Fuskare

Jag läste på Åke M:s blogg om hur vi borde vara mer försiktiga med epitetet ”fuskare” Klokt. Alla kan missbedöma en och annan boll. Det hör liksom till spelet. Tennis är ett snabbt spel, oftast. Bollen kommer i en jäkla fart och alla är vi mer eller mindre skumögda. Det är viktigt att inte etikettera för snabbt. Även bland oss motionärer.

Sedan finns det grader i helvetet. Särskilt yngre spelare lever sig ofta in i spelet till den grad att önskningar ibland får ersätta sunda bedömningar. Det är lätt att se på blossande kinder och kroppspråk hur en del kids egentligen hade velat backa på domslut, samtidigt som det hade blivit än mer skämmigt än själva felbedömningen. Det händer också att det blir en serie av sådana bedömningar vilket ändå är lätt att vara förlåtande inför eftersom det så lätt går att se mekanismerna.

Var och en dömer sin egen sida såklart. Men jag tycker att det är viktigt att få säga ifrån, dock. Inte för att påverka domsluten utan mer för att ruska om när en situation som den beskriven ovan uppstår, med serier av felbedömingar. Jag tycker inte att det handlar om att tjafsa om det sker i en god anda och i en sansad ton. ”Är du säker på att den bollen var ute?” Okej!

Sedan finns det de som har fått regler om bakfoten. Vanligt är att någon velar i sin bedömning och sedan snabbt vill spela om bollen. Jag kan komma på mig själv göra så, med ryggraden. Något som måste vara nedärvt från några slags undantagsregler som förekom på bruksorten jag kommer ifrån. Fel av mig, såklart. Här finns de, särskilt äldre, som vill spela om en massa bollar så fort bollen hamnar kring linjerna. Ohållbart i längden. Sedan kan man komma överens om att spela om en boll, javisst., om både spelarna känner att det blir det rätta. Helt okej, även om det är regelvidrigt.

Och, även om vi ska vara försiktiga med termen, så finns de, fuskarna. Ingen idé att hymla om det. Det finns de som skaffar sig fördelar genom att som del i sin taktik metodiskt bryta mot reglerna. Inom elitidrotten sållas de ut snabbt, då det finns så många ögon på dem. Inom motionsidrotten är det mycket svårare. I de publiktomma ekande tennishallarna vintertid kan de operera tämligen ostört. Vad dessa sedan får ut av sitt idrottande är svårt att förstå. Egentligen är det bara ganska tröttsamt och irriterande. Som en solkig fläck på nåt annars väldans fint. Någonting sorgligt. Turligen är de väldans få.

Riktigt upprörande exempel är därför lyckligtvis sällsynta. Det finns ändå episoder som etsat sig fast i minnet. En sådan är en juniormatch jag bevittnade som tränare. Vi kom från bruksorten med tåget för att spela ett DM i den stora staden. Min adept, killen från landet, mötte en hemmaspelare. Det blev jämnt skägg, till hemmaspelarens uppenbara förvåning. Hans kompisar började flockas kring banan. Skulle han förlora mot en okänd ”lantis”? Här började den mest småsinta kavalkad medvetna felbedömningar jag sett. Alla bollar som hamnade kring eller på linjerna plockades ner och dömdes ut. Matchen fick nu plötsligt ett snabbt slut. Det fanns ingen tid att protestera ens, allt gick så snabbt. Det var chockerande. Som tonårig fjunig ledare visste jag inte var eller hur man kunde protestera. Eller, jag visste inte ens om man kunde protestera.

En snabb vända på Google med killens namn och det dök upp artiklar om ekonomiska härvor och försvunna pengar. Kan vara en slump, kan också vara en annan person med samma ovanliga namn.

Kanske blåser jag upp känslan av ”underdog” lite, landet mot staden. Nej, förresten, den var faktiskt påtaglig, rent fysiskt, där och då. Jag minns en annan match där jag och min dubbelpartner i ett JDM hånades och förnedrades av våra motståndare från den stora framgångsrika klubben. Vi hade vågat oss dit, i förhoppning om en spännande upplevelse och att få lära oss något. Istället blev vi på en enslig sidobana, i ett klassiskt Barracudatält, metodiskt prickade på kroppen av våra överlägsna moståndare. Det gjorde ont på många olika sätt.

Oj, här gled jag visst ifrån ämnet. Då jag inte hittar någon snygg återkoppling till ämnet, avslutar jag därför tvärt. Hepp!

...

Jo, här kommer det. Tveksam boll är ALLTID rätt! Med den devisen kan det aldrig bli knas. Bästa grejen, ju.