Efter att jag spelat min Esyluxmatch i tisdags kom motståndaren med det artiga påståendet, alternativt trevande frågan, att/om jag hade spelat mycket när jag var yngre. Vilket jag har, eller inte har. Det beror på hur man ser det.
Så här. I barndomen och i tidig tonår lekte vi tennis i kvarteret. Det blev många timmar på asfaltsbanan, dock alltid spontant och oorganiserat. I senare tonår och tidig vuxenhet lockades jag in i föreningslivet och tillbringade mer tid med att organisera kring tennisen och framförallt försöka få fason på andras tennis, än med att putsa på min egen. Som vuxen har jag spelat motionstennis, i perioder mer regelbundet, oftare mer sporadiskt. För tio år sedan hittade jag likasinnade i mitt kvarter och ställde då upp som reserv i blygsamma tävlingssammanhang. Därifrån har mitt tennisintresse tagit fart igen.
Så, nej, jag är inte skolad, alls. Nej, jag har inte tävlat (om man inte räknar klubbmatcher, enstaka junior-DM eller gärdsgårdsserien i södra Ö-götland, på åttiotalet). Nej, jag är inte släkt med Thomas Nydahl.
För snart tre år sedan, något som intressant nog sammanföll med min fyrtioårsdag, beslutade jag mig för att styra upp mitt tennisspel. Vilket innebar att jag ökade på min träningsdos från en timme till två timmar i veckan, utslaget över året. Till detta så började jag spela lite tävlingar, i närområdet och mitt gamla närområde, för att jag upptäckte hur kul jag hade tillsammans med nya och gamla kompisar som också spelade C-klasserna, en värld full med härliga karaktärer och möjligheter till fika och skratt.
Året efter ökade jag träningsdosen igen, spelade fler tävlingar. Och, nu i år än mer träning och än fler tävlingar. Detta för att det känns bra, både fysiskt och för att det är fantastiskt kul. Målen har varit blygsamma, typ att ta set på Ola & Andreas. Men, varthän ska jag styra skutan nu?
Bisarrt nog ”peakar” jag nu, i tidig medelålder. Jag spelar min bästa tennis någonsin. Och, jag vill bli ännu bättre, jag har verkligen fått blodad tand. Men går det? Det var tydligt i matchen i tisdags att åldersskillnaden spelar roll, jag kände i andra set att jag var tjugofem år äldre.
Jag lekte från början med tanken på en femårsplan, att jag skulle försöka komma i form tills dess jag blev ”gammal”, vilket betyder H45. Nu är jag lite mer än halvvägs dit. Funderingarna nu kretsar kring om jag fokuserar på fel områden. Kanske ska jag tänka mer på fysiken, eller kosten, eller muskelstyrkan. eller ska jag helt enkelt tillbringa fler timmar än mina tre-fyra i veckan, på banan?
Så, går det att utvecklas? Hur gör jag för att bli bättre?
2 comments:
Jag har några bra tips att dela med mig av;
Pizza - Det är viktigt att ha rätt TYNGD bakom serven.
Skämt åsido,, det jag upplever ger mig absolut mest på banan är efter perioder med gymträning. Ingen tung muskelbyggande trning utan lätta vikter med många repetioner, mycket situps, cross-trainer och löpning där det ingår lite intervall.
Hopprep för att förbättra fotarbetet eller att du gör upphopp på typ en 2 dm hög sten/planka/upphöjning för att stärka vadmusklerna och få bättre explosivitet.
Vad jag märker väldigt ofta är att så fort man blir lite trött och fotarbetet blir lidande, det är då man spelar dåligt. Om du har en seg dag från jobbet , inte rör fötterna ordentligt så går slagen åt helsefyr.
Footwork is the key :)
Tack, Hank. Kloka ord.
Jo, sega dagar på jobbet tar man med sig in på banan, det är min erfarenhet också.
Som småbarnsförälder är matchstarter efter åtta på kvällen en fasa, då gäspar jag mig igenom spelet, halvvägs in i koma. Hellre då åtta på morgonen :-)
Jag ska ta itu med fotarbetet och hoppas sedan kunna ta klivet upp i B-klasserna 2012.
Post a Comment