Idag fick jag ett välbehövligt pass tennis på lunchen, med Bernth och gänget. Då coachen läst i bloggen om min vikande form gnuggades det speciellt på flera grejer i spelet. Precis vad som behövdes.
Det känns verkligen roligt att någon bryr sig om hur jag spelar, förutom jag själv då. Likaså att faktiskt få beröm, det är oerhört peppande och inspirerande. Alla snälla saker Bernth säger, och de andra också för den delen, vid våra sammankomster om mitt spel och mina slag bär jag med mig sedan in i matcherna.
Fler motionärer, inte minst av den ambitiösare sorten, borde få chansen till hjälp som den jag fick idag. Att boka på privattimmar med någon duktig tränare finns tyvärr inte på kartan för en småbarnsförälder, varken tiden eller pengen finns där. Därför gillar jag lunchtennisen skarpt, där vi kan dela på kakan. Även kortare stunder av instruktion biter hyggligt på gamla hundar.
Vi hann till och med prata om den mentala biten, där jag fick erkänna att livet ibland lägger krokben på tennisen, att en utarbetad och slutkörd tennisklåpare kan bita i gräset mot spelare som det åtminstone ska spelas jämnt med. Matcher spelas på hälarna, huvudet är nån annanstans, gäspningar kvävs. För så är det, tennisen är en bricka i livspusslet.
Men, snart hittar jag träffen igen, jag kommer vara på tårna och överraska med vinster istället för förluster. En dag.
No comments:
Post a Comment