Önskelista

Jag erkänner. Trots att jag försöker slå halt på samlandet av gamla tennisracketar, finns det några modeller som jag fortfarande suktar och snokar efter. Nedan följer min önskelista. Skulle jag ramla över någon av dem, skulle det lätt beredas plats i den annars så proppade garderoben. Håll i hatten , här följer ett fett inlägg, nörderi en masse.

1. Snauwaert Gerulaitis/Gottfried/Smid/Le Grande - Mid

De sista riktiga träracketarna som det spelades med på touren. En handfull olika modeller som i stort är samma racket men med olika namn, beroende på var de såldes på klotet. Jag tycker de är magnifika. Vackra, som konstverk. Och, det är bara utseendet jag går på i detta fall. Förmodligen är de svårspelade, kanske ospelbara, vad vet jag. Miloslav Mecir spelar fortfarande med dessa, vilket gör dem extra spännande , tycker jag. Vad gör att man inte kan överge känslan av trä? Jag vill veta.
Dessa modeller är riktigt svåra att få tag i. De finns ibland nere på kontinenten. En handfull gånger har jag fått hugg, men då jag ställer frågan om racketen är rak eller blivit lite skev, så får jag alltid svaret att de inte är riktigt, riktigt raka längre. Så det verkar som att dessa inte fixat tidens tand så bra. Jag skulle så gärna vilja ramla över ett Gottfried Mid, grepp 2, eller 3 som är rakt och fint, i hyggligt bruksskick. Med den mörkbruna läderlindan, tack. Kommer troligen aldrig hända.

2. Dunlop Max 200G

Det är tjugofem år sedan jag höll en sådan här i min hand. Det finns inga minnebilder av den känslan kvar alls. Så min nyfikenhet på den här klassikern är stor. Hur spelade den egentligen? Precis som med Rossi F200 delar den användarna i två läger, de som älskar den och de som hatar den. Sedan är åsikterna om dess spelegenskaper också delade. En del minns den som styv, andra som det flexigaste som funnits. Alla är överens, dock, om att känslan var och är fullkomligt unik. Den måste haft speciella kvaliteer, då både McEnroe & Graf behöll den årttiotalet ut.
Priserna på Max 200G har skjutit i höjden på sistone. Allra helst om de är i fint skick, för de flesta överlevande gamla ramar ser förskräckliga ut, då Dunlop lade allt krut på innandömet och gjorde ett hafsigt jobb vad gäller finishen. Men det borde betyda att de uckiga ramarna ändå kan vara strukturellt sunda, då Dunlop gjorde dem på ett extra krångligt och dyrt sätt, tydligen.
Jag får hänga på loppisar kring Tranås och leta, för min halvklara minnesbild är att varenda tjomme i hela den stan hade Max 200G på åttiotalet. Det känns som att P-O Lorentzi & gänget satte snarskank på en passerande långtradare från Dunlop och skördade ett ton av dem typ. Borde vara möjlig att hitta.

3. Yonex R-22

Jag ångrar nu att jag inte valde R-22 i slutet av åttiotalet. Jag hade provspelat den och den satt som handen i handsken. Det blev en annan modell istället, för Yonex hade en ”damstämpel” över sig på den tiden. Så jäkla fördomsfullt och korkat. Bara något/några år senare spelade Andre Gomes hem Franska Öppna med ett ”damracket” bara för räcka långnäsa åt mig. Idag skulle jag älska att ha en sådan här i min samling. Jag har försökt gottgöra mitt misstag ett par, tre gånger sedan dess, genom att spela med Yonex. Jag spelade ett kort tag med ett småsyskon, ett R-18, som bara var en blek kopia av originalet. Jag har försökt med RD-7 och senare med RDX500HD (sicket långt produktnamn...), men de modellerna har jag övergett tämligen snabbt. Av någon anledning inbillar jag mig att jag skulle kunna spela riktigt bra med ett R-22 än idag. Så jag vill testa om teorin stämmer. Halvsvår att finna.

