Dag tre i tävlingen blev måndagen därpå, tacksamt då jag hann värka ut ett virus eller nåt sånt läskigt ur kroppen under helgen. Höstkänning i Strandbjörket. Men det är bara att spela på. Så länge det inte behövs vantar tuggar vi glatt vidare. Det är härligt på gruset just nu.
Roger Nydahl - Christopher Edberg 6-0 6-1
Ännu en mycket duktig trettonåring, lika trevlig som de andra. Lite förkyldare, bara. Han tömde näsan vid varje sidbyte, det är väl den tiden på året nu. Återigen lyckades jag nästan med allt på banan. Lätt orättvist, kanske.
Lätt orättvist, ja. Jag är faktiskt en halvmeter längre och väger fyrtio kilo mer. Det betyder en hel del. Samtidigt är det ingen garanti för att jag ska vinna mot kidsen som ställs framför mig. Jag har gått bataljer mot knattar, så jag underskattar dem verkligen inte.
Dennis, en av killarna jag spelade mot förra veckan, skojade efter matchen idag om att jag bara spöade upp barn hela tiden. Det kändes inte så när vi spelade dock, varken idag eller förra veckan. När jag frågade om hur det var att spela matcher mot de äldre sade han att det var roligt att spela mot oss. - Ni är väldigt långa, var hans kloka avrundning.
- Bra spelat, sade pappan till kvällens motståndare efteråt. Och där, i det ögonblicket, kände jag att tennislivet liksom kulminerade. Så nu lägger jag ner, packar ihop, säljer av traven racketar i garderoben, stänger bloggen och börjar fiska istället.
Fast, jag är i o f s lite sugen på att spela den där finalen först, så jag håller väl dörren öppen lite, lite till... ;-)
2 comments:
Kan den där pappan ha spelat med ett 85 sq inch st vincent under större delen av sin karriär? :)
Ja, jag tyckte jag kände igen honom någonstans ifrån, hmm... Och kopplingen till racketmodellen du nämner känns på nåt sätt relevant nu när jag tänker på det ;-)
Post a Comment