Stel och knakig på morgonen. Den tuffa matchen på kvällen innan kändes definitivt i kroppen. Goda vänner ställde upp som barnvakt, så kidsen deponerades först, sen på cykel till hallen. Inbollningen kändes okej. En tuff match följde. Motståndaren varvade höga toppade slag med nätattacker. En combo som jag ogillar. Trots låg serveprocent kunde jag plocka hem det första setet. Sedan rullade det på fram till 3-1 och egen serve. Då började motståndaren att fisklira, ett smart drag. Plötsligt spred jag bollarna hit och dit. Han gjorde en snabb omkörning och hade 5-4. Då hade jag hunnit justerat slagen gentemot den nya pajtaktiken och kunde rycka åt mig tre snabba.
Roger Nydahl - Anders Thour 6-3, 7-5
Tävlingsledningen hade hänsynsfullt nog flyttat fram finalen en timme. En vacker gest, då klåparkroppar har svårt nog med så många tuffa matcher på så kort tid. Nu hann jag duscha och cykla hem för att klämma en smörgås och en kopp kaffe.
Då var det final. Jag försökte strunta i alla aj & oj som kroppen utstötte. Min finalmotståndare var riktigt duktig. Han var vänsterhänt, vilket brukar ställa till det för mig, som också är vänsterspelare. Dessutom hade han en mycket kort sving på båda hållen som gjorde grundslagen svåra att läsa. Jag tappade serven direkt och för ett ögonblick synkade kroppen och tanken en signal som sade, "Ge upp" Men det gjorde jag inte. Istället spelade jag bättre än på länge och tog sex raka game!?
Men, ett mönster som följt mig under dessa två dagar, plötsligt hade motståndaren hittat slagen och jag tappade lite styrfart. Nu var det tvärtom, jag tappade fem raka game. Tennis kan var lustigt på det viset. Jag snyggade till siffrorna innan det blev ett avgörande super-tiebreak.
Samma visa igen. Jag tog flera poäng på raken, följt av att motståndaren gjorde detsamma. Nu spelade han bättre än mig och jag kände hur kroppen började uppföra sig lustigt. Det blev 6-9 och jag räddade en matchboll. Nu kände jag att jag hade nåt på gång, underlig tanke & reaktion i detta stadium. Men vid 7-9 rusade jag nu ut mot backhand och skulle slå en backhand cross, då det högg till i bägge vaderna. Jag stöp som en klubbad oxe. Raklång på golvet. På matchbollen. Jag ylade, "aj, aj, aj" Matchen var förlorad. När motståndaren kom för att hjälpa mig, försökte jag resa mig upp, men fick då kramp i båda låren. Jag var helt färdig, kroppen hade sagt ifrån.
Det blev ett handslag kombinerat med hjälp upp på fötter. Jag fick ett skrattanfall. Det var första gången jag fått kramp det det viset så det var väl en slags reaktion, vad vet jag.
Roger Nydahl - Joakim Karlsson 6-1, 2-6, 0-1 (7-10)
Den snajdiga glaspjäs jag förärades för min krampaktiga insats efterskänkte jag de goda vänner som hjälpte mig med barnpassning. Utan dem hade det aldrig blivit en andra dag i turneringen.
No comments:
Post a Comment