Ur gömmorna 27

Pro Kennex Golden Ace. Inte bara vacker, utan fullt spelbar.

Jag hade denna skönhet så gott som högst på min önskelista, vad gäller gamla racketar. Så jag blev riktigt glad när jag hittade den. Tillsammans med den Snauwaert (med många namn...) som Miloslav Mecir spelade med var detta träracketens dödsryckningar.

Det här är en omodern modern racket, eller tvärtom. Den har så gott som samma form som dagens racketar, med en träffyta på 90 sq/inch, samma som exempelvis den Federer spelar med. Den är tunn, 16 mm, och är rejält flexibel, allra helst när jag träffar bollen långt upp i träffytan. Vad RA-värdet kan ligga på vill jag inte ens spekulera kring.

Märkligt nog är den fullt spelbar!? Den är till och med bra!? Träffar jag bollen rätt uppför den sig som vilken som helst av dagens racketar. Samtidigt som den gamla bekanta känslan av träracketen finns där.

Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg, hade jag funderingar på att göra nåt annorlunda med mitt sista år som juniorveteran, ett ”förlorat år” i väntan på H45. Jag hade samlat samman fyra matchade Dunlop Maxply och tänkte spela dem 2011. Men så drämde jag av en ram, när jag tränade servar och jag började tänka om. Jag misstänker att de skulle bli kaffeved innan utgången av Mars månad.

Men här, med de fem fabriksnya Kennex:arna i gömmorna finns ju en mellanmjölksväg, kanske. Med Golden Ace skulle det nog funka att spela ett år med träracketar, på pin kiv. Jag får fundera vidare på om det är en vettig idé eller bara trams.