Wood & Steel

Jag föddes nog ett tjugotal år för sent. Hela min klåpartennis är liksom anpassad till tennis med racketar av trä. Easterngrepp på båda hållen. En hand på backhanden och en vilja att röra sig framåt. Faktum är att jag hela tiden letar efter känslan av träracket när jag köper modernare racketar. Om jag sedan letar föredömen när jag ska slipa på slagteknik kollar jag inte på Del Potro eller Gonzalez utan letar upp Youtube-klipp på Laver, eller Gerulaitis, eller Panatta.

Så, det här blev riktigt roligt.

När dryga tjugotalet tennisspelare gick ut på Strandbjörkets banor med spadar av trå eller stål så var ljudet det första jag tänkte på. Helt plötsligt var ljudbilden helt annorlunda. Den var mer organisk... liksom. Det var välbekanta ljud, för en fyrtioplussare som växt upp med dessa racketar.

Jag minns att jag en dag i jobbet satt och letade igenom ett ljudbibliotek, där jag letade efter ett klank eller ett boing, eller nåt. När mina öron blev trötta lade jag i en skiva med sportljud och tryckte fram tennisljuden. Då ljudbiblioteket var av äldre modell märkte jag direkt att det var ljudet av träracketar de spelat in. Ljudet av en racket av trä, strängad med natursena är väldigt speciellt. Ett vackert och vänligt ljud. En modern racket, med sina rymdmaterial och polyestersenor låter inte alls lika vänlig, det låter mer som små explosioner när den träffar bollen.

Det var gott humör och mycket skratt när det sedan skulle spelas tävling. Sprintformen funkar finfint när det är tävlingar av mer social karaktär. Däremot är jag lite mer tveksam till hur den smyger sig in i andra tävlingssammanhang, men det får jag återkomma till.

Och, jag vann gruppen. Eller? Tydligen räknades det till slut enskilda game och skillnaden där talade till min fördel, trots att jag torskade i sista matchen.

Efteråt fortsatte jag spela en liten stund med träspaden och jag tycker faktiskt att det kändes riktigt bra, när jag fått spela in mig på den. Kanske ska jag helt enkelt fortsätta med det gamla Pro Staff:et? Det känns lite sorgligt att den nu ska stuvas undan och samla damm.

Jo, om det skulle finnas ett nationellt (in-) officiellt Wood & Steel-mästerskap med en Herrar C-klass, för klåparna, skulle jag garanterat spela. Allra helst om det var ett lättsamt event av sprintkaraktär med sommar, grus och grill & samkväm som avrundning på dagen. Många som mig skulle vallfärda, lita på det.