Tennis Trainer

När jag letade efter fiskegrejer i förrådet hittade jag en kvarleva från förr, en "Tennis Trainer" Fortfarande oöppnad, i sitt lilla paket. Någon gång för länge sedan hade någon kul typ förärat mig den till en födelsedag.

Lillkillen packade upp den och gav sig ut på gatan. Succé direkt. En boll i en snodd är en kul grej, tydligen. Förödande för tekniken, misstänker jag. Något som tränas upp ordentligt så är det reaktionerna. För fort kommer bollen tillbaka, mycket fort. Jag minns från barndomen att snodden efter ett tag gick av och jag skarvade ihop den. Kortare och kortare blev snodden, snabbare och snabbare kom bollen tillbaka.

Lillkillen på Tennisskolan

Lillkillen var sjuk så gott som hela första veckan på Tennisskolan, så han fick ett par bonusdagar i omgång två. Ny röst på banan idag, Tobbe, vilket var bra för honom. Likaså att få återgå till grunderna ett litet tag.

Den familjära trallen och rösten kan, även om den är nog så kunnig och engagerad, göra att han faktiskt stagnerar och inte tar nästa steg. När nu lillkillen står och vinglar på tröskeln mellan lek och spela tennis på riktigt, så är det bra att ruska om lite.

Det här märktes inte minst när lillkillen för ett ögonblick tappade fokus, lät tankarna och blicken vandra. Då tog Tobbe vant ett varsamt grepp om överarmen på honom och bad honom lyssna på vad som sades. Lite ögonkontakt och genast var lillkillen i zonen igen.

- Jag vill inte kolla på tennis eller prata om tennis, jag vill SPELA tennis. Så sade lillkillen häromdagen när jag påtalade att det vankades fintennis på teven. Än så länge är leken och glädjen i det främre rummet. Bra så.

Bra & dåligt

Ett litet KM för de närmast sörjande ute i Öjaby. Jag spelar semi mot J-O, Ola & Andreas gör upp om den andra finalplatsen.

Roger Nydahl - J-O Svensén 6-4 6-3

Bra att jag vann, inte så bra genomförd match dock. Jag började med att slänga iväg poäng efter poäng, allt satt en halv meter bortom baslinjen. Förklaringen låg delvis i det faktum att J-O hade ont i sin arm och servade pastejer, vilka jag nöp på direkt och full av adrenalin köttade ut. Delvis var det bara obegripligt.

Nu ordnade det upp sig hyggligt. Vid underläge 2-4 bytte jag racket, till en med hårdare strängning, och den där halvmetern plus försvann och bollarna hamnade rätt.

Andra set var lite av en transportsträcka. Mest fascinerande under matchen var att denna förmiddag i Juni slog inte J-O en enda vinnare!? Alla poängen och gamen var resultat av mina forced och till mesta del unforced errors. Lite oroande, faktiskt.

Smörklick

Ett bestående men från onsdagens match var att jag halkade omkring väldeliga. Toumas är ju en listig spelare som ofta försökte ställa mig på fel fot och då skulle jag byta riktning, vilket resulterade i att jag gjorde lite som i barndomens Tex Avery-filmer, jag halkade runt på stället en stund innan jag for iväg. Inget grepp!

Någon illmarig typ hade intalat mig att den gångna säsongens inneskor är idealiska att ta med sig ut på gruset, att de skulle främja det annars så svåra glidandet över det röda gruset. Så jag har kört på vad man i motorvärlden hade kallat ”Slicks” Visst jag glider som en Gud, men jag stannar typ aldrig och som ovan nämnt, tar mig aldrig ur startblocken.

Jag kollade avundsjukt på träningskompisen Jonas skor senast. Han hade nya fina gula grustennisskor som rev upp en stor håla bakom baslinjen. Jag kunde direkt se den stora skillnaden i grepp. Så nu går jag och funderar på om jag ska investera i särskilda grusdojor. Hmm...

