Strängteori

Nä, blogginlägget handlar inte om att förena kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin, inte heller särskilt mycket om racketsträngning. Jag gillade bara ordet och ville ha det som titel.

Det handlar mer om mitt Facebookprojekt där jag med en dåres envishet lagt upp bild och information kring vad jag strängat hemma på kammaren, samt vilken musik jag lyssnat på under tiden. Fullkomligt meningslös information, alltså. Sociala medier handlar ju om intresse och deltagande och jag undrade liksom hur lång tid det skulle ta innan min sociala skara skulle ignorera min icke-information. Det tog nästan exakt fyra månader, för igår strängade jag ett racket och ingen varken gillade eller kommenterade.

Bra så. Frågan är om jag ändå ska fortsätta? Det är ju plötsligt en ganska hygglig dokumentation över mitt hemmapulande...

Det är viktigt vilken musik som spelas när det strängas. Jag tror att det går att överföra en bra vibb i strängningen på det viset. Lite som när jag ska köpa kläder. Är det bra musik i affären kan jag inspireras och handla. Är det säremot usel musik går jag därifrån.

Igår fristajlade jag vid strängningsmaskinen. Det var meningen att jag skulle stränga ett exakt likadant racket som häromkvällen, inför helgens lagsprint i Tranås. Men, så hittade jag ett halvset VS touch och ett halvset Alu Rough. Då slog det mig att jag inte testat "Champions Choice" på mina Headracketar. Så jag bytte spår där, på plats i stunden.

Nu är det ju inte Champions Choice längre, då Djokovic är Champ och inte Federer. Det är ju min sedvanliga vardagssträngning som numer är den riktiga Champions Choice, då jag spelar VS Team & Alu Power annars. Oj, nu blev det krångligt. Återigen spårade inlägget ur...

Vi avslutar därför med lite Panatta. Det är ALLTID läge för lite Panatta.