Måndagsdubbeln omgång 2

- Vad kommer du skriva om det här på bloggen?
Frågan ställer Joakim mitt under match. Klockan har ringt och vi har precis tappat första halvlek med uddagamet. Bedrövligt spel från vår sida. Då visste vi inte ännu varthän det barkade...

R Nydahl/J Sälgeback - S Roskvist/O Hovhammar 2-3, 0-6

Jag vill inte förta killarnas insats det minsta, de spelade finfin dubbel, de gjorde en mängd fina bollar, de gjorde dessutom en handfull svettiga räddningar som rev ner applåder bland åskådarna. Men, vi spelade bedrövligt, särskilt jag. Igen!

Så här tänker jag ikväll. - Nä, nu ger jag mig, nu stoppar jag racketarna långt in i garderoben, nu skaffar jag en ny hobby, det finns förresten en massa att göra i trädgården, barnen blir nog glada om jag fiskar med dem istället. Kanske har jag ändrat mig imorgon, vi får se.

Det finns en intressant grej med juniorer och dubbel nuförtiden. De ska så gott som alltid trycka dit smashar och öppna lägen på kroppen på killen/tjejen vid nät. Är det nåt de lärt sig på teve? Eller lär tränarna ut detta? Varför göra varandra illa? När jag var junior på forntiden var det en viktig del i ens tennisfostran att man skulle sätta den enkla volley'n eller smashen på fötterna, inte i bröstet eller ansiktet. Om man på bruksorten, i en match mot de äldre råkade komma i närheten av kroppen med sin volley fick man en utskällning så att håret stod rakt bakåt, ja man kunde till och med riskera att åka på en snyting. Att sedan de vuxna emellanåt prickade varandras vitala delar och sedan kunde ha decennielånga fejder sinsemellan, det var en annan sak.

Jag brukar annars tycka att juniorernas later oftast är smått charmiga. Som att klia sig i röven a la Nadal innan serve, som att stöna i miljöfarliga decibeltal eller studsa bollen tolv gånger innan serven som Djokovic. Klart att kidsen tar intryck från förebilderna. Enda gången jag blivit lite irriterad var när en junior släpade runt på en handduk/snuttefilt som han torkade sig väldans omsorgsfullt på mellan varje boll. Den matchen tog väldigt lång tid. Vuxna måste hinna hem och klippa gräset, tänk på det.

Ur gömmorna 18

Rossignol F200 Carbon. Antingen älskar du den, eller så hatar du den. Jag älskar den.

Nuförtiden är de flesta racketar tämligen lika. Det är ingen större skillnad mellan ett Radical MP, Pure Storm, KBlade eller Aerogel 300. Det finns knappt några racketar med personlighet som står ut bland andra. Några kvarglömda retromodeller eller uppföljare till dessa lever dock kvar, som Prestige Mid, POG och K88/BLX90, typ. Förr däremot, fanns alla möjliga tossiga stickspår och dumdristiga designexperiment på racketsidan, mer eller mindre lyckade. Fransmännen vågade oftast mest.

Tidigt åttiotal. En inverterad brygga, hög vikt/svingvikt och löjligt, löjligt flexibel. Det kan väl inte funka? Jo, det räckte till nästan tio Grand Slam. Så F200 är en mycket lyckad tossighet.

Den delar verkligen upp användarna i två läger, de som fasar över den flexiga ramen och de som älskar känslan av att ramen lever sitt eget liv. Rätt strängar och sentryck och det sjunger om denna skönhet.

Återigen, en märklig skillnad mellan oss motionärer och tävlingsspelarna. Vi klåpare spelar med tokstyva racketar medan proffsen spelar med betydligt flexiblare diton. Borde det inte vara tvärtom? Med tanke på våra klent byggda kroppar och medelålders trötta muskler?

Majligan omgång 4

Motståndaren hade ont i armen. Själv hade jag ont i ljumsken. Ute var det blåsigt och kallt. Det var bara att bita ihop och köra på.

Roger Nydahl - Toumas Heinonen 2-4, 2-4

En bra dag hade det kanske varit någorlunda jämnt skägg. Men idag var inte en sådan dag. Toumas spelade smart, spelade på mina svagheter. Det kändes som att han ganska snart hittade en lucka i mitt backhandhörn där jag inte kunde sträcka ut idag. Så trots hans "Gerdinare" till servar för dagen, var det inget snack.

