Igår var det sista lunchtennisen med Bernth, för våren. Jag hade tänkt mig våldgästa just den onsdagsträningen, den dag i veckan där jag egentligen inte hör hemma, som avslutning. Istället fick jag gräva åtta halvmeterdjupa hål i trädgården, en annan slags träning, säkert nyttig den också.
Sista vändan i måndags tänkte jag extra mycket på hur denna påplussning av träningsdosen och coachning/assistans med teknik och rörelse hade påverkat en klåpare under en höst plus vår. Under en gnuggning av slagrepertoaren mitt i passet slogs jag av hur mycket bättre jag faktiskt blivit.
Det är ingen självklarhet att en medelålders motionär tar stegen framåt. Även om själva grunden ligger på en tämligen basal nivå. Visst, alla i gänget är mycket motiverade, alla har investerat tiden och pengarna och dessutom offrat minst en lunch i veckan. Men här handlar det inte om formbara ungdomar utan om mer eller mindre egenskolade herrar och damer med hemmasnickrad teknik som ibland gnuggats in under decennier. Ibland har jag sneglat i ögonvrån för att se om Bernth eller Toumas himlat med ögonen men där har bara funnits uppmuntran och glada tillrop. Så all heder till dessa herrar som kämpat med ett sådant gäng.
Nu har jag haft förmånen att kunna planera och placera in dessa lunchpass i min arbetsvecka under nästan ett år. Det är verkligen ingen självklarhet att det kommer funka så i fortsättningen, men jag kan ju alltid hoppas på en fortsättning till hösten.
No comments:
Post a Comment