Spännande värre

Ingen ville/kunde spela Öjabytimmen med mig idag. Jag ringde säkert sju-åtta gubbar.

Jag pulsade ändå genom snökanonen, ner till tennishallen, för att istället kolla in lite elitserietennis. Kolla in hur man egentligen ska göra. När jag kom fram bjöds det på ett andraset med påföljande matchtiebreak, mellan Pontus & Johan Settergren. Spännande värre. Riktigt roligt att Pontus vände på steken och vann. Sen pulsade jag hem.

Lika bra att jag fick vila, faktiskt. Det knakar i kroppen och det skräller i bröstet.

Esyluxligan 2:5

Alltså, ibland borde jag ha vett nog att stanna hemma.

Daniel Svensson - Roger Nydahl 5-0 5-0 2-0

Killen måste ju trott att det redan var julafton. Matchen började med att jag servade, fick en lös retur mitt i banan, en forehand som jag istället för att lägga undan snyggt slog rakt in i väggen!? Efter det gick det bara utför.

- Du kan ju skylla på att du är sjuk, sade min fru när jag moloken kom hem. Visst är jag krasslig. Men nej, killen spelade jättebra och jag spelade jättedåligt, enkel matematik. Såklart var turbollarna dessutom enkom reseververade för den som spelar jättebra, som det ska vara.

Det är inte varje dag som man får en tvättäkta dubbelbagel i baken. Verkligen något att inte berätta för barnbarnen.

07.25 Strandbjörkshallen, bana C2

Lillkillen sätter sig ner, halvannan meter bakom baslinjen, lägger armarna i kors och blänger på mig surt.

- Vad är det nu?
- Det går så fort.
- Vad går så fort?
- Bollarna kommer så snabbt.
- Men, jag försöker ju bara göra det lite svårare för dig, du sätter ju alla snälla bollar jag matar dig med.
- Det blir så svårt.
- Ja!?
- Jag missar ju hela tiden.
- Men, vi måste ju göra det svårare så att du lär dig, så att du kan ta de svåra bollarna också.

Lillkillen reser sig och suckar.

Jag förstår honom. Så fort han börjar få häng på hur det fungerar, så muckar jag med honom. Han blir bryskt utknuffad ur sin komfortabla zon där det fungerar. Men hur ska han annars utvecklas?

November, suck!

Det är tungt nu. Mörker, lassvis med jobb, sjuka barn och egna infektioner i kroppen. Då klämmer en klåpare inte ur sig alltför många blogginlägg, ska erkännas. Men, jag ska bättra mig.

Kring den här tiden på året krånglar bihålorna. De ska bara göra det, det är liksom tradition. Det brukar inte stoppa mig från tennisen dock. Så länge jag är feberfri sprayar jag näsan full med Nezeril och kör på. Resultaten kring den här tiden brukar dock vara knackiga. Men, jag brukar bättra mig.

I torsdags tränade jag en timme med Andreas. ”Inte vår bästa timme”, som han sade. Men det var riktigt hyggligt för att vara dåligt. Märkligt hur man kan köra ett helt pass utan kroppen varnar om att den knasar och sedan gå i däck. Dagen därpå var jag duktigt febersjuk och hemma från jobbet.

Håller jag på att bli äldre? Allt snack om sjukdomar, mediciner och värk... Akta er, snart kanske det blir bloggning om väder! Jag ska försöka bättra mig.

Igår hängde jag med på lillkillens träningstimme. Inte deras bästa timme, sett från sidan. Det ska inte lastas tränarna, Ludde & Karl, det minsta. För ibland är barnen kollektivt ur form, jag tror inte bollen gick tre gånger över nät nånstans. När jag frågade lillkillen hur det träningen gick, svarade han ”Bra” Fast det såg inte ut som att han menade det. Men vi hade en trevlig fikastund på Strandbjörket efteråt, inkluderat lika trevligt strängningssnack med Kurt.

Jag gnisslar lite över att jag inte får spela Tranås Indoors. Mest för att jag så gärna hade träffat alla gamla kompisar. Det brukar vara bra häng där. Nu var det överfull B-klass dessutom, vilket kanske hade gett mig en vinst eller två, trots att det läskiga golvet i Tranås är mitt allra sämsta underlag. Sedan var det ordentligt länge sedan jag spelade dubbel med min ordinarie partner. Det är lite svårt att hålla ihop spelet när vi bara har matcher någon gång i halvåret.

I den stora världen är det Masters i London. Och, det visas i teven, vilket lyser upp lite i höstmörkret. Sorgligt nog hörde jag att teverättigheterna till så gott som all tennis nästa år går till Canal+ vilket betyder att det blir svart i rutan vad gäller tennis om man inte börjar pröjsa till betalkanalen. Vad kommer hända med min absolute favoritkommentator Fidde Rosengren då? Följer han med till Canal+? Jag får väl hänga på fiket nere på Strandbjörket och hoppas på att få höra ett ”Andy Roddick, was ist los!?” i levande livet istället. Tillbaka till att kolla tennis på ful-strömmar i datorn då, suck.

