Sthlm Open 2010

Det var en fin fredag vi hade i Stockholm, lillkillen & jag. Stockholm Open hade gjort en ordentlig uppryckning i jämförelse med förra gången jag var där, för de dryga handfullet år sedan. Då kändes det hela som en semisorglig historia som evenemang, faktiskt. Så bra fixat, Thomas, Jonas & gänget, verkligen.

Sen var ju Federer där. Det ska väl erkännas att det var hela orsaken till att vi tog oss dit. Vem vet, kanske var detta enda chansen att få se tidernas bäste tennisspelare, så det kändes angeläget. Och, han var värd varenda spänn. Det var än mer imponerande från några meters håll, än på teve, såklart. Karl’n flöt fram på banan och hade en sån makalös tajming att det nästan var löjligt. I matchen mot Wawrinka kändes det som att han efter den klena inledningen triggades av hela situationen. Han började med att överglänsa Wawrinka på dennes bästa gren, backhanden, där han började pumpa med varierad arsenal. Och när han sedan fått upp farten var utgången, typ, bestämd. En del bollar fick mig att tappa både andan och hakan. Jag vet att jag yttrade flera icke väl valda ord inför lillkillen, utan att jag märkte det; ”åh fy f-n, alltså” och så vidare. Jag brukar annars vårda mitt språk.

Vi hade finfina platser bara fåtalet meter från spelarna, vilket verkligen förhöjde upplevelsen. Det kändes nästan som att man kunde böja sig fram och klämma lite på dem.

Det fanns andra som spelade fin tennis också. Florian Mayer gav mig faktiskt Mecir-vibbar ett tag. Robin spelade inte dåligt, han hade tyvärr ”bara” en vanlig dag på jobbet, vilket inte räckte mot den inspirerade tysken. Sedan så hade Ljubicic en riktigt fin träff på bollen. Hans forehand var i princip ljudlös, ett dämpat fluffigt ljud, till skillnad från exempelvis Robins knallar till forehand.

För en enkel motionär ter sig vad dessa toppspelare gör mer som cirkuskonster, ska erkännas. Det var ändå inspirerande för både mig och lillkillen, när vi återinträdde i vardagen.



Hej då, Roggan. Hoppas vi ses igen...