Lillkillen sätter sig ner, halvannan meter bakom baslinjen, lägger armarna i kors och blänger på mig surt.
- Vad är det nu?
- Det går så fort.
- Vad går så fort?
- Bollarna kommer så snabbt.
- Men, jag försöker ju bara göra det lite svårare för dig, du sätter ju alla snälla bollar jag matar dig med.
- Det blir så svårt.
- Ja!?
- Jag missar ju hela tiden.
- Men, vi måste ju göra det svårare så att du lär dig, så att du kan ta de svåra bollarna också.
Lillkillen reser sig och suckar.
Jag förstår honom. Så fort han börjar få häng på hur det fungerar, så muckar jag med honom. Han blir bryskt utknuffad ur sin komfortabla zon där det fungerar. Men hur ska han annars utvecklas?
No comments:
Post a Comment