Jag har kommit helt fel in i grussäsongen. Det känns ganska tröstlöst just nu. Jag hittar varken träff eller tajming. Det känns som att jag matchar hela tiden och aldrig tränar. Jag skulle behöva slå tvåhundra backhand cross istället. Suck!

Trött och sliten är jag också. Ont lite överallt. Jag behöver återhämtning.

Måndagsdubbeln omgång 1

Det är mycket nu. Direkt efter helgens utflykt till Tranås kom så Måndagsdubbeln som löken på laxen. Joakim hade lockat med mig och i lag The Klåpers gjorde jag "riktig" debut i Måndagsdubbelsammanhang. Klåpare mot tävlingsjuniorerna i lag Lirarna, allt annat än oviss utgång, eller?

R Nydahl/J Sälgeback - A Ericksson/C Appelgren 1-7, 3-4

Oj, här gick det undan. Det tog ett helt set, eller en halvtimme, att vänja sig vid farten. Tävlingsungdomarna klappar till bollen ordentligare än vi motionärer. Fast, konstigt vore det väl annars. Så gamen rasslade iväg.

Antingen slog motståndarna av lite på farten, eller så hittade vi någon slags rytm, för i början av andra halvleken tog vi ledningen med 3-0 och hade bollar fram till 4-1. Vi skojade om att börja maska, men stod över sådant och lät istället ungdomarna göra en snabb omkörning.

Joakim hade födelsedag och firade detta med att spela riktigt bra. Han höll jämna steg med tävlingsjunisarna, till skillnad från mig som tidvis mest fredade mig bland projektilerna i duellerna. Jo, ett par småläckra undanläggningar och gubbiga forehandslicar bjöd jag på. Jag önskar att jag kunde spelat bättre, bjuda på lite presenttennis, men så var icke fallet.

En sträckning i ljumsken råkade jag dessutom ut för, halvvägs in i matchen. Märkligt nog fungerade min tennis bättre efter att jag parkerat och slutat röra mig. Vad säger det om mitt spel egentligen? Vi får se om jag pallar match i Majligan imorgon eller om jag måste be om uppskov alternativt lämna w.o. för just nu gör det ordentligt ont.

Tranås Claycourt Open dag 2

Här är vi redan på väg hem. Andra dagen gick fort. Björn & jag spelade semifinalen i dubbel under förmiddagen, vilken vi förlorade.

R Nydahl/B Lidestam - A Gustavsson/D Wallertz 4-6, 5-7

Vi spelade bättre dubbel än dagen innan, men inte tillräckligt bra. Vi lät första set glida ifrån oss, i andra set hade vi ledningen hela vägen fram till 5-4. Där, ska erkännas, hade jag en rejäl svacka och spelade uselt vilket gjorde att motståndarna snodde de tre sista gamen. Det var lite skämmigt, att veta att jag ensam orsakade förlusten av setet och matchen. Hade vi fått matchtiebreaket så hade vi förmodligen plockat hem matchen.

Vi sade ajöss till hela gänget och styrde kosan norrut, för att jag skulle plocka upp jublande glada barn för resan söderut. Tänk att en förlust kan göra någon så glad. Nu blev det barnkalas på Leo´s Lekland istället. Hänsynsfull förälder är jag.

Nästa tävling på grussäsongen blir Strandbjörksspelen, trots allt. Kompisarna från förr kommer ner på besök och har lovat att hjälpa mig att flytta mina föräldrars bohag ifall någon av oss mot all förmodan skulle ta oss till finaldagen här i Växjö.

Tranås Claycourt Open dag 1

Vi hade i alla fall tur med vädret. En härlig försommardag. Tennisen var det sisådär med. Men vad gör det, då det var klåparsamling vid pumpen. Massor av roliga tävlingsspelande motionärer att hälsa på. Hyggligt fulla klasser och, som vanligt i Tranås, kassa lottningar för vårat gäng. Det är märkligt att jag aldrig får annat än toppseedade att möta när jag styr kosan hemåt. Den här gången fick jag möta den toppseddade killen direkt i HSB-klassen.

