Ur gömmorna 30

Yonex RDX500 HD. En sedelärande historia, kanske.

Det var ett par år sedan. Jag tyckte att mitt racketval var lite väl "tweenish" och letade därför efter nytt, utan att egentligen veta vad. På Citygross (!) gick jag förbi fritidsavdelningen, där de just då packade upp en jättestor låda racketar från Yonex. Jag har alltid gillat Yonex skarpt, det är mycket välbyggda spadar med personlighet, så jag gick fram och tittade. Förvånad kunde jag se att det var "riktiga" racketar uppblandat med de budgetmodeller som vanligtvis säljs på stormarknader. Där fanns en RDX500HD, vilket var 18/20-versionen av deras före detta toppmodell!? Jag frågade vad den kostade och fick svaret att de inte hunnit prismärka dem än, men att jag kunde få den för deras pris plus en hundring, vilket blev sexhundra spänn. Så jag nöp den, bara för att testa. Jag tänkte att jag kunde sälja den vidare ifall jag inte gillade den. Efter provspel tyckte jag att den var så bra att jag definitivt ville ha fler, allrahelst till det priset.

Tillbaka på Citygross hittade jag ett exemplar till, nu prismärkt till dryga tusenlappen. Jag lyckades pruta ner detta till samma pris som det första. Nu ville jag ha ett tredje. Av någon anledning vill jag ha tre spadar då jag motionstävlar (korkat egentligen, jag slår ALDRIG av strängar...) Citygrossfolket berättade att Yonex skickade ut dessa "lådor" med allt möjligt i, ur sitt utgående sortiment, till detaljister runt om i landet, så ville jag ha fler billiga racketar fick jag fråga Yonex varthän de skickat lådorna.

Sagt och gjort, jag kontaktade Yonex där jag till slut fick prata med en kille i Köpenhamn. Nu ska jag inte återge exakt vad som sades, men låt mig stanna vid att jag blev riktigt otrevligt bemött. Jag fikade inte efter att snika åt mig något, jag undrade bara varthän dessa lådor med utgående varor hade hamnat, så att jag kanske kunde fynda vidare. I efterhand undrar jag om jag inte tryckte till en öm tå eller nåt.

Ett tredje racket hittades dock snart till ett vettigt pris, via nätet, som vanligt. Men nu hade en aura av negativ energi lägrat sig över Yonexarna. En idiotisk idé tog form i den stunden. Varför inte göra racketarna "blacked out", så som proffsen gör när de hamnat på kant med sina leverantörer. Hemma i Boxholm fanns en kille, brorsa till en gammal jobbarkompis på bruket, som lackar motorcyklar. Vad skulle han ta för att blästra av dem och lacka om dem efter konstens alla regler? Det var ett sånt konstigt önskemål, så jag fick det gjort för ett par hundralappar. Snygga blev de, verkligen. Jag kompletterade med läderlindor och allt var frid och fröjd. Ett tag, sedan gick jag vidare i racketlivet.

Nu finns två av dem hos en klubbkompis, den tredje ligger i garderoben. En påminnelse om att alla inte alltid är snälla och trevliga, en påminnelse om att ett muppigt tilltag kan vända en tråkig historia till en fnissig grej.