Som medelålders föredetting, eller "har-aldrig-riktigt-varit-nån"-ting så blir jag snabbt akterseglad av både andra motionärer eller knattar för den delen, när det ibland ska räknas poäng. Då får jag plocka fram taktiktavlan för att jämna ut oddsen. Så vad har en klåpare i verktygslådan för att vara någorlunda framgångsrik i de blygsamma tävlingssammanhangen? Dags för lite klapp på egen axel, lite egoboost för en ringaktad tennisspelare, alltså.
1. Gubbslughet
Eftersom jag ofta är tre gånger så gammal som de spelar mot har jag tonvis med erfarenhet. Jag vet att välja slag och tillfällen, vilken gör att även mitt klena knallpulver räcker till. Det behöver inte vara särskilt hårda slag för att ställa nån på fel fot. Eller en väl avvägd nätrush/-lunk stressar ofta fram ett oprovocerat misstag hos motståndaren.
2. Ässet i rockärmen
Även en motionär kan ha en dold talang. I mitt fall, vilket inte gör särskilt mycket om jag avslöjar, handlar det om att min svagare sida inte är svagare. Jag kan slå vinnare från båda sidorna. De flesta i C-klasserna har en rejält klen sida, oftast backhanden.
3. Gubbunderskattning
När motståndaren ser ett gråsprängt skägg, stora påsar under ögonen, de senare med en mullvads uppenbarelse, en livstrött hållning och såklart en antydan till kulmage, ja då räknas oftast vinsten in utan att en boll hunnit spelas. Jädrans, vilken chock det ibland blir när en gubbe stretar emot. Jag har spelat mot yngre förmågor som blir skogstokiga bara av att jag står kvar, typ.
4. Vänsterhänthet
I mitt fall har jag denna oerhörda fördel att falla tillbaka på. I motionstävlingssammanhang tar det så gott som alltid en halvtimme innan motståndaren klurat ut varför bollarna sticker åt fel håll. Då har det ofta redan spelats färdigt ett set.
5. Materialet
Som gubbe har jag koll på mina grejor. Väl avvägda racketar med vettiga strängar som passar mitt spel gör att jag får en extra fördel. Jag möter så många motståndare med helt galen uppsättning spadar eller knasiga strängningar, ofta årsgamla. Ibland är jag ytterligt tacksam över att en hårtslående femtonåring spelar med alldeles för lätta racketar, när jag vet att tjugo gram bly på rätt ställe förmodligen skulle slita mig i bitar. Eller att någon spelar med tokhårt strängad polyester och ger upp för att armen gått i bitar.
Du som läser detta har säkert egna små tricks i trollerilådan. Delge gärna församlingen dessa, så hjälper vi varandra.
6 comments:
Position 5 är underbar att vinna på! Det får inte brista på materialet...
Bästa tipset man kan ge är att läsa "Winning Ugly" av tennisens taktiske mästare Brad Gilbert
Kul och högrelevant bloggartikel! Mitt favoritknep, som säkert finns i Gilberts bok: att inte skämmas för grisspel, om man vinner på sitt grisspel. Det är ju en konst att förhindra motståndaren att spela som han vill, också. Stilpoäng finns ju inte. Jag kan annars ge många tips, utifrån egen erfarenhet, på hur man kan sabotera för sig själv.
Ja, exempel på hur man snavat på eget grepp är inte svåra att plocka fram. Att bränna åtta (!)matchbollar i Hovmantorp i somras exempelvis.
Grisspel är underskattat. Nu funkar det inte för mig längre, tyvärr. vet inte varför. Vinner bara matcher när jag hittar rytmen och träffen numer.
Minns när jag fattade grisspelets storhet dock. En KM-match i Boxholm på åttiotalet, där jag lade 100% av bollarna på motståndarens backhand och vann med snäv marginal. Det var så att jag skämdes efteråt.
C-klassen säger du. Jag tillhör väl kanske D-klassen för jag har en i det närmaste obefinlig backhandsida. Om det inte vore för en ibland riktigt effektiv stoppslice som kan vara effektiv mot de som inte vill fram på nät. Att utveckla en dålig backhandsida är inget jag rekommenderar, men det får nog räknas som relativt effektivt grisspel att spela stoppboll och lobb på spelare som varken vill på nät eller gillar att springa. En tre fyra gånger fram och tillbaka kan få även juniorer att tappa sugen.
Ha ha, ja svagheter kan ibland vändas till styrkor. I längden kommer en riktig backhand att var dig till gagn, Andreas. Så, jobba på bara. Det tog nog tio år för mig att få fason på min enhandsfattade backhand, när jag väl hade bestämt mig för att överge den dubbelfattade som tonåring.
Stoppslicar är inte att förakta. Jag får väl erkänna att det inte finns några motståndare som jag har så monumentalt svårt emot, som de som inte själva vet var bollen kommer att hamna :-)
Tio år??? Nä, jag började med enhandsfattat i november när jag skadade vänstehanden. Jag var ju helt enkelt tvungen. Nu är när handen är ok igen är jag kluven. När jag väl får till det känns det mycket naturligare än dubbelfattat, men jag ingen som helst förmåga att justera svingen på backhand och säkerhetsspela. Känner du igen det Roger?
Post a Comment