När vi ändå är inne på materialbiten, så ska Wilson börja kränga PS85:or igen. Aaaaaaaahhhh!!! Detta betyder att den sprillans nya ospelade racket jag för fem år sen pröjsade över tvåtusen för och jag nu har till salu för femtonhundra tappar ännu mer i värde. Sicken dålig investering. För nu kan man snart köpa nya för tusenlappen, suck. Jäkla Wilson!

Annars är jag såklart mycket positivt inställd till att rackettillverkarna kompletterar sina sortiment med dessa retromodeller. Många motionärer har spelstilar som fortfarande främjas mer av en gammal Edberg/Sampras-spade än en modern knallstyv Babs. Sedan så är ju känslan i dessa klassiska modeller alldeles speciell. Den kommer garanterat sälja bra.

Till sist, jag hade en mejldialog med en bloggläsare i veckan, där det diskuterades strängningar och ont i armen. Jag skickade då även frågan på remiss, till min strängningsguru Björn och fick ett sådant bra svar att jag publicerar det här, i lätt friserad form, håll till godo.

” Olika strängar passar olika bra med olika ramar! Och smaken är som baken! Du kan laborera med både typ av strängar, hårdhet och tjocklek. Och med olika strängare! Mät alltid själv hur resultatet blev, använd en Stringmeter. Ojämn spänning = dåligt. Hårdheten ska vara ungefär som du bett om. Ramen ska ha kvar sin originalform, annars har man strängat relativt sett för hårt på en ledd.

Strängningar är färskvara vad gäller sin spänst, som ger vibrationsdämpning och "livlighet". Ännu mer än joggingskor. När joggingskorna tappar sin spänst och dämpning, riskerar man problem med benhinnorna. Samma sak med tennissträngar, man riskerar problem med muskelfästen (tennisarm, golfarmbåge) när spänsten försvinner. Plus att sämre spänst ger sämre bollbett och gör det svårare att få topspin, alltså att få ned bollen i banan med drives. Håll koll på hur länge racketen ligger i väskan, om den ligger i hög värme. Kanske är det helt enkelt ett dåligt hantverk bakom strängningen, med fel eller ojämn spänning.

Polyestersträngar av olika varianter töjer sig inte så mycket och blir därför känsliga för att tappa spänning (av tid, spel, och värme). De blir så att säga "döda" ganska snabbt, når sitt "ytterläge". Som att dra ut ett gummiband tills det nästan går av, det blir stumt på slutet. En nylonsträng, exempelvis, blir inte fullständigt "död" på samma sätt, viss töjbarhet finns kvar även efter lång tid. Därför bör man stränga om OFTA om man spelar med polyester- eller copolyestersträngar, och inte vänta på att de ska gå av. Om proffsen (t.ex. Söderling) skulle spela med gamla polyestersträngningar skulle ingen av dem ha skadefria armar många dagar per år! Vissa polyestersträngar tappar spänst och spänning snabbare än andra. Testa! Läs samlade omdömen t.ex. på www.stringforum.net. Och stränga om så ofta som du tycker behövs.

Bollar, väder och vind är också variabler. Strängar och strängningar som du tycker är usla en sval sommardag kanske är bra en varm dag. Eller med andra bollar...
Stumma strängar: bra när det är varmt. Mjuka strängar: bra när det är kallt.

Sammanfattningsvis: testa olika! Var medveten om att strängningen kan förändras mycket av tid, temperatur, och spel. Mät alltid själv spänningen i racketen så att du vet att det är strängarna och inte spänningen som skiljer. Felet kan mycket väl vara mentalt, men olika strängningar gör faktiskt mycket stor skillnad för hur bollen hamnar och hur mycket stryk armen får”

Esyluxligan 6:4

Ja, det var egentligen försent, sista speldagen för Esyluxligan var i söndags. Så att vi kom till skott var en kul bonus.