4. Donnay Borg Pro Mid

Min brorsa spelade ett tag med dessa träracketar. Det är en variant på Borgs sista modell, fast som midsize. Ett monoshaft som Järryd spelade med en bit in på åttiotalet. Egentligen är jag inte ute efter att ha ett sådant att spela med, hur tuffa de än må vara. Det är mer mysteriet kring försvinnandet av brorsans racketar som fängslar mig, just de exemplaren. Var tog de vägen? Ibland frågar jag brorsan och han säger att den ena gick den vägen den andra dit och ett tredje till någons någon o s v. Men jag är fortfarande förbryllad. Finns de i ett garage nånstans i Boxholm? Har de eldats upp och övergått till fjärrvärmeformen? Hur mår de egentligen? Däri ligger mysteriet och fascinationen med Borg Pro Mid för mig. Kräver en polisutredning för att finna.

5. Head PT57a

Jag är helt enkelt nyfiken på vad allt tjöt om denna ”magiska” racket handlar om. I de nätforum som avhandlar racketar står denna modell säkert för en tredjedel av surret. Alla vill ha en sådan här. De som tillskansat sig ett exemplar (oftast genom släpphänta italienska ATP-spelare, he he) lovordar den, på gränsen till att avgudar den. Så,vadan detta yvande, alltså? Det kan ju inte vara mer än ett racket, eller? Förmodligen är det bara så att denna svåråtkomliga Pro Stock-variant av PT280/630 spelar exakt som den gamla modellen vi dödliga kunde köpa på nittiotalet. Men då det är stämplat en hemlig kod i hjärtstycket och den förmodligen snickrats samman för hand av en gubbe/tant i alperna, istället för på ett löpande band i Kina, så måste den vara fullkomligt unik och göra dig till en fantom på banan. Jag vill testa om det är så. Dock svåra att få tag i och kostar dessutom $200-400 på begagnatmarknaden. Enda chansen är väl att snyta ett ur Söderlings väska i Båstad och kuta för livet i riktning mot Markaryd, typ. Inte värt att bli kriminell över, vid eftertanke.

- - - - - - - - - - - - - - -

6. Wilson Pro Staff Original 6.0 85 – Chicago/St Vincent

Under strecket finns en klassisk samlarspade, kanske den mest mytomspunna racketmodellen av alla. Att den hamnar under strecket beror på att jag inte själv är i behov av en sådan, jag har redan tre ”Mid-Chinas”, på PS85-språk. Nä, jag skulle så gärna vilja hitta dem åt en kompis som verkligen, verkligen vill ha dem och skulle uppskatta dem till fullo.
Modellen är hyggligt vanlig som begagnad på andra sidan Atlanten, där den finns ute på auktionssajter varje vecka, till priser som lätt matchar nya fina racketar. Här i Sverige är den däremot mycket ovanlig. Det har ännu inte dykt upp ett enda begagnat exemplar till försäljning i något som helst sammanhang under alla de år som jag letat racketar. En möjlig förklaring till detta hittade jag när jag städade ur föräldrarnas kåk i våras. Bland mina gamla papper hittade jag en prislista på racketar från mitten av åttiotalet och satte kaffet i halsen när jag såg priset på en PS85:a. Det såldes nog inte alltför många skulle jag tro, med den prisbilden. Stefan Edberg har förmodligen en lada full på sitt hemman ute i skogen, annars vet jag inte var de kan finnas att uppbringa idag. Och, nej, en KPS88 eller K90 är inte samma sak.

Delad etta på listan, fram till i somras, var Pro Kennex Golden Ace – J L Clerc. Det är ett annat samtida träracket i samma stil som ettan på ovan lista, likaså i midstorlek och med öppet hjärtstycke. Men plötsligt ramlade jag över inte bara ett, utan tre (!) osträngade, i mint condition. Check!
På listan fanns tidigare också Head PC600, men där hämtade jag hem inte bara ett utan 6 st PC600/PT10:or i våras, som numer är mina vardagsracketar (tack, Pim-Pim!).

Det finns såklart andra racketar, där det skulle klia i fingarna om jag skulle hitta dem på loppisar eller på auktionssajter. Wilson Stan Smith Autograph ligger nog sjua på listan, den är supersnygg. PS85/95:or i Star’s n Stripes-PJ till min brorsa vill jag också hitta, eller varför inte tävlingsracketarna Stiga hade på sjuttiotalet.

Jag saknar verkligen ett köp/säljforum i Tennissverige. Inte för att jag ska hitta gamla Vintageracketar, det får räcka nu, utan för att halvgamla finfina racketar inte ska skuffas undan i garderober, utan få ett andra liv hos entusiaster och framförallt ungdomar.