Roger Nydahl - Pierre Ahldrév 5-7, 0-6

En duktig artonåring med spring i benen. Typiskt. Trots detta så hade jag full koll på matchen till en början. Jag ledde hela vägen i första set. Jag hade breakbollar i samtliga killens game, två gånger 0-40, utan att kunna knyta till. Vid 5-4 hade jag två setbollar, båda brände jag på fruktansvärda egengenererade, oforcerade misstag. Efter det tog jag inte ett game. Jag var inte utspelat på något sätt, motståndaren spelade bara bättre, allrahelst på viktiga bollar. Här kommer dock den lamaste ursäkt jag nånsin levererat. Jag testade en ny overgrip, som i slutet av det jämna första setet plötsligt blev ordentligt slipprig, vilket störde mig oerhört. Så där, där fick ni den, som om det egentligen gjorde nån skillnad...

Därefter var det roligt tennishäng. Förutom kompisarna från förr fanns där Joakim och Åtvidabergsgänget, efter en stund dök Wallenstenar'n upp och det blev racketnörderi i den högre skolan. Vi visade varandra spadar, klämde, viftade och hummade. Alltid lika roligt att träffa liksasinnade. Jag kollade in gamle Nicke, som gjorde en storstilad insats mot en valpig tonåring. Matchen fick ett snöpligt slut, där de räknade fel i det avgörande supertiebreaket och slutade spela vid 2-8?! Men men, det är spelarna som dömer själva och de tyckte väl att det räckte där. Nicke hade dessutom gigantiska blåsor i handen, att han fullföljde matchen var en bedrift eller en dumhet, eller båda delarna. Och han gav sig inte efter det...

Efter ett par timmars väntan blev det dubbel, mot just gamle Nicke och tävlingsledare Gerdin.

R Nydahl/B Lidestam - P Gerdin/N Lövgren 6-4, 6-1

Ingen vacker syn, direkt. Utan att spela speciellt bra, spelade vi hem matchen tämligen komfortabelt. Motståndarna är habila dubbelspelare men saknar punch i servarna, så vi hyste gott hopp om att bryta dem. Men det var märkligt svårt till en början. P Gerdin har förmodligen den klenaste serven bland tävlingsmotionärerna i regionen (övriga spelet håller en helt annan klass), men den är ändå lurig, för den fungerar mer som en "tromb", den dör liksom. Så det gäller att parkera nära, nära servelinjen, vilket känns allt annat än naturligt. Att han sedan följer upp sin serve med att gå på nät gör att målbilden som mottagare blir fullkomligt absurd och svår att hantera, faktiskt. Fullkomligt unikt, måste upplevas.

I omklädningsrummet efteråt fick jag en pratstund med min baneman i singeln. Han berättade att han spelade Tranåstävlingen för att plocka poäng och bättra på sin ranking. Han drömde om ett stipendium, att få plats på ett college i USA. Jag kände mig schysst som hjälpte ungdomen fram i sina ambitioner ;-)

Imorgon är det en semifinal i dubbel på förmiddagen. Skulle det bli däng där skulle mina kids jubla, för då hinner vi hem till ett barnkalas på Leo's Lekland på eftermiddagen. Ingen support där, inte.

Nedan följer ett lite bilder från dag 1.

Ankomst Tranås. Bilen full av tennisgrejer. Men även av gubbigare grejer som kylväskor, termosar och skoblock.

Tävlingsledningen hungrade efter våra tävlingsavgifter. Här räknas pengar.

Ena halvan av Åtvidabergsklanen laddar för match.

Joakim & Peter samspråkar, kanske handlar det om tävlingar då båda killarna tävlingsleder varsin.

Förmodligen mest vältränad i hela tävlingen, förmodligen bäst fotarbete dessutom, färdigheter som inte räckte denna gång, trots att det var grus det handlade om.

Gamle Hank anländer, ett tecken på att finklasserna skulle börja.

Undertecknad har letat sig fram till nätposition. Foto: Peter Eriksson

Wallenstenar'n lyfter nästan från marken vid sin kraftfulla serve.

En stilstudie, precis så ska en forehand se ut.

En massa fika och tennistugg hann vi med.

