Holy Grail

Lite ont i magen. Nu finns ettan på min önskelista vad gäller tennisracketar plötsligt tillgänglig. På det stora tennisvaruhuset långt borta i väst har de i ”vintage”-sektionen just nu ett antal Snauwaert Gottfried Mid/Meso Graphite Two, till salu.

Men den där femhundringen de vill ha för racketen fördubblas ju om den ska hem till dörren i Småland.

Racket 465:-
Moms 115:-
Tullavgift 150:-
Frakt 250:-

Uppsummerat blir det strax under tusingen, dyrt. Sedan så strider det lite med mitt ”ofrivilliga” samlande. Att högen i garderoben växer har att göra med att jag ”fyndar” på loppisar, nätauktioner och genom likasinnade. Jag förbarmar mig över i mitt tycke fantastiska tennisracketar som annars skulle krossas, eldas upp och bli till fjärrvärme. Jag spelar ju lite med dem och uppskattar deras kvalitéer. Ett slags hospice för gamla dömda ramar, kanske.

Så, mitt sökande efter ovan skönhet får nog fortsätta. En dag kommer den dyka upp på en loppis i skogen, lätt skev och duktigt skrapad av det barnbarn som fått leka loss med den på garageuppfarten, efter att morfar köpt sig en gubba-tweener.

“Unstrung weight 390g. Unstrung balance 325mm” Är inte det poesi, så säg.

Ur gömmorna 25

Dunlop Max 200G. Där satt den!

Jag visste det, den skulle trilla in till slut. Max 200:an fanns ju nästan högst upp på min önskelista. Den var ju vanlig på åttiotalet, så jag hyste gott hopp om att ramla över en till slut. Och, se där var den, nu i veckan. För ett par tior var den min. Härligt.

Den ser lite risig ut, men det behöver inte betyda att den är trött eller kass. Färgen flagnade redan på tiden det begav sig och de flesta normalt spelade Dunlopar av den här modellen ser ut så här idag.

John McEnroe härjade länge med denna racketmodell. Likaså Steffi Graf, som skördade så gott som alla sina Grand Slam med denna modell. När Navratilova vid upprepade tillfällen blev blåst av banan av Graf, bytte hon faktiskt till denna modell för att hänga med, då svartmålad med Yonexlogga.

Hemma i bruksorten spelade min bästa kompis med sådana här och han hade (och har...), typ, 35-0 i matcher på mig, så det är verkligen en legendarisk racket även på hemmaplan.

Denna skönhet har enligt en liten etikett påklistrad på racketen tillhört Ingenjör Bertil Johansson.

Esyluxligan 1:3

Tredje omgången. Tuffa bud för klen klåpare, då jag strax innan värmde upp med en timmes spel mot J-O.

Roger Nydahl - Rickard Kjellberg 5-3 4-2

Vi följdes åt till tre lika, sedan kom breaket, turligen, och setet var mitt. I andra set lyckades jag på nåt märkligt sätt segla ifrån till 4-1, där jag helt plötsligt kände mig helt "zonkad". Jag är innerligen glad att jag lyckades hålla koncentrationen uppe så länge som jag ändå gjorde. De blott tre timmarnas ryckiga sömn i en sovkupé från Stockholm, tillsammans med ett namnlöst, tatuerat snarkmonster natten innan, hann till slut ifatt mig. Att vara en snarkare kan ingen lastas för. Men om man vet att man är en stormästare inom gebitet (vilket denne okände herre nån gång måste upplysts om), varför går man och lägger sig i en trebäddskupé?

Söndagspyssel

Det blev ett palletbyte på de kvarvarande Pim-Pimracketarna. Jag har förstått att jag "devalverar" dem å det grövsta. Men jag köpte dem inte som samlarobjekt.

Som en av de stora auktoriteterna på racketklassiker skrev på det stora tennisforumet; "Use them and enjoy them. What are you going to save them for? These are the best midsize racquets ever made!!!!!!!!!!"

Det är tålamodsprövande arbete att värma upp de gamla greppen och sedan långsamt lyfta av dem. Men nu är det gjort. Bara att snöra på "finest calfskin", så är de klara för strängning.

Rökig morgon

I morse var det "rökigt" ute, som barnen säger. Lillkillen var dock på hugget. Roligt att se.

