Alldeles ensamma var vi i hallen, lillkillen & jag. Förutom vaktmästaren som tände lamporna åt oss på C2:an. Vi försöker få ordning på ”vrida upp, sidan mot bollen” & ”röra på fötterna”, något vi båda behöver bättra oss på.Det hela bygger såklart enbart på gemenskapen i att knalla dit i hemlighet och att det är så kul. Vi kör fortfarande grunder, backhand & forehand, med lite, lite serveträning någon gång. Tanken är att det ska gnuggas grunder tills korna går hem, eller att killen tröttnar och vill göra annat.
Och, tänk, det verkar som att han börjar hitta nånstans. Idag visade killen att där finns ett frö till någonting. För i en litet tiominutersfönster, tjugo över sju en tisdagsmorgon i oktober, klaffade det hela för första gången och jag tappade nästan hakan. Rent tekniskt är hans forehand redan bättre än min och hans enhandsbackhand är förvånansvärt vältajmad för en åttaåring med en 325-grammare i handen.
Nu matar jag honom med tämligen snälla bollar, mest för att han ska koncentrera sig på tekniken och inte behöva uppfinna patentslag för att rädda sig. Samtidigt är småkillar/-tjejer roliga. Timmen därpå kan de ha glömt de mest simpla grunder.
På lördag morgon missar han ju sin tennisskola då vi förhoppningsvis ska få se Federer på fredag kväll, så det här fick bli veckans dos. Om vi inte hinner med en timme på torsdag morgon, förstås.
Apropå Federer, så såg jag denna intervju med honom på SVT Play och blev återigen grymt imponerad. När schweizaren svarar på frågor kan jag inte med mitt tränade öra som redaktör höra ett enda falskt klingande tonfall eller någon glidning. Visst, det kommer småfloskler och någon plattityd, men det hela är uppriktigt hela tiden. Hur fasen gör han? Det är där storheten ligger. Nadal kommer kanske hinna rada upp fler titlar, så bra är han, men han kommer inte hinna fatt Federer på folklighetsfronten. Och jag som annars brukar reta mig på välrakade svärmorsdrömmar, jag köper Federers grej rakt av. Märkligt egentligen.
No comments:
Post a Comment