Ur gömmorna 17

Wilson Pro Staff 6.0 Original 95. En kompromiss, jag var på jakt efter PS85:or och ramlade över dessa. Inte samma sak.

Inte för att det är något fel på dem, tvärtom. Det är en ruskigt bra racket. Lättspelad och foglig. Men det är ingen PS85:a, långt därifrån. Det var mitt i mitt sökande och det var en miss, så de åkte raskt in i garderoben. Jag har försökt pracka på min bror dessa, i hopp om att han skulle återuppta tennisen, men han är skeptiskt till allt utom sina gamla sönderspelade Wilson Ultra Ceramic's.

Den här modellen dök upp i mitten av nittiotalet, en mycket snällare variant av den klassiska PS85:an. Den försvann tio år senare tillsammans med sitt äldre syskon. Jag vet inte om några tävlingsspelare använde den. Däremot såg jag förra sommaren, i Strandbjörket, att Stefan Edberg spelade med racket misstänkt lik denna, men med ett K90/95-paint job. Häromdagen såg jag att ukrainaren Dolgopolov Jr spelar med denna, men med ett BLX-paint job. Så den verkar ha ett liv även om den slutade tillverkas för en handfull år sedan.

Slut på det roliga

Igår var det sista lunchtennisen med Bernth, för våren. Jag hade tänkt mig våldgästa just den onsdagsträningen, den dag i veckan där jag egentligen inte hör hemma, som avslutning. Istället fick jag gräva åtta halvmeterdjupa hål i trädgården, en annan slags träning, säkert nyttig den också.

Sista vändan i måndags tänkte jag extra mycket på hur denna påplussning av träningsdosen och coachning/assistans med teknik och rörelse hade påverkat en klåpare under en höst plus vår. Under en gnuggning av slagrepertoaren mitt i passet slogs jag av hur mycket bättre jag faktiskt blivit.

Det är ingen självklarhet att en medelålders motionär tar stegen framåt. Även om själva grunden ligger på en tämligen basal nivå. Visst, alla i gänget är mycket motiverade, alla har investerat tiden och pengarna och dessutom offrat minst en lunch i veckan. Men här handlar det inte om formbara ungdomar utan om mer eller mindre egenskolade herrar och damer med hemmasnickrad teknik som ibland gnuggats in under decennier. Ibland har jag sneglat i ögonvrån för att se om Bernth eller Toumas himlat med ögonen men där har bara funnits uppmuntran och glada tillrop. Så all heder till dessa herrar som kämpat med ett sådant gäng.

Nu har jag haft förmånen att kunna planera och placera in dessa lunchpass i min arbetsvecka under nästan ett år. Det är verkligen ingen självklarhet att det kommer funka så i fortsättningen, men jag kan ju alltid hoppas på en fortsättning till hösten.

Majligan omgång 3

Roger Nydahl - Andreas Eidenskog 1-4, 2-3

Inte mycket att säga om, idag heller. Jag spelade en aning bättre än igår, vilket inte räckte särskilt långt. Nu tränar Andreas och jag tämligen ofta och kan varandras spel. Trots detta blev det lite tändning på banan idag. Båda spelarna ville mycket och det blev lite höga rop och klagan bitvis, fast på ett positivt sätt. Jag hade bra häng i första kortsetet, även om det blev stora siffror. I andra set hade jag chansen till tre lika, men klockan klämtade precis när jag missat min gameboll.

Andreas har den klart grymmaste forehanden bland motionsspelarna i regionen, han kan variera den på de mest diaboliska vis. Dessutom spelar han 90% från den sidan, det är mycket svårt att få honom att spela backhand. Hans forehand är ett vasst vapen, särskilt på grus. Nu gjorde jag dessutom "misstaget" att rekommendera honom ett nytt (gammalt) racket, PS 6.1 Classic Stretch, som ger honom än mer fart. Suck.

Tillägg gällande gårdagens matchförberedelser. Klåparmisstag nummer 1. Ät inte fem öländska kroppkakor med smör, grädde och lingon halvtimmen innan match. Det sker en viktförskjutning som påverkar balans och tajming. Tag lärdom, gott folk!

