Dunlop Maxply McEnroe. Den passade min fru.Nu är jag kanske lite orättvis. Jag spelade med denna i över ett år och jag spelade bra. Det är en lätt midplussare (320g, 98 sc/inch) i tweenerklassen. Jag övergav den dels för att jag inte fick någon fart på bollen, dels för att den inte hade den känsla av skalpell jag eftersträvade då.
Så här i efterhand kanske jag skulle ha börjat snickra på den, blyat upp den och balanserat om den. Jag har läst nånstans att McEnroe själv har sitt exemplar strax under 370g, vilket är miltals från den tweener som såldes i butik. Troligtvis är det nåt annat under färgen på hans racketar dessutom, som vanligt.
Min kära hustru spelade med mina gamla POG:ar, men kom en dag och påpekade att de var för tunga. Alldeles riktig iakttagelse, såklart. Så vi inventerade garderoben efter lämpliga spadar. Till slut fastnade hon för Dunloparna. Hon tyckte de var småfula men det kunde hon leva med, de var ju mycket lättare.
Själv tycker jag att de är snygga. Retrogrejen har faktiskt lurat en och annan motståndare, som undrat om det inte är ett träracket. De fanns, i Tyskland, även i en variant med den klassiska Maxply-paintjob:et, ännu snyggare.
Jag kan tänka mig att dessa passar mig bättre den dag jag förlorat lite mer av synen, tappat lite mer av muskelmassan och tappat än mer i snabbhet, så jag får nog inhandla en annan gammal klassiker till hustrun och snika tillbaka dessa framöver.
Och, nej, det här var inte grejen ur gömmorna jag utlovade i ett tidigare inlägg, den spaden måste jag ta reda på lite mer om först...
No comments:
Post a Comment