Prince Woodie. Aldrig har jag känt för ett racket på det viset. En tonårsförälskelse.
Det var tidigt åttiotal och racketutvecklingen genomgick ett paradigmskifte. Från träracketar, som sett i stort sett likadana ut i hundra år, till moderna högteknologiska verktyg i skiftande former, storlekar och i olika fysiska sammansättningar. Det racket som jag alldeles nyss tiggt mig till av föräldrarna (se tidigare inlägg) var plötsligt hopplöst daterat.
Jag visste vad jag ville ha. Jag hade sett en spelare på bild och på teve som stilsmässigt blev en förebild. Det var australiensaren Peter McNamara som spelade med en vackert skuren backhand. Det var något jag ville och behövde lära mig, då jag precis släppt den ena handen på backhandsidan. McNamara spelade mot en mycket ung Mats Wilander i Båstad. Visst, jag hejade såklart på Mats, men det var motståndarens backhand och den racketmodell jag ville ha. Åh, vad jag önskade mig ett sådant racket.
Varje sommar åkte vi till släktingarna i Ryd, i södraste Småland, på gränsen till Blekinge. En av familjerna som skulle hälsas på var bagarfamiljen som hade ett familjebageri i den lilla orten. Efter att ha stoppat magen full av vetebröd och kakor strosade jag runt i det stora huset. Vad upptäcker jag då i ett hörn, om inte ett Prince Woodie. Förresten, det var inte ett utan ett helt gäng. Jag blev alldeles skakis, jag hade inte sett ett Woodie på riktigt, jag hade bara sett den på bild, en bild som jag hade på väggen, ovan sängen. De vuxna såg att jag fastnade framför högen av racketar. Jag frågade vems alla racketar var. Det var sonen i bagerifamiljen, mammas kusin, som spelade med dem. Eller, han spelade inte med dem längre. Han hade bytt till en annan modell. Så, de bara stod där. Jag kunde inte slita blicken från dem.
- Du kan säkert få ett, han spelar inte med dem längre, hörde jag plötsligt den godhjärtade bagaren säga. Jag trodde inte mina öron. Jag trodde inte det var sant. Bagaren skulle bara prata med grabben, innan min dröm slog in.
Resten av veckan gick jag som på moln. Jag fick inte något racket med mig hem, däremot fick jag ett löfte om att bagarkillen skulle skicka ett med posten. Väl hemma gick jag som på nålar. När kom den? Dagarna kändes oändligt långa.
Så kom paketet. Jag öppnade det och där var det, mitt Prince Woodie. Men... någonting var fel. Ramen var ordentligt skev och det var en rejäl spricka i det!? Jag var jätteglad men samtidigt besviken. Jag hade nu ett Prince Woodie, men det var trasigt. Kunde jag spela med det? Kunde jag stränga om det?
Så här i efterhand har jag kluvna känslor inför den här racketepisoden. Den godhjärtade bagaren såg den lille killens längtansfulla blickar och gåvan var en fantastisk fin gest. Men samtidigt, hur kan man sedan ge bort ett trasigt racket? Hur tänkte de?
Såklart spelade jag med denna racket, trots trasigheten. Nästan två hela somrar fick det tjäna på banorna i Boxholm, trots skevheten och sprickan. Den senare gjorde att det vibrerade väldeliga vid träff. Efter omsträngning den andra sommaren, var sprickan så stor att jag inte vågade spela vidare. Vid den tidpunkten hade jag sommarjobbat och kunde köpa egna racketar, de första för mina egna pengar. Då blev det nåt annat än Woodie.
Bageriexemplaret blev ju såklart till flisor. En kraftigt byggd kille bland mina junioradepter plockade olovligen upp det ur ur min väska, slog en serve med lite muskler bakom vilket den inte klarade, utan blev till kaffeved, till historia.
Exemplaret på bilden dök upp drygt femton år senare. En present på min trettioårsdag, då mina kompisar hade letat upp så gott som alla mina gamla racketar, eller andra exemplar av de modeller jag spelat med. Det blev grunden till min samling, min garderobsgömma. Men det är en annan historia.