Majligan omgång 1

Roger Nydahl - Samuel Rosqvist 3-4, 0-4, 0-1

Inte mycket att säga om. Efter en bra inledning plattade killen till mig ordentligt. För jag började precis så som jag hade tänkt mig. Men, sedan, när jag hade ledningen med 3-0 började jag spela som en mupp, så jag får skylla mig själv. Istället för att spela mitt spel så började jag spela som motståndaren. Självklart var han mycket bättre på sin grej. När han slog vinklade slag, försökte jag slå än mer vinklade, när han slog hårda toppade forehands skulle jag toppa dessa. Vad försökte jag bevisa? Så dumt. Visst, de flesta gamen motståndaren radade upp efter detta var jämna, men han behövde bara lyfta över bollen, så gjorde jag jobbet åt honom.

Det var svårt att hitta tajmingen på backhandsidan på gruset. Serven var bedrövlig dessutom. Jag får jobba på detta. Nytt försök imorgon.

Rätsida

Det finns inte mycket att rapportera från en tennismotionärs vardag, inte när vädret är så oberäkneligt och allmänt bedrövligt. Det blev en timme i fredags med träningkompisen Joakim, där det såg hyggligt ut. Eller så var det en illusion av hygglighet orsakad av kompisens onda rygg. Rysaren i sammanhanget var väderprognoserna. Vi hade timmen bokad mellan nio och tio på morgonen och jag följde väderrapporterna noga. Prognosen utlovade uppehåll utom mellan åtta och tio, vilket skulle ge oss en regnskur mitt i tennistimmen. Väl på plats blev det tvärtom. Ett lätt duggregn avtog, för att ge oss lugn och ro under träningen, för att sedan återupptas när vi knallade av banan. Så mycket för modern metereologi. Nästa gång kanske jag ska ställa mig i ett currykryss, kisa mot horisonten och göra mig en inre bild.

En annan rysare var att följa anmälningarna till Tranås Claycourt Open (internationellt så det förslår, till namnet) på Ten Tour Online, en av de tre tävlingar som står på en klåpares tuffa grusagenda i sommar. Ända in i det sista såg det ut som att B-klassen, upp till 200p, skulle bli starkare än A-klassen. Dessutom ståtade B-klassen med den ende deltagaren med över just 200p?! Lite korrigeringar och sena anmälningar gjorde att det blev rätsida på arrangemanget. Jag får gratulera hemmaspelarna till lottningen, återigen hade samtliga goa gubbar från arrangörsorten turen att slippa seedade spelare, hela bunten (Nu retas jag lite... ;-)

Jag kollade in Madridfinalen igår, på en fulström i datorn. Jag var inte förskräckligt imponerad av Nadals spel, däremot hans inställning, oj oj. Jag var mer icke-imponerad av Federers oförmåga att ta de chanser han fick. Det kan nog hända spännande saker i Paris, det kan nog ske en och en annan överraskning där, på bådas bekostnad.

Det artar sig...

Ingen Majliga idag heller. Förra veckan var motståndaren på konfirmationsläger, denna veckan spelade motståndaren tennis utomlands. Förra veckan kände jag mig lite snuvad på konfekten, denna veckan ställde pappan till motståndaren upp på en timmes träning på den utsatta tiden, vilket jag var tacksam över. Det blev en riktigt bra träningstimme med matchspel, där båda spelarna höll tempot uppe och jagade bollarna på det tunga gruset.
Det artar sig. Det fanns riktigt lovande bitar att ta med sig hem. Främst att jag börjat tänka grustennis. Visst, kom en kort boll så satsade jag på en vinnare, men jag förväntade mig inte att vinna bollen utan var beredd på ett par, tre bollar till, innan poängen eventuellt kunde vinnas. Hopp om livet, alltså.

Nope modern graphite racquets!

En underbar bild. När Miloslav Mecir för tjugo år sedan var tvungen att sluta spela topptennis, var han den siste att spela med träracketar, "Last man standing" Av en händelse ramlade jag över ovan bild och, ta mig tusan, håller han inte fortfarande i en träracket än idag. Vilken hjälte!