Roger Nydahl - Toumas Heinonen 2-5 3-3

Riktigt roligt att spela idag. Jag tyckte att jag hängde med riktigt hyggligt. Visst, Toumas tryckte till lite på gaspedalen när första set stod och vägde, annars så var det jämnt skägg.

Nu återstår att se hur jag ska lyckas skramla ihop mina träningstimmar under sommaren. Av nån märklig anledning är den period då det är störst chans att få spela även den period då det är svårast att få ihop träningstillfällena. Lite av en paradox, faktiskt.

Forehandsnack

Häromdagen fick jag till en timme tennis, den enda på snart två veckor. Detta tillsammans med Ola, min träningskamrat från Öjabyklubben. Hyggligt spel från båda håll, faktiskt.

Efteråt pratade vi lite om forehands. Svingen, slaget från just den sidan är ju centralt i tennisen. Den kanske enklaste och mest använda i hela spelet. Dock inte för mig.

Jag jobbar ju hårt på att förbättra den och under vår timme hade den funkat riktigt hyggligt. Som Ola beskrev det hade den blivit något mer än bara ett transportslag. Mitt mål att få till en riktigt bra forehand också, inspirerad av vår gemensamma klubbkompis Andreas. Ola tyckte dock att jag skulle sätta ribban lite lägre, då Andreas har en forehand som är ”en på miljonen” som han uttryckte det.

Sant. Hade Andreas varit född tjugo år tidigare hade hans forehand räckt till att ta honom till elitspel och kanske än högre, så bra är den. I en tid då det i princip ”räckte” med ett bra slag hade den varit förödande. Som exempelvis Jimmy Arias och Aaron Kricksteins forehand, eller Kevin Curren eller Steve Dentons serve. Nuförtiden måste alla slag vara toppklass, minsta svaghet och det är rökt.

Receptet på en bättre forehand har både Coach Bernth och mina hjälpsamma träningskompisar redan gett mig. Jag behöver högre fart i svingen och handledssnärt, ”racquet speed & wrist action” Så jag jobbar på med detta. Inte det lättaste, ska erkännas. Det är inte bara en ny rörelse som ska nötas in, utan det ska även hittas en tajmning. Det är ögat och muskelminnet som ska synkas upp.

För varje pass gör jag ett myrsteg framåt. Ibland halkar jag ett par steg bakåt. Långsamt går det. Frustrerande. Men jag känner att det händer nåt.

Förkylt

Jag kände det helt klart i kropp och knopp under det andra passet med Jonas i förra veckan. Osynk, kan det väl kallas, när kommunikation mellan lemmarna och centralen är ur fas. Sedan spelade jag lite ute i Öjaby i helgen, där jag bollade med lillkillen och med våra långväga gäster på mer motionsvis, där jag ändå blev alldeles skakis i benen. Sedan kom förklaringen då viskositeten i snoken snabbt förändrades och det där välbekanta tinnituslikande suset startade. Dunderförkylt. En riktig sommarförkylning i all sin prakt.

Då får man nöja sig med att kolla tennis på teven. Eller i datorn. Det var på den senare jag kunde se den av så många uträknade gamm-Federer visade den just nu bäste spelaren på planeten var skåpet skulle stå, åtminstone för en dag. Det var nämligen intressekonflikt i tevesoffan då Sverige spelade fotboll mot nåt Tintin-land. Att sedan Krall-Nadal vann hela surven gjorde inte så mycket.

Lika bra att kolla så mycket tennis som möjligt innan den flyttar in i "betalkanaljerna" igen. Så jag försökte se så mycket jag kunde från Paris. Och, döm om min förvåning då jag ikväll under en zapprunda halkade in på gräset i Queens. Vad hände där? Hur har Eurosport fått fatt på lite grönbetes-tennis? Nåja, jag klagar inte, en bonusvecka ju, innan det är tillbaka till livescores i telefonen och lite pixliga fulströmmar i datorn.