Det var tidigt åttiotal och racketutvecklingen genomgick ett paradigmskifte. Från träracketar, som sett i stort sett likadana ut i hundra år, till moderna högteknologiska verktyg i skiftande former, storlekar och i olika fysiska sammansättningar. Det racket som jag alldeles nyss tiggt mig till av föräldrarna (se tidigare inlägg) var plötsligt hopplöst daterat.
Jag visste vad jag ville ha. Jag hade sett en spelare på bild och på teve som stilsmässigt blev en förebild. Det var australiensaren Peter McNamara som spelade med en vackert skuren backhand. Det var något jag ville och behövde lära mig, då jag precis släppt den ena handen på backhandsidan. McNamara spelade mot en mycket ung Mats Wilander i Båstad. Visst, jag hejade såklart på Mats, men det var motståndarens backhand och den racketmodell jag ville ha. Åh, vad jag önskade mig ett sådant racket.
Varje sommar åkte vi till släktingarna i Ryd, i södraste Småland, på gränsen till Blekinge. En av familjerna som skulle hälsas på var bagarfamiljen som hade ett familjebageri i den lilla orten. Efter att ha stoppat magen full av vetebröd och kakor strosade jag runt i det stora huset. Vad upptäcker jag då i ett hörn, om inte ett Prince Woodie. Förresten, det var inte ett utan ett helt gäng. Jag blev alldeles skakis, jag hade inte sett ett Woodie på riktigt, jag hade bara sett den på bild, en bild som jag hade på väggen, ovan sängen. De vuxna såg att jag fastnade framför högen av racketar. Jag frågade vems alla racketar var. Det var sonen i bagerifamiljen, mammas kusin, som spelade med dem. Eller, han spelade inte med dem längre. Han hade bytt till en annan modell. Så, de bara stod där. Jag kunde inte slita blicken från dem.
- Du kan säkert få ett, han spelar inte med dem längre, hörde jag plötsligt den godhjärtade bagaren säga. Jag trodde inte mina öron. Jag trodde inte det var sant. Bagaren skulle bara prata med grabben, innan min dröm slog in.
Resten av veckan gick jag som på moln. Jag fick inte något racket med mig hem, däremot fick jag ett löfte om att bagarkillen skulle skicka ett med posten. Väl hemma gick jag som på nålar. När kom den? Dagarna kändes oändligt långa.
Så kom paketet. Jag öppnade det och där var det, mitt Prince Woodie. Men... någonting var fel. Ramen var ordentligt skev och det var en rejäl spricka i det!? Jag var jätteglad men samtidigt besviken. Jag hade nu ett Prince Woodie, men det var trasigt. Kunde jag spela med det? Kunde jag stränga om det?
Så här i efterhand har jag kluvna känslor inför den här racketepisoden. Den godhjärtade bagaren såg den lille killens längtansfulla blickar och gåvan var en fantastisk fin gest. Men samtidigt, hur kan man sedan ge bort ett trasigt racket? Hur tänkte de?
Såklart spelade jag med denna racket, trots trasigheten. Nästan två hela somrar fick det tjäna på banorna i Boxholm, trots skevheten och sprickan. Den senare gjorde att det vibrerade väldeliga vid träff. Efter omsträngning den andra sommaren, var sprickan så stor att jag inte vågade spela vidare. Vid den tidpunkten hade jag sommarjobbat och kunde köpa egna racketar, de första för mina egna pengar. Då blev det nåt annat än Woodie.
Bageriexemplaret blev ju såklart till flisor. En kraftigt byggd kille bland mina junioradepter plockade olovligen upp det ur ur min väska, slog en serve med lite muskler bakom vilket den inte klarade, utan blev till kaffeved, till historia.
Exemplaret på bilden dök upp drygt femton år senare. En present på min trettioårsdag, då mina kompisar hade letat upp så gott som alla mina gamla racketar, eller andra exemplar av de modeller jag spelat med. Det blev grunden till min samling, min garderobsgömma. Men det är en annan historia.
No comments:
Post a Comment