Även om Mecir hade den fula ovanan att vecka ut och vecka in spöa upp vårt svenska gäng på touren, var han en stor favorit. Ingen annan rörde sig så smidigt på banan. Han har inte överträffats på den punkten än idag. Detta, tillsammans med en förmåga att maskera alla (!) sina slag gör att jag är övertygad om att han förmodligen är den ende från åttiotalet som direkt kunde placeras in i dagens tennis och göra sig gällande. Därmed inte sagt att hans samtida kollegor inte varit toppidrottsmän om de varit tjugo år yngre, men de hade nog behövt spela lite annorlunda.

Jag kan sakna någon som Mecir i dagens tennis. Ibland kan jag se spår av honom i Nalbandian eller Baghdatis, men ingen av dem har hans magiska rörelsemönster eller spelintelligens.

Kolla in den här bollen/poängen, kanske den svettigaste räddningen nånsin.

Tunga grejer

Min kompis Björn, från hembygden, gillar rejäla grejer. Att köpa det maffigaste racket som finns tillgängligt på marknaden, KPS88:or, räcker inte. De måste moddas med bly och balanseras upp innan det passar. Och, när jag testspelar hans klubbor så är de förvånansvärt lättspelade. Så länge vikten inte hamnar i toppändan av racketen, känns inte viktskillnaderna så stora.

Racketar har blivit lättare och lättare. Ett normalt träracket (LM) som användes av normala motionärer vägde mellan 350-375g. Numer väger ett normalt motionsracket kring 300g vilket är en rejäl minskning. Dessutom är vikten fördelad så att det mesta finns i toppen av racketen, inte där handen sitter. Storleken på slagytan är så gott som alltid 100sq/inch eller mer. Detta är norm.

Nu så finns det olika spelstilar även på klåparnivå. Om du har hyggligt utvecklade grundslag som motionär så gagnar oftast inte detta normracket ditt spel, alls. Tyvärr så har många motionärer inte dessa referenser, man spelar med det som nån stoppat i handen, så redskapen är långt från optimerade. Detta till skillnad från tjejerna och killarna på teve, som spelar med finjusterade instrument.

Jag såg J-O Waldner spöa upp en tevekändis med en snusdosa. Lite symptomatiskt. Så kanske ska vi vända på steken. Kanske ska vi ägna lite mer tid åt att hjälpa motionärerna hitta rätt verktyg. För den stora tennismassan finns massor att tjäna på att synka upp rätt modell, vikt, balans, strängar/strängning och grepp. Det har vi motionärer råd med, vi som byter vår utrustning nån gång per decennium eller två.

Det finns massor att hjälp att hitta för att lyfta sitt spel. Börja med att inte ta allt rackettillverkarna och detaljisterna säger för givet. Våga testa något nytt. Kläm dit tjugo gram bly i handtaget (det brukar finnas en liten lucka i ändknoppen).

I mina duster med mina klåparkamrater kan koll på grejerna ge mig den där lilla fördelen. Någon som Janne Gunnarssson skulle lätt spöa upp mig med en trädgårdskratta, i vilket fall.

Knallpulver

Loggade idag timme fyra på gruset. Jag tar mig än så länge knappt över servelinjen, trots att jag tar i från tårna när jag viftar runt. Det här med att glida snyggt fram mot bollen, eller ens bedöma studsen, lika illa där, det fattas någon decimeter. Det brukar ta någon månad eller så innan jag får fason på grusspelet, det vet jag. Det är ju trots allt två tredjedelar av tennisåret som tillbringas inomhus.

Jag hjälpte Andreas att sätta upp näten på hemmabanorna igår. De såg finfina ut, plana som salsgolv, knappt en felstuds på en hel timme. Gamle Nicke ringde och berättade att banorna hemma på bruksorten öppnade i helgen likaså, lika salsgolvlika, enligt utsago. Strandbjörket har jag redan avnjutit, där har jag icke-glidit och knallpulvrat forehands snart en handfull timmar. Bernth berättade att banorna i Sandsbro är nyrenoverade och att de nu är Düsseldorfare!? Där måste jag boka in mig och göra ett allvarligt försök att glida runt lite, snarast.

Det verkar som att familjelogistiken muckar med min tävlingsplanering. Jag hade ju tre (!) stycken inplanerade i sommar och nu krockar en av dem med familjeangelägenheter. Som tennisklåpare finns det bara en handfull som passar i kalendern såväl som i smaken, så det är ett litet avbräck. Nu måste jag tänka om.