Reflektioner

Efter att jag spelat min Esyluxmatch i tisdags kom motståndaren med det artiga påståendet, alternativt trevande frågan, att/om jag hade spelat mycket när jag var yngre. Vilket jag har, eller inte har. Det beror på hur man ser det.

Så här. I barndomen och i tidig tonår lekte vi tennis i kvarteret. Det blev många timmar på asfaltsbanan, dock alltid spontant och oorganiserat. I senare tonår och tidig vuxenhet lockades jag in i föreningslivet och tillbringade mer tid med att organisera kring tennisen och framförallt försöka få fason på andras tennis, än med att putsa på min egen. Som vuxen har jag spelat motionstennis, i perioder mer regelbundet, oftare mer sporadiskt. För tio år sedan hittade jag likasinnade i mitt kvarter och ställde då upp som reserv i blygsamma tävlingssammanhang. Därifrån har mitt tennisintresse tagit fart igen.

Så, nej, jag är inte skolad, alls. Nej, jag har inte tävlat (om man inte räknar klubbmatcher, enstaka junior-DM eller gärdsgårdsserien i södra Ö-götland, på åttiotalet). Nej, jag är inte släkt med Thomas Nydahl.

För snart tre år sedan, något som intressant nog sammanföll med min fyrtioårsdag, beslutade jag mig för att styra upp mitt tennisspel. Vilket innebar att jag ökade på min träningsdos från en timme till två timmar i veckan, utslaget över året. Till detta så började jag spela lite tävlingar, i närområdet och mitt gamla närområde, för att jag upptäckte hur kul jag hade tillsammans med nya och gamla kompisar som också spelade C-klasserna, en värld full med härliga karaktärer och möjligheter till fika och skratt.

Året efter ökade jag träningsdosen igen, spelade fler tävlingar. Och, nu i år än mer träning och än fler tävlingar. Detta för att det känns bra, både fysiskt och för att det är fantastiskt kul. Målen har varit blygsamma, typ att ta set på Ola & Andreas. Men, varthän ska jag styra skutan nu?

Bisarrt nog ”peakar” jag nu, i tidig medelålder. Jag spelar min bästa tennis någonsin. Och, jag vill bli ännu bättre, jag har verkligen fått blodad tand. Men går det? Det var tydligt i matchen i tisdags att åldersskillnaden spelar roll, jag kände i andra set att jag var tjugofem år äldre.

Jag lekte från början med tanken på en femårsplan, att jag skulle försöka komma i form tills dess jag blev ”gammal”, vilket betyder H45. Nu är jag lite mer än halvvägs dit. Funderingarna nu kretsar kring om jag fokuserar på fel områden. Kanske ska jag tänka mer på fysiken, eller kosten, eller muskelstyrkan. eller ska jag helt enkelt tillbringa fler timmar än mina tre-fyra i veckan, på banan?

Så, går det att utvecklas? Hur gör jag för att bli bättre?

Esyluxligan 1:2

Andra omgången i VTS interna ligaspel. Idag stod lillkillens tennistränare på andra sidan.

Roger Nydahl - Ludwig Turesson 4-5 1-5

Första set var jämnt skägg. Vi höll servarna fram till fyra lika (seten går till fem), där jag torskade klart i tiebreak. Jag grämer mig lite över den missade breakbollen vid 3-3, den kunde jag förvaltat bättre. I andra set var det inget snack, jag blev breakad två gånger på raken och därmed var chansen till kryss på kupongen borta. Ikväll kände jag att gammal är äldst, jag var verkligen ett halvt steg efter mot slutet.

Jag måste stränga om mina racketar, under matchen kändes det som att jag var nere mot tio kilos tryck eller nåt. Bollarna stannade i racketen i en evighet, de nästan tog en snabbfika inne i träffen.

Ur gömmorna 24

Yonex RD-7. Vilse i pannkakan.

Hur tänkte jag då, i mitten av nittiotalet? Varför i hela friden köpte jag dessa? De var ju inte ens snygga. Det är absolut inte något fel på racketen. Den är säkert ett riktigt bra val, för någon annan. Vem hade sådana här? Var det inte Sergi Bruguera? Hans spelstil är väl i princip så långt bort från min egen som går att komma, om det nu går att jämföra oss på samma planet ens.

Underligast med denna period var att jag plötsligt började spela med grepp 4 (4 ½:or). Stora handtag som jag med mina frökenhänder knappt greppade kring. Jag kan inte för mitt liv återkalla argumenten för detta. Då jag var vilse i racketdjungeln återgick jag snart till mina POG:ar med grepp 3.

