Rossignol F200 Carbon. Antingen älskar du den, eller så hatar du den. Jag älskar den.
Nuförtiden är de flesta racketar tämligen lika. Det är ingen större skillnad mellan ett Radical MP, Pure Storm, KBlade eller Aerogel 300. Det finns knappt några racketar med personlighet som står ut bland andra. Några kvarglömda retromodeller eller uppföljare till dessa lever dock kvar, som Prestige Mid, POG och K88/BLX90, typ. Förr däremot, fanns alla möjliga tossiga stickspår och dumdristiga designexperiment på racketsidan, mer eller mindre lyckade. Fransmännen vågade oftast mest.
Tidigt åttiotal. En inverterad brygga, hög vikt/svingvikt och löjligt, löjligt flexibel. Det kan väl inte funka? Jo, det räckte till nästan tio Grand Slam. Så F200 är en mycket lyckad tossighet.
Den delar verkligen upp användarna i två läger, de som fasar över den flexiga ramen och de som älskar känslan av att ramen lever sitt eget liv. Rätt strängar och sentryck och det sjunger om denna skönhet.
Återigen, en märklig skillnad mellan oss motionärer och tävlingsspelarna. Vi klåpare spelar med tokstyva racketar medan proffsen spelar med betydligt flexiblare diton. Borde det inte vara tvärtom? Med tanke på våra klent byggda kroppar och medelålders trötta muskler?
No comments:
Post a Comment