Tennisbiografier x 10

Jag har under vår och sommar klämt tiotalet tennisbiografier. Nedan följer listan med korta omdömen. Det är inte lätt att skriva om tennis, så det bjuds både på högt och lågt.

Open - Andre Agassi

Det här är en riktigt bra tennisbok, då den här historien bottnar i en glasklar dramaturgisk konflikt. Karl'n är bäst i världen på att spela tennis, samtidigt så hatar han att, just, spela tennis. Det räcker liksom. Sedan är det en hjärtknipande historia i flera lager, relationen tennispappa & barn, kulturkrockar med invandrarpappans ambitioner i ett nytt land, ungdomsrevolt och att svårigheten att hantera framgångar. Till detta ett glittrigt Las Vegas, vackra kvinnor och lite knark som gör det hela lite mer saftigt spektakulärt. Nu inbillar jag mig inte för ett ögonblick att Andre suttit på kammaren och snickrat samman den här boken själv, men oavsett så är det en bra bok, punkt.

Mr Nastase - Ilie Nastase

Den här boken överraskade mig. Det är lätt att avfärda Nastase som en pajsare, men boken som uppehåller sig mycket kring hans uppväxt bakom järnridån och hur han lyckades ta sig över denna och in i en helt annan värld, berättar ödmjukt om en fantastisk resa. Många skrönor bjuds det på dessutom. På det hela verkar tennisvärlden för fyrtio år sedan varit en mycket roligare och lättsammare historia. Visst, Ilie uppvisar bitvis en skum kvinnosyn och avfärdar sina psykbryt/tossiga infall med en axelryckning, men i övrigt så är det en spännande historia, en spännande resa. Jag blir mycket nyfiken på Ion Tiriac, han verkar vara en karaktär av mått.

Bill Tilden: The Triumphs & The Tragedy - Frank DeFord

Ruggig bok. Även här finns en dramaturgisk konflikt som heter duga. Tilden var under tjugotalet lika dominant som senare en Federer, en Borg eller en Laver och minst lika firad. Det fanns ett aber dock, han var pedofil. Författaren lyckas skickligt balansera historien mellan tennisspelaren Tilden med de fantastiska tennisframgångarna och privatpersonen med de mörka hemligheterna.

(You Cannot Be) Serious - John McEnroe

Alltså, som stort fan av gamle Mac så gillade jag såklart denna. Den är skriven lite som McEnroe talar. Han bjuder på en överraskande öppenhet, både vad gäller tennisen och privatlivet. Mest gillar jag beskrivningarna av de tidiga åren på hemmaplan och de första stapplande stegen på touren. Spelarna på sjuttiotalet var långt ifrån de entourage som dagens spelare reser runt med och verkar delat en helt annan kamratskap. Som läsare förstår jag att McEnroe var en plågad själ, än mer plågad än vad tevebilderna visade. Men samtidigt ett geni.

Winning Ugly - Brad Gilbert

Lika mycket biografi som instruktionsbok och, inte minst, beskrivning av samtida medspelare. Det där sista är faktiskt bokens stora behållning. Brads fascination av Lendl, eller hans tandagnisslande över sin nemesis Becker bjuder på härligt mustiga beskrivningar. Dessutom kommer han med bästa tennistipsen i förbifarten, som att alltid packa Ipren i väskan.

The Education Of A Tennis Player - Rod Laver

Den här boken hade jag förväntningar på, som stort fan till The Rocket. Men antingen kommer inte personligheten fram i boken, eller så finns det inte mer än så här bakom världens kanske bäste spelare. Det är en spännande läsning att följa hans väg från Hinterland i Australien och ut stora världen. Beskrivningen av den tidiga proffscirkusen är även den mycket spännande, där de reste runt som ett cirkussällskap och rullade ut canvasduken på kvällarna och spelade av sina matcher, för att hoppa på bussen som vilket rockband som helst. Vem Rod själv var eller vad han tyckte om saker är svårare att få en bild av. Han gillade att klämma en bärs efter uträttat värv (som alla andra australier), det är allt. Jo, han verkar ha retat upp sig å det grövsta på Pancho Gonzales, vilken förekommer i så gott som alla kapitel, på nåt sätt!? Gamle Pancho verkar ha gjort ett stort intryck på de samtida spelarna, tydligen återkommer temat i Ken Rosewalls biografi också, med lika delar respekt som avsky.

The Player - Boris Becker

Märklig bok, det här. Väldigt mycket Boris, må jag säga. Han verkar vara oerhört egensinnig och inte så lite självupptagen. Mitt i boken finns däremot ett kapitel som hans mamma (!) bidragit till, som är gastkramande. Jag var tvungen att hålla mig hårt i fotöljen när jag läste det. Mycket starkt av Boris att våga inkludera detta i boken. Ett spännande grepp i sportbiografivärlden, dessutom. Återigen dyker Ion Tiriac upp. Finns det en biografi med honom, tro? Måste luska i detta...

A Champions Mind - Pete Sampras

Förlåt, men hur stor Sampras än var som spelare, så var han inte direkt sprallig. Den här boken speglar hans personlighet rakt av, den speglar hans spelstil. Killen älskade tennisen och var dödligt seriös. Det förstår man snabbt som läsare. Han blir bäst i världen, sen händer inte så mycket mer.

Breaking back - James Blake

När den här boken kom var Blake mitt uppe i sin tenniskarriär. Det hade inte hänt så mycket. Förutom att han snubblade, ramlade in i nätstolpen och var nära att mista livet, ingen liten grej ska väl erkännas. Men annars? Han verkar vara en skön typ, med sund inställning till sporten. Men hans ungdom gör att det inte finns nåt mer att hänga upp det hela på, det finns ingen tidsrymd som skänker distans och kan ge chans till reflektion.

Spelet bakom rubrikerna - Mats Wilander & Per Yng

Det smärtar mig att skriva detta, men hur mycket jag än beundrar och högaktar Mats Wilander, så kan jag inte annat än rodna när jag läser om denna. Jag letade nämligen upp mitt gamla signerade ex för att inkludera den i jämförelsen. Den här boken lider av samma symptom som James Blake-boken, den är skriven för tidigt. Varför inte skriva om den idag? Allt som hände Mats efter -89 är minst lika spännande. Vad den har, till dess försvar, är en beskrivning av Mats mikrokosmos innan han gav sig ut i världen, där arv, miljö, föreningsliv och nyckelpersoner finns på kartan. Något som exempelvis dokumentären Tennisprinsarna saknade.

Till denna lista hann jag också läsa Tennis - Off The Record, den antologi som bl a Magnus Norman bidragit till, och Lars Skarkes uppgörelse med 80-talets Björn Borg. Men de fick inte vara med på listan.