Ur gömmorna 20

Head Graphite Pro. En bortglömd pärla.

Jag har blivit fullkomligt fixerad vid denna modell. Mitten av åttiotalet, mitt emellan Edge-generationen och Prestige-eran, kommer denna finfina Headracket. Detta är en nära släkting till de Prestige Mid som finns ännu idag. Den har en lite mer "box-beamed" design och är aningens flexigare. Fullt modern! Det är mindre skandal att den varje vecka slumpas bort för en ynka euro på aktionssajterna. Till skillnad från gamla Prestigemodeller som betingar tusenlappen i fint skick.

Så jag samlar på mig när tillfälle bjuds. När ett GP återlistas brukar de gå för tio spänn. Till detta tillkommer frakt, dock.

Vad ska jag ha denna hög till då? Meningen var att jag skulle spela med dem. Det stora antalet ramar har jag för att kunna byta pallets inbördes och för reservdelar. Men så ramlade jag över Pim-Pims Kennelbach-monster som är för bra för att inte spelas. Så jag sparar dem till lillkillen om han skulle fortsätta spela framöver. Bättre och mer förlåtande racket finns inte, som samtidigt är uppfodrande och karaktärsdanande.

Ja, ja, jag vet att han förmodligen kommer propsa på att spela med ett Babs APDC, men då får han välja mellan dessa ovan racketar eller flytta hemifrån... (det sista var ett skämt)

KM Final 2009 - Öjaby TK

Nästan precis ett år försent spelades förra årets final i klubbmästerskapen ute i Öjaby.

Roger Nydahl - Andreas Eidenskog 0-6, 6-7

Så nära har jag aldrig varit att ta set av Andreas. I andra set hade jag 5-3 och egen serve. Jag gick även fram till 6-5, utan att kunna knyta till säcken. Just att knipa ett set av min klubbkamrat är min målsättning just nu, därför grämer jag mig lite i efterhand.

I första set spelade jag min bästa tennis på länge. Ändå fick jag inte med mig ett endaste game. Det säger kanske nåt om hur bra motståndaren spelade. Andreas mosade mig så fort jag tappade längd. Ändå var det uppmuntrande på nåt sätt. Jag kände på mig att om jag hänger i med det här fina spelet så kommer gamen trilla in, vilket de gjorde i andra set.

Jag försökte vårda bollen och jobbade extra på servereturerna. För att mixa upp spelet attackerade jag även på korta andraservar och på de få korta bollar jag fick. Jag rörde mig också bättre än på länge. Det får jag tacka Ken Rosewall för, efter att ha tillbringat en inspirerande stund vid datorn, framför gamla svartvita klipp.

Så här försökte jag spela:



Troligen liknade ovan inte vår motionsbatalj det minsta. Men det gäller att ha en målbild, ju.

Fanken också!

Jag servade av ramen på ett av mina Maxplys. Fanken också!

Jag leker nämligen med tanken på att spela hela 2011 med Dunlop Maxply, som ett experiment. För att se hur det funkar, för att se om jag kan ställa om och fortfarande vara hyggligt konkurrenskraftig i klåparsammanhang. Men nu är jag tveksam.

Jag hade sparat ihop till fyra likadana spadar, samma modell, samma årgång, samma spec:s. Men om det nu är så lätt att knäcka en ram kanske jag ska sluta leka med tanken. De kanske tar slut innan grussäsongen börjar?

Minns nån om detta var vardagsmat? Höll inte träracketarna bättre? Var detta ett måndagsexemplar? Har tidens tand gjort dem sköra, kanske?

Icke medlem

Som tennisturist i sommarsverige känner jag mig inte alltid välkommen. Bilden ovan ger mig en magkänsla som säger, - Stick från stan, du är inte välkommen här.

Begreppet "Icke/Ej Medlem" är lite bortstötande i sig självt. Jo, jag förstår meningen med uppdelningen mellan medlemmar och de som inte är, ett incitament till att få in flocken i fållan. Men hämtar tennissverige nya intressenter eller skaffar sig "goodwill" på det sättet? Är det på de tillfälliga tennisspelarna som klubbar tillskansar sig de ekonomiska mariginaler som gör skillnaden?

De regionala skillnaderna vad gäller priser är ganska stora, storstäder och Norrland kostar tydligen mer att spela i. Skillnaden mellan icke/ej och medlem varierar också stort.

Jag vågar mig på att föreslå lite riktpriser här, för utomhusspel. Som medlem i en klubb vill jag kunna spela för kring femtiolappen per timme. Klubben får själva bestämma uppläggen för de förmånliga erbjudandena, kanske abonnemang eller säsongskort. Som "icke/ej medlem" vill jag kunna spela för under hundringen, med en lillkille i släptåg för aningens billigare.

Som en del i ett större tennisverige kanske vi skulle vara lite mer inbjudande, vi är inte en alltför stor skara nuförtiden.

Väl hemma i Småland tränade jag en timme på Gökaskratt, Hovmantorp. Här kallades jag gäst på anslagstavlan och pröjsade sextio kronor för en timme på härliga grusbanor av årgångsmodell, sådana där av modell Ä, med riktigt grovt gruskross i en matt rostbrun nyans. En utrotningshotad variant, snart ersatt av puderbanor av Düsseldorfsnitt. Fattades bara kokekorv i papper, kaffe, mazarin och ett avslutande dopp i sjön som komplement för att göra tidsresan komplett.

Tennissommar - eller snarare bristen på sådan

Det blev en månad i norra Sverige på semestern. Ambitionerna var höga, racketar och bollar packades in bland fiskespön och badringar. Men, jag hade inte koll på att norr om Dalälven var en tennisöken, åtminstone sommartid. Det var omöjligt uppdrag att hitta någon kontinuitet på tennisen. Det blev en handfull timmar med lillkillen och till slut, ett efterlängtat pass med min maka. Så vi fiskade istället, barnen & jag.

I den mellanstora norrlandskommun, där jag gjorde ett besök på tennisanläggningen, fanns symptomatiskt nog fyra inomhusbanor och två utomhusbanor. När jag bläddrade i bokningspärmen var det fullkomligt tomt. Hela sommaren!? Förklaringen till detta fanns i ett nyhetsbrev från "regionen", som jag hittade på disken i receptionen. Tydligen är tennis en vintersport norröver och alla tennisintresserade tar sommarledigt. En särskild insats krävs tydligen nu för att få tennisfolket att spela sommartid.

I tennismetropolen Kramfors, där jag hamnade någon vecka senare, fanns samma ute/inneförhållande bland banorna, åtta inne och tre ute. Där ekade lika tomt, inte en själ i sikte. "Lägg pengen i ett kuvert och lägg denna i brevlådan, en kamera kollar om du fuskar", löd sommaruppmaningen till den tennisintresserade.

Under hela vistelsen norröver försökte jag hitta gamla asfaltsbanor eller kommunala anläggningar från forntiden, för spontanspel, men det var lönlöst. Jag tyckte mig se en asfaltsbana vid skolan i Docksta men det kan ha varit en hägring.

Tillbaka i civiliserade tennistrakter var abstinensen svår. Väderomslaget från extraordinär, enastående sommar till vanlig svensk sommar vid hemkomsten gjorde att dagarna gick, regnet föll. Till slut gick det inte att hålla sig, utan familjen med gäster gjorde en utflykt till Strandbjörkshallen där det viftades vilt på C2-an.

Hem ljuva hem.