Och, jag ska lägga upp fler gamla racketar på bloggen, det är inte slut i garderoben än. Jag ska bättra mig.

Esyluxligan 2:4

Oj, här gick det undan.

Roger Nydahl - Jonas Allgulin 1-5 1-5 1-0

Ibland är det bra att bli bryskt tillrättavisad. Idag var en påminnelse om att jag har långt kvar innan jag kan tampas med de större killarna. Det går helt enkelt lite för fort för en klåpare ibland. Farten gör att jag även när jag har mina chanser och när jag har övertaget, så stressar jag bort poängen. Jag behöver träna och matcha mer mot spelare i Jonas klass om jag ska kunna bjuda på bättre motstånd.

Men det var roligt spel, med många volleys och fina undanläggningar. Mest från motståndarens sida, även om jag också fick visa att jag har finlir i handleden.

Underligt nog så blir jag än mer sporrad av matcher som denna. Jag vill direkt tillbaks till träning, så att jag kan göra bättre ifrån mig nästa gång.

I sinom tid

Omsorgsfulla och omtänksamma tenniskompisar och tennisbekanta oroar sig över mitt nyttjande av tunga och krävande racketmodeller avsedda för tävlingsspelare. Enligt rekommendationer och norm, borde jag som tävlingsmotionär använda mig av de modeller tillverkarna anpassat åt sådana som mig, så kallade ”tweeners”, ett mellanting mellan tävlingsracketar och motionsditon.

Men det finns en tanke bakom min användning av tävlingsmodeller. Då jag är uppväxt med träracketar och spelar med fulla svingar behöver jag massa att transportera, för lätta racketar är helt enkelt svårare att spela med. Att spela med en mindre träffyta är uppfostrande, vilket är positivt. Detta till skillnad från större rackethuvuden jag använt, där jag lätt blir lat. Till sist så handlar det såklart om känsla, där tävlingsracketar med tunnare ramprofiler oftast ger ett mer direkt svar vid träff.

Jag har verkligen försökt använda tweeners, men än så länge har de inte matchat mitt spel alls. I sinom tid kommer jag säkerligen att omfamna dem. I sinom tid.

Ovan bild föreställer ett Gamma Big Bubba, 137sq/inch, 74 cm lång, men väger ändå strängad en bra bit under 300 gr. Nåt sånt kommer jag förmodligen begagna, i sinom tid. Min tid som Tweenergubbe kommer.

Hovmantorps TK - Öjaby TK 1 - 2

Idag drog så seriespelet igång. Öppningsmatchen i Tennis Syds inomhusserie Div 1 Öst var ett hett lokalderby. Nu är de flesta matcherna heta lokalderbyn, då serien numer är väldans lokal. Men ändå!?

Joakim Sälgeback - Andreas Eidenskog 6-3 6-4
Mikael Lagerqvist - Roger Nydahl 2-6 2-6
D Johansson/M Lagerqvist - A Eidenskog/R Nydahl 3-6 1-6

Jag vet inte alls vad som hände i förstasingeln, då jag var förvisad till C1:an. Singlarna blev klara ungefär samtidigt och Andreas dök upp på våran sidobana lite moloken.

Min egen match var svårspelad. Jag kände att jag hade övertaget och ville därför avsluta den så fort jag kunde. Det är kanske den största skillnaden mellan den gamle och den nya klåpar'n, den att jag numer kan föra matcherna om det skulle krävas. Samtidigt är jag lite rädd att falla tillbaka i gamla vanor och släppa in motståndaren i matchen. Dagens motståndare gjorde ett bra intryck. Mest imponerande var sättet han servade på när han hade breakbollar emot sig. Det är inte lätt att göra sitt bästa under press, på det sättet.

Dubbeln kändes trygg. Det är lätt att känna sig duktig bredvid Andreas. Hans tunga servar och än tyngre forehands gör det lätt att spela dubbel. Här fungerade min serve riktigt bra. Jag varierade den enligt Bernths recept, på ett framgångsrikt sätt.

Den yngre killen i motståndarparet visade att man inte behöver serva hårt för att serva riktigt bra. Andreas & jag lyckades inte bryta hans måttligt fartfyllda, men ändå kluriga, servar förrän i sista gamet, då vi tog två stora steg in i banan på returerna.

Efteråt var det trevlig fika med motståndarna, sedan cykeltur hem. Det är praktiskt att ha bortamatcherna i kvarteret.

Champions Choice 2

Signaturen MP önskade fördjupning kring “Champions Choice”, vilket jag mer än gärna bidrar med. Istället för att gömma det i en kommentar, så får det bli ett nytt, eget inlägg.