Numer spelar jag med grepp 2 + overgrip. Egentligen vill jag slippa overgripen och återgå till det råa lädret, vilket också är planen. I vilket fall, så när jag i våras lämnade in en spade till Kurt i shopen fick jag faktiskt tillsägelse om att jag inte ska spela med så små handtag, men efter att han inspekterat mina händer så var det okej.

Kurt har en poäng där. Jag har läst att för små grepp kan orsaka armproblem, vilket jag tror stämmer. Racketen vrids betydligt hårdare vid träffen, vilket påfrestar armen. Så, vi ska inte ge Polyestersenorna hela skulden för det växande problemet med ont i arm och axlar, de krympande Nadal-greppen betyder en hel del också.

Vi motionärer måste inte ha samma grejer som proffsen, inte alltid. Flexiblare ramar, natursenor och grepp 4 skulle bespara många normalbyggda klåpare oönskad smärta.

Terminen startar...

Så var lillkillens tennisskola igång igen. Tillsammans med morfar droppade jag av lillkillen på Strandbjörket. Jag stannade kvar en liten stund, för att kolla in hur det gick. Det är grunder som nöts in, fortfarande. Det tar sin lilla tid.

Vi har spelat en hel del, lillkillen och jag. Han har en skön inställning till tennisen, tycker jag. Det är mycket positiv respons varje gång jag föreslår att vi ska spela en timme, eller slå lite med den mjuka bollen ute på gatan. Han har aldrig knorrat, utan knallar gladeligen ut i rusket, ibland klockan tio i sju på morgonen, detta oavsett årstider. Däremot så tar han inte initiativ själv till spel. Han är ganska bekväm av sig. Kanske räknar han med att jag ska komma och tjata lite?

Jag är lite ovan vid den här uppbackningssituationen själv, även om jag nu är på andra sidan. Under min uppväxt uppmuntrades all idrott. Samtidigt så fick jag klara mig själv. Jag minns en gång hur vi skulle spela bortamatch mot Väderstad i juniorserien och föräldrarna tyckte att de halvannan milen var en bra uppvärmning, så vi fick cykla. Hård blåst, kraftig regnskur, motvind och tunga uppförsbackar gjorde att en fjortonårings ben var ganska kalviga vid ankomst. Minns inte om det påverkade matchutgången, det är ju trettio år sedan, men det illustrerar lite hur det fungerade. Spelade jag tävlingar eller seriespel så var det buss & tåg som gällde, allt som oftast. Ensam eller tillsammans med tenniskompisarna.

Likaså var det med träningen. De lite äldre killarna & tjejerna hade haft lite organiserad träning hemma i bruksorten, men jag och mina jämnåriga fick lära oss själva. Davis Cup, Franska Öppna/Wimbledon-finaler i den enda tevekanalen, eller sekunder, små snuttar av tennis i Sportnytt var den lilla instruktion som bjöds på. Därför såg väl spelet ut som det gjorde. Vi gjorde vårt bästa att härma det vi såg på teve. De vuxna brydde sig inte om oss alls. De spelade på gruset, vi ungdomar på asfalten.

Senare, i tonåren, gav vi oss ut för att möta våra mer skolade jämnåriga motståndare i regionen. Oj, så mycket pisk vi fick. Det var fostrande, på sitt sätt, verkligen. Lätt generade, lätt sårade och ordentligt ilskna över den oömma behandlingen gav den oss bensin i det vidare arbetet med att få fason på vår tennis. Fortfarande utlämnade till oss själva.

Med sådan bakgrund är det lätt att bländas och imponeras av lillkillens tennisskola och möjligheterna till att spela tennis här i Växjö.

----------------------------------------------

Som tillägg vill jag ursäkta den ruttna bildillustrationen. Som yrkesfotograf, om än bara på deltid och då med rörlig bild, borde jag veta bättre än att nyttja verktygen, i detta fall ny mobiltelefon, innan jag blivit kompis med den... ;-)

Esyluxligan 1:1

Premiärmatch i det nya seriespelet i Strandbjörkshallen. Riktigt spännande ska det bli med helt nya motståndare under hösten.

