroll över matchen och fick snart fatt på första set. I det andra gick jag fram till 3-1 och egen serve. Men, då hände det som tråkigt nog hänt lite för ofta. Jag börjar sprida bollar. Vad händer? Min serve är borta och då blir det jämnt. Jag kämpar på, men gemen rinner iväg och, hoppsan, så tappar jag andra set.
Supertiebreak och jag går fram till 5-1, men snart står det 7-8!? Då, verkar det som, får motståndaren något som liknar gummiarm och missar tre poäng på raken och matchen är vunnen.

Roger Nydahl - Joacim Starck 6-3, 3-6, 1-0 (10-8)

En klåpares tennisliv innehåller också andra aspekter på tävlandet. Jag hade inte "grundat" för den här tävlingen, inte läst familjekalendern tillräckligt noga när jag anmälde mig. Så när jag nu ska spela match imorgon igen, så ställer jag till det i familjelogistiken. Då min hustru jobbar, fick vi nu ställa in lillkillens simskola och snabbt leta upp barnvakt. Turligt nog så löser det sig och jag kan spela morgonmatchen, till att börja med. Undrar om proffsen brottas med liknande problem?

Abu Dhabi – NOT!

Jag läste i en av kvällstidningarna om Robin Söderlings medverkan i den inbjudningsturnering i Abu Dhabi som avlutade/påbörjade året. Där berättades det om flådiga hotell och en lyxtillvaro för Robin & gänget, ”marmor, bladguld & kristallkronor”

Den artikeln gav lite perspektiv. Vad kan vara den raka motsatsen till Abu Dhabi? Jo, förmodligen bortamatch i Klåparserien mot Anderstorp, en vinter för inte alls många år sedan.

Tidig start på söndagen, det är mitt i vintern och tjugo grader kallt. Den tidiga starten beror på att Anderstorp bara har en inomhusbana i en plåtlada och det ska hinnas avverka tre singlar och en dubbel under dagen. Det tar dryga timmen att bila genom ett vintrigt Småland. Framme i Anderstorp får vi vänta på värdskapet. Vi sitter alla tre, påpälsade i bilen, med motorn på.

Efter en stund kommer Anderstorpskillarna. De släpper in oss i omklädningsrummen, där det är märkligt kallt. Det ryker ur munnarna på oss. Nåt är fel. När vi tittar in i hallen är där lika kallt. Nu börjar motståndarna bli nervösa, likaså vi. Det är nästan tjugo minusgrader i hallen också!? Det rings febrilt i mobiltelefoner, en vresig, nyvaken medelålders man dyker upp, får igång värmesystemet, fläktar börjar bullra. Av någon anledning har värmen pajat under natten.

Vattenledningarna har fruset, så någon av motståndarna försvinner iväg för att fixa fram vatten till kaffepannan. Hur ska vi göra? Kan vi spela i minusgrader? Vad säger tävlingsbestämmelserna? Under en tyst fikastund börjar hallen tina upp lite. Ingen av oss vill flytta på matchen, det är svårt att skrapa ihop folk i Klåparserien och alla vill hellre spela än att skjuta upp den. Vi enas om att spela så fort det blir plusgrader i hallen. Det tar en stund.

Till slut går första singeln igång, det ryker ur spelarnas munnar. Vi andra sitter fullt påpälsade vid sidan och fryser. Ingen säger någonting vid sidbytena. Det ångar om spelarna.

Andra singeln och det är kylskåpskallt. Det är märkligt att jag helt glömt bort resultaten i de här matcherna. Jag minns mest röken ur munnarna och bullrande fläktar.

Tredje singeln, sen eftermiddag, det är min tur. Nu är det riktigt ljummet, säkert tio grader varmt. Det var mitt andra eller tredje försök mot samma Anderstorpskille. Jag minns inte om det var denna gången, den tredje, som jag till slut vann, eller om det var det andra försöket, där det blev knappt förlust i ett avgörande set.

I vilket fall, den tredje gången i Anderstorphallen hade jag lärt mig läxan. Golvet lutade åt olika håll och det fanns en handfull större hål, där felstudsen var rejäl, att ta hänsyn till. Just hålen hade jag svårt för, särskilt de som fanns i serverutorna. Motståndarna, däremot, verkade veta precis var de fanns. Nu, tredje vändan visste jag också, så jag prickade de stora bucklorna jag också och kunde vinna matchen ganska enkelt.

Efter dubbeln var det kväll och mörkt. Omklädningsrummen var fortfarande obrukbara, så vi lotsades bort någon kilometer, till en mekanisk verkstad, där vi fick duscha och byta om. Där var det varmt och luktade svett och olja från gubbarnas overaller. Som hemma på bruket i Boxholm.

Som sagt, långt från Abu Dhabi. Ett helt annat tennisliv.

Summa summarum

Jag roade mig med att räkna samman antalet tennistimmar under 2009. Om jag räknar träningstimmar och klåparmatcher så kommer jag upp i drygt 140 timmar tennis. Är det bra? För lite? För mycket?

Innan året började var målet att dubbla de runt femtio timmar jag brukar snitta, vilket jag alltså klarade med råge. Jag har också försökt träna och spela lite mer strukturerat, jämnt fördelat över veckor, över året. Likså har jag, som bekant, tränat med instruktör. Allt detta gör att jag känner mig bättre än någonsin, tennismässigt. Är det så att jag "peakar" nu? I tidig medelålder?

Jag tror inte att det är logiskt & fysiskt möjligt för en hårt arbetande småbarnsförälder att öka tennisdosen, tyvärr. Detta känns som max, typ. Frågan är då, ifall jag kan göra något bättre av de cirka 150 timmar som jag kan spela under ett år? För att bli bättre? Eller undvika att bli sämre?

Kanske finns det andra trådar att dra i? Kosten kanske? Andra träningsformer? Jag har ju sett min gamle tenniskompis Nicke, hemma i Boxholm springa intervall uppför backen i Folkets Park (förbipasserande fnissade stundtals, vilket han struntade blankt i) och dessutom klämma ett marathon, nån gång ibland. Det verkar ju påverkat hans tennis positivt, minst sagt. Men då skulle jag ju behöva minska timmarna på banan drastiskt, vilket ju är det roliga, löken på laxen, ju.

Hmm.