Champions Choice är som bekant Wilsons namn på Federers strängning, vilken finns att köpa som färdigt set. Det Federer använder är natursenan på längden, Alu Rough på tvären. I Wilsons påse finns egentligen 6 m Babolat VS Touch (1.30) fast under Wilsons namn och lika lång stump från Luxilon, ett varumärke som Wilson på omvägar numer äger.

Man kan stränga upp denna kombo som Federer, eller tvärtom med Luxilon på längden och natursenan på tvärsen. Förenklat kan man säga att natursena på längden ger dig känslan av natursena, med en touch av polyester, en sniff bara. Och vänder man på steken får man polyesterkänsla med en touch av naturkänsla, knappt märkbar, försumbar. Den senare föredras av de flesta proffs som kör denna kombo.

Så, vill man spela natursena väljer man den första varianten. Vill man spela en dyr polyesterhybrid, spelar man den senare. Båda är grymma! Det är upp till den enskilde spelaren att välja väg.

En del hävdar att natursenan på tvären enbart är en lyx som proffs unnar sig för att de kan, just, unna sig den (varför slickar sig hunden i skrevet...). Samma tyckare anser att det går att byta ut den mot valfri multifilament av den finare sorten, en betydligt mer ekonomisk väg.

Vad gäller hållbarheten (läs här: hur länge den håller trycket), så tycker jag att natursenan är betydligt bättre än polyestern, vilket inte minst märks, rent fysiskt, när man strängar polyester på längden. Då ”deformeras” racketen efter ett tag, då strängarna på längden (polyn) markant tappat i hårdhet och naturen på tvären fortfarande håller spänningen. På mina flexibla PC600:or ser det helt enkelt inte klokt ut och jag törs inte låta en sån strängning ligga kvar i utan klipper bort den när jag laborerat klart med denna. Nu är jag ett stort fan av natursenor, använder dem bara på längden, så detta problem uppstår inte för mig, längre.

Jag använder inte moderniteter som topspin, så jag slår inte av mina strängningar alls. Vilket gör att en natur/poly-hybrid kan gå tjugo-tjugofem timmar utan problem. Jag har i själva verket bara slagit av en enda sådan hybrid på två år, de andra har jag fått klippa bort, när jag strängat om inför ute-/innesäsong. Enbart polyester i racketen skulle förmodligen hålla en livstid för mig, rent fysiskt, men den ”dör” tyvärr efter en handfull timmar, känslan försvinner, och dessutom skadar den mig.

Det är knepigare att lägga på natursenor, så jag skulle nog vilja anförtro detta jobb till en mer erfaren strängare. Natursenan har en förmåga att brytas om den inte hanteras varsamt, så det är lätt att sabotera trehundra spänn om det skulle nysta sig lite. Strängare av den äldre skolan, som är vana vid att hantera fårtarmar brukar ha det varsamma handlaget i ryggmärgen.

Om man inte kan handla billigt i exempelvis USA, så får man vara lite klurig för att komma billigt undan när det gäller natursenor. De svenska tennisshopparna, även de på nätet, tar hutlöst betalt för natursenorna. Ett set Champions Choice kostar mellan 400-500 kronor. Själv kör jag numer med kombinationen VS Tonic+ (Ball Feel) och Signum Pro Poly Plasma (1,18), som jag köper på Tennis Warehouse Europe, vilket gör att jag kommer undan med 150:-/strängning. Med Alu Rough i hybriden blir det ändå under tvåhundra spänn om man köper hybriden i ”delar” på samma ställe.

Skillnaden mellan budgetvarianten VS Tonic+ och finvarianterna VS Team/Touch är försumbar för en motionär. Jag har inte märkt någon skillnad vad gäller hållbarhet heller.

Jag rekommenderar alla ”klåpare” att testa natursena på längden (valfri sträng på tvären). Oöverträffad känsla, håller spänningen bra, hygglig hållbarhet och, framförallt, snällt mot armen.

Esyluxligan 2:2

Ett steg i rätt riktning, helt klart.

Roger Nydahl - Ludwig Turesson 4-5 (2-7) 1-1

Jag hade mina chanser, men tog inte tillvara på dem. Motspelaren spelade bättre på viktiga bollar. Det var "break-fest" ett tag i första set och jag borde kanske hållt båda de servegame jag tappade.

Det var lite gapigt från min sida idag. Jag får ursäkta mig, så här i efterhand. Men jag jobbade långt in på natten kvällen innan och "lurades" dessutom ut på lokal efteråt. Så för att pigga upp mig ikväll så klämde jag en dubbel espresso innan jag cyklade till tennishallen och under spelet försökte jag hela vägen mana på mig själv, en smula högljutt då, tyvärr.

Efter matchen tränade jag en timme med Andreas. Mycket nyttigt. Alltså, den mannen har förmodligen Sveriges bästa forehand, professionella och Sverige-eliten undantagna. Fruktansvärd, var han ikväll.