Roger Nydahl - Kajsa Rinaldo-Persson 5-2 4-3

Det här var riktigt roligt, med öppet spel, med många roliga bollar. Så fort jag tappade längd blev jag straffad. Tur att jag hade bra fart på serven och spelade lömskt gubbaspel med mycket slice, annars hade jag åkt på pisk.

Nu ska jag inte ägna allt för många bloggspaltmeter med att dissikera Esyluxmatcherna, tänkte jag. Eventuella läsare ska besparas detta, för att det inte enkom ska bli en resultatbörs. För många matcher lär det bli under hösten.

En chockstart inomhus, känner jag att det blev idag, då jag först värmde upp med lite lunchtennis med Bernth och sedan varvade ner med en Öjabytimme mot J-O, efter matchen mot Kajsa.

Vad tycker ni?

Jag tyckte det skulle vara intressant att kolla av hur racketentusiasterna i den stora cyberrymden reagerade på det faktum att jag till vardags spelar med vad som i deras ögon är samlarobjekt. Så jag kastade ut frågan på det största forumet för klassiska racketar, om jag ska spela runt på mina ramar eller gömma hälften av dem i garderoben. Ett par av de större profilerna svarade och de flesta verkar tycka att jag skulle låta dem vara ospelade, eller sälja dem för feta stålar.

Jag köpte dem för att spela med, det är utgångspunkten. Jag känner att jag aldrig kommer få chansen att spela med bättre racketar. De är tillverkade och modifierade för en professionell spelare, de är till vikt och balans matchade på grammet och millimetern. Att ett redskap som finjusterats för en storspelare skulle passa mig som handsken var verkligen en högoddsare, det hade lika gärna kunnat bli katastrof och jag hade varit tvungen att med blossande kinder stoppa undan dem. Men jag känner nu att jag inte har råd att INTE spela med dem. Tids nog kommer jag bli gammal, trött och långsam och bli tvungen att plocka fram Prince-blafforna igen. Så, jag vill nog njuta av dem så länge jag kan.

Så frågan är om jag ska spela runt på dem, eller spela tre tills de är trötta och slitna, för att sedan byta till tre nya? Vad tycker ni?

Och, ja. Jag har konsulterat min Personal Stringer och hans ord väger såklart tungt ;-)

Ur gömmorna 23

Head Vilas. Dagens fynd.

Tröttheten molar och höstmörkret smyger sig på. De senaste två veckorna har varit packade med jobb, med familjelogistik och annat fix.

Tänk vad ett riktigt fynd kan pigga upp. I eftermiddags hittade jag ett ett Head Vilas, sen sjuttiotalare, i nästan Mint Cond, för femtiolappen på Röda Korset. Rätt greppstorlek och allt.

Det här är en riktig rackabajsare. Den väger in på mastiga 380g och är allt annat än "Head Light" Ordet klubba ligger närmast till hands. Man måste nog vara en tjur från pampas för att kunna hantera denna.

Fin är den. Och glad är jag över att jag ramlade över den. Synd bara att träracketturneringen är ett halvår bort.

En vacker syn

Tänk att tvinnade fårtarmar kan vara så vackert. En sån organisk bild som tecknas när senan blommar upp efter att ha brustit. Det går att se med blotta ögat hur mycket känsla och kontroll som funnits flätad i den strängningen.

Inga plaster kan ersätta detta. Så är det, bara.

Växjömästerskapen dag 4

Halvlingarnas hämnd!

Roger Nydahl - Johan Finnhult 4-6 4-6

Skönt på nåt sätt att återigen få bekräftat att storleken inte har någon betydelse. Johan var halva min längd, kändes det som. Vilket inte spelade någon som helst roll när vi väl börjat skicka bollar fram och tillbaka. Gudomlig rättvisa var det också, det flyt som jag haft i de tidigare omgångarna tilldelades ikväll motståndaren. Mina slag satt i nätkanten, hans på linjerna. Svinhugg går igen, heter det så?

Det finns ett litet aber i matcherna mot ungdomarna. Jag kommer på mig själv att heja på dem, lite i smyg. Jag är glad över att de spelar bra, tycker det är härligt när de slår vinande passeringar och gör fina undanläggningar. Inte alls bra, ju. Jag måste väl försöka vinna!? Jag får försöka hitta något att reta upp mig på innan jag går in på banan. Tänka på en gammal parkeringbot, eller nåt.

Jag skulle gärna se lite fler av oss gamla motionärer i dessa turneringsträd med blandade åldrar. Nu var det väl bara jag, Bertil & Thomas tillsammans med tolv halvlingar, eller? Kom igen gubbar, på knattarna, bara!

Försämrad plattform

Men det här är ju märkligt. Ska inte utvecklingen gå framåt? Ska inte grejerna bli bättre? De Vapor-femmor (till vänster) jag spelar i är nog de bästa tennisskor jag använt. Men de håller ju inte hur länge som helst. Så glad i hågen beställde jag nya Lunar Vapor Tour (till höger), som är färskaste fortsättningen på Federerdojorna. Men, de är ju halvkassa? De känns liksom plastiga och "billiga" Borta är det mesta av kvalitetskänslan, stabiliteten, komforten och greppet.

Varför gör de en sämre sko?

Växjömästerskapen dag 3

Dag tre i tävlingen blev måndagen därpå, tacksamt då jag hann värka ut ett virus eller nåt sånt läskigt ur kroppen under helgen. Höstkänning i Strandbjörket. Men det är bara att spela på. Så länge det inte behövs vantar tuggar vi glatt vidare. Det är härligt på gruset just nu.

Roger Nydahl - Christopher Edberg 6-0 6-1

Ännu en mycket duktig trettonåring, lika trevlig som de andra. Lite förkyldare, bara. Han tömde näsan vid varje sidbyte, det är väl den tiden på året nu. Återigen lyckades jag nästan med allt på banan. Lätt orättvist, kanske.

Lätt orättvist, ja. Jag är faktiskt en halvmeter längre och väger fyrtio kilo mer. Det betyder en hel del. Samtidigt är det ingen garanti för att jag ska vinna mot kidsen som ställs framför mig. Jag har gått bataljer mot knattar, så jag underskattar dem verkligen inte.

Dennis, en av killarna jag spelade mot förra veckan, skojade efter matchen idag om att jag bara spöade upp barn hela tiden. Det kändes inte så när vi spelade dock, varken idag eller förra veckan. När jag frågade om hur det var att spela matcher mot de äldre sade han att det var roligt att spela mot oss. - Ni är väldigt långa, var hans kloka avrundning.

- Bra spelat, sade pappan till kvällens motståndare efteråt. Och där, i det ögonblicket, kände jag att tennislivet liksom kulminerade. Så nu lägger jag ner, packar ihop, säljer av traven racketar i garderoben, stänger bloggen och börjar fiska istället.
Fast, jag är i o f s lite sugen på att spela den där finalen först, så jag håller väl dörren öppen lite, lite till... ;-)

Där det en gång började...

Tennisbanorna låg 150 meter från föräldrahemmet. Där fanns en grusbana och, framförallt, en asfaltsbana. Den senare kunde vi barn härja fritt på. Där spelade vi ändlösa pass somrarna igenom, ofta hela dagarna. Vi lekte Wimbledon, där vi kunde rassla samman trettiotalet ungar på turneringsträdet. Uppdelningen var dock stenhård, de vuxna höll till på gruset, vi barn på asfalten. Jag tror jag var tonåring första gången jag klev ut på gruset!?

Vi var så fästa vid vår asfaltsbana att vi som nyvuxna och nya klubbansvariga lade klubbens öppna tävling på den hårda snabba banan. Så under en tioårsperiod bjöds det in till Hardcourttävling på bruksorten, mitt i sommaren. Mest en lokal historia, men ibland kom lite folk från Mjölby, Väderstad och Tranås. Ett år förvirrade sig en "riktig" spelare dit, från Portugal. Men det är en annan historia.

Riktigt glad blev jag när jag i helgen såg att det "lektes" tennis på asfalten fortfarande. Det blev en timme på gruset (kan anas i vänstra hörnet) med banansvarig, som berättade att asfalten ska målas om nästa sommar, en ansiktslyftning som behövs, då det ser väldans ledsamt ut idag.

Jag får återkomma till hur viktiga dessa "gratisbanor" var för tennisen och hur sorgligt det är att de försvinner, en efter en.

Prioriteringar

Jag skulle förgyllt interknektet med ett blogginlägg i förmiddags, allt var uttänkt och klart. Men, så var det plötsligt sol och nästan tjugo grader varmt, vilket fick mig att med hast knata ut och måla fönster istället. Så, om det händelsevis fanns någon som väntade på detta inlägg, skyll på vädret. Och, "En inställd spelning är också en spelning" som Uffe Lundell sade.