Terminen startar...

Så var lillkillens tennisskola igång igen. Tillsammans med morfar droppade jag av lillkillen på Strandbjörket. Jag stannade kvar en liten stund, för att kolla in hur det gick. Det är grunder som nöts in, fortfarande. Det tar sin lilla tid.

Vi har spelat en hel del, lillkillen och jag. Han har en skön inställning till tennisen, tycker jag. Det är mycket positiv respons varje gång jag föreslår att vi ska spela en timme, eller slå lite med den mjuka bollen ute på gatan. Han har aldrig knorrat, utan knallar gladeligen ut i rusket, ibland klockan tio i sju på morgonen, detta oavsett årstider. Däremot så tar han inte initiativ själv till spel. Han är ganska bekväm av sig. Kanske räknar han med att jag ska komma och tjata lite?

Jag är lite ovan vid den här uppbackningssituationen själv, även om jag nu är på andra sidan. Under min uppväxt uppmuntrades all idrott. Samtidigt så fick jag klara mig själv. Jag minns en gång hur vi skulle spela bortamatch mot Väderstad i juniorserien och föräldrarna tyckte att de halvannan milen var en bra uppvärmning, så vi fick cykla. Hård blåst, kraftig regnskur, motvind och tunga uppförsbackar gjorde att en fjortonårings ben var ganska kalviga vid ankomst. Minns inte om det påverkade matchutgången, det är ju trettio år sedan, men det illustrerar lite hur det fungerade. Spelade jag tävlingar eller seriespel så var det buss & tåg som gällde, allt som oftast. Ensam eller tillsammans med tenniskompisarna.

Likaså var det med träningen. De lite äldre killarna & tjejerna hade haft lite organiserad träning hemma i bruksorten, men jag och mina jämnåriga fick lära oss själva. Davis Cup, Franska Öppna/Wimbledon-finaler i den enda tevekanalen, eller sekunder, små snuttar av tennis i Sportnytt var den lilla instruktion som bjöds på. Därför såg väl spelet ut som det gjorde. Vi gjorde vårt bästa att härma det vi såg på teve. De vuxna brydde sig inte om oss alls. De spelade på gruset, vi ungdomar på asfalten.

Senare, i tonåren, gav vi oss ut för att möta våra mer skolade jämnåriga motståndare i regionen. Oj, så mycket pisk vi fick. Det var fostrande, på sitt sätt, verkligen. Lätt generade, lätt sårade och ordentligt ilskna över den oömma behandlingen gav den oss bensin i det vidare arbetet med att få fason på vår tennis. Fortfarande utlämnade till oss själva.

Med sådan bakgrund är det lätt att bländas och imponeras av lillkillens tennisskola och möjligheterna till att spela tennis här i Växjö.

----------------------------------------------

Som tillägg vill jag ursäkta den ruttna bildillustrationen. Som yrkesfotograf, om än bara på deltid och då med rörlig bild, borde jag veta bättre än att nyttja verktygen, i detta fall ny mobiltelefon, innan jag blivit kompis med den... ;-)