Slazenger Challenge Bi-Hander. Mitt första riktiga racket. Eller, detta exemplar är inte just den ramen. Den första racketen spelade jag med i regn, bara någon vecka efter att jag fått den. Generalfel på trärackettiden. Så det uppstod diverse bruna fläckar och sprickor runt träffytan. Jag visste att jag gjort fel och skämdes. Men mina föräldrar, som inte visste om mitt osnygga tilltag, var upprörda över den sviktande kvalitén och tog mig och racketen under armen och knallade tillbaka till Sport-Jonny's. Den godhjärtade sportdetaljisten anade nog mitt tilltag men höll god min och beställde ett nytt åt mig, exemplaret på bilden.
Innan jag tjatade till mig denna racket, nån gång i brytpunkt sjuttio-åttiotal, hade jag haft ett flertal "pakistanare", racketar mina föräldrar köpte på bensinmacken för under femtiolappen. Det var racketar av mycket tveksam kvalité med ett sentryck på högst tio kilo och handtag i skinnimitation, plast. Det stod "Pakistan" på ändknoppen och de föll i bitar efter en halv sommar. När föräldrarna insåg att de skulle tjäna på att köpa ett "riktigt" racket, som skulle hålla mer än en säsong, fick jag och min bror varsitt Stiga Junior. Det var ett juniorracket som var fullkomligt ospelbart, så det räknas inte i detta sammanhang. Annars så gjorde Stiga fina tennisgrejor under en period, vilket många glömt.
Bi-Hander skulle revolutionera mitt spel, på flera plan. För det första så lyckades jag nu knuffa över bollen. Det var en slags uppenbarelse att spela med ett riktigt racket. Sedan så upptäckte jag snart att namnet Bi-Hander inte betydde att mina "Bi-Handers" förkovrades. Istället uppenbarades bristerna i min backhandteknik. Jag insåg att jag hade ett problem.
Så jag började, som tretton-fjortonåring, att spela med vad som i Boxholm kallades "en-fattig backhand" Det var jag och gubbarna. Så här i efterhand ett oerhört modigt beslut. Det skulle ta nästan tio år innan jag arbetat upp en vettig teknik. Under tiden levde jag på "floaters", löst skurna pastejer som i bästa fall gjorde motståndaren lätt förvirrad men som oftast blev till straffsparkar.
Ibland luftar jag denna klassiker. Den är riktigt bra. Så här i efterhand hade ju en "Mono-hander" passat bättre, en No. 1 istället. Men då hade ju den här historien varit flera dimensioner fattigare. Den är sparsamt spelad, för den dök upp i de sista skälvande träracket-minutrarna. Det här var på tiden för den stora racketrevolutionen, en tid då utvecklingen skenade iväg. Nya spännande tider väntade. Men jag höll fast vid trä, ett tag till. Vilket vi snart kommer till.
No